Mats Werner

För många år sedan förorsakade en hoppande konsertpublik att hela Ullevi kom i gungning! Man var tvungen att avbryta och att bygga om hela anläggningen innan den kunde betraktas som säker igen.

I fredags kväll är jag övertygad om att Cirkus Djurgården i Stockholm utsattes för samma hårda behandling. Skillnaden var att den gången var det idel ungdomar som hoppade. Den här gången var det stadiga 60-plussare som, om inte hoppade så dock klappade hysteriskt med händerna ovanför huvudet där de gav sin stående ovation till denne 62-årige popikon Björn Skifs. Och till detta högtalardecibelen......

 

Men allt höll på att gå fel......

Vi hade fått biljetter för två till premiären på Björn Skifs nya show. De kom redan i början av December men jag lade dem i ett kuvert och gav till hustrun i julklapp. Tänkte att jag skulle fullborda kvällen och bokade bord för en middag  på cirkusrestaurangen och efteråt övernattning på Hasselbacken tvärs over gatan (=insparade garderobsavifter!).

 

Dagen hade nu kommit och vi satt - uppklädda till tänderna ("Go'afton" sa Skifs till oss som hade klätt upp oss. "Tjena" till koftor och ylle, "Tja'" - till övriga!) - i bilen på vägen upp till Stockholm. Det sista jag gjort före avresan var att skriva ut de bokningsbekräftelser som jag fått (men inte läst!!) från Cirkusrestaurangen och hotellet.

 

Vid Nykvarn konstaterar hustrun torrt att jag beställt hotellrum mellan den 15 och 16 Januari!!!!!

 

Panikringning till hotellet. Jo det stämde det var bokat den 15e, men eftersom det var en ogaranterad bokning så hade den bara strukits klockan 18 när ingen kom och ingen debitering hade skett. Hade de debiterat hade jag ju uppdagat misstaget (hur detta nu kunde ske?) tidigare och sluppit paniken!

 

Men de hade ett rum kvar!! Pust!

 

Koll av restaurangbekräftelse och biljetter ingav lugn! Rätt datum.

 

Så kom vi fram och installerade oss. En kort vila på rummet och sedan ner till restaurangen tvärs över gatan. Sa vårt namn och visades till ett bord i den högra avdelningen. Sedan jag rearrangerat blomsteruppsatsen som var försedd med långa grässtrån som envisades med att peta mig i näsan, och vi bestämt oss för mat och vin, kom kyparen och sa att vi behövde ju bara välja dryck eftersom vi "hade valt teatermenyn".

 

 

"Jamen det har vi inte gjort" sa jag. "Jag har bara bokat bord. Se här har jag bekräftelsen! Vi vill ha lammytterfilet och inte oxmedaljong".

 

Hovmästare konsulterades och tillkallades. Jag fick visa bekräftelse och hovmästaren visade bokningslistan där det fanns två bokningar i mitt namn!

 

Då bad hon att få se mina Skifsbiljetter. "Jamen, det här är biljetter inklusive teatersupén!". Förvirringen blev total!

 

Efter diverse vänlig palaver så säger hovmästaren att "vi löser det här, säg bara till kyparen att jag har sagt OK till att ni får beställa annan mat".

 

Att det sedan ändå blev fel med min förrätt och att jag välte ut ett glas vatten med hjälp av efterrättsmatsedeln och den tomma vinflaskan är petitesser. Vi blev mycket vänligt bemötta och situationen löstes enligt kundens önskan och maten var superb. Vänligt, korrekt och proffsigt! OCH jag slapp ju ifrån en tänkt utgift!

 

Nostalgisk entré

Varje gång jag kommer in i Cirkus Djurgårdens ryttargång känner jag dofterna av sågspån och av hästspillning. Hör de välbekanta utropen. Musiken. De exotiska språken. Känner spänningen. För mig är och förblir detta en byggnad för cirkus! I mitt fall den årliga och vårliga cirkuspremiären med Cirkus Schumann, ledd av de elegant frackklädda bröderna Max och Albert Schumann och med Max hustru Paulina (dotter till världsclownen Charlie Rivel) som Elisabeth Taylor-vacker och magnifik ryttarinna. Lilla dvärgclownen Kiki (Otto Moskovitz) som Bergman m.fl. senare gjorde berömd förhöjde givetvis upplevelsen för oss barn och unga.

