Mats Werner

Bostäder

Brist på bostäder blir det visst alltid under krig. Men det dröjde nog en tre-fyra år innan det blev märkbart. Ännu 1942 kunde vi titta på lägenheter, som fanns att hyra.
Efter första världskriget 1914-1918 hävdes bristen redan efter cirka tio år, kanske tidigare. Men efter detta krig har det ju blivit kroniskt – bristen på bostäder.

Kyligt blev det ganska snart i hemmen. Typiskt också, att krigsvintrarna var de kallaste någonsin (i min livstid). Minus 25 grader var inte ovanligt. Inomhus + 13° när det var som sämst. Jag minns, att jag satt mig i badrummet (den varmaste platsen än idag) och stickade, med ryggen mot mot elementet och en rykande kopp te på WC-stolen.
De öppna spisarna var verkligen en tillgång, för det var ingen brist på ved.

Men bränsle att elda med i husen var det brist på naturligtvis. Allt möjligt användes, torvströ, briketter av olika slag minns jag skyfflades in i värmerummet. Mina finaste krukväxter dog oförklarligt, men många skyllde detta på bränslet.

Kläderna

När ryktet om textilransonering kom till våra öron, var goda råd dyra. Min snälla Pappa skaffade en hel rulle lakansväv, plus en hel del andra tyger – han arbetade i den branschen. Själv köpte jag mig en röd vaxduk, som i många, många år efter kriget prydde vårt matbord (under jularna. Den hade gulvita små prickar men var ”röd”. mw:s anm.) Garn försvann – alla hamstrade. Som alltid, när det blir brist på någonting, blir folk som galna. Jag hade ju många barn att tänka på, men många ensamma och gamla blev som tokiga och köpte allt som fanns. Köpmännen gjorde strålande affärer och blev av med åtskilligt annars helt osäljbart. Jag minns ett svenskt ullgarn, som det gick att köpa. Jag stickade två koftor och mina händer blev helt förstörda, garnet var så fullt av stickor, och barnen blev måttligt glada åt dem. Men värmde, det gjorde de, och blev bara bättre efter varje tvätt, omöjliga att slita ut. Jag stickade också kilovis med muddar, strumpor och scarves til soldaterna i finsk-ryska kriget, som ju låg oss så nära.

 

Uppfostran

påverkades väl inte precis av kriget. Men barnen på den tiden hade betydligt strängare regler än nu. Till exempel läggningstider och sådant.

Skolgång

Under kriget började de så kallade koksloven. Det vill säga en vecka i februari stängdes skolorna helt och hållet för att spara bränsle. Efter kriget fortsatte loven, men då kallades de sportlov.

 

Ransonering

hade jag som husmor till ett sjupersoners hushåll ett schå med. Det var kort på allting, man fick räkna ut så att det skulle räcka till det nödvändigaste. Kött till exempel hade vi 2 /TVÅ/ hekto per person och vecka. Det blev för sju personer en köttfärs på 1 kilo 2 hekto. Det drygades ut med skorpsmulor och potatis. Det blev en läcker lördagsmiddag, köttlimpa med brun sås, som serverades kall på söndagen, som pytt i panna på måndagen. Resten av veckan åt vi fisk, när det fanns, makaronipuddingar eller bara grönsaker – under sommaren gick det fint. Jag minns en ”fin” middag jag bjöd tio personer på, det var grönsakssoppa med strimlad falukorv i. Smördosa hade vi alla med oss när vi gick bort. Man åt inte på andras ransoner.

Tobakskorten hade jag stor glädje av (eftersom ingen i familjen rökte). De bytte jag bort till de verkligt inbitna rökarna och kunde få smör- eller kött-kuponger i byte. Spritkuponger kunde man också byta till sig livets förnödenheter mot.
Tjock grädde fanns fanns ju inte alls. Jag glömmer aldrig när Karin för första gången fick se en skål med vispad grädde. Hon stack fingrarna i den i tro att det var silkespapper och började storgråta. Jag tror ingen uppskattade grädden särskilt.

