En Birger Törnblom krävs för kundlojalitet!
ICA Bengtsson, ICA Torghallen och COOP Nära i Strängnäs och Mariefred, vill alla ha större lokaler. De vill alla helst få tillstånd att etablera en Supermarket, Kvantum, Extra eller vad de kallar't lite utanför centrum. Precis så som Lidl ville och "föreskrev" för att "i nåder" etablera sig i Strängnäs. Lidl har accepterat faktum och gjort en hedersam omprövning och flyttat in i Hemköps gamla citylokal.
I Solberga finns Willys' och där kan ICA och COOP också tänka sig att etablera stormarknader i någon form
Kan handlarna i centrum då behålla kunderna?
När vi för många år sedan flyttade till Mariefred och första gången klev in i ICA-Torghallen, stod dess innehavare, Birger Törnblom strax innanför dörren och packade upp varor. Han välkomnade oss med ett intresserat leende.
Redan vid nästa besök, visste han vilka vi var och var vi flyttat in. Fortfarande lika välkomnande, fortfarande lika aktivt intresserad. Och så fortsatte det tills en dag i förtid Birgers hjärta stannade. Hans son Ronnie fortsatte i samma anda och nu står tredje generationens Stefan i butiken, Vi får se om han har samma magiska kundkontakt som sin farfar.
Handlaren som visste vad vi gillade, som såg till att det fanns hemma när vi ville ha det! Varför är det inte alltid så? Varför skulle vi någonsin bry oss om att handla på Konsum eller åka till Willys' eller - ve och fasa - till någon annan stad?
När vi flyttade närmare Strängnäs, blev förhållandet det omvända! Vi handlade på Konsum. Varför skulle vi behöva gå till ett på den tiden svåröverskådligt och rörigt ICA?
Nu har förhållandena svängt igen. COOP har under många år på det mest flagranta sätt misskött sina kunders förtroende och blivit en trist och oengagerad butik som inte lockar till matinköp, medan Peter Bengtsson på ICA förstått att på sin begränsade yta ta tillvara kundernas önskemål betydligt bättre.
Men att tro att man kan återskapa det brustna konsumentförtroendet genom att etablera en "centrumnära" stormarknad som COOP gärna vill för att därigenom få en anledning att helt lägga ner sin citybutik, det är bara att ge sina kunder ytterligare en nonchalant snyting.
Under många år har industri och handel gjort sitt bästa för att skapa illojala konsumenter. Konsumenter som jagat extrapriser och bästa erbjudande. Den kommande PC- och DTV-baserade handeln är bara en fortsättning på detta. Genom att kunna mata in våra egna preferenser i såväl vår dators sökmotor som i vår egen personliga startsida på tv:n, kan vi låta maskinerna söka varan vi vill ha utan att bry oss om vilken butik som levererar.
Hur möter vi detta framtidsscenario? Hur möter handeln det? Hur möter kommunen det? Hur möter vi som konsumenter det?
Hur ska centrumhandeln i en stad som Strängnäs möta denna utveckling. Hur får man människorna att stanna som kunder i den egna butiken i stället för att ge sig ut på nätet, den digitala världen, eller de verkliga vägarna? Kort sagt - hur vårdar de sina egna varumärken - de egna butikerna?
Lojalitetsprogram i form av kundtidningar och kupongerbjudanden är inte tillräckligt. Det är helt enkelt för alldagligt. Hamnar i papperskorgen. Man måste skapa känslan hos konsumenten att det inte finns anledning att besöka någon annan butik, vare sig på nätet, i TV eller i verkligheten. Butiken måste ha en själ och personlighet. Det måste kännas personligt att gå och handla. Det måste helt enkelt finnas en Birger Törnblom innanför dörren.
I Solberga finns Willys' och där kan ICA och COOP också tänka sig att etablera stormarknader i någon form
Kan handlarna i centrum då behålla kunderna?
När vi för många år sedan flyttade till Mariefred och första gången klev in i ICA-Torghallen, stod dess innehavare, Birger Törnblom strax innanför dörren och packade upp varor. Han välkomnade oss med ett intresserat leende.
Redan vid nästa besök, visste han vilka vi var och var vi flyttat in. Fortfarande lika välkomnande, fortfarande lika aktivt intresserad. Och så fortsatte det tills en dag i förtid Birgers hjärta stannade. Hans son Ronnie fortsatte i samma anda och nu står tredje generationens Stefan i butiken, Vi får se om han har samma magiska kundkontakt som sin farfar.
Handlaren som visste vad vi gillade, som såg till att det fanns hemma när vi ville ha det! Varför är det inte alltid så? Varför skulle vi någonsin bry oss om att handla på Konsum eller åka till Willys' eller - ve och fasa - till någon annan stad?
När vi flyttade närmare Strängnäs, blev förhållandet det omvända! Vi handlade på Konsum. Varför skulle vi behöva gå till ett på den tiden svåröverskådligt och rörigt ICA?
Nu har förhållandena svängt igen. COOP har under många år på det mest flagranta sätt misskött sina kunders förtroende och blivit en trist och oengagerad butik som inte lockar till matinköp, medan Peter Bengtsson på ICA förstått att på sin begränsade yta ta tillvara kundernas önskemål betydligt bättre.
Men att tro att man kan återskapa det brustna konsumentförtroendet genom att etablera en "centrumnära" stormarknad som COOP gärna vill för att därigenom få en anledning att helt lägga ner sin citybutik, det är bara att ge sina kunder ytterligare en nonchalant snyting.
Under många år har industri och handel gjort sitt bästa för att skapa illojala konsumenter. Konsumenter som jagat extrapriser och bästa erbjudande. Den kommande PC- och DTV-baserade handeln är bara en fortsättning på detta. Genom att kunna mata in våra egna preferenser i såväl vår dators sökmotor som i vår egen personliga startsida på tv:n, kan vi låta maskinerna söka varan vi vill ha utan att bry oss om vilken butik som levererar.
Hur möter vi detta framtidsscenario? Hur möter handeln det? Hur möter kommunen det? Hur möter vi som konsumenter det?
Hur ska centrumhandeln i en stad som Strängnäs möta denna utveckling. Hur får man människorna att stanna som kunder i den egna butiken i stället för att ge sig ut på nätet, den digitala världen, eller de verkliga vägarna? Kort sagt - hur vårdar de sina egna varumärken - de egna butikerna?
Lojalitetsprogram i form av kundtidningar och kupongerbjudanden är inte tillräckligt. Det är helt enkelt för alldagligt. Hamnar i papperskorgen. Man måste skapa känslan hos konsumenten att det inte finns anledning att besöka någon annan butik, vare sig på nätet, i TV eller i verkligheten. Butiken måste ha en själ och personlighet. Det måste kännas personligt att gå och handla. Det måste helt enkelt finnas en Birger Törnblom innanför dörren.
Återvinning?
Nyligen försvann Återvinningsstationerna i Härad, Merlänna och Vansö. Invånarna i samtliga kommundelar i väst och syd från Strängnäs räknat blev därmed hänvisade till att åka in till centralorten för att bli av med sina tidningar, flaskor, förpackningar och burkar. Vem tror på allvar att någon kommer att göra en 20-minutersresa fram och tillbaka för att bli av med "sopor"?
För att inte tala om alla dem som inte ens är bilburna! Med ett fåtal bussförbindelser om dagen lär man inte släpa på tomma glasburkar, tömda mjölkförpackningar och stora tidningsbuntar.
Ett väldigt kontraproduktivt beslut ur miljösynpunkt, eftersom - möjligen med undantag av tidningar - resten förmodligen hamnar i soptunnorna istället och därmed i den kommunala sophanteringen.
Nu läser jag i Östersunds-posten om hur man löst detta i Bräcke: Kommunens renhållningschef föreslår helt sonika att kommunen lägger ner sina egna återvinningsstationer och sparar 250.000:- på kuppen. Genom detta beslut förhindrar man troligtvis att FTI (som är den nationella organisation som förpackningsindustrin har gemensamt för att lösa den obligatoriska returinsamlingen av förpackningsmaterial) kan förverkliga sina planer på att lägga ner några av sina stationer. Det är ju så att tidnings- och förpackningsinsamlingen inte är en kommunal angelägenhet utan ett ansvar just för FTI.
Säkert rider den organisationen på att kommunerna ofta i anslutning till sina sopstationer också anordnar återvinningsstationer som därmed kan bli rent dominerande och i sämsta fall - som skett i Strängnäs - slå undan förutsättningarna för de stationer som står mer ocentralt.
Saken är ju också den att de mål som är uppsatta för återvinning av förpackningar säkert nås fullt upp bara genom de centralt belägna stationerna och då kan FTI med "gott" samvete helt sonika strunta i ytterområdena. Insamlingskvoten blir ju fylld ändå, så låt glesbygdsborna slänga sitt i skogen som förr!
I Strängnäs har man två kommunala återvinningscentraler. En i Strängnäs och en i Läggesta, mellan Mariefred och Åkers Styckebruk. Stäng dessa och tvinga FTI att fullfölja sitt uppdrag också i glesbygd.
För att inte tala om alla dem som inte ens är bilburna! Med ett fåtal bussförbindelser om dagen lär man inte släpa på tomma glasburkar, tömda mjölkförpackningar och stora tidningsbuntar.
Ett väldigt kontraproduktivt beslut ur miljösynpunkt, eftersom - möjligen med undantag av tidningar - resten förmodligen hamnar i soptunnorna istället och därmed i den kommunala sophanteringen.
Nu läser jag i Östersunds-posten om hur man löst detta i Bräcke: Kommunens renhållningschef föreslår helt sonika att kommunen lägger ner sina egna återvinningsstationer och sparar 250.000:- på kuppen. Genom detta beslut förhindrar man troligtvis att FTI (som är den nationella organisation som förpackningsindustrin har gemensamt för att lösa den obligatoriska returinsamlingen av förpackningsmaterial) kan förverkliga sina planer på att lägga ner några av sina stationer. Det är ju så att tidnings- och förpackningsinsamlingen inte är en kommunal angelägenhet utan ett ansvar just för FTI.
Säkert rider den organisationen på att kommunerna ofta i anslutning till sina sopstationer också anordnar återvinningsstationer som därmed kan bli rent dominerande och i sämsta fall - som skett i Strängnäs - slå undan förutsättningarna för de stationer som står mer ocentralt.
Saken är ju också den att de mål som är uppsatta för återvinning av förpackningar säkert nås fullt upp bara genom de centralt belägna stationerna och då kan FTI med "gott" samvete helt sonika strunta i ytterområdena. Insamlingskvoten blir ju fylld ändå, så låt glesbygdsborna slänga sitt i skogen som förr!
I Strängnäs har man två kommunala återvinningscentraler. En i Strängnäs och en i Läggesta, mellan Mariefred och Åkers Styckebruk. Stäng dessa och tvinga FTI att fullfölja sitt uppdrag också i glesbygd.
Pigg 95-åring
Birgit Rosengren-Ahrle, en av våra folkkäraste skådespelare. Änka efter först Elof Ahrle, därefter Eric "Kom,kom,kom till smörgåsbordet" Gustafsson och mamma till konstnären och skådespelaren Leif Ahrle, fyllde häromdagen 95 år.
Fortfarande lika sprudlande full av entusiasm och glädje.
En fantastisk kvinna som fått utstå så många prövningar i livet och ändå lyckats behålla denna positiva attityd till livet och omgivningen.
När förra seklet var ungt hoppade två små flickor på bryggan vid Östra Ekuddsgatan i Vaxholm. De var bästa sommarkompisar och förblev kära vänner genom livet. Genom framgång och genom motgång. Den ena var Birgit Rosengren, den andra min mor Ann-Mari.
Att det skulle bli något inom teatern också av Birgit framgår väl av detta revyprogram som mamma Ann-Mari (Hardt) och Birgit kokade ihop någon gång i början av 20-talet. "& Co" - det var Mamma.
Och observera: "Dräkter från egen atelje"!! Minsann! Det var min Mormor Maja det!
Birgit och hennes storasyster Margit var krögarbarn i två generationer. Pappa ägde och drev restaurang Pelikan på Söder. Morfar huserade de båda flickorna i spritkassan på Hamburger Börs som han drev.
Birgit kom på trettiotalet att bli hela Sveriges önskefästmö. En svensk motsvarighet till USAs - och hela världens - Mary Pickford, med massor av film- och teaterroller.
Hon gifte sig med "hela Sveriges Loffe" - Elof Ahrle, en av vår tids populäraste film- och teaterskådespelare och fick med honom tre barn. Den yngste, Leif, föddes samtidigt som jag själv och mammorna låg vägg i vägg på Allmänna BB. Elof blev långvarigt sjuk redan 1943 och själv drabbades Birgit av polio 1945. Hon ansågs nog allmänt dömd till ett liv i rullstol. Men Birgit har aldrig varit rullstolstypen och gav sig attan på att hålla sig borta från den och lyckades ända tills för några år sedan. Käppar, kryckor och lite djävlaranamma plus ett enastående gott humör hjälpte väl till.
1965 dog så Elof. En svår tid för Birgit. Ungefär samtidigt blev Birgit och Elofs gode vän Eric Gustafsson (lika legendarisk revyskådespelare hos bl.a. Karl Gerhard) änkeman och de båda tröstade varandra. 1968 flyttade de ihop och 1977 gifte de sig.
Birgit, Eric Gustafsson, min mamma Ann-Mari och operasångaren Einar Beyron på "Operaterassen" hos Brita Hertzberg och Einar Beyron i Mariefred på 70-talet.
Birgit, min fru Ann med vår son Pontus på armen, Stig Järrel och Eric Gustafsson
För ett antal år sedan var jag och lyssnade när Birgit berättade personliga teaterminnen tillsammans med sångaren Stig Larsson och pianisten Thorgny Ström i Cornelisrummet på Mosebacke Etablissement. Fullsatt salong. Publiken bestod till största delen av Birgits jämnåriga som gladdes åt att återuppleva gamla tider. Trion har lagt upp sitt program för att passa just den äldre publiken. Väggarna hade dekorerats med bilder, affischer och annat som illustrerade trions respektive förflutna inom svensk scenkonst. Givetvis också bilder med anknytning till Birgits båda äkta män: Elof och Eric om vilka publiken fick många finstämda berättelser.
Glädjande nog fanns bland publiken också en hel del yngre som genom trions levande, humoristiska och inte minst musikaliska berättelser, fick goda inblickar i en svunnen teater- och filmepok.
Birgits berättelser om sina möten med den tidens "stora" inom teatern, präglades av en stor portion humor och gav prov på hennes oräddhet och obotligt positiva livsinställning. När Ernst Eklund artigt avvisade hennes försök att få arbete vid hans teater, med uppmaningen att hon gärna fick "höra av sig om 'en tid' igen", tog hon det ad notam och knackade på hans dörr efter två dagar. "Två dagar är väl också 'en tid'!" - Hon fick jobbet!
Stig Larsson bidrog med berättelsen om när han vördnadsfullt presenterade sig för Julia Ceasar - vår tids största och härligaste "satkäring" - med att det skulle "bli så roligt att få arbeta med Fru Ceasar" och raskt fick det barska svaret: "Fröken Ceasar, om jag får be!"