På väg till årets vårpremiär på Cirkus Schumann på 50-talet. Mats (bortvänd) i keps till vänster och med bag försedd (vad hade jag i den?).

Väl på väg in i cirkussalongen kunde vi spana in Sissela Kyle, Calle Norlén, Lena Ph, Robert Gustafsson, två av Lill-Babs exmakar (Lasse Berghagen och Rolf Friberg) hälsandes på varandra m.fl.

 

 

Och vilken show det blev! Vilket tryck! Decibelmätningar skulle visat ohållbara värden!

 

Björn Skifs är en av våra få artister som har en unikt personlig röst. Med en fantastisk styrka. En röst av internationell kvalitet! Ett förhållande som Björn också berörde i ett avsnitt. Vilket land han än kom till på olika promotionturnéer så talades det i mer eller mindre förtäckta ordalag om "oregelbundna tänder som måste åtgärdas" ("You have to do something about those teeth"! "Dente irregulare" o.s.v.). Så den internationella karriären fick vara.

 

 

Istället blev han bl.a. Örnest med svenska folket. En av de många gubbar som Björn låtit oss glädjas åt under åren. "Örnest - ja, inte efter Hemingway utan efter Alastair McClean!" - "Huh?" - "Har ni inte hört talas om Örnnästet?".

 

 

Som Örnest, iklädd orange fleecekofta och pälsmössa med öronlappar stående ut på var sida om huvudet. Med händerna på ryggen betraktandes och kommenterandes tillvarons mysterier.

 

Bl.a. kom han givetvis in på klimatfrågan där kvällens enda lilla plump noterades när han talade om att havsytan beräknades höjas med 1,5 meter - "Tänk efter! Förstår ni vad som då skulle hända med Leif Pagrotsky?". Bättre fungerar tanken på engelsmännens oro för att den globala uppvärmningen ska få deras drottning att tina upp!

 

 

Som en reverens till lokalens anrika historia medverkade ett rasande skickligt luftakrobatpar med bl.a. ett njutbart underskönt nummer med en lång slöja.

 

Och så accelererade showen mot ett häftigt crescendo med Hooked on a feeling och Michelangelo som slutkläm under ovationsartade applåder som aldrig ville ta slut. Efter två extranummer och 2.5 timmes praktiskt taget oavbrutet på scenen kunde Björn tyngd av det största blomsterberg jag sett låta scenljuset slockna.

 

Publiken gav sig ut i Ryttargången där trängseln blev så stor att det kändes som om man bara behövde lyfta på fötterna och låta sig föras framåt - eller bakåt med för den delen. Själv kände jag det som om hela huvudet var fullt av bomull - tills jag återfick full (?) hörsel.

 

När vi väl var utanför entrén ville jag hjälpa hustrun över gatan men möttes av ett upprört "Ta inte i mig - Tommy Körberg har rört vid mig!" (Han befann sig bredvid oss på väg åt andra hållet i trängseln...)

 

 

Kvällen avslutades med en liten ostbricka på hotellet och följdes av en god natts sömn och uppvaknande med cirkus utanför fönstret.

 

Cirkus Djurgården i morgonljus.

Redan i förrgår kväll när jag sladdade mig hem från ett möte på en oplogad motorväg och lika oplogade småvägar och till slut vår egen helt oplogade infartsväg, insåg jag att om inte vår goe bondgrannes arrendator hade plogat före 8 i  går morse, så tänkte inte jag ta mig in till Kommunstyrelsens personalutskottsmöte.

 

Den goe bondgrannens arrendator dök inte upp förrän tio. Dessförinnan hade jag försökt hjälpa den goe bondgrannen som kört fast när han skulle backa ut från sitt garage för att köra frun till hårfrissan. Hon fick boka ny tid! Bilen satt ohjälpligt fast. Traktorassistans fick inväntas.

 

Så det blev till att ta fram snöslungan och se till att de gångvägar + vändplats utanför ladan + planen framför huset som faller på min lott att hålla rena från snö befriades.

 

Samt vägarna fram till fågelborden!!