Det uppfanns en massa ersättningsmedel. För kaffe till exempel. Många tyckte till och med bättre om dem än om riktigt kaffe. Tårtor, som vi köpte på bagerier, var fulla av ersättning för ägg, socker, grädde. Det var mest kemikalier, konstigt när man nu tänker på det, man åt och gillade dem riktigt bra. Sista tiden, innan kriget tog slut, avslöjades en stor skandal, då den så kallade grädden till stor del bestod av paraffinolja, ett lösningsmedel. Undra på att man grundlade en dålig mage.
Fiskkorten fungerade sämst. man indelades i kvarter och dagar. Men om jag på den mig tilldelade dagen inte fann någon fisk i affären, beroende på stormar, då fiskebåtarna inte kunde gå ut, fick jag gå hem tomhänt till nästa period. Detta hände gång på gång under höst och vinter, då ju vädret som ni vet är allt annat än fiskevänligt. Då passade fiskaffären på att sälja ut konserver med fisk. Jag fick ett parti konserverad makrill, som jag inte trots lock och pock fick ner i min eljest matfriska familj. Samma dag freden kom, gick jag ner med lagret i soptunnan.
Värst var det, då barnen var sjuka. Under kikhostetiden dukade jag med handfat bredvid varje barn, som också mycket riktigt fick upp, allt av det oersättliga goda. Men då kunde man få extra tilldelning, och det var välbehövligt. Man fick stå i kö förstås ute på gatan i kylan i timmar bland alla andra, som också fått tilldelning på grund av olika orsaker. Jag var ju gravid med Mats, så det blev några extra ägg till Lasse, Karin och Brittmarie.

 

Mörkläggning

Mörkläggningsskivor av masonit, beställdes till varenda fönster och släppte inte igenom en gnutta ljus – det såg dystert ut vill jag lova.

Skyddsrum

byggdes överallt runt omkring, och varje hus, även vårt var tvunget att anordna skyddsrumsövningar. Jag som flerbarnsmamma slapp medverka och var glad, att slippa springa i trapporna och släcka konstgjorda eldsvådor och höra ”tråkiga” föredrag.

Ansvarskännande familjer med barn eller gamla måste skaffa sig en evakueringsort. Under hösten 1939 hyrde Morfar och jag en trevlig stuga i Värmland, strax intill norska gränsen. Vi hade ju släktingar där, som för övrigt hjälpte oss med en del mat. Döm om vår skräck och fasa, då tyskarna den 9 april 1940 går in i Norge, vilket ju med ett enda slag omintetgjorde tanken på den tillflyktsort där.

Vänner till mig tog barnen med sig och flydde ut till skärgården och bodde hur primitivt som helst för att undgå faran, som alla trodde skulle komma att drabba oss. Under några hektiska dagar stod jag i kontakt med en bonde någonstans i skärgården, men allt lugnade ner sig här i huvudstaden, och tack och lov gjorde jag inget förhastat den gången. Vi hade det ju bäst här hemma.

 

Under långa tider hade vi inget varmvatten. Morfar lät då installera en gasdriven varmvattenberedare – som fortfarande sitter där och vanpryder badrummet. Det gällde att ta vara på det vattnet – vi har många fotografier på alla barnen i badkaret på en gång – det var verkligen gemensamhetsbad.

Jag har i alla fall inga dystra minnen från den tiden. Jag tror många gånger att kristider har en god inverkan på människorna (bortsett från hamstringen) man försöker göra sitt bästa och man gläds åt det allra minsta. I välfärdstider behövs det så mycket mera för att någon ska bli nöjd. Men självklart hade vi ju inte kriget inom våra gränser. Men jag kan också berätta om min mycket goda vän Nina, som bodde i Köpenhamn, hon var dansk, hennes pappa dansk, men hennes mamma tysk (mamman var ”lyckligtvis” död då 1940), men även hon sände mig många glada brev från den tiden. Livet går trots allt vidare.