Alice Babs

image28
Bland alla de musikaliskt verksamma människor jag haft förmånen att lära känna under mitt liv, finns det två kvinnliga sångartister som står fram alldeles extra. Två av vår tids stora världsartister. Josephine Baker, som jag ska återkomma till och Alice Babs, vars sensationella comeback på scenen för tio år sedan överraskade många.

Alice Babs blev min stora idol redan på 40-talet. Stenkakor som Sugar, Tills solen går upp, I can't see for looking, Sweet Sue, Regntunga Skyar och senare i samarbete med Svend Asmussen: Regnbågsgränd, Hand i hand m.fl. spelades sönder och samman i mitt unga pojkrum. Vid en sommarvistelse hos släkten utanför Arvika, skulle Alice uppträda i folkparkerna i bl.a. Arvika och Åmotsfors varvid mors kusin tvangs flänga utmed vägarna för att jag skulle kunna se båda föreställningarna samma kväll. Givetvis skrev jag beundrarbrev. Och en dag fick jag svar i form av en vänlig vykortshälsning.

En tidig söndagsmorgon - jag kan väl ha varit 10 år - ringde det på dörren. Familjen, i den mån den var vaken, satt bekvämt tillbakalutade med frukost och morgontidningar på olika håll. Jag öppnade och höll väl på att svimma, för utanför dörren stod hon - ALICE! Tillsammans med sin make Nils-Ivar och en chokladask! En ask Symfoni (för er som inte var med på den tiden: en Marabou-produkt med tunna plattor av mörk choklad). Förmodligen blev jag höggradigt generad eftersom jag stod i pyjamas, tofflor och morgonrock! Vi pratade en stund, där i farstun. Alice berättade att hon just kommit från en skivinspelning i Schweiz och åkt förbi på väg från Bromma och ville titta upp och lämna asken själv. Berättade var de varit och så vidare. Så sa vi adjö och jag vandrade in - förmodligen i ett trance-liknande tillstånd - till den övriga familjen som förstrött undrade vem det var som hade ringt på så tidigt på söndagsmorgonen.

"Alice Babs" svarade jag saligt!

"Va??" "Du skojar!" "E'ru inte klok?". Först när jag visade fram chokladasken med Alice egenhändiga hälsning, blev det liv i familjen. Pappa, som såg hela sin uppfostran av sonen till en artig och förekommande person falla i bitar, utbrast: "Och så bjuder Du inte ens in henne! Stå i farstun, vad är det för fasoner!". Och så rusade han ner efter Alice och Nils-Ivar för att försöka reparera sonens fadäs.

Detta ledde till en förhoppningsvis livslång vänskap mellan Alice och mig. Mina föräldrar och jag blev snart utbjudna till familjen Sjöbloms radhus i Saltsjöbaden, och med åren blev det även ett och annat besök i det famösa glashuset dit Alice och hennes familj flyttade.

image29

När Alice tillsammans med de danska musikanterna Ulrik Neuman och Svend Asmussen bildade Swe-Danes, nådde hon sin dittillsvarande artistiska höjdpunkt. De klassiska framträdandena på Berns bevittnades ständigt av oss fans. Vi - så småningom