 

Jag var klar vid halv ettiden. Lunch, kaffe och därefter iväg till gymmet (som om inte förmiddagens strapatser var nog! Jag såg ut som en veritabel snögubbe innan jag var klar) för att stärka rygg och höft, följt av tjugo minuters simning i bassängen (24° = riktigt burrkallt för den som är van vid 34°) och avslutat med en god stund i den sköna ångbastun! En timme på torsdagseftermiddagarna är pensionärernas tid i badet vilket är skönt. I halva bassängen hurtar dock ett gäng panchosar under den beundransvärda f.d. olympiasimmerskan Peggy Söderbergs ledning.

 

Men innan jag kom iväg måste något göras åt det droppande som vi plötsligt upptäckte från kökstaket ovanför kyl- och frysskåpen! Plåtslagaren trodde att det berodde på att när det är stopp i tegeltakets nederkant av is och snö då rinner smältvattnet som bildas av husets uppvärmning ner mellan tegelpannorna istället och droppar sedan ner i huset. Han har lovat att komma och knacka på taket i morgon. Jag lyckades lösgöra vår långstege och resa den.

 

Det är inte utan att tanken på en hyresrättslägenhet inte längre känns helt omotiverad! Tänk att bara behöva lyfta på telefonluren och skälla på någon annan!

 

"Sen vart de' kväller!"

PS den 26.1.2010:

Vid förnyad genomgång av handlingarna finner jag att det kapital på dryga 400.000:- som Pappas klienter funnit och som de genom domen i Malmö Tingsrätt lyckades komma åt, fanns inte på något konto utan låg i ett bankfack i banken som Veltjens hyrt under antaget namn. Nyckeln hade Veltjens placerat hos en annan person, medan innehavarnamnet till boxen fanns hos Veltjens fru. Efter Veltjens död kunde således inte boutredningsmannen komma åt boxens innehåll eftersom man inte hade nyckeln.

De som antagligen lett Pappa och hans klienter till bankfacket var ett par herrar som uppenbarligen var rätt så ljusskygga. Den ene var Veltjens gamle vapendragare Willi Daugs som själv var föremål för processande för vapenaffärer såväl i Sverige som Finland. Dessa båda herrar hade också fordringar på Veltjens. Så kontentan blev att det avtal som slöts innebar att om Pappas klient greven, genom domen fick loss kapitalet i boxen skulle detta fördelas med en tredjedel till greven, en tredjedel till Fru Veltjens (som tack för hennes medverkan i domstolen) och en tredjedel till de båda herrarna som i avtalet uppträdde under ett alias i form av en bulvan i Amerika.

Precis som det verkar idag, var det oerhört många människor inblandade som skulle ha en slick var ur syltburken när det gällde vapenaffärer.

Av ovanstående urklipp kan man utläsa att det var ytterligare personer inblandade som hade andel i själva fartygstransporten också.

En sammanräkning ger vid handen att i bara Allegroaffären känner jag till namnen på minst 14 personer som alla gjorde anspråk på provisioner på ammunitionsaffären.

Inte undra på att saker och ting blir dyra!

När jag nu åter går igenom aktboxen kring Allegroaffären för att skicka kopior på ett antal handlingar till Joseph Veltjens son i Australien samt en amerikansk forskare, finner jag också detaljerade redogörelser för händelseförloppet i ett par förhör som hölls av kriminalpolisen i Stockholm med sjömän ombord på s/s Allegro efter det att tegelbedrägeriet avslöjats.

Så här säger t.ex. Maskinisten Erik Åkerström från Eskilstuna som mönstrade på Allegro som andre maskinist den 14 januari 1937:

'Fartyget hade avgått från Stockholm på middagen den 15 januari 1937, men då fartyget kommit ut på Trälhavet, hade Åkerström av förste maskinisten ombord erhållit upplysning om, att fartyget i verkligheten var på väg till Lübeck för lastning av lådor. Fartyget hade emellertid först gått till Warnemünde för erhållande av order, där det sedan kvarlegat omkring en vecka. Under uppehållet i Warnemünde hade en tysk vid namn Rosenberg kommit ombord och förklarat att han möjligen skulle stå som redare under fartygets fortsatta resa, i det att fartyget skulle försäljas under en tid av två månader i och för denna speciella resa.

Fartyget skulle nämligen avgå till Lübeck och där intaga last av ammunition samt därifrån avgå till Odeida i Yemen.