Hur det gick till när hon blev antagen till Dramatens elevskola visade också just hur hon kan avväpna en situation och en publik. Där satt den tidens "stora elefanter" på Dramaten inkl. Lars Hansson, Pauline Brunius och Anders de Wahl när hon knuffades in på scenen för att uppföra en klassisk Romeo och Julia-scen. Som "motspelande" Romeo satt en torr byråkrat och läste sina repliker innantill och utan någon känsla. Scenen bestod av två repetitionsskärmar. Efter en stund avbröt Birgit det hopplösa företaget, gick fram till rampen och sade: "Ursäkta mig men jag måste faktiskt gå och hämta en balkong!". Om det var munterheten detta väckte eller uppförandet som följde, som fällde avgörandet förtalte inte Birgit, men in på scenskolan kom hon.
Så fick vi också ett fint prov på skådespelerskan Birgit Rosengren genom H.C. Andersens stycke "Tekannan", som hon framförde med inlevelse, styrka och rörelse.
Att Birgit hamnade på scenen var kanske inte så konstigt med tanke på att hennes 11 år äldre storasyster - och tidvis tämligen vågade barnvakt - var ingen mindre än en av Sveriges största operettprimadonnor genom tiderna, Margit Rosengren - en legend redan i sin livstid.
Birgits berättelser interfolierades på ett suveränt sätt av Stig Larsson och Torgny Ström. Stig som började sin bana som Snoddas-imitatör och fortsatte i bl.a. KnäppUpp-gänget sjöng med fin känsla alla de glada och vemodiga sångerna "från tiden". Torgny Ström ackompanjerade med bravur och gav också egna musikaliska minnesbilder. När han spelade Lambeth Walk kunde inte min bänkgranne hålla ben och armar i styr. Sittande utförde hon alla de välbekanta rörelserna ivrigt påhejad av sin bänkgranne på andra sidan - evigt unga och glada Sickan Carlsson och resten av publiken. Javisst var det den lika enastående Anna-Lisa Eriksson.
Anna-Lisa Ericsson tackar Birgit medan Sickan Carlsson väntar på sin tur.
Jag önskar den kära Birgit allt gott för de kommande åren och tackar för den vänskap Du visar och den glädje Du alltid sprider.
Fort och fel?
Ibland - numer allt oftare verkar det som - går saker och ting lite för fort i Strängnäs Kommun. Vid gårdagens fullmäktige klubbades t.ex. en detaljplan för Jagbacken i Läggesta, Mariefred, som varit bordlagd i avvaktan på att det tillhörande exploateringsavtalet mellan kommunen och exploatören/fastighetsägaren skulle specificeras i en punkt rörande en förskoletomt, genom en återremiss.
När klubban var på väg att falla - efter en mastodontrörig debatt (som egentligen mest handlade om det påföljande ärendet om exploateringsavtalet) med ajournering och allt - var situationen så förvirrad att till och med pressens representant spontant ropade: "Votering" (för att omgående inse det fatala och hålla handen för munnen).
Men nog blev det fel. Motståndarna mot planen ville ha en återremiss av denna - eftersom man inte ansåg att den genomförda återremissen av exploateringsavtalet hade resulterat i den begärda förändringen. Låter det komplicerat? Det är ingenting mot vad det i själva verket är!
Som vanligt är det behovet av förskolor i Mariefred som används som lockbete för de röstande fullmäktigeledamöterna. Ingen vill bli anklagad för att vara den som bromsar förskolor. Samtidigt poppade Plan- & Byggnämndens ordförande upp i talarstolen med standardhotet att varje förändring av planen skulle innebära en två-årig försening = ingen förskola!
Det hela började med att den tänkta detaljplanen presenterades för Plan-& Byggnämnden i våras. Gången innan hade vi ledamöter reagerat på att det saknades mark för förskola i en annan plan, så som vi beslutat att det ska vara vid alla nya bostadsområden. Den gången fick vi beskedet att skolkontoret krävde en 6 ha stor tomt annars var man inte intresserad. Eftersom en så stor skoltomt inte kunde rymmas inom det nya området, fick vi låta saken bero.
När dock samma sak upprepades i ärendet Jagbacken blev vi alla lite upprörda över denna brist på respekt från förvaltningen för de allmänna riktlinjer politiken fastställt för nya bostadsområden och krävde därför att det skulle föras in en tomt för förskoleändamål i planen. Eftersom de flesta av oss var nykomlingar i nämnden lät vi oss nöja med att Stadsarkitekten föreslog att man införde ett "S" för Skoländamål i det tänkta kvarteret.
Vad vi borde ha gjort var att samtidigt begära att "B" för Bostadsändamål togs bort helt. Men vår naiva tanke var att man kunde göra som förr, d.v.s. inrymma en förskola i en vanlig villa som när behovet minskade, eller en större anläggning förverkligades på en större tomt på andra sidan vägen, helt enkelt åter kunde förvandlas till en familjebostad.
Men icke - efter att förvaltningen först inte ville ha någon förskoletomt alls skulle det först bli en förskola med fyra avdelningar och senast nu en med sex avdelningar, vilket innebar att hela kvarteret behövde tas i anspråk!
Stora delar av Mariefreds förskolebrist skulle kunna lösas med denna trollkonst.
Kruxet var bara att tack vare - eller på grund av snarare - det "B" som fortfarande stod kvar på plankartan kunde exploatören med rätta hävda att om en skola skulle byggas här skulle all den bostadsbyggnadsrätt som planen innebar försvinna och eftersom den enkelt kunde prissättas, blev nu markkostnaden för kommunens förskola raskt ett antal miljoner dyrare än den skulle blivit om det bara stått "S" på planen!
Men - skam den som ger sig! Mariefrednämndens moderate ordförande ångade på och manade fullmäktige att godkänna planen för att den efterlängtade förskolan som redan är beställd och står i förråd, praktiskt taget omgående skullle kunna byggas. Han lovade på stående fot att det dels skulle införas i exploateringsavtalet att kommunen skulle köpa tomten och inte hyra och att man därvid kunde råda över var på tomten byggnaden skulle komma att hamna (eftersom just läget nära infartsvägen hade varit orsaken till återremissen).
Plötsligt var som sagt planen klubbad och klar. I efterhand upptäckte motståndarna att man i förvirringen inte hade infört de utlovade specifikationerna i beslutet "därför att ingen hade yrkat på det". Gissa om svordomarna hördes i bänkarna.
Men sitt lugnt i båten! Det lär inte bli någon förskola i brådrasket. Min egen gruppledare pekade efter sammanträdet på detaljplanekartan över det aktuella kvarteret. Där specificeras att det får byggas max. 24 huskroppar, vardera om max 130 + 65 kvadratmeter inom kvarteret. Den färdiga förskolan med 6 avdelningar lär inte inrymmas i den specifikationen. Och en planändring fick vi ju försäkrat, skulle ta två år - minst!
När klubban var på väg att falla - efter en mastodontrörig debatt (som egentligen mest handlade om det påföljande ärendet om exploateringsavtalet) med ajournering och allt - var situationen så förvirrad att till och med pressens representant spontant ropade: "Votering" (för att omgående inse det fatala och hålla handen för munnen).
Men nog blev det fel. Motståndarna mot planen ville ha en återremiss av denna - eftersom man inte ansåg att den genomförda återremissen av exploateringsavtalet hade resulterat i den begärda förändringen. Låter det komplicerat? Det är ingenting mot vad det i själva verket är!
Som vanligt är det behovet av förskolor i Mariefred som används som lockbete för de röstande fullmäktigeledamöterna. Ingen vill bli anklagad för att vara den som bromsar förskolor. Samtidigt poppade Plan- & Byggnämndens ordförande upp i talarstolen med standardhotet att varje förändring av planen skulle innebära en två-årig försening = ingen förskola!
Det hela började med att den tänkta detaljplanen presenterades för Plan-& Byggnämnden i våras. Gången innan hade vi ledamöter reagerat på att det saknades mark för förskola i en annan plan, så som vi beslutat att det ska vara vid alla nya bostadsområden. Den gången fick vi beskedet att skolkontoret krävde en 6 ha stor tomt annars var man inte intresserad. Eftersom en så stor skoltomt inte kunde rymmas inom det nya området, fick vi låta saken bero.
När dock samma sak upprepades i ärendet Jagbacken blev vi alla lite upprörda över denna brist på respekt från förvaltningen för de allmänna riktlinjer politiken fastställt för nya bostadsområden och krävde därför att det skulle föras in en tomt för förskoleändamål i planen. Eftersom de flesta av oss var nykomlingar i nämnden lät vi oss nöja med att Stadsarkitekten föreslog att man införde ett "S" för Skoländamål i det tänkta kvarteret.
Vad vi borde ha gjort var att samtidigt begära att "B" för Bostadsändamål togs bort helt. Men vår naiva tanke var att man kunde göra som förr, d.v.s. inrymma en förskola i en vanlig villa som när behovet minskade, eller en större anläggning förverkligades på en större tomt på andra sidan vägen, helt enkelt åter kunde förvandlas till en familjebostad.
Men icke - efter att förvaltningen först inte ville ha någon förskoletomt alls skulle det först bli en förskola med fyra avdelningar och senast nu en med sex avdelningar, vilket innebar att hela kvarteret behövde tas i anspråk!
Stora delar av Mariefreds förskolebrist skulle kunna lösas med denna trollkonst.
Kruxet var bara att tack vare - eller på grund av snarare - det "B" som fortfarande stod kvar på plankartan kunde exploatören med rätta hävda att om en skola skulle byggas här skulle all den bostadsbyggnadsrätt som planen innebar försvinna och eftersom den enkelt kunde prissättas, blev nu markkostnaden för kommunens förskola raskt ett antal miljoner dyrare än den skulle blivit om det bara stått "S" på planen!
Men - skam den som ger sig! Mariefrednämndens moderate ordförande ångade på och manade fullmäktige att godkänna planen för att den efterlängtade förskolan som redan är beställd och står i förråd, praktiskt taget omgående skullle kunna byggas. Han lovade på stående fot att det dels skulle införas i exploateringsavtalet att kommunen skulle köpa tomten och inte hyra och att man därvid kunde råda över var på tomten byggnaden skulle komma att hamna (eftersom just läget nära infartsvägen hade varit orsaken till återremissen).
Plötsligt var som sagt planen klubbad och klar. I efterhand upptäckte motståndarna att man i förvirringen inte hade infört de utlovade specifikationerna i beslutet "därför att ingen hade yrkat på det". Gissa om svordomarna hördes i bänkarna.
Men sitt lugnt i båten! Det lär inte bli någon förskola i brådrasket. Min egen gruppledare pekade efter sammanträdet på detaljplanekartan över det aktuella kvarteret. Där specificeras att det får byggas max. 24 huskroppar, vardera om max 130 + 65 kvadratmeter inom kvarteret. Den färdiga förskolan med 6 avdelningar lär inte inrymmas i den specifikationen. Och en planändring fick vi ju försäkrat, skulle ta två år - minst!
Tragiskt beslut om Tredje Backe.
Plan- & Byggnämnden i Strängnäs har nu beslutat föreslå Kommunstyrelsen och Kommunfullmäktige att anta detaljplanen för Tredje Backe i Mariefred trots att det kriterium som delvis samma politiker satt upp för denna plans realiserande inte kan anses uppfyllt, ens med den bästa vilja i världen. Nämligen att trafiken på väg 978 förbi kommunens största skola, skall ledas på annat sätt. Idag riskerar hundratals barn att skadas när de korsar denna väg för att ta sig till och från skolan. En tillkommande byggnation innebär ytterligare belastning på denna vägsträcka för att inte tala om all tung trafik i samband med byggnationen.
Den styrande alliansen var före mötet överens om att begära en miljöbedömning av planen. Därmed skulle planen läggas åt sidan i avvaktan på denna bedömning. Men när planarkitekten på sammanträdet menade att detta skulle innebära att man fick börja om på Ruta Ett och att det skulle ta ytterligare två år, fick Moderaterna och den Folkpartistiska ordföranden kalla fötter och bröt i vanlig ordning alliansöverenskommelsen.
Undertecknad plus representanterna från Centern och Miljöpartiet stod ensamma kvar. Ersättaren från Mariefredspartiet som inte hade rösträtt lämnar särskilt yttrande i samma riktning som min argumentation.
Under sammanträdet framkastade jag möjligheten att under en övergångstid innan Hammargatan är realiserad, förmå Vägverket att stänga av Slottsträdgårdsgatan utmed skoltomten för annat än bussar och boende medan övrig trafik skulle ledas Kärnbogatan-Hammarvägen-Nyponvägen eller med andra ord på behörigt avstånd från skolan runt innerstaden.
Samhällsbyggnadschefen sade att det skulle man "nog" kunna övertala Vägverket att göra. Utan någon större entusiasm dock.
Tänk om den här kommunen någon gång kunde göra saker och ting på "rätt" sätt. Redan vid sammanträdets slut fick vi klart för oss av ett i sig ganska obehagligt formulerat brev som brevskrivaren begärt skulle läsas upp för nämnden, att vi med all sannolikhet står inför ett nytt överklagandeärende. Detta betyder att de två år som en miljöbedömning skulle tagit förmodligen med råge äts upp av olika överklaganden.
Här följer min reservation mot nämndens beslut:
Inte utan viss förvåning har jag konstaterat att rubr. ärende avancerat till antagandebeslut trots alla de signaler från politiska instanser under "resans gång" som sagt att det inte får bli någon byggnation förrän förbifartsfrågan runt skoltomten (väg 978) är löst.
Själv har jag deltagit vid två KS-sammanträden och ett Miljö- & Räddningsnämndssammanträde som klart uttalat denna målsättning. Och jag kan ju konstatera i samråds- och utställningshandlingarna att samtliga kommunens nämnder samt Vägverket uttalat sig på likartat sätt.
Ändå kommer planen nu fram för antagande!
Vid samtliga dessa sammanträden har representanter för Förvaltningen funnits närvarande som tydligen inte lyssnat av den politiska uppfattningen. Om så hade varit fallet borde vederbörande sagt till ansvarigt kontor att - med hänsyn till den trängda personalsituationen - det vore rimligare att ägna befintliga krafter åt planer utan denna typ av invändningar.
Låt mig först ändå säga att det inte är något fel på planen i sig. Det är en utmärkt detaljplan. Läget är ypperligt och följer väl de intentioner vi har om att bygga med attraktion snarare än restriktion.
Men frågan om trafiken förbi skoltomten kvarstår i mina ögon olöst.
Kontoret hänvisar till att Trafikplan och FÖP har antagits och att såväl Tredje Backe som den trafikökning detta innebär finns med där och således "antagits" av politikerna. Planen hänvisar till den tänkta Hammargatan samt öppnande av Solvändan vid Vårdcentralen som lösningen på problemet! Hur någon kan tro att dessa åtgärder skulle få trafiken på väg 978 från Läggestahållet att - utan förhindrande åtgärder - ta någon annan väg än den nuvarande, är för mig en gåta.
Och även om politikerna "antagit" dessa planer, innebär ju inte det att det villkor samma politiker satt upp för att byggnation i Tredje Backe skulle få påbörjas på något sätt upphört att gälla som beslut.
Under sammanträdet hänvisades till ett exploateringsavtal som skulle finansiera den tänkta Hammargatan (söder om Hammaren) till 100 %. Avtalet kunde inte presenteras för nämnden, men eftersom jag sett det idag har jag fått en tidigare uppgift bekräftad. Endast ca. 1,5 miljoner finns kopplade till Etapp 1 i Tredje Backe. Resterande dryga 7 miljoner kommer inte förrän en bra bit in i Etapp 2.
Det innebär att inte bara den nuvarande trafiken utan också tillkommande trafik alstrad av de inflyttande i Etapp 1 PLUS hela byggtrafiken kommer att ledas förbi skoltomten.