Besättningen hade av Rosenberg erbjudits - för den händelse den ville stanna kvar ombord - tredubbel hyra under en månad framåt. Om resan icke skulle taga en hel månad i anspråk, skulle i alla fall tredubbel hyra utgå för en månad.

För att kunna lämna svar på denna fråga hade besättningen skrivit till sina respektive fackorganisationer i Stockholm med förfrågan, hur de skulle förfara i saken. Dessa brev hade emellertid inte kommit fram, varför de ej heller bekommit något svar. Samtliga befälspersoner och besättningsmän hade medföljt fartyget till Lübeck, dit de anlänt på eftermiddagen lördagen den 23 januari 1937.

På eftermiddagen måndagen den 25 januari hade med lastbilar anlänt en del lådor av vanlig ammunitionslådetyp. Lådorna hade i och för kontroll burits in i ett skjul på kajen, där kontroll verkställts. Som kontrollanter hade fungerat en svensk vid namn Nils Söderberg, förutnämnde Rosenberg och en tysk flygofficer vid namn Bücher. Huruvida lådorna innehållit ammunition eller något annat hade Åkerström inte sett, men enligt uppgift man och man emellan skulle de innehålla ammunition.

Under de närmaste dagarna hade flera billaster med lådor anlänt. Efter kontroll hade dessa lådor inlastats i fartyget.

Onsdagen den 27 januari hade anlänt några järnvägsvagnar med lådor vilka varit av annan storlek. Dessa skulle enligt vad Åkerström hört berättas innehållit handvapen. Även dessa lådor hade inlastats i fartyget. Inlastningen hade skett under sträng poliskontroll av såväl uniformerade som civila. Besättningen hade inte tillåtits gå i land.

Sammanlagt hade inlastats lådor med en totalvikt av omkring 600 ton.

På eftermiddagen den 27 januari hade fartyget avgått från Lübeck till Gdynia, där fartygsköpet skulle uppgöras. Måndagen den 1 februari hade fartyget ankrat på Gdynias redd. Fartyget hade sedan legat på redden till den 3 samma månad då det gått in till kajen för intagande av kol och proviant. Efter kolning och proviantering hade fartyget påföljande dag på kvällen gått ut på redden.

Under det att fartyget legat vid kajen hade kontroll av lasten företagits av föreämnda Rosenberg, Bücher och Söderberg, en representant från Olsson & Wright, Stockholm samt några representanter för Madrid-regeringen.

Samtidigt hade besättningen upplysts av kaptenen, att Odeida i Yemen endast var en fingerad destinationsort och att lasten var avsedd för Madrid-regeringen.

Vid kontrollen av lasten hade Bücher varit särskilt angelägen om att stickprov inte tagits bland de lådor som stuvats längst ner i fartyget. Bücher hade även medföljt fartyget som kontrollant under färden från Lübeck till Gdynia.

På kvällen före avgången från Gdynia, innan de förut nämnda herrarna vid midnattstiden kommit ombord, hade Åkerström, Alm, Backman och telegrafisten Larsson varit nere i salongen hos kaptenen, som bjudit på förtäring. Kaptenen hade härunder meddelat, att Madrid-regeringen inte skulle ha ammunitionen utan att det ordnats så att Franco skulle få kapa fartyget då detsamma kommit inom spanskt område.

Han hade även framhållit, att större riskmoment härigenom uppstått, och att redaren satsat omkring 50.000 kronor, som skulle fördelas mellan besättningeni förhållande till lönerna. Pengarna skulle enligt kaptenens meddelande, finnas deponerade hos en överstelöjtnant i Stockholm. Kaptenen hade även haft ett skriftligt meddelande om denna sak.

Resan till Spanien hade fortsatt normalt till måndagen den 15 februari, då fartyget vid 6-tiden blivit kapat av en armerad nationalistisk trålare i närheten av Cape de Villano och infört till Ferrols hamn. Dagen före kapningen hade fartygets befälhavare givit Åkerström muntlig order - således ej medelst maskintelegrafen - att minska farten med tio slag, därvid kaptenen även sagt att fartyget troligen snart skulle komma att bli kapat.

Sedan fartyget införts i Ferrols hamn hade en högre officer med stab kommit ombord och givit order om att öppna en del av lådorna. Det hade därvid visat sig att flertalet lådor innehållit tegelstenar.