Knappast vad politikerna hittills menat med att trafikfrågan vid skoltomten måste få sin lösning först.
Idag är Hammargatan endast ett streck på ett papper. Vi vet ingenting om dess realiserande.
Ponera att fastighetsmarknaden plötsligt punkteras (det har hänt förr) av räntechocker, oljekriser eller annat elände. Tror någon då att Etapp 2 är omedelbart förestående?
Ponera att de antikvariska myndigheterna finner omfattande arkeologiska fyndplatser i Hammaren som kanske t.o.m. omöjliggör eller i vart fall kraftigt fördyrar Hammargatans förverkligande.
Ponera att de tänkta boende utmed den lika tänkta Hammargatan - likt de boende utmed Nyponvägen en gång - inte vill ha "genomfartstrafik" på "sin" gata och vi får omfattande protester. Vart hänvisar vi då de bilar som trots allt letat sig upp dit för att ta sig förbi innerstaden?
Då vi inte i ett senare skede kan avslå en bygglovsansökan som följer en godkänd plan - även om trafiksituationen inte är löst - tvingades jag yrka på avslag på den föreslagna detaljplanen för Tredje Backe.
Då beslutet gick mig emot, tvingades jag reservera mig.
Den styrande alliansen var före mötet överens om att begära en miljöbedömning av planen. Därmed skulle planen läggas åt sidan i avvaktan på denna bedömning. Men när planarkitekten på sammanträdet menade att detta skulle innebära att man fick börja om på Ruta Ett och att det skulle ta ytterligare två år, fick Moderaterna och den Folkpartistiska ordföranden kalla fötter och bröt i vanlig ordning alliansöverenskommelsen.
Undertecknad plus representanterna från Centern och Miljöpartiet stod ensamma kvar. Ersättaren från Mariefredspartiet som inte hade rösträtt lämnar särskilt yttrande i samma riktning som min argumentation.
Under sammanträdet framkastade jag möjligheten att under en övergångstid innan Hammargatan är realiserad, förmå Vägverket att stänga av Slottsträdgårdsgatan utmed skoltomten för annat än bussar och boende medan övrig trafik skulle ledas Kärnbogatan-Hammarvägen-Nyponvägen eller med andra ord på behörigt avstånd från skolan runt innerstaden.
Samhällsbyggnadschefen sade att det skulle man "nog" kunna övertala Vägverket att göra. Utan någon större entusiasm dock.
Tänk om den här kommunen någon gång kunde göra saker och ting på "rätt" sätt. Redan vid sammanträdets slut fick vi klart för oss av ett i sig ganska obehagligt formulerat brev som brevskrivaren begärt skulle läsas upp för nämnden, att vi med all sannolikhet står inför ett nytt överklagandeärende. Detta betyder att de två år som en miljöbedömning skulle tagit förmodligen med råge äts upp av olika överklaganden.
Här följer min reservation mot nämndens beslut:
Inte utan viss förvåning har jag konstaterat att rubr. ärende avancerat till antagandebeslut trots alla de signaler från politiska instanser under "resans gång" som sagt att det inte får bli någon byggnation förrän förbifartsfrågan runt skoltomten (väg 978) är löst.
Själv har jag deltagit vid två KS-sammanträden och ett Miljö- & Räddningsnämndssammanträde som klart uttalat denna målsättning. Och jag kan ju konstatera i samråds- och utställningshandlingarna att samtliga kommunens nämnder samt Vägverket uttalat sig på likartat sätt.
Ändå kommer planen nu fram för antagande!
Vid samtliga dessa sammanträden har representanter för Förvaltningen funnits närvarande som tydligen inte lyssnat av den politiska uppfattningen. Om så hade varit fallet borde vederbörande sagt till ansvarigt kontor att - med hänsyn till den trängda personalsituationen - det vore rimligare att ägna befintliga krafter åt planer utan denna typ av invändningar.
Låt mig först ändå säga att det inte är något fel på planen i sig. Det är en utmärkt detaljplan. Läget är ypperligt och följer väl de intentioner vi har om att bygga med attraktion snarare än restriktion.
Men frågan om trafiken förbi skoltomten kvarstår i mina ögon olöst.
Kontoret hänvisar till att Trafikplan och FÖP har antagits och att såväl Tredje Backe som den trafikökning detta innebär finns med där och således "antagits" av politikerna. Planen hänvisar till den tänkta Hammargatan samt öppnande av Solvändan vid Vårdcentralen som lösningen på problemet! Hur någon kan tro att dessa åtgärder skulle få trafiken på väg 978 från Läggestahållet att - utan förhindrande åtgärder - ta någon annan väg än den nuvarande, är för mig en gåta.
Och även om politikerna "antagit" dessa planer, innebär ju inte det att det villkor samma politiker satt upp för att byggnation i Tredje Backe skulle få påbörjas på något sätt upphört att gälla som beslut.
Under sammanträdet hänvisades till ett exploateringsavtal som skulle finansiera den tänkta Hammargatan (söder om Hammaren) till 100 %. Avtalet kunde inte presenteras för nämnden, men eftersom jag sett det idag har jag fått en tidigare uppgift bekräftad. Endast ca. 1,5 miljoner finns kopplade till Etapp 1 i Tredje Backe. Resterande dryga 7 miljoner kommer inte förrän en bra bit in i Etapp 2.
Det innebär att inte bara den nuvarande trafiken utan också tillkommande trafik alstrad av de inflyttande i Etapp 1 PLUS hela byggtrafiken kommer att ledas förbi skoltomten.
Knappast vad politikerna hittills menat med att trafikfrågan vid skoltomten måste få sin lösning först.
Idag är Hammargatan endast ett streck på ett papper. Vi vet ingenting om dess realiserande.
Ponera att fastighetsmarknaden plötsligt punkteras (det har hänt förr) av räntechocker, oljekriser eller annat elände. Tror någon då att Etapp 2 är omedelbart förestående?
Ponera att de antikvariska myndigheterna finner omfattande arkeologiska fyndplatser i Hammaren som kanske t.o.m. omöjliggör eller i vart fall kraftigt fördyrar Hammargatans förverkligande.
Ponera att de tänkta boende utmed den lika tänkta Hammargatan - likt de boende utmed Nyponvägen en gång - inte vill ha "genomfartstrafik" på "sin" gata och vi får omfattande protester. Vart hänvisar vi då de bilar som trots allt letat sig upp dit för att ta sig förbi innerstaden?
Då vi inte i ett senare skede kan avslå en bygglovsansökan som följer en godkänd plan - även om trafiksituationen inte är löst - tvingades jag yrka på avslag på den föreslagna detaljplanen för Tredje Backe.
Då beslutet gick mig emot, tvingades jag reservera mig.
De stora elefanterna.....
Enn Kokk skrev i sin blogg nyligen om hur han insett att en ung person knappast hade en aning om vem Josephine Baker var. Jag påpekade att YouTube här faktiskt utför en kulturgärning genom att människor med film- och ljudsnuttar med alla dessa stora artister blir tillgängliga för oss alla - också för de unga som råkar öppna någon av dessa filmsnuttar och förvånade konstaterar att det funnit människor med artisteri och förmåga också före Idol-Danny. Tove (19 år) å andra sidan önskar sig att få uppleva Rolling Stones live. Det slår mig då att deras karriär som turneartister är precis lika lång som Josephine Bakers! Över 40 år!
Men detta fick mig att tänka på det märkliga jag faktiskt fått uppleva i mitt liv, nämligen att ha sett så många av "de stora elefanterna dansa". Caterina Valente ovan är en av dem.
Med Michael Jackson går den sista elefanten ur tiden. När Paul McCartney, Bruce Springsteen, Bob Dylan och Celine Dion är borta - vem tror att någon av alla de fantastiskt duktiga unga artister som kommer fram i världens alla Idol-program någonsin kommer att få samma möjlighet att skapa sig "odödlighet" som "vår tids" stora, som blev - och förblev - stora hela sitt liv. Som ägnades näst intill statsbegravningar likt Gösta Ekman den äldre, likt Edith Piaf och Rudolf Valentino. Artister som "en hel värld" följde till graven.
När jag växte upp lärde jag mig vilka som varit mina föräldrars idoler: Mistinguette, Rudolf Valentino, Gösta Ekman, Ernst Rolf, Fridolf Rhudin och andra storheter. När mina barn växte upp tror jag de har en god bild av vilka hustruns och mina idoler var (delvis för att de var så dj-a bra att de fortfarande höll på...), som Beatles, Rolling Stones, Alice Babs, Paul Anka, Frank Sinatra och andra. Om Mistinguette och Karl Gerhard vet de intet.
Men hur är det med mina barnbarn? Kommer de någonsin ens att känna sina egna föräldrars idoler? Michael Jackson, Prince och andra?
Utbudet är ju så oerhört. En idols livslängd idag räknas väl snarare i månader än år. Att någon av dessa snabbproducerade artister skulle ha förmågan att sticka ut och nå en sådan status att de förblev idoler år efter år för att till sist hedras med statsbegravningsliknande avgång, känns helt overkligt.
Det är när jag tänker på detta som jag inser att jag varit med om något riktigt märkligt. Jag har redan under min uppväxt fått uppleva de stora framträda: Frank Sinatra, Sammy Davies J:r, Liza Minelli, Patachou, Georges Brassens, Maurice Chevalier, Marlene Dietrich (med en ung och okänd Burt Bacharach vid flygeln), Caterina Valente, Amalia Rodriquez, Edith Piaf, Josephine Baker, Alice Babs och Swe-Danes, Karl Gerhard, Zarah Leander, Git Gay, Diana Ross med Supremes (en verkligt upphetsande upplevelse att på "lilla" Berns, alldeles intill scenen få höra och se denna supertrio på höjden av sin karriär). Det har skett just på Berns, China, Scandinavium, Monacos fotbollsstadium, Trouvilles Casino, Konserthuset och andra platser. Med undantag av Piaf-konserten på ena halvan av Monacos fotbollsstadion och Sinatra på Scandinavium har det varit relativt små scener där närheten till artisten varit påtaglig. Jag har ju också sett Prince, Eric Clapton m.fl. på Globen där en frimärksstor leksaksfigur rörde sig på avstånd till musik ur högtalare.
Några gånger hann mina barn följa med och höra bror min och hans vänner jamma på liten jazzklubb i Gamla Stan i Stockholm. Det mest förvånande för dem var just närheten. Att kunna uppleva artisteriet, samspelet och spelglädjen på armslängds avstånd. Akustiskt och oförstärkt!
De allra flesta av de ovan uppräknade artisterna vet inte ens mina barn vilka de är! Och visst, det kan de inte gärna veta med alla de nya och än mer avancerade artister som kommit fram under deras tid. Att de gamle trängs undan och faller i glömska är ju bara naturligt. Men synd!
Jag plockar in några klipp från YouTube av Caterina Valente, Georges Brassens och Amalia Rodiguez. Av den sistnämnda finns inga "flyttbara" filmer, dem kan man bara se på YouTube. Sök gärna på alla dessa artister och upplev!
"Anmälan om inträde i Svenska Kyrkan" ?
Jag ser i "Vårt Kungsholmen" (ett av mina husorgan som jag med jämna mellanrum hämtar upp buntvis från min mor på Kaplansbacken) att Svenska Kyrkan annonserar efter medlemmar!!!
Tänkt vilket ramaskri det var när jag på nittotalet deltog i en debatt i Svenska Dagbladet om Svenska Kyrkans förhållande till just annonsering. Om jag inte minns fel började det hela den gången med att någon fått för sig att hänga upp en reklamvepa för Svenska Kyrkan på Klosters Kyrka i Eskilstuna.
Att propagera för att göra reklam för Svenska Kyrkan var värre än att svära i densamma. Det vore att släppa in krämarna i templet.
Jag har alltid hävdat att det handlar om vanligt basalt mänskligt beteende. Att påverka någon att omfatta en viss åsikt, religiös eller politiskt, är i princip inte annorlunda mot att få någon att välja ett tandkrämsmärke framför ett annat. Lyckas man har man en trogen kund hela livet. Att marknadsföring ör liktydigt med mission!
Nu går det tydligen dock att annonsera!
Men vad gör Svenska Kyrkan nu i sin annons? Jo, döljer vad det handlar om och gör istället som de sämsta konsumentvaruföretagen: kör med "lockbeten" som primärt inte är den "egna produkten".
Man ber om mitt medlemskap och "Tackar för min medverkan" med att säga att
* nu kan vi fortsätta stötta och hjälpa utsatta människor som har det svårt i samhället
* nu kan vi genom vårt internationella arbete fortsätta jobba för en rättvisare värld och vara en del av den världsvida kyrkan
* nu kan vi fortsätta erbjuda självhjälpsgrupper vid t.ex. skilsmässa, sorgegrupper när man förlorat en anhörig och grupper där man kan diskutera livsfrågor.
* nu kan vi fortsätta ha ett varierat och rikt musikliv med många körer.
Fantastiskt!!
Men var det därför jag gick tillbaka in i Svenska Kyrkan för ett antal år sedan?
För att bidraga till olika former av hjälpverksamhet? Kunde jag då inte lika gärna löst ett medlemskap i Röda Korset plus något studieförbund med körsångsverksamhet för att täcka in ovannämnda områden?
Är det därför kyrkan menar att man ska gå med i den?
Har det inte längre ett dugg med Gud och Jesus att göra? Tänk, det trodde jag i min enfald.
Jag har ännu inte kommit till rätta med min tro och religiösa tillhörighet. Mitt förhållande till Svenska Kyrkan är starkt men komplext. Jag är som sagt sedan länge tillbaka i min barndoms kyrka som medlem, men det är mer av tradition än övertygelse. Jag är dock helt övertygad om att personen Jesus en gång funnits och att det troligen också är han som formulerat mycket av det som vi idag betraktar som grunden för ett västerländskt kulturellt och medmänskligt förhållningssätt. Där har jag min enda fasta punkt i ett religiöst sammanhang.
Jag är döpt. Jag har "snabbkonfirmerats" (den siste Amiralitetspastorn - tillika min pappas "kristendomslärare" på gymnasiet, Gustaf Brandt, anordnade "intensivkurser i Gud" sommartid med konfirmation i Skeppsholmskyrkan), jag var en av de första lekmännen som åter läste evangelium i högmässan på 50-talet (Kyrkoherden Carl-Magnus Magnusson - som bl.a. försett världens kyrkor och muséer med bärbara trådlösa guidningssystem - var en föregångare här också), jag har suttit i två olika kyrkofullmäktige och jag har sjungit i flera kyrkokörer. Jag betraktar mig själv som kristen men egentligen inte som "troende". Jag ber min morgonbön men den riktar sig nog egentligen inte till en religiös Gud utan till det ordnande högre väsen som sett till att kameleonten "vet" hur den ser ut när den "fixat till sig" för att se ut som det underlag den sitter på, som ordnat så att det behövs två för att bli fler och inte fullföljt snigelns trista könlösa fortplantning på egen hand o.s.v.
Men om det inte längre är Svenska Kyrkans ambition att vi ska vara medlemmar för att vi tror i enlighet med den Augurgska trosbekännelsen utan för att vi bidrar till en allmän hjälpverksamhet, då måste jag nog ompröva mitt medlemskap igen.
Det är ju trist att man ska behöva vara medlem i en hjälporganisation för att få ha sin begravningsakt i någon av våra vackra och stämningsfulla kyrkor.