Sedan fartyget kvarlegat i i Ferrol omkring en vecka, hade det lämnat hamnen med Hamburg som destinationsort, dit det anlände den 26 februari klockan 16. Besättningen hade sedan efter omkring 14 dagar avmönstrat och Åkerström for sin del hade fortsatt till Stockholm.

Efter återkomsten hit till staden hade Åkerström, maskinisten Alm och telegrafisten Larsson gemensamt uppsökt fartygets redare, fastighetsmäklaren Söderberg och den angivne överstelöjtnanten med begäran om att utfå de utlovade panningarna.'

Eftersom Allegro-affären dittills hade förts bakom ryggen på de - enligt avtal provisionsberättigade - svenska agenterna måste man anta att den som namngav överstelöjtnanten (föregående kaptenen Andersson och Bücher) måste ha begått ett misstag. För därigenom fick ju de svenska agenterna vetskap om leveransen.

Åkerströms utsaga stöds av Maskinisten Alm, Telegrafisten Larsson och av kaptenen Jönsson.

Kaptenen berättar också:

'Redaren Söderberg hade beordrat honom att i alla detaljer efterkomma Büchers order och före fartygets avgång från Gdynia hade Jönsson av Bücher fått order om att den 15 februari på morgonen med s/s Allegro befinna sig fem mil väster om Cape de Villano. På nämnda plats hade fartyget sedan blivit kapat.'

Strängnäs har fått sin egen Don Quijote som slåss mot sina vindmöllor.

Bernt Stümer drar med en dåres envishet sin lans emot varje form av vindkraftstänkande i vår kommun. Rättshaveriet känns nära.

Han vänder sig oupphörligen till oss politiker och talar om att vi inte begriper vad vi sysslar med, att vi saknar insikt, att vi inte har förståndsförmåga, att vi begår rena olagligheter och att vi överhuvudtaget inte ska prata vindkraft eftersom det är ekonomiskt vansinne, miljömässig katastrof och jag vet inte allt vilka undergångskonsekvenser han menar att vi ska drabbas av om vi ens nämner ordet vindkraft.


Jag håller med Stümer om att vindkraften idag är en tveksam kraftkälla, att dess energi är dyr att framställa och en massa andra egenskaper som han pådyvlar den. Kanske blir den en parentes i vår energihistoria. Vem vet!

Det tål väl då bara att tänka på att samma resonemang har förts mot varje ny form av energiproduktion. Fördelen med just vindkraften är väl att OM den kommer att avvecklas lämnar inte anläggningarna några djupare sår i vår natur när kraftverken demonteras. Till skillnad från stora vatten-, olje- och kärnkraftverk.


Han nämner med kraft det kommunala självstyret och menar att vi har full och oinskränkt makt att säga nej till all vindkraftetablering inom våra kommungränser.

Detta med det kommunala självstyret. Ja, inte ens en skygglappsförsedd Bernt Stümer borde ha missat att dagens kommunala självstyre är starkt begränsat i lagstiftningen.

Anser staten att det är ett riksintresse att dra fram motorvägar, järnvägar, kraftledningar eller anlägga militärskjutfält eller vindkraftverk så sitter det kommunala självstyret pyrt till. Anser staten att det är av vikt för riket med t.ex. vindkraft så är det inte mycket vi som kommunpolitiker kan sätta emot - vare sig Bernt Stümer anser det eller ej.

Hittills har Bernt Stümers invändningar mestadels rört frågan om vi överhuvudtaget skulle ha ett tillägg om vindkraften i översiktsplanen.

Men nu har han tydligen insett att om vi inte har det, så har vi - för att citera hans medborgarförslag: ”frånhänt oss planinstrumentet” för att kunna påverka var vindkraft kan och får etableras. Istället skulle det i princip kunna bli fritt fram inom de riksintresseområden som staten pekat ut.

Idag har Bernt Stümer därför som ett medborgarförslag till kommunfullmäktige lämnat ett eget förslag till tematiskt tillägg vindkraft till den gällande Översiktplanen.

Det är ambitiöst.

Men vi har redan ett väl genomarbetat tillägg, som redan kostat skattebetalarna stora pengar, som varit ute på samråd och utställning. Många synpunkter har kommit in och i åtskilliga fall lett till justeringar i texten.

Länsstyrelsen som statens förlängda arm, delar uppenbarligen inte Bernt Stümers uppfattning utan påpekar endast de övriga riksintressehänsyn som måste beaktas i den framtida hanteringen.

Naturskyddsföreningarna vill visserligen freda Mälaröarna men stöder i övrigt planen.

Andra synpunkter är av det klassiska slaget. Vindkraft - absolut! Men inte nära mig. Bland annat Bernd Stümers egna mångordiga protester i såväl eget namn som under pseudonymen Föreningen Svensk Landskapsvård. 

Detta av kommunen genomtröskade tematiska tillägg kommer att behandlas i denna församling någon av de närmaste månaderna.

Att i det skedet ta till behandling - lägga tjänstemannatid och politisk energi på  - ett förslag  som med hänsyn till en mer eller mindre enig politikerförsamling, aldrig kommer att vinna gehör, vore ett slöseri med invånarnas skattepengar.

När förslaget således presenterades för fullmäktige ikväll gjorde jag ett tappert försök att spara dessa skattepengar genom att försöka få förlaget avvisat direkt. Av formella skäl gick det ej utan nu ska det valsas ett varv i den kommunala apparaten innan vi kan säga nej till Stümers förslag.

För en gångs skull var han inte själv på plats i fullmäktige. Antagligen beroende på att han istället var med och organiserade ett stort opnionsmöte mot vindkraften på Österlen.

I Föreningens "verksamhetsidé" står: "Vårt arbete grundas på dialog och upplysning samt på respekt för andras åsikter" - en respekt vi märkt föga av här i Stümers hemkommun. Och den "dialog" han hittills fört har varit vådligt enkelriktad och knappast med några stora öron för andras åsikter.

Jag skulle personligen kunnat köpa många av hans argument mot vindkraft om de inte just hade framförts med sådant demagogiskt ointresse för någon annan uppfattning än den egna. Det kallar inte jag dialog.

Lars Bern skriver på Newsmill:

"Världens klimatforskning är lagd i ruiner och trovärdigheten har gått förlorad i ett läge där vi är i ett skriande behov av att veta vad som faktiskt händer med Jordens klimat och vilken inverkan människans utsläpp kan ha?"

Det är ofattbart hur detta kan ha fortgått så länge. Mycket tid har förlorats på de viktiga frågorna som Lars Bern ställer: vad är det som faktiskt händer med klimatet och vilken inverkan har faktiskt mänsklig aktivitet?

Lars Bern beskriver hur det började:

"År 1985 enades några ledande klimatforskare vid ett möte i Österrike om att slå larm om att klimatet kunde bli farligt varmare till följd av våra utsläpp av koldioxid. Många politiker som t.ex. Margaret Thatcher och ledande FN-byråkrater såg möjligheter att utnyttja larmet politiskt. Det ledde till bildandet av FN:s klimatpanel IPCC 1988 med mandatet att leta efter bevis för AGW-hypotesen, som gör gällande att människan orsakar global uppvärmning. Man bedyrade att arbetet skulle bygga på vetenskapligt granskade publikationer. Politiskt styrda medel till klimatforskning ökade i rask takt. Det enda som var politiskt acceptabelt var sådant som pekade ut mänskliga aktiviteter. Ingen ansvarig verkade vara intresserad av andra faktorer som kunde ha betydelse. På detta sätt frammanades en föreställning om vetenskaplig konsensus. Den politiska inblandningen i den vetenskapliga processen har visat sig ödesdiger."

Det borde vara uppgiften för nästa klimatkonferens att börja om på nytt och göra rätt från början!

Läs hela artikeln på Newsmill

Läs också Göran Jonssons artikel

Så tänkvärt formulerar sig Maggie Thauersköld Crusell på Newsmill när hon förfäktar tanken på en andra, oberoende klimatpanel.

Forskare som ställts inför först Climategate och sedan Himalayas glaciärer bemöter kritiken med att "det är mänskligt att fela".