Tänkt vilket ramaskri det var när jag på nittotalet deltog i en debatt i Svenska Dagbladet om Svenska Kyrkans förhållande till just annonsering. Om jag inte minns fel började det hela den gången med att någon fått för sig att hänga upp en reklamvepa för Svenska Kyrkan på Klosters Kyrka i Eskilstuna.
Att propagera för att göra reklam för Svenska Kyrkan var värre än att svära i densamma. Det vore att släppa in krämarna i templet.
Jag har alltid hävdat att det handlar om vanligt basalt mänskligt beteende. Att påverka någon att omfatta en viss åsikt, religiös eller politiskt, är i princip inte annorlunda mot att få någon att välja ett tandkrämsmärke framför ett annat. Lyckas man har man en trogen kund hela livet. Att marknadsföring ör liktydigt med mission!
Nu går det tydligen dock att annonsera!
Men vad gör Svenska Kyrkan nu i sin annons? Jo, döljer vad det handlar om och gör istället som de sämsta konsumentvaruföretagen: kör med "lockbeten" som primärt inte är den "egna produkten".
Man ber om mitt medlemskap och "Tackar för min medverkan" med att säga att
* nu kan vi fortsätta stötta och hjälpa utsatta människor som har det svårt i samhället
* nu kan vi genom vårt internationella arbete fortsätta jobba för en rättvisare värld och vara en del av den världsvida kyrkan
* nu kan vi fortsätta erbjuda självhjälpsgrupper vid t.ex. skilsmässa, sorgegrupper när man förlorat en anhörig och grupper där man kan diskutera livsfrågor.
* nu kan vi fortsätta ha ett varierat och rikt musikliv med många körer.
Fantastiskt!!
Men var det därför jag gick tillbaka in i Svenska Kyrkan för ett antal år sedan?
För att bidraga till olika former av hjälpverksamhet? Kunde jag då inte lika gärna löst ett medlemskap i Röda Korset plus något studieförbund med körsångsverksamhet för att täcka in ovannämnda områden?
Är det därför kyrkan menar att man ska gå med i den?
Har det inte längre ett dugg med Gud och Jesus att göra? Tänk, det trodde jag i min enfald.
Jag har ännu inte kommit till rätta med min tro och religiösa tillhörighet. Mitt förhållande till Svenska Kyrkan är starkt men komplext. Jag är som sagt sedan länge tillbaka i min barndoms kyrka som medlem, men det är mer av tradition än övertygelse. Jag är dock helt övertygad om att personen Jesus en gång funnits och att det troligen också är han som formulerat mycket av det som vi idag betraktar som grunden för ett västerländskt kulturellt och medmänskligt förhållningssätt. Där har jag min enda fasta punkt i ett religiöst sammanhang.
Jag är döpt. Jag har "snabbkonfirmerats" (den siste Amiralitetspastorn - tillika min pappas "kristendomslärare" på gymnasiet, Gustaf Brandt, anordnade "intensivkurser i Gud" sommartid med konfirmation i Skeppsholmskyrkan), jag var en av de första lekmännen som åter läste evangelium i högmässan på 50-talet (Kyrkoherden Carl-Magnus Magnusson - som bl.a. försett världens kyrkor och muséer med bärbara trådlösa guidningssystem - var en föregångare här också), jag har suttit i två olika kyrkofullmäktige och jag har sjungit i flera kyrkokörer. Jag betraktar mig själv som kristen men egentligen inte som "troende". Jag ber min morgonbön men den riktar sig nog egentligen inte till en religiös Gud utan till det ordnande högre väsen som sett till att kameleonten "vet" hur den ser ut när den "fixat till sig" för att se ut som det underlag den sitter på, som ordnat så att det behövs två för att bli fler och inte fullföljt snigelns trista könlösa fortplantning på egen hand o.s.v.
Men om det inte längre är Svenska Kyrkans ambition att vi ska vara medlemmar för att vi tror i enlighet med den Augurgska trosbekännelsen utan för att vi bidrar till en allmän hjälpverksamhet, då måste jag nog ompröva mitt medlemskap igen.
Det är ju trist att man ska behöva vara medlem i en hjälporganisation för att få ha sin begravningsakt i någon av våra vackra och stämningsfulla kyrkor.
Bäska Droppar, gammalt recept från Österlen
Glömde att lägga in ett recept på Bäska Droppar jag fick för många år sedan av kusin Birre och hennes man Martin Söderhjelm. Nu har jag gjort det! Läs under "Kalle Ankas svenske regissör"! Får jag Anitra Steen på mig nu?
Korpkrax?
Jag brukar inte dela socialdemokratiska åsikter, men då och då dyker det upp förnuftiga inlägg även från den sidan. Just nu har Stefan Johansson publicerat ett intressant inlägg på sin blogg under rubriken Klimatrapporten från FN och IPCC är inte trovärdig. Läs och begrunda!
Som tidigare vice ordförande i den lokala Miljönämnden har jag givetvis intresserat mig för denna stora fråga. En veckas vandring i Åkers Bergslag under ledning av Docenten Nils-Axel Mörner för några år sedan gav en hel del nya infallsvinklar när det gäller orsak och verkan i klimatfrågan. Mörner som bl.a. är havsforskare hävdar att "visst, det är bra om vi försöker dra ner på de mänskliga tilläggen i atmosfären, men att mänsklig påverkan skulle vara orsaken till klimatförändringarna är rena dumheterna". Han pekade på de naturliga svängningar som förekommit (åskådliggjort bl.a. av en borrkärna i ett kärr) under årtusendena i jordens klimat.
Istider har avlösts av värmeperioder som varit värre än vad vi upplever nu utan att människan har haft ett dyft med saken att göra.
Därmed åter inte sagt att vi bara ska "köra på". Givetvis ska vi inte spä på naturens gång, men inte heller låta oss förledas tillbaka till stenåldern av vår tids domedagsprofeter.
Se t.ex. på Professor Bob Carters intressanta åskådliggörande av växlingarna i jordens klimat:
Som tidigare vice ordförande i den lokala Miljönämnden har jag givetvis intresserat mig för denna stora fråga. En veckas vandring i Åkers Bergslag under ledning av Docenten Nils-Axel Mörner för några år sedan gav en hel del nya infallsvinklar när det gäller orsak och verkan i klimatfrågan. Mörner som bl.a. är havsforskare hävdar att "visst, det är bra om vi försöker dra ner på de mänskliga tilläggen i atmosfären, men att mänsklig påverkan skulle vara orsaken till klimatförändringarna är rena dumheterna". Han pekade på de naturliga svängningar som förekommit (åskådliggjort bl.a. av en borrkärna i ett kärr) under årtusendena i jordens klimat.
Istider har avlösts av värmeperioder som varit värre än vad vi upplever nu utan att människan har haft ett dyft med saken att göra.
Därmed åter inte sagt att vi bara ska "köra på". Givetvis ska vi inte spä på naturens gång, men inte heller låta oss förledas tillbaka till stenåldern av vår tids domedagsprofeter.
Se t.ex. på Professor Bob Carters intressanta åskådliggörande av växlingarna i jordens klimat:
Livräddning!
Läser just i "Mitt i Kungsholmen" - ett av de två lokalblad jag med jämna mellanrum hämtar buntvis hos Mamma på Kaplansbacken, för att hålla kunskapen uppe om vad som händer i mina gamla uppväxtkvarter - om hur man ska lära sig känna igen tecknen på en stroke.
Förvisso kan man drabbas av stroke i vilket skede som helt av sitt liv, men risken ökar givetvis med åldern och intresset för frågan ökar i samma grad.
Nu läser jag om en kvinna som snubblar till och faller på en fest. Hon skakar av sig alla som bekymrar sig med att "jag snubblade bara. Det är ingenting". Nästa morgon var hon död.
En neurolog säger att om han får hand om en strokepatient inom tre timmar kan han häva effekten av en stroke - totalt!
Han säger att det inte är helt enkelt att känna igen tecknen på en stroke, men det finns tre enkla frågor som är till stor hjälp och som är så enkla att varje människa ska kunna dem utantill och använda dem vid varje misstänkt tillfälle:
1. Be personen att le.
2. Be personen att lyfta båda armarna.
3. Be personen att säga en enkel sammanhängande mening.
Om personen har problem med någon av dessa uppgifter - ring 112 och beskriv symptomen.
Neurologen säger att om alla som får veta detta vidarebefordrar det till tio personer, kan man räkna med att åtminstone ett liv kommer att kunna räddas.
Jag har hört detta förut men det lönar sig att upprepa. Innan jag hörde detta råd första gången hade jag ingen aning hur man kunde känna igen tecknen på en stroke.
Har ni?
Förvisso kan man drabbas av stroke i vilket skede som helt av sitt liv, men risken ökar givetvis med åldern och intresset för frågan ökar i samma grad.
Nu läser jag om en kvinna som snubblar till och faller på en fest. Hon skakar av sig alla som bekymrar sig med att "jag snubblade bara. Det är ingenting". Nästa morgon var hon död.
En neurolog säger att om han får hand om en strokepatient inom tre timmar kan han häva effekten av en stroke - totalt!
Han säger att det inte är helt enkelt att känna igen tecknen på en stroke, men det finns tre enkla frågor som är till stor hjälp och som är så enkla att varje människa ska kunna dem utantill och använda dem vid varje misstänkt tillfälle:
1. Be personen att le.
2. Be personen att lyfta båda armarna.
3. Be personen att säga en enkel sammanhängande mening.
Om personen har problem med någon av dessa uppgifter - ring 112 och beskriv symptomen.
Neurologen säger att om alla som får veta detta vidarebefordrar det till tio personer, kan man räkna med att åtminstone ett liv kommer att kunna räddas.
Jag har hört detta förut men det lönar sig att upprepa. Innan jag hörde detta råd första gången hade jag ingen aning hur man kunde känna igen tecknen på en stroke.
Har ni?
J'ai une amour.....
I Jo Bouillons bok om Josephine Baker finner jag ovanstående brev från 'La Bakér'. Humoristiskt undertecknat "Josephine and tribe" med hänsyftning på alla hennes "Regnbågsbarn".
Bland alla de musikaliskt verksamma människor jag haft förmånen att lära känna under mitt liv, finns det två kvinnliga sångartister som står fram alldeles extra. Två av vår tids stora världsartister. Alice Babs - som jag redan skrivit om - och Josephine Baker. Josephine dog 1975, men blev för ett antal år sedan föremål för vår uppmärksamhet genom en TV-dramadokumentär, liksom den dokumentär om hennes och makens, Jo Bouillon, adoptivbarn från all världens hörn: Regnbågsbarnen kallade.
Josephine Baker stod på topp från tidigt 20-tal och framåt. Men 60-talet innebar inte bara en massa nya musikyttringar utan också att "gamla" artister plötsligt blev "omoderna". La Bakér fick uppleva ett antal 'hundår' när den växande regnbågsbarnaskaran tvingade ut den inte längre purunga Josephine på ständiga och slitsamma världsturnéer. Barnen och det alltmer omfattande hemmet på slottet Les Milandes i undersköna Dordogne-dalen, krävde mer och mer resurser, samtidigt som pop och rock gjorde artister av Josephines typ föga efterfrågade.
Borta var de eleganta etablissemangen och de stora orkestrarna. Men hon behöll sin stil med de magnifika glittrande kreationerna med många och snabba byten, ibland med bara delar av kroppen utanför scenen. Lika ambitiös och utan att mattas i sin önskan att ge sin publik valuta för pengarna.
Men visst måste det ha känts svårt med bara en ensam pianist som ackompanjatör, även om denne i Sverige hette Julius Jacobsen. Visst måste det ha funnits besvikelse när inte längre Berns och Gröna Lund var intresserade av henne. Men restaurang Lorry i Solna ledd av Dubbel-Nisse Nilsson blev hennes räddning och detta etablissemang hade den goda smaken att förse henne med ordentlig uppbackning i form av en stor och duktig orkester. Men som den fullfjädrade professionella artist hon var, märkte publiken aldrig någon skillnad. Josephine gav dem hela sitt artisteri vare sig det skedde framför en stor orkester eller en ensam pianist.
Josephine hann uppleva att hon också blev 'kult', att hennes namn åter kom i ropet - inte som en patetisk föredetting utan som den stora artist hon fortfarande var. Åter fick hon uppleva en glittrande och storslagen scenshow, som stjärna på Parisetablissemanget Bobino. Med överdådiga kostymkreationer, med fullfjädrad balett och med stor orkester. Och med en publik som inte ville sluta applådera, som älskade sin Josephine. Flickan som 1925 kommit från Saint Louis, Missouri, USA som en främmande fågel i sällskap med bl.a. Sidney Bechet för att göra "La Revue Nègre", på svenske Rolf de Marés teater. Som fick en stjärnroll på Folies Bergère och där gjorde sin entré ur en nerfirad blomsterboll, iklädd endast ett "höftskynke" av - bananer! Det enda man talade om efter den premiären - och det halva sekel som följde!
Josephine började som dansös, men sjöng alltmer. Från början var hennes röst en ganska gäll och oskolad sopran som med åren djupnade och mognade till en fyllig alt. Hon blev Frankrike trogen hela livet. Och blev mer fransk än många infödda. När 'La Bakér' sjöng "J'ai deux amours, mon pays et Paris", var hennes känsla nog från början Missouri och Paris, men med åren blev hennes hemland - Frankrike. Ett land som hon, uppfödd i amerikanska södern, uppvuxen med hård segregation och en förtryckande rasism, upplevde som paradiset. Ett land som hon gjorde enastående insatser för genom motståndsrörelsen under kriget, insatser för vilka hon också belönades med Hederslegion och andra utmärkelser.
Josephines största mänskliga insats gällde dock bekämpandet av rasism. Hon var aldrig någon högljudd förkämpe i marscher eller på barrikader, men tog varje tillfälle i akt att visa på det ohållbara i att betrakta svarta som mindre värda. Varje försök att behandla henne annorlunda, varje försök att inte servera henne på restauranger och barer bemöttes hårt och effektivt. Hon var mot allt våld och besatt av tanken att visa att de olika raserna och folken kunde leva i fred sida vid sida och att det inte fanns någon mänsklig skillnad mellan olika raser, religioner och folkslag. Hon och hennes mångårige make Jo Bouillon adopterade barn från jordens alla hörn och religioner (Jo alltmer motvilligt allteftersom Josephine kom hem med fler och fler till det alltmer penninglslukande hemmet). Dessa kallades Regnbågsbarnen och blev på sitt sätt Josephines stora bidrag till ett modernare, tolerantare och mer vidsynt förhållningssätt till våra medmänniskor.
Mats med Josephine Baker och Miny Azzam i sin ungkarlslägenhet på Ringvägen 1966
Jag mötte Madame Bakér första gången i mitten av 60-talet, hemma hos vännen Torsten Björklund, en gång kallad "Söders Clark Gable", numera välbeställd antikhandlare och gift med Monika Nielsen. Torstens dåvarande fru Marianne (Som just öppnat Stockholms första 'boutique' - Mouche) var god vän med Sidenhusets chefsdekoratris Lulu Zimais, som i sin tur var bekant med Josephine. Lulu tyckte inte att Josephine skulle behöva sitta ensam på sitt hotellrum hela tiden utan föreslog Marianne en liten familjär middag med några goda vänner. Det blev min syster Karin och hennes dåvarande make Henning Sjöström, toppmannekängen Brita Dracke med sin 5-årige son och jag själv. Josephine visade sig vara en otroligt varmhjärtad människa med ett djupt och allvarligt engagemang. En livserfarenhet som få och med en smittande humor och espri. Kvällen ledde till en mångårig vänskap inte bara oss emellan utan med hela min familj. Speciellt fann min mor och Josephine varandra.
Mamma Ann-Mari och Josephine vid Mammas gamla flygel hos syster Karin.
Vi kom att träffas varje gång Josephine besökte Sverige och hon var gäst hos mig åtskilliga gånger. Och mellan besöken höll vi kontakt brevledes. Jag minns speciellt ett mindre "party" jag arrangerade med och för Josephine och min vän orkesterledaren Bob ("Ja, Mustafa") Azzam med fru Miny. Bobs orkester med Miny som sångerska uppträdde årligen under många somrar på Club Opera (Nuvarande Café Opera). Jag hade lärt känna Bob redan hans första sommar här och hjälpte honom bl.a. att ordna bostäder m.m. då han inte ville bo långa tider på hotell med två små barn.
Ett klipp från Hänt i Veckan 1966. Man lyckades förväxla bildtexterna! Och var de fick "j:r" från anar jag inte!
Kvällen avslutades med supé på Club Opera med dans till Miny och Bobs proffsiga orkester. Bob blev under några år mer svensk än den egyptisk-schweiz-libanes han var, och gjorde inte mindre än tre LP-skivor, en EP och en egen TV-show här.
Josephine var ett barn av södern och solen. Snön fascinerade henne men väl inte så mycket mer!
Jag blev också ombedd av det då relativt nyöppnade etablissemanget Atlantic (nuv. Wallmans Salonger) att förmå Josephine att göra en stor comeback där, vilket vi just förhandlade om när det tragiska dödsbudet nådde mig från Paris. Efter två föreställningar på Bobino drabbades Josephine av en stroke och avled kort därefter på sjukhuset. Två succéartade föreställningar som var en stor upplevelse för Josephine som artist i sitt hemland. Hon blev med rätta hyllad som den varièté-scenens gudinna hon var (se ett avsnitt från showen nedan).
Jag kunde inte närvara vid begravningen, men tack vare Josephines nära vän och välgörare, Prinsessan Graces' vänliga förmedling kom en ros från mig att vila på Josephines kista.
En av mina läsare tyckte det var synd att man inte kunde se eller höra något av dem jag skrev om, så därför lägger jag här nedanför in några av de många klipp som tack och lov finns på YouTube. Sök på "Josephine Baker".
Betänk att den trådsmala vackra kvinnan med den fantastiska rösten på filmerna nedan är 68 år på de sista bilderna!
Ljud och bild
Berndt, en av mina trogna bloggläsare tyckte det var synd att man inte kunde få ett prov på artisteriet hos dem jag beskrev i mina dedikations-porträtt. Därför har jag nu lagt in ett antal YouTube-filmer i avsnitten om Alice Babs, Jarl Kulle och Lill Lindfors. Jag ska tänka på det i fortsättningen också.
Om världen vore en by
Om hela världen reducerades till en by med 100 innevånare och alla proportioner bibehölls så bestod byn av:
57 asiater
21 européer
14 amerikaner (från Nord- och Sydamerika)
8 afrikaner
52 var kvinnor
48 män
70 ickekristna
30 kristna
89 heterosexuella
11 homosexuella
6 personer skulle inneha och nyttja 59 % av alla gemensamma tillgångar,
och de 6 personerna kom från USA
80 hade otillräckliga boendeförhållanden
70 var analfabeter
50 var undernärda, 1 döende, 2 föddes och 1 hade en PC.
1 och bara en har en akademisk examen.
Om man betraktar världen på detta sätt så påvisas nödvändigheten av samhörighet, förståelse, acceptans och utbildning för alla.
Om Du vaknar i morgon, frisk och icke-sjuk, så är Du lyckligare lottad
än 1 miljon människor som inte kommer att leva nästa vecka.
Om Du inte har upplevt ett krig, inte upplevt hunger, fångenskapens ensamhet eller dödskampens smärta så är Du lyckligare lottad
än 500 miljoner människor här på jorden.
Om det finns mat i Ditt kylskåp, om Du har ett jobb, om Du har tak över huvudet och en säng att sova i, då är Du rikare
än 75 % av innevånarna på jorden.
Har Du ett konto på en bank, lite pengar i börsen och småslantar i en ask,
då tillhör Du de rikaste 8 % av jordens innebyggare.
Om Du läser detta så är Du mångdubbelt gynnad, för
1. Någon har tänkt på Dig
2. Du tillhör inte de 2 miljarder människor som inte kan läsa
3. Du har en PC
Någon har någon gång sagt:
Arbeta, som om Du aldrig behövde pengar?
Älska, som om ingen någonsin övergivet någon...
Dansa, som om ingen längtade...
Sjung, som om ingen lyssnade...
Lev, som det vore ett paradis på jorden.
Vi lär nu vara inne i en internationell vänskapsvecka. Skicka detta till alla som är Dina vänner.
Om Du inte skickar det vidare så händer inget. Gör Du det så har Du förtjänat ett leende från var och en av dem!!
(Det här fick ja av en god och omtänksam vän på mailen med uppmaning att skicka vidare till nåon jag tycker om. Och jag tycker givetvis om mina bloggläsare!)
57 asiater
21 européer
14 amerikaner (från Nord- och Sydamerika)
8 afrikaner
52 var kvinnor
48 män
70 ickekristna
30 kristna
89 heterosexuella
11 homosexuella
6 personer skulle inneha och nyttja 59 % av alla gemensamma tillgångar,
och de 6 personerna kom från USA
80 hade otillräckliga boendeförhållanden
70 var analfabeter
50 var undernärda, 1 döende, 2 föddes och 1 hade en PC.
1 och bara en har en akademisk examen.
Om man betraktar världen på detta sätt så påvisas nödvändigheten av samhörighet, förståelse, acceptans och utbildning för alla.
Om Du vaknar i morgon, frisk och icke-sjuk, så är Du lyckligare lottad
än 1 miljon människor som inte kommer att leva nästa vecka.
Om Du inte har upplevt ett krig, inte upplevt hunger, fångenskapens ensamhet eller dödskampens smärta så är Du lyckligare lottad
än 500 miljoner människor här på jorden.
Om det finns mat i Ditt kylskåp, om Du har ett jobb, om Du har tak över huvudet och en säng att sova i, då är Du rikare
än 75 % av innevånarna på jorden.
Har Du ett konto på en bank, lite pengar i börsen och småslantar i en ask,
då tillhör Du de rikaste 8 % av jordens innebyggare.
Om Du läser detta så är Du mångdubbelt gynnad, för
1. Någon har tänkt på Dig
2. Du tillhör inte de 2 miljarder människor som inte kan läsa
3. Du har en PC
Någon har någon gång sagt:
Arbeta, som om Du aldrig behövde pengar?
Älska, som om ingen någonsin övergivet någon...
Dansa, som om ingen längtade...
Sjung, som om ingen lyssnade...
Lev, som det vore ett paradis på jorden.
Vi lär nu vara inne i en internationell vänskapsvecka. Skicka detta till alla som är Dina vänner.
Om Du inte skickar det vidare så händer inget. Gör Du det så har Du förtjänat ett leende från var och en av dem!!
(Det här fick ja av en god och omtänksam vän på mailen med uppmaning att skicka vidare till nåon jag tycker om. Och jag tycker givetvis om mina bloggläsare!)
Tredje Backe - igen!
Alltsedan vi flyttade till Mariefred 1970 och framåt, hette det att stadens (för Mariefred är fortfarande "stad". Dessa privilegier går inte att upphäva) utvecklingsriktning låg norrut, utmed Stallarholmsvägen och Queckstavägen. Där hade staden egen mark att växa på. Att bygga utanför "Öster" var helt enkelt aldrig aktuellt. Av flera orsaker. Den främsta, att det var Kungsgårdens odlingsmark och den ansågs nog evig på den tiden. Däremot fanns det ett antal fritidsområden på den sidan om staden.
Så kom golfen till Mariefred. Golfbanan byggdes på Kungsgårdens ägor utmed infartsvägen och jordbruksverksamheten upphörde. Kronoarrendatorn (i andra generationen) blev green-keeper och inget var sig längre likt!
All annan jord arrenderades ut och blev till och med till salu. Ett exploateringsbolag poppade upp med ett avtal med Statens fastighetsverk om det stora odlingsfältet intill stadens östra gräns, Tredje Backe! Attraktiv sjönära mark med utblick över Gripsholmsviken.
Ett bra detaljplaneförslag kom fram. Kruxet var bara att en byggnation av den tänkta storleken skulle komma att innebära oacceptabla mändger av bilpassager förbi Mariefreds skoltomt. Väg 978 som smiter tätt runt skolhörnan innebär idag en kraftig trafikbelastning på en redan utsatt miljö med många barn i rörelse. Mariefreds skola är kommunens största. Och den vägen är den enda befintliga möjligheten att ta sig förbi stadskärnan och österut.
Att därför ytterligare spä på denna problematik känns inte särskilt bra. Mariefreds invånare i gemen känner detta som ett betydligt större problem än vad de flesta allianspolitiker gör som bara tycker: "Bygg!". Det märktes inte minst vid ett allmänt möte för ett par år sedan när denna fråga togs upp.
Miljö-&Räddningsnämnden hade också detaljplaneärendet uppe för behandling, men vägrade enhälligt att godta en exploatering på platsen så länge inte förbifartsfrågan är löst.
Kommunstyrelsen har instämt i denna bedömning vid minst två tillfällen då ärendet behandlats där.
Som jag då en gång skrev: "En ansvarig Kommunchef, som sitter och åhör diskussionen kring detta ärende i Kommunstyrelsen, borde omgående begripit att han skulle säga till sin Stadsarkitekt: 'Om ni nu har så många planer att jobba med att ni måste hyra in extern arkitektkapacitiet, då är det vettigare att ni lägger just den här planen åt sidan tills vidare och istället använder de knappa resurserna på planer som KS inte har invändningar emot.'".
Det hade varit det naturliga , korrekta och rimliga. Men Kommunchefen tycks ha sovit på mötena, eller haft öronproppar i eller nå't. För planarbetet fortsätter bara att rulla på som om inget har hänt!
Förlåt mig - men är inte detta en politikerstyrd kommun? Ska inte förvaltningen tolka och lyssna till de signaler som politikerna har sänt ut och arbeta därefter?
Stadsarkitekten yttrade lite harmset vid Mariefredsnämndens möte häromsistens att "vi tjänstemän gör bara som ni politiker bestämmer och ni har haft Områdesplanen och Fördjupningen av områdesplanen och Trafikplanen o.s.v. och ni har inte tagit bort Tredje Backe någon gång".
Ni inser att tjänstemännen inte lyssnar på oss politiker. Den förra gången denna fråga var uppe fick jag en inbjudan till Samhällsbyggnadskontorets månadsmöte (ytterligt ovanlig åtgärd) för att förklara vad jag menade när jag påstod att det verkade som om tjänstemännen hade en dold agenda och för att förklara att jag visst hade förtroende för SBK-chefen.
Vi tar det här igen: Vid alla tillfällen som detta har behandlats politiskt har politikerna uttryckt förtjusning över den goda och vältänkta planen MEN samtidigt sagt att JUST NU är det inte läge att jobba vidare med den eftersom förbifartsfrågan inte är löst. Självklart har således inte politikerna sagt nej till Tredje Backe. Politikerna har bara vid minst tre tillfällen sagt att så länge förbifartsfrågan inte är löst får ingen byggnation påbörjas på Tredje Backe. Är det så svårt att begripa? Och varför då fortsätta att lägga arbete på detaljplanen istället för att använda de knappa personalresurserna på planer med mindre hinder på vägen.
Jag sade på Mariefredsnämndens möte att det känns som Tredje Backe-planen är en förarlös ångvält som bara rullar på vad vi politiker än säger.
Vad gör då Stadsarkitekten med anhang för att lösa situationen? Ja, klart är att Vägverket inte i vår livstid ser någon som helst anledning att bygga en förbifart för väg 978. Därtill är trafiken för liten.
Om vi alltså vill ha någon byggnation på Tredje Backe måste det till en kommunfinansierad förbifartslösning.
Stadsarkitekten har därför lanserat tanken på s.k. genomsilning. Tanken är god men fel! Fel eftersom det egentligen bara finns en väg vidare ut mot Öster hur många gator dessförinnan man än genomsilar på - och det är vägen förbi skolan.
Den enkla och funktionsmässigt rimligaste möjlighet som fanns, Nyponvägen (som f.ö. konstruerades för att vara just en centrumförbifart en gång) och som går förbi bakom skolområdet och landar längre österut på Ärnäsvägen, den har man nu effektivt byggt för med en förskola.
När tillräckligt många insett detta har man istället lanserat en ny gata (man försökte först kalla den för "förbifart", men när man tittade närmare på förslaget så rör det sig bara om en ny lokalgata), söder om Hammaren och norr om befintliga radhuslängor, från Vårdcentralen och till Ekhovsområdet.
När - och om - den väl är beslutad och byggd och trafikföringen har justerats på bästa sätt, kanske man kan börja jobba vidare med byggnation öster om stadskärnan, trots att det fortfarande är väg 978 som går förbi skolan och trots att de stora trafikströmmarna otvetydigt kommer att fortsätta gå förbi skoltomten, eftersom det bara lär bli trafikanter från Slottsbrinken och Stallarholmen med ärenden österut som möjligen kommer att utnyttja de kringelkrokiga "genomsilningsgatorna".
Exploatören försöker hela tiden "sockra budet" mot kommunen för att skynda på processen. Först var det Bostadsbolaget som skulle få en tomt att bygga 42 efterlängtade hyreslägenheter på. Så blev det en lika efterlängtad förskoletomt (istället för 20 av de tänkta lägenheterna, men det kanske ingen märkte...) och nu sist erbjuder man sig att betala 4 miljoner kronor för den nya stadsgatan. Men eftersom den kommer att kosta ca. 9, så räcker de fyra inte särkilt långt förbi staden!
Möjligheten finns då givetvis att så snart som möjligt förverkliga det bostadsområde utmed den tänkta Hammargatan, som också ska finansiera gatubygget. Men då frågar man sig förstås - om det nu är en lokalgata vi faktiskt talar om - vilka risker finns då att vi hamnar i samma situation som på Nyponvägen, att de boende protesterar mot att ha genomfartstrafik på "sin" gata! Och vi vet inte om inte Hammaren är späckad med fornminnen och vi vet inte om vare sig FÖPen - där området finns med som framtidsalternativ - eller en senare detaljplan ens blir godkända i dagsläget.
Och så är vi tillbaka på ruta Ett!
Så kom golfen till Mariefred. Golfbanan byggdes på Kungsgårdens ägor utmed infartsvägen och jordbruksverksamheten upphörde. Kronoarrendatorn (i andra generationen) blev green-keeper och inget var sig längre likt!
All annan jord arrenderades ut och blev till och med till salu. Ett exploateringsbolag poppade upp med ett avtal med Statens fastighetsverk om det stora odlingsfältet intill stadens östra gräns, Tredje Backe! Attraktiv sjönära mark med utblick över Gripsholmsviken.
Ett bra detaljplaneförslag kom fram. Kruxet var bara att en byggnation av den tänkta storleken skulle komma att innebära oacceptabla mändger av bilpassager förbi Mariefreds skoltomt. Väg 978 som smiter tätt runt skolhörnan innebär idag en kraftig trafikbelastning på en redan utsatt miljö med många barn i rörelse. Mariefreds skola är kommunens största. Och den vägen är den enda befintliga möjligheten att ta sig förbi stadskärnan och österut.