"Och visst är det så. Ingen är perfekt och alla kan göra fel. Men när felet begås av världens tidigare fullkomligt oantastliga orakel på klimatområdet, den allsmäktiga klimatpanelen, med monopol på de rekommendationer som ligger till grund för hela världens samlade klimatpolitik, då är det dags att se upp!" skriver Maggie Thauersköld Crusell och fortsätter:

"Frågan är dock inte om vi kan lita på FN:s klimatpanel, som redan fått sig en repa av Climategate-skandalen. Frågan är snarare om vi kan lita på IPCC tillräckligt mycket för att huvudstupa försöka ställa om hela vårt globala samhälle till något slags lågfossilt, vegetariskt och icke-konsumeristiskt paradis. Såsom det var en gång för länge sedan, innan människan kom och förstörde allt genom sin industrialistiska rovdrift på naturen."

Läs hela artikeln på Newsmill!

Ånyo läser man om ett av dessa fundamentala grundfel som behäftar IPCCs arbete. Där lösryckta tidningscitat blir absoluta sanningar och citatens upphovsmän belönas med vidlyftiga panninganslag för forskning som inte behövs!

Så här inleder Maggie Thauersköld Crusell idag på The Climate Scam:

'Jag lade märke till att ni har diskuterat IPCC:s påstående om att Himalayas glaciärer kommer att vara borta år 2035. Det är faktiskt en mycket intressant historia att gräva i. Roger Pielke Jr och Richard North har skrivit många bra saker om detta. Tillåt mig att citera valda delar.

Richard North berättar att påståendet om att glaciärerna kommer att vara borta år 2035 kommer från en viss Dr Hasnain och plockades sedan upp av tidskriften New Scientist och en WWF rapport år 2005. Därifrån tog sig årtalet in i IPCC:s senaste rapport.

”But, while Dr Hasnain, who was then based at Jawaharlal Nehru University in Delhi, has admitted that the New Scientist report was based on ”speculation” and was not supported by any formal research, he is now a direct beneficiary of that speculation”, skriver Richard North.'

När ska ögonen öppnas på människor?

MACK JOHANSSON SOM SNART SLÄPPER SITT FÖRSTA ALBUM "NEW SWEDEN"!

"NEW DAY ARISING" - WOW!

(Låten blir ju inte sämre av att det är min dotter Johanna som körar....)

Helsingborgs Dagblad publicerar idag en intressant ledarartikel av metereologen och polarfararen Bertil Larsson.

Den innehåller en lista med ovedersägliga fakta som oftast undanhålls i den allmänna debatten som helt styrs av de politiska ställningstaganden som f.n. dominerar debatten.

Larsson menar att det idag finns två "sanningar" - en politisk och en vetenskaplig i klimatfrågan! Politiker menar att 2500 forskare i FNs klimatpanel "inte kan ha fel". Larsson pekar på att det endast är en minoritet i den panelen som faktiskt är klimaforskare!

Han pekar på en mängd fakta som talar mot den allmänt rådande teorin om en global uppvärmning orsakad av mänsklig aktivitet.

Hans slutsats är mycket riktigt att människan i mycket marginell grad kan ha påverkat jordens temperatur men att det vore förmätet av oss att tro att människan skulle kunna rå på solaktivitet och havsströmmar. Jag har också fått lära mig att jordaxellutningen har betydelse för jordens klimat. Och den påverkar vi lika litet.

Larsson menar som slutkläm att de 100 MILJARDER SEK som klimatforskning och klimatmöten hittills kostat borde kunnat användas till för mänskligheten nyttigare projekt.


Relaterade länkar: The Climate scam
Stockholmsinitiativet
Bob Carters föreläsning Del 1
Bob Carters föreläsning Del 2
Bob Carters föreläsning Del 3
Bob Carters föreläsning Del 4

När jag var barn, kom varje Januari en farbror och ringde på vår dörr. Han såg ut som en förvuxen Helmer Bryd i sin krigsgrå trenchcoat med rejält läderskärp, brun hatt, halsduk och rejäla kängor. På ärmen hade han ett jättelikt paket inslaget i tidningspapper.

När vi öppnat rullade han upp paketet på sin arm och blottade en mängd knispriga tulpaner i regnbågens alla färger. Med lökar och allt.

 

Mamma köpte alltid och våningen fylldes av våraningar.

 

Säkert kom farbrorn även andra tider på året, men de första tulpanerna var det som räknades i mitt minne.

 

Igår hämtade jag dotra Johanna från Stockholm där hon varit med sin författarkompis (Boken "Snittblommor") Erica Dahlqvist för att för Blomsterfrämjandets räkning informera pressen om årets tulpantrender. Erica stannade kvar för att sitta i TV4s morgonsoffa idag.

Med sig hade hon en jättebunt vårtulpaner i rosa färg som nu fyller vårt hus med väldoft och hopp om en utsnöad tillvaro.

På Tulpanens hemsida kan man se ett par instruktionsfilmer där dotra Johanna demonstrerar hur man tar hand om sina nya tulpaner och hur man kan arrangera en vårbukett.

Knispr på er alla!

Har många gånger i livet haft anledning att ondgöra mig över översättningsgrodor i de tjocka manualhögar som ofta till volymen är större än själva den apparat vars handhavande de ska beskriva på ett enkelt sätt. Vilket oerhört slöseri med energi, papper och regnskogar!

Den dagen ett parti lyckas genomdriva ett förbud mot att saluföra apparater och manicker här i landet med annat än en svensk handledning, ska jag banne mig överväga ett partibyte - om nödvändigt!

Mänskligheten har genom årtusenden format sina språk. Förfinat dem och gett dem en grammatikalisk stomme som också möjliggjort för människor att förstå andras språk och att därigenom kunna kommunicera kunskap och erfarenheter.

Herta Müller skulle aldrig kunnat få ett Nobelpris om det inte hade varit för att framförallt det latinska språket och dess grammatikaliska uppbyggnad  bildat skola för andra språk och gjort det möjligt för kunniga översättare att se till att också läsare i andra länder kunnat ta till sig och njuta den stora litterära skatt som finns runt om i världen.

Men frågar Du en ungdom idag om varför det borde vara viktigt att lära sig varför det bör heta "äldre än jag" och inte "äldre än mig", får Du antagligen svaret: "Vem bryr sig?"

Och så är det ju! T.o.m. våra språkvetare i radio har blivit förridare för denna upplösning av språkens skelett.

Följden blir att vi också accepterar att det läggs möda, papper, trycksvärta och transporter på att framställa obegripligheter som rubrikens mening!

Vad den betyder?

"Vem bryr sig?"


PS: Någon okunnig (förmodligen kinesisk) person har satts att översätta en engelsk formulering i en installationsmanual för en kamera. En formulering som inte ens i den från kinesiska översättningen till engelska var helt begriplig: "Please, close the installation central".............DS

Oscar Björks andra målning föreställande en "Mohr", d.v.s. "Negern Pettersson" alias Pierre Louis Alexandre.

Nu vill jag mena att det går undan! När jag började min forskning kring konstnärsmodellen "Negern Pettersson" för ett tiotal år sedan kände jag till tre konstverk som föreställde sagde "Neger". Under arbetets gång stötte jag på ytterligare tre och så småningom två till.

Tack vare den publicitet mitt letande gav upphov till dök det upp ytterligare två under våren och nu under hösten har vi hittat ytterligare tre nya! Och självklart måste det finnas många fler där ute. Alexandre satt modell på Konstakademien mellan 1878 och 1903. Om än ej varje år så kan man väl ändå tänka sig att det sammanlagt kan ha rört sig om ett tjugotal sittningar. Varje tillfälle minst ett tiotal elever.  Det borde m.a.o. finnas minst ca. 200 verk som föreställer "Negern Pettersson" i svenska hem eller garderober.

En av dessare nya publicerade jag häromveckan, ett verk av Bruno Hoppe.

Den alerte ynglingen David Brolin på Auktionskompaniet, upptäckte av en händelse ytterligare ett porträtt av "Negern" målat av Oscar Björk vilket är intressant eftersom det är det enda kända exemplet på att en konstnär målat fler bilder av "Negern" vid olika tillfällen. Det nu upphittade går tillbaka till samma session som det porträtt jag visat tidigare av Victor Forsström från 1878.

Pontus Silfverstolpe som var mig behjälplig att finna den Hoppeska målningen, tipsade mig också om ett möjligt "Neger-porträtt" hos en välrenommerad antikhandel i Stockholm, så jag åkte dit och tittade och visst var det Pierre Louis!

Målad av den för mig okända Matilda Berendt 1889. Den målningen har jag numer här hemma.


Matilda Berendts målning från 1889. Känner någon till denna konstnärinna?