Att därför ytterligare spä på denna problematik känns inte särskilt bra. Mariefreds invånare i gemen känner detta som ett betydligt större problem än vad de flesta allianspolitiker gör som bara tycker: "Bygg!". Det märktes inte minst vid ett allmänt möte för ett par år sedan när denna fråga togs upp.
Miljö-&Räddningsnämnden hade också detaljplaneärendet uppe för behandling, men vägrade enhälligt att godta en exploatering på platsen så länge inte förbifartsfrågan är löst.
Kommunstyrelsen har instämt i denna bedömning vid minst två tillfällen då ärendet behandlats där.
Som jag då en gång skrev: "En ansvarig Kommunchef, som sitter och åhör diskussionen kring detta ärende i Kommunstyrelsen, borde omgående begripit att han skulle säga till sin Stadsarkitekt: 'Om ni nu har så många planer att jobba med att ni måste hyra in extern arkitektkapacitiet, då är det vettigare att ni lägger just den här planen åt sidan tills vidare och istället använder de knappa resurserna på planer som KS inte har invändningar emot.'".
Det hade varit det naturliga , korrekta och rimliga. Men Kommunchefen tycks ha sovit på mötena, eller haft öronproppar i eller nå't. För planarbetet fortsätter bara att rulla på som om inget har hänt!
Förlåt mig - men är inte detta en politikerstyrd kommun? Ska inte förvaltningen tolka och lyssna till de signaler som politikerna har sänt ut och arbeta därefter?
Stadsarkitekten yttrade lite harmset vid Mariefredsnämndens möte häromsistens att "vi tjänstemän gör bara som ni politiker bestämmer och ni har haft Områdesplanen och Fördjupningen av områdesplanen och Trafikplanen o.s.v. och ni har inte tagit bort Tredje Backe någon gång".
Ni inser att tjänstemännen inte lyssnar på oss politiker. Den förra gången denna fråga var uppe fick jag en inbjudan till Samhällsbyggnadskontorets månadsmöte (ytterligt ovanlig åtgärd) för att förklara vad jag menade när jag påstod att det verkade som om tjänstemännen hade en dold agenda och för att förklara att jag visst hade förtroende för SBK-chefen.
Vi tar det här igen: Vid alla tillfällen som detta har behandlats politiskt har politikerna uttryckt förtjusning över den goda och vältänkta planen MEN samtidigt sagt att JUST NU är det inte läge att jobba vidare med den eftersom förbifartsfrågan inte är löst. Självklart har således inte politikerna sagt nej till Tredje Backe. Politikerna har bara vid minst tre tillfällen sagt att så länge förbifartsfrågan inte är löst får ingen byggnation påbörjas på Tredje Backe. Är det så svårt att begripa? Och varför då fortsätta att lägga arbete på detaljplanen istället för att använda de knappa personalresurserna på planer med mindre hinder på vägen.
Jag sade på Mariefredsnämndens möte att det känns som Tredje Backe-planen är en förarlös ångvält som bara rullar på vad vi politiker än säger.
Vad gör då Stadsarkitekten med anhang för att lösa situationen? Ja, klart är att Vägverket inte i vår livstid ser någon som helst anledning att bygga en förbifart för väg 978. Därtill är trafiken för liten.
Om vi alltså vill ha någon byggnation på Tredje Backe måste det till en kommunfinansierad förbifartslösning.
Stadsarkitekten har därför lanserat tanken på s.k. genomsilning. Tanken är god men fel! Fel eftersom det egentligen bara finns en väg vidare ut mot Öster hur många gator dessförinnan man än genomsilar på - och det är vägen förbi skolan.
Den enkla och funktionsmässigt rimligaste möjlighet som fanns, Nyponvägen (som f.ö. konstruerades för att vara just en centrumförbifart en gång) och som går förbi bakom skolområdet och landar längre österut på Ärnäsvägen, den har man nu effektivt byggt för med en förskola.
När tillräckligt många insett detta har man istället lanserat en ny gata (man försökte först kalla den för "förbifart", men när man tittade närmare på förslaget så rör det sig bara om en ny lokalgata), söder om Hammaren och norr om befintliga radhuslängor, från Vårdcentralen och till Ekhovsområdet.
När - och om - den väl är beslutad och byggd och trafikföringen har justerats på bästa sätt, kanske man kan börja jobba vidare med byggnation öster om stadskärnan, trots att det fortfarande är väg 978 som går förbi skolan och trots att de stora trafikströmmarna otvetydigt kommer att fortsätta gå förbi skoltomten, eftersom det bara lär bli trafikanter från Slottsbrinken och Stallarholmen med ärenden österut som möjligen kommer att utnyttja de kringelkrokiga "genomsilningsgatorna".
Exploatören försöker hela tiden "sockra budet" mot kommunen för att skynda på processen. Först var det Bostadsbolaget som skulle få en tomt att bygga 42 efterlängtade hyreslägenheter på. Så blev det en lika efterlängtad förskoletomt (istället för 20 av de tänkta lägenheterna, men det kanske ingen märkte...) och nu sist erbjuder man sig att betala 4 miljoner kronor för den nya stadsgatan. Men eftersom den kommer att kosta ca. 9, så räcker de fyra inte särkilt långt förbi staden!
Möjligheten finns då givetvis att så snart som möjligt förverkliga det bostadsområde utmed den tänkta Hammargatan, som också ska finansiera gatubygget. Men då frågar man sig förstås - om det nu är en lokalgata vi faktiskt talar om - vilka risker finns då att vi hamnar i samma situation som på Nyponvägen, att de boende protesterar mot att ha genomfartstrafik på "sin" gata! Och vi vet inte om inte Hammaren är späckad med fornminnen och vi vet inte om vare sig FÖPen - där området finns med som framtidsalternativ - eller en senare detaljplan ens blir godkända i dagsläget.
Och så är vi tillbaka på ruta Ett!
Kalle Ankas svenske regissör
Martin Söderhjelm - ett okänt namn för de flesta. Men jag kan slå vad om att alla i min generation och i våra barns någon gång har sett och roats av en film som han regisserat. Utan att vi vet om det. Martin var nämligen under många år Walt Disneys svenske huvudregissör. D.v.s. ansvarig för inspelning av svenska ljudspår till Askungen, Snövit, Bambi och andra kära Disney-pärlor. Inte minst det Julaftonsprogram som fortfarande till stora delar visas.
Men det började med helt andra saker för den finlandssvenske författaren och skådespelaren som 1947 bröt upp från sitt första äktenskap och flyttade till Sverige.
Martins manuskript "Skepp till Indialand" kom att bli Ingmar Bergmans debut som filmregissör. Ett författarskap som följdes av flera uppmärksammade böcker. Men så blev det teater! Martin var under några år på slutet av 50-talet/början på 60-talet, en uppskattad chef på Helsingborgs Stadsteater.
Göran Schildt skrev en gång om Martin att hans alltför mångsidiga intellektuella och konstnärliga begåvning verkade splittrande på hans verksamhet, men bidrog till att göra honom till en sällsynt fängslande sällskapsmänniska, som hans vänner i många länder minns med glädje och tacksamhet. Jag kan bara instämma.
Jag vet inte hur det gick till, men Martin träffade vid något tillfälle på 50-talet min sköna kusin "Birre" som var moderedaktör på Femina och tycke uppstod. Till min i detta sammanhang något bigotta fasters stora fasa. Martin var ju fortfarande gift med sin andra hustru med vilken han hunnit få tre barn sedan flytten till Sverige. Pappa fick rycka in och hjälpa till med skilsmässa och att överbrygga motviljan hos sin syster mot dotterns "opassande" förbindelse.
Det slutade dock lyckligt och de tu levde sedan tillsammans tills döden skilde dem åt. Först Martin och efter några år min kära cousine.
Här ser vi Mats med Martin och kusin Hans Björklund vid julbordet på Kungsholmen.
1959, då jag var 16 år bad mig Martin att vara med i en film han skulle göra för NTFs räkning. Han visste att jag höll på med ungdomsteater och att jag redan fått en egen enaktare spelad i TV (i Lasse Lönndahls "Tonårsdags")!
NTF-filmen kom att heta "Nattkörning" och handlade om ett gäng ungdomar som körde bil på natten (Detta var före "Raggare"). Vi var sex stycken ganska välklädda tonåringar som trängdes i sätena och det antyddes väl flaskor i framsätet plus en distraherande ung skön dam i form av Jill Donahue, dotter till den svenska skådespelerskan Tutta Rolf, och tillika styvsyster till Gösta Ekman och hans bröder. Själv skulle jag framgångsrikt och med fullständigt obehindrad naturlighet gestalta den rädde ynglingen i baksätet med finnar och glasögon som hela tiden satt och sa: "Kör inte så fort, Bosse!" Filmen finns nu att se på filmarkivet.se!
I själva verket körde vi inte alls. Bilen stod stadigt parkerad på en grusplan vid Rydbo station i Roslagen. Kraftiga filmarbetare hävde sig växelvis på bilens hörn för att ge sken av att bilen rörde sig och strålkastare vreds runt för att ge illusionen av förbipasserande billyktor. Gnisselljud fick illustrera kurvtagningar. Det var natt och mörkt. Och det slutade nog illa för oss. Jag minns faktiskt inte riktigt hur det gick på slutet. Måste nog beställa fram den på Filmhuset någon gång för att friska upp mitt minne av denna min första - och enda - skådespelarinsats på vita duken.
Nja... en sanning med modifikation. Några år senare spelades några scener för filmen "Lille Fridolfs farliga ålder" in på vår Kungsholmsgata och jag hängde givetvis där hela dagarna, filmintresserad som jag var. Dessutom var det samma inspelningsgäng från Nordisk Tonefilm som jag lärt känna under inspelningen av "Nattkörning". Skolskolket hängde i luften en stund och blev raskt verklighet. Jag följde med till nästa inspelningsplats och till studion på Jungfrugatan och till gamla "Kostadion" (Sandrewateljeerna på Gärdet, numera rivna). Torgny Anderberg som var regissör tog mig under sitt beskydd och lät mig hållas. Vi kom att hålla viss kontakt så länge han levde. Det var en otrolig skola att så nära få följa hela inspelningsproceduren och att få komma högprofessionella skådespelare som Douglas Håge, Jan Molander, Gösta Pryzelius ("Rederiets" Reidar), Marianne Nielsen (Monicas mamma, Petra och Paulas mormor) och Hjördis Pettersson inpå livet. I pauserna spelade jag kort med Leif "Burken" Björklund och Håkan Sterner som spelade springsjasar i filmen.
När inspelningen var klar kom jag att fortsätta att hänga i ateljen på Jungfrugatan och hamnade raskt i ett nytt filmprojekt. Denna gång var det en informationsfilm för VVS-branschen och jag tror att regissören hette Gunnar Höglund. I övrigt var det tekniska gänget detsamma och lika kul.
Inspelningen gjordes under någon vecka ute i det som skulle bli Mörby Lasarett (senare Danderyds sjukhus). Där fanns många tvättställ med rör som skulle dokumenteras och här fick jag min andra stora roll! I vart fall mina händer!
För under varje rinnande kran med friskt rent vatten skulle ett par händer vrida sig kring tvålen - och det var mina!
Dessa fantastiska veckor kostade mig visserligen ett extra år på gymnasiet, men - so what! En livserfarenhet jag inte vill ha varit utan. Och som vännen Martin gav mig möjligheten till.
Jag vet inte hur det gick till, men Martin träffade vid något tillfälle på 50-talet min sköna kusin "Birre" som var moderedaktör på Femina och tycke uppstod. Till min i detta sammanhang något bigotta fasters stora fasa. Martin var ju fortfarande gift med sin andra hustru med vilken han hunnit få tre barn sedan flytten till Sverige. Pappa fick rycka in och hjälpa till med skilsmässa och att överbrygga motviljan hos sin syster mot dotterns "opassande" förbindelse.
Det slutade dock lyckligt och de tu levde sedan tillsammans tills döden skilde dem åt. Först Martin och efter några år min kära cousine.
Här ser vi Mats med Martin och kusin Hans Björklund vid julbordet på Kungsholmen.
1959, då jag var 16 år bad mig Martin att vara med i en film han skulle göra för NTFs räkning. Han visste att jag höll på med ungdomsteater och att jag redan fått en egen enaktare spelad i TV (i Lasse Lönndahls "Tonårsdags")!
NTF-filmen kom att heta "Nattkörning" och handlade om ett gäng ungdomar som körde bil på natten (Detta var före "Raggare"). Vi var sex stycken ganska välklädda tonåringar som trängdes i sätena och det antyddes väl flaskor i framsätet plus en distraherande ung skön dam i form av Jill Donahue, dotter till den svenska skådespelerskan Tutta Rolf, och tillika styvsyster till Gösta Ekman och hans bröder. Själv skulle jag framgångsrikt och med fullständigt obehindrad naturlighet gestalta den rädde ynglingen i baksätet med finnar och glasögon som hela tiden satt och sa: "Kör inte så fort, Bosse!" Filmen finns nu att se på filmarkivet.se!
I själva verket körde vi inte alls. Bilen stod stadigt parkerad på en grusplan vid Rydbo station i Roslagen. Kraftiga filmarbetare hävde sig växelvis på bilens hörn för att ge sken av att bilen rörde sig och strålkastare vreds runt för att ge illusionen av förbipasserande billyktor. Gnisselljud fick illustrera kurvtagningar. Det var natt och mörkt. Och det slutade nog illa för oss. Jag minns faktiskt inte riktigt hur det gick på slutet. Måste nog beställa fram den på Filmhuset någon gång för att friska upp mitt minne av denna min första - och enda - skådespelarinsats på vita duken.
Nja... en sanning med modifikation. Några år senare spelades några scener för filmen "Lille Fridolfs farliga ålder" in på vår Kungsholmsgata och jag hängde givetvis där hela dagarna, filmintresserad som jag var. Dessutom var det samma inspelningsgäng från Nordisk Tonefilm som jag lärt känna under inspelningen av "Nattkörning". Skolskolket hängde i luften en stund och blev raskt verklighet. Jag följde med till nästa inspelningsplats och till studion på Jungfrugatan och till gamla "Kostadion" (Sandrewateljeerna på Gärdet, numera rivna). Torgny Anderberg som var regissör tog mig under sitt beskydd och lät mig hållas. Vi kom att hålla viss kontakt så länge han levde. Det var en otrolig skola att så nära få följa hela inspelningsproceduren och att få komma högprofessionella skådespelare som Douglas Håge, Jan Molander, Gösta Pryzelius ("Rederiets" Reidar), Marianne Nielsen (Monicas mamma, Petra och Paulas mormor) och Hjördis Pettersson inpå livet. I pauserna spelade jag kort med Leif "Burken" Björklund och Håkan Sterner som spelade springsjasar i filmen.
När inspelningen var klar kom jag att fortsätta att hänga i ateljen på Jungfrugatan och hamnade raskt i ett nytt filmprojekt. Denna gång var det en informationsfilm för VVS-branschen och jag tror att regissören hette Gunnar Höglund. I övrigt var det tekniska gänget detsamma och lika kul.
Inspelningen gjordes under någon vecka ute i det som skulle bli Mörby Lasarett (senare Danderyds sjukhus). Där fanns många tvättställ med rör som skulle dokumenteras och här fick jag min andra stora roll! I vart fall mina händer!
För under varje rinnande kran med friskt rent vatten skulle ett par händer vrida sig kring tvålen - och det var mina!
Dessa fantastiska veckor kostade mig visserligen ett extra år på gymnasiet, men - so what! En livserfarenhet jag inte vill ha varit utan. Och som vännen Martin gav mig möjligheten till.
Lill - kan allt!
Lill Lindfors är en av våra mest mångsidiga artister. Hennes repertoar sträcker sig från visor över schlagers och pop till ren jazz. För att inte tala om skådespeleriet! Och humorn!
Lill - eller på den tiden Lillemor - började sin bana på Viggbyholmsskolan utanför Stockholm. En kreativ miljö på många sätt. På skolan fanns Sven Richter (son till skådespelerskan Katie Rolfsen och operasångaren Arvid Richter) som någon slags allmän resursperson som drog igång olika kreativa projekt. Ett av dessa var "jazzoperan" "Nobborna" som Sven skrivit och fått min bror Lasse att skriva musiken till. "Nobborna" byggde på det urgamla Lysistrate-temat med kvinnor som kärleksstrejkar för att få männen att sluta med idiotier som krig och annat elände.
Ett gäng ungdomar vid Viggbyholmsskolan engagerades i projektet. Däribland också Anders Linder som fick den manliga huvudrollen. Min syster Brittmarie fick hand om koreografin och använde pappa och mig därhemma som testkroppar för att pröva olika rörelseschema och turer. Ibland var vi så intrasslade i varandra när hon sa "frys" att vi inte trodde vi skulle komma loss någonsin igen. Men kul hade vi!
Detta var 1961 och "Nobborna" väckte berättigad uppmärksamhet när den gavs på TV.
Här ses Mats med Lill och regissören för "Nobborna", Hans Abrahamsson, 1961
Den följdes efter några år av en tyvärr inte lika uppmärksammad men väl så intressant version av den amerikanske tecknaren Jules Pfeiffers figurer i dockform. Den hette "Vi Slappa". Nu samarbetade Sven och Lasse med den då unge dockkonstnären Staffan Westerberg. Mellan Lasse och Staffan inleddes därmed en lång samarbetsperiod i TV, på turnéer med Riksteatern och Rikskonserter och framförallt på Pistolteatern, som Lasse varit med och dragit igång tillsammans med Pi Lind och Staffan Olzon. Fantastiska fantasterier där Staffans känsliga händer och fingrar lämnade ett outplånligt intryck. Allt detta var långt innan han blev mina barns skräck med Vilse i Pannkakan (men idag låter min dotter mina barnbarn titta på just de TV-programmen!!).
Tillbaka till "Vi Slappa", där även jag engagerades av brorsan för att stöta på TV och producenten Bengt Järrel som länge verkade ha "ställt" produktionen. Men till slut visades detta underfundiga program med skön sång av Lill, Anders och Maggan (som också var med i Nobborna).
Lills karriär tog därefter fart med lärdomsår hos Karl Gerhard m.m. där hon fick utlopp också för sin komiska talang. Vem minns inte också hennes suveräna entré som värdinna för Eurovisionschlagerfestivalens final!
De senaste åren har jag hört henne med min ungdomsvän Jacques Werup i ett poetisk-musikaliskt program, och med Hector Bingert i en ren jazzföreställning. Då introducerades hon också som The First Lady of Swedish Jazz.
Lill kan verkligen allt!
Älskade brev!
I tidningen Land läser jag om Lena Asker Arnason som läst och skriver om de 150 brev som hennes farmor och farfar skrev till varandra 1902!
Om avundsjuka kunde ges ett ansikte, skulle ni se mitt nu!
Vilken skatt för Lena! Vilken glädje att kunna komma sina förfäder så inpå livet som genom brev mellan ett par kärleksfulla makar. Vilken kunskap det ger om ens egen bakgrund. Vilken fantastiskt känsla.
Vad avundsjuk jag är på Dig, Lena!
Själv hade jag på min vind två lårar, den ena av trä och den andra var en flätad korg med lock. Väl låsta! Men jag hade nyckel - men vad hjälpte det!
I vardera låren låg fyra avlånga kartonger innehållande hårt buntade brev ombundna med sidenband.
Fyra meter och åttio centimeter brev!!
Brev som min farfar Oscar och farmor Hilma skrev till varandra under de första åren av deras äktenskap, då Hilma var bunden till hem och två små barn medan Oscar for land och rike kring för att som SJs Förste Baningenjör bygga nya järnvägssträckningar runt om i landet. Förmodligen skrev de till varandra varje dag. Hon berättade om vad barnen sagt och gjort. Han om arbetets vedermödor och glädjeämnen. Båda längtade innerligt till varandra och avskydde att behöva vara åtskilda.
Åh, vad jag längtade (faktiskt men märkligt) till pensionen eller den tid jag skulle få för att läsa igenom alla dessa brev och komma åtminstone min farmor mer inpå livet. Hon dog när jag var bara ett år gammal, medan jag fick uppleva min farfar ytterligare tio år. En farfar full av hyss, av glädje och generositet. Med godispåsar i näven åt oss barn. Ni vet sådana av vitt papper med små guldprinsesskronor på. Alltid med en skål honungskuddar i sin hall för oss barnbarn att gotta oss åt.
Det har sagts oss barn att så blev han när farmor dött. En slags befrielse. Men hans kärlek till farmor var så gränslös att sorgeåret skulle tillämpas. Pappas kusin gifte sig under året. Farfar förbjöd min pappa och faster med resp. familjer att bevista bröllopet. "Det passade sig inte". Detta ledde till en evig brytning mellan kusinerna och ledde till att jag inte förrän nu i vuxen ålder tagit kontakt med mina sysslingar.
Det sades alltid om min farmor att hon var en dominerande människa. Att hon styrde sin man genom att bli sjuk. Att farfar ständigt gick på tå för henne. Hon kom bevars från en "fin" västgötafamilj medan farfar var bondesläkt från Värmlands-Näs. Hon umgicks med Anders de Wahl och anlitade Hovlivmedikusen Ernberg och skulle tas all möjlig hänsyn till.
Hon hade vallonblod i ådrorna och förmodligen en starkt temperament.
Men var hon detta "hår av hin" som man ibland får känslan av? Det hade jag velat veta. Breven hade kunnat ge mig svar. Jag är övertygad om att jag fått läsa om ett kärleksfullt förhållande. Om älskade barn. Om vardagsbekymmer och små och stora glädjeämnen. Om saknaden av den älskades och barnens närhet. Av den starke äkte mannen.
Vilken kulturskatt var inte dessa brev. Med vardagsbeskrivningar från hem och arbete.
Och varför läser jag nu inte breven?
Jo, för en dag, när jag kom upp på vinden fann jag det kraftiga låset uppbrutet. Lårarna lika uppbrutna. Diverse innehåll strött på golvet, men breven oåterkalleligen borta!
Varför? Jo för de låg alla i sina kuvert med ett grönt Oscars-frimärke på! Alltid gav dessa märken några kronor till den stimulansbehövande personen som tog sig in och berövade mig och mina barn och syskon denna skatt. Innehållet slängdes förmodligen på någon brasa.
Länge satte jag in annonser i filatelisttidningar för att se om jag kunde få ett napp och möjligen något eller några brev tillbaka.
Fortfarande är detta en av de saker i mitt liv som tar ett hårt grepp om mitt hjärta och kniper till. Av saknad. Av frustration. Av besvikelse. Av förbannelse.
Om avundsjuka kunde ges ett ansikte, skulle ni se mitt nu!
Vilken skatt för Lena! Vilken glädje att kunna komma sina förfäder så inpå livet som genom brev mellan ett par kärleksfulla makar. Vilken kunskap det ger om ens egen bakgrund. Vilken fantastiskt känsla.
Vad avundsjuk jag är på Dig, Lena!
Själv hade jag på min vind två lårar, den ena av trä och den andra var en flätad korg med lock. Väl låsta! Men jag hade nyckel - men vad hjälpte det!
I vardera låren låg fyra avlånga kartonger innehållande hårt buntade brev ombundna med sidenband.
Fyra meter och åttio centimeter brev!!
Brev som min farfar Oscar och farmor Hilma skrev till varandra under de första åren av deras äktenskap, då Hilma var bunden till hem och två små barn medan Oscar for land och rike kring för att som SJs Förste Baningenjör bygga nya järnvägssträckningar runt om i landet. Förmodligen skrev de till varandra varje dag. Hon berättade om vad barnen sagt och gjort. Han om arbetets vedermödor och glädjeämnen. Båda längtade innerligt till varandra och avskydde att behöva vara åtskilda.
Åh, vad jag längtade (faktiskt men märkligt) till pensionen eller den tid jag skulle få för att läsa igenom alla dessa brev och komma åtminstone min farmor mer inpå livet. Hon dog när jag var bara ett år gammal, medan jag fick uppleva min farfar ytterligare tio år. En farfar full av hyss, av glädje och generositet. Med godispåsar i näven åt oss barn. Ni vet sådana av vitt papper med små guldprinsesskronor på. Alltid med en skål honungskuddar i sin hall för oss barnbarn att gotta oss åt.
Det har sagts oss barn att så blev han när farmor dött. En slags befrielse. Men hans kärlek till farmor var så gränslös att sorgeåret skulle tillämpas. Pappas kusin gifte sig under året. Farfar förbjöd min pappa och faster med resp. familjer att bevista bröllopet. "Det passade sig inte". Detta ledde till en evig brytning mellan kusinerna och ledde till att jag inte förrän nu i vuxen ålder tagit kontakt med mina sysslingar.
Det sades alltid om min farmor att hon var en dominerande människa. Att hon styrde sin man genom att bli sjuk. Att farfar ständigt gick på tå för henne. Hon kom bevars från en "fin" västgötafamilj medan farfar var bondesläkt från Värmlands-Näs. Hon umgicks med Anders de Wahl och anlitade Hovlivmedikusen Ernberg och skulle tas all möjlig hänsyn till.
Hon hade vallonblod i ådrorna och förmodligen en starkt temperament.
Men var hon detta "hår av hin" som man ibland får känslan av? Det hade jag velat veta. Breven hade kunnat ge mig svar. Jag är övertygad om att jag fått läsa om ett kärleksfullt förhållande. Om älskade barn. Om vardagsbekymmer och små och stora glädjeämnen. Om saknaden av den älskades och barnens närhet. Av den starke äkte mannen.
Vilken kulturskatt var inte dessa brev. Med vardagsbeskrivningar från hem och arbete.
Och varför läser jag nu inte breven?
Jo, för en dag, när jag kom upp på vinden fann jag det kraftiga låset uppbrutet. Lårarna lika uppbrutna. Diverse innehåll strött på golvet, men breven oåterkalleligen borta!
Varför? Jo för de låg alla i sina kuvert med ett grönt Oscars-frimärke på! Alltid gav dessa märken några kronor till den stimulansbehövande personen som tog sig in och berövade mig och mina barn och syskon denna skatt. Innehållet slängdes förmodligen på någon brasa.
Länge satte jag in annonser i filatelisttidningar för att se om jag kunde få ett napp och möjligen något eller några brev tillbaka.
Fortfarande är detta en av de saker i mitt liv som tar ett hårt grepp om mitt hjärta och kniper till. Av saknad. Av frustration. Av besvikelse. Av förbannelse.
Kulle - vår tids Diva!
Som en av vår tids och vårt lands största skådespelare måste man karakterisera Jarl Kulle.
Mina farföräldrar hade Anders de Wahl, mina föräldrar hade Gösta Ekman (d.ä.), Lars Hanson, Georg Rydeberg, Gunnar Björnstrand och Edvin Adolphson.
För min generation har Per Oscarsson, Allan Edvall, Max von Sydow, Jan Malmsjö och kanske framförallt Jarl Kulle varit dessa fixstjärnor.
Kulle kom från enkla bondeförhållanden i Skåne. En bakgrund som präglade honom genom hela livet. Hans ödmjukhet inför ett överordnat konstnärskap, hans kärlek till jorden och naturen, hans närmast socialistiska syn på rättvisa och solidaritet.
Samtidigt var han kompromisslös och professionell uti fingerspetsarna genom hela sin karriär. Och han prövade alla teaterns olika uttryck från svåraste O'Neill till lättsammaste operett.
Men han blev också vår tids stora diva. Den som var mer "stjärna" än andra. Den som krävde större hänsyn från andra än någon kollega.
Min kontakt med Kulle kom med Gripsholmsjubiléet 1987. Vi hade inom jubileumskommittén lyckats få tillstånd att använda Gustaf IIIs Teater för en föreställning. Den första egentliga sedan Gustaf IIIs dagar. Det satt långt inne och krävde medgivanden från fem olika men lika svårflörtade statliga institutioner.
Men vad skulle spelas? Kontakten med Kungliga Dramatiska Teatern var ofrånkomlig. Jag utsågs tillsammans med vännen Mille Schmidt att hålla i detta projekt. Men Mille hade så mycket annat så det blev mest jag. Först var tanken att man skulle framfört Gustafs egen pjäs om Drottning Kristina, men den var så erbarmeligt tråkig. Tanken uppkom då att låta den spirituelle Kajenn (Caj Lundgren) skriva en pjäs om hur Gustaf III repeterar sin pjäs på Gripsholm.
Pjäsen blev så bra att den kom att bli huvudnumret vid Dramatens eget jubileum året därpå. Rollerna kom att besättas av Dramatens "toppgarnityr" och på framsidesbilden från Dramatens jubileumsskrift ser ni "mitt" gäng!
Från vänster: Ingvar Kjellson (tillika regissör), Birgitta Valberg, Sven Lindberg, Ulf Johansson (delvis skymd), Jarl Kulle, Sif Ruud (delvis skymd), Jan Malmsjö (delvis skymd), Anita Björk och Jan-Olof Strandberg.
Kulle fick rollen som Gustaf III - en kung vars kläder och peruker han iklätt sig vid flera tillfällen tidigare. Han var magnifik i rollen och fyllde till sista snärten upp den.
Jag följde några repetitioner i en sal på Dramaten och gudnåde den som harklade sig i kulisserna. Kulle blev svart i ögonen och röt till att han inte kunde koncentrera sig.
Teaterchefen Lars Löfgren berättade en gång när vi satt på hans tjänsterum – med det stora porträttet av Olof Winnerstrand från Gripsholmssamlingen på väggen – att det kändes i hela huset när Kulle hade gått in genom sceningången mot Nybrogatan. Man visste att nu fanns han i huset. En energikälla av betydelse för teatern.
Vid kollationeringen på Gripsholmsteatern inträffade en lustig sak. Hela teatergruppen stod på scen utom Sif Ruud som satt med mig i parkettens dunkel. Sif Ruud var då en mycket vanligt förekommande "sagotant" på TV och bland skådespelarna på scenen stod Jan-Olof Strandberg som då också förekom varje vecka i TV-serien Goda Grannar där han spelade en avdankad överste.
Men Kulle var ju den främste i alla lägen.
Då kom en skolklass in och hyssjades på plats på bänkarna runt om Sif Ruud och mig. I dunklet såg de inte "sagotanten" och Kulle var för dem en okänd storhet, men "Översten"!
Att se Kulle svartna i ögonen när ungarna i talkör börjar ropa "Heja Översten", var en märklig upplevelse. Någon annan fick plötsligt huvudrollen.
Kulle hade också egen specialtillskapad loge på teatervinden medan de övriga fick samsas om de ursprungliga kollektiva dam- resp. herrlogerna. Kulles koncentrationskrav gjorde sig gällande.
I ett annat sammanhang kunde jag gå Kulle till mötes. Han blev rätt paff över hur lätt jag gjorde det (jag var förvarnad av dem som kände honom) och det fick honom lite ur balans och han tackade mig översvallande vilket upprepades när vi på hösten senare råkades på Dramaten och resulterade i ovanstående hälsning som ligger i Erik Wennerholms och Kulles utmärkta, men alltför tidiga memoarbok. Alltför tidig därför att så mycket av Kulles stora roller då ännu låg framför honom. Risken finns att den tiden aldrig blir beskriven.
Att sticka huvudet i sanden
I måndags beslöt Strängnäs Kommunstyrelses ledamöter att för gott sticka huvudet i sanden, som tisdagens ledare i Eskilstuna-Kuriren/Strengnäs Tidning uttryckte saken. För att komma från den kanten var berömmet för min insats högst oväntat men givetvis inte ovälkommet. Det är skönt att då och då få bekräftelse på att man inte är helt "ute och cyklar". (Ytterligare bekräftelse i onsdagens ledarinpass!)
Med stor besvikelse konstaterade jag vid Kommunstyrelsesammanträdet att också Socialdemokraterna föll undan för enkla argument som att
"vi ska inte belasta skattebetalarna med 3000 i timmen för dyra advokater",
"vi har lärt oss och kommer att strama upp detta" och
"kommunchefen återkommer med en redogörelse om vilka åtgärder som vidtagits för att förhindra ett upprepande", och därmed drog de tillbaka sitt krav på en oberoende ansvarsutredning.
Affären Jägmästaren torde kunna betraktas som ett unikt exempel på hur illa man kan sköta en affär från början till slut. Det är en misslyckad affär av en storleksordning, ekonomiskt sett, som inte motsvaras av något annat i vår kommuns historia.
Historien om hur vi fick dyra bostadsrätter för höginkomsttagare istället för de billiga hyreslägenheter för ungdomar som Kommunfullmäktige beslutat och som var orsaken till att kommunen fick förköpa fastigheten och därmed beröva en enskild person hans tänkta bostad.
Här finns anklagelser om "riggad tävling". Här har avtal missats och felformuleringar förekommit. Här har möjligheter inte utnyttjats och erbjudanden om återgång avvisats. Här finns fullmäktigebeslut som överprövats av underställd nämnd - en nämnd som dessutom fattade sitt beslut i full vetskap om att alternativ fanns och att beslutet gick emot ett fullmäktigebeslut. Här finns beslut och åtgärder som går stick i stäv mot de planer som gäller och anvisningar som beslutats.
Kort sagt: omfattningen av misstag och underlåtenheter är så stor i ett och samma ärende att bara detta borde få varje ansvarskännande politiker att inte bara höja på ögonbrynen utan också att begära alla kort på bordet, en fullständig genomlysning och ett totalt klarläggande av var misstag och underlåtelser begåtts, hur de kunnat begås och vad som kan göras för att förhindra - inte undvika - en framtida upprepning.
Socialdemokraterna säger i sin skrivelse:
"Idag så kan man konstatera att hela ärendet hamnat fel men vi vet inte riktigt varför och på vilka grunder"
"Syftet med (den begärda) utredningen ska naturligtvis vara att undersöka hur ärendet behandlats"
Jag har utomordentligt svårt att förstå vad i KS presidiums "försäkringar" som kan ha lugnat Socialdemokraterna så pass att man drog tillbaka sin begäran om denna opartiska utredning.
För mig är det självklart att ett ärende som inte är någon slags "kommunhusintern" historia utan som berör såväl enskilda personer som kommunens invånare och skattebetalare och omfattar icke obetydliga förmögenhetsöverföringar från enskild kommuninvånare till kommunens skattebetalare och därefter vidare till en annan enskild företagare, utsätts för en grundlig och professionell granskning av oberoende part för att kommunens skattebetalare dels ska kunna känna att inget sopats under mattan och dels att det finns absoluta hinder för en upprepning.
Att som Kommunalrådet föreslå att den utomordentliga utredning fastighetsjuristen Anne-Christine Johnsson skulle vara just den efterfrågade utredningen, är helt obegripligt. Så obegripligt att man undrar om vederbörande politiker som fattade beslut på det förslaget, ens har läst igenom utredningen som berör de förhållanden som rådde före fattandet av bygglovbeslutet och vilka alternativ som då stod till buds och vad de skulle kunna ha "kostat". Den berör på intet sätt de frågor Socialdemokraterna - och jag - ställde om hur vi kom att överhuvudtaget hamna i den situation vi då befann oss i.
Att ev. ansvar som kan framkomma i utredningen skulle utkrävas tycker jag är en självklarhet. Vi är alldeles för dåliga på att utkräva ansvar från dem vi sätter i vårt ställe för att bevaka våra intressen som skattebetalare.
Nu har de närmast berörda grannarna överklagat det givna bygglovet och begärt inhibition av Plan- och Byggnämndens beslut. D.v.s. man vill att fastighetsägaren inte får påbörja någon verksamhet p.g.a. bygglovet förrän detta vunnit laga kraft.
De argument som framförs är mycket starka och det skulle förvåna mig om de inte rönte framgång. De har samtliga sagt att de avser att gå till absolut högsta instans om nödvändigt. Det är bara att önska dem lycka till och att beklaga kommunens invånare som får stå ut med politiker som av någon anledning verkar rädda för sanningen.
Och inte minst - lär få stå ut med den trista galleromgärdade byggtomten än i många år..........
Med stor besvikelse konstaterade jag vid Kommunstyrelsesammanträdet att också Socialdemokraterna föll undan för enkla argument som att
"vi ska inte belasta skattebetalarna med 3000 i timmen för dyra advokater",
"vi har lärt oss och kommer att strama upp detta" och
"kommunchefen återkommer med en redogörelse om vilka åtgärder som vidtagits för att förhindra ett upprepande", och därmed drog de tillbaka sitt krav på en oberoende ansvarsutredning.
Affären Jägmästaren torde kunna betraktas som ett unikt exempel på hur illa man kan sköta en affär från början till slut. Det är en misslyckad affär av en storleksordning, ekonomiskt sett, som inte motsvaras av något annat i vår kommuns historia.
Historien om hur vi fick dyra bostadsrätter för höginkomsttagare istället för de billiga hyreslägenheter för ungdomar som Kommunfullmäktige beslutat och som var orsaken till att kommunen fick förköpa fastigheten och därmed beröva en enskild person hans tänkta bostad.
Här finns anklagelser om "riggad tävling". Här har avtal missats och felformuleringar förekommit. Här har möjligheter inte utnyttjats och erbjudanden om återgång avvisats. Här finns fullmäktigebeslut som överprövats av underställd nämnd - en nämnd som dessutom fattade sitt beslut i full vetskap om att alternativ fanns och att beslutet gick emot ett fullmäktigebeslut. Här finns beslut och åtgärder som går stick i stäv mot de planer som gäller och anvisningar som beslutats.
Kort sagt: omfattningen av misstag och underlåtenheter är så stor i ett och samma ärende att bara detta borde få varje ansvarskännande politiker att inte bara höja på ögonbrynen utan också att begära alla kort på bordet, en fullständig genomlysning och ett totalt klarläggande av var misstag och underlåtelser begåtts, hur de kunnat begås och vad som kan göras för att förhindra - inte undvika - en framtida upprepning.
Socialdemokraterna säger i sin skrivelse:
"Idag så kan man konstatera att hela ärendet hamnat fel men vi vet inte riktigt varför och på vilka grunder"
"Syftet med (den begärda) utredningen ska naturligtvis vara att undersöka hur ärendet behandlats"
Jag har utomordentligt svårt att förstå vad i KS presidiums "försäkringar" som kan ha lugnat Socialdemokraterna så pass att man drog tillbaka sin begäran om denna opartiska utredning.
För mig är det självklart att ett ärende som inte är någon slags "kommunhusintern" historia utan som berör såväl enskilda personer som kommunens invånare och skattebetalare och omfattar icke obetydliga förmögenhetsöverföringar från enskild kommuninvånare till kommunens skattebetalare och därefter vidare till en annan enskild företagare, utsätts för en grundlig och professionell granskning av oberoende part för att kommunens skattebetalare dels ska kunna känna att inget sopats under mattan och dels att det finns absoluta hinder för en upprepning.
Att som Kommunalrådet föreslå att den utomordentliga utredning fastighetsjuristen Anne-Christine Johnsson skulle vara just den efterfrågade utredningen, är helt obegripligt. Så obegripligt att man undrar om vederbörande politiker som fattade beslut på det förslaget, ens har läst igenom utredningen som berör de förhållanden som rådde före fattandet av bygglovbeslutet och vilka alternativ som då stod till buds och vad de skulle kunna ha "kostat". Den berör på intet sätt de frågor Socialdemokraterna - och jag - ställde om hur vi kom att överhuvudtaget hamna i den situation vi då befann oss i.
Att ev. ansvar som kan framkomma i utredningen skulle utkrävas tycker jag är en självklarhet. Vi är alldeles för dåliga på att utkräva ansvar från dem vi sätter i vårt ställe för att bevaka våra intressen som skattebetalare.
Nu har de närmast berörda grannarna överklagat det givna bygglovet och begärt inhibition av Plan- och Byggnämndens beslut. D.v.s. man vill att fastighetsägaren inte får påbörja någon verksamhet p.g.a. bygglovet förrän detta vunnit laga kraft.
De argument som framförs är mycket starka och det skulle förvåna mig om de inte rönte framgång. De har samtliga sagt att de avser att gå till absolut högsta instans om nödvändigt. Det är bara att önska dem lycka till och att beklaga kommunens invånare som får stå ut med politiker som av någon anledning verkar rädda för sanningen.
Och inte minst - lär få stå ut med den trista galleromgärdade byggtomten än i många år..........
Ansvar Jägmästaren
Nu har två presidieledamöter i Kommunstyrelsen använt ordet "hämd" när de har frågat mig om min inställning till en ansvarsutredning i fallet Jägmästaren.
Jag vet inte varför ordet överhuvudtaget kommit in i resonemangen hos dem. Jag har inget eget intresse i detta. Jag har därför ingen anledning att hämnas och jag känner ingen av dem som blivit drabbade av kommunens bristfälliga hantering av ärendet. Inte heller har jag något otalt med någon av dem som skulle kunna bli föremål för en ansvarsutredning. Snarare tvärtom.
Det är alltså ett fullständigt ovidkommande ord i sammanhanget.
Vi sitter inte i Kommunstyrelsen eller på andra stolar för att göra "egna piruetter". Vi sitter där som representanter för kommunens invånare och skattebetalare.
Och för dessa är det inte orimligt att man går till botten med frågan hur det kan komma sig att det som en följd av en mängd misstag och genom Plan-&Byggnämndens bygglovsbeslut nyligen, kommer att ske en högst betydande förmögenhetsöverföring från i första hand en privatperson via kommunen till en annan privat företagare - och i andra hand från kommunens skattebetalare till densamme privata företagaren.
Och hur det kan komma sig att de som skattebetalarna har tillsatt som sina representanter i Kommunfullmäktige, kan besluta en sak medan en av fullmäktiges nämnder beslutar något helt annat.
Det är ju inte så att jag helt handlar på egen hand. Jag har en partigrupp bakom mig och jag har - sedan jag började ge luft åt min uppfattning - fått åtskilliga påringningar från enskilda invånare som instämmer i denna uppfattning och som önskar ett slutligt och oberoende klarläggande av turerna i detta ärende.
Bl.a. har jag kontaktats av en av deltagarna i den arkitekttävling som föregick hela proceduren. Han antydde att det dessutom skulle finnas tveksamheter i själva tävlingshanteringen. För mig framstår det som en allvarlig anklagelse i sig som kanske också borde få ett klarläggande. Den delen ligger dock utanför den nu aktuella frågan.
På Kommunstyrelsen på måndag ska en begäran från Socialdemokraterna om just en extern ansvarsutredning i frågan tas upp. Fyra av den styrande alliansens ledamöter stöder Kommunalrådets förslag till beslut: att förslaget från Socialdemokraterna ska avslås med hänvisning till den utredning som fastighetsjuristen Ann-Christine Johnsson gjort på Kommunjuristens begäran.
Felet är bara att den utredningen på inga sätt berör de frågor som Socialdemokraterna (och jag) vill ha svar på. Den fokuserar helt på vad Kommunen kunde/borde gjort istället för att bevilja bygglovet.
Man efterlyser från mina allianskamrater ett avslut av denna trista affär, men eftersom vi vet att Plan-&Byggnämndens beslut nu överklagats med begäran om inhibition (d.v.s. att byggherren inte ska få påbörja några arbeten förrän frågan slutligt avgjorts), lär vi ändå få leva med frågan under ett antal år framöver.
Hade man däremot gjort "rätt" från början hade chansen funnits att avslutet redan förelegat.
Jag vet inte varför ordet överhuvudtaget kommit in i resonemangen hos dem. Jag har inget eget intresse i detta. Jag har därför ingen anledning att hämnas och jag känner ingen av dem som blivit drabbade av kommunens bristfälliga hantering av ärendet. Inte heller har jag något otalt med någon av dem som skulle kunna bli föremål för en ansvarsutredning. Snarare tvärtom.
Det är alltså ett fullständigt ovidkommande ord i sammanhanget.
Vi sitter inte i Kommunstyrelsen eller på andra stolar för att göra "egna piruetter". Vi sitter där som representanter för kommunens invånare och skattebetalare.
Och för dessa är det inte orimligt att man går till botten med frågan hur det kan komma sig att det som en följd av en mängd misstag och genom Plan-&Byggnämndens bygglovsbeslut nyligen, kommer att ske en högst betydande förmögenhetsöverföring från i första hand en privatperson via kommunen till en annan privat företagare - och i andra hand från kommunens skattebetalare till densamme privata företagaren.
Och hur det kan komma sig att de som skattebetalarna har tillsatt som sina representanter i Kommunfullmäktige, kan besluta en sak medan en av fullmäktiges nämnder beslutar något helt annat.
Det är ju inte så att jag helt handlar på egen hand. Jag har en partigrupp bakom mig och jag har - sedan jag började ge luft åt min uppfattning - fått åtskilliga påringningar från enskilda invånare som instämmer i denna uppfattning och som önskar ett slutligt och oberoende klarläggande av turerna i detta ärende.
Bl.a. har jag kontaktats av en av deltagarna i den arkitekttävling som föregick hela proceduren. Han antydde att det dessutom skulle finnas tveksamheter i själva tävlingshanteringen. För mig framstår det som en allvarlig anklagelse i sig som kanske också borde få ett klarläggande. Den delen ligger dock utanför den nu aktuella frågan.
På Kommunstyrelsen på måndag ska en begäran från Socialdemokraterna om just en extern ansvarsutredning i frågan tas upp. Fyra av den styrande alliansens ledamöter stöder Kommunalrådets förslag till beslut: att förslaget från Socialdemokraterna ska avslås med hänvisning till den utredning som fastighetsjuristen Ann-Christine Johnsson gjort på Kommunjuristens begäran.
Felet är bara att den utredningen på inga sätt berör de frågor som Socialdemokraterna (och jag) vill ha svar på. Den fokuserar helt på vad Kommunen kunde/borde gjort istället för att bevilja bygglovet.
Man efterlyser från mina allianskamrater ett avslut av denna trista affär, men eftersom vi vet att Plan-&Byggnämndens beslut nu överklagats med begäran om inhibition (d.v.s. att byggherren inte ska få påbörja några arbeten förrän frågan slutligt avgjorts), lär vi ändå få leva med frågan under ett antal år framöver.
Hade man däremot gjort "rätt" från början hade chansen funnits att avslutet redan förelegat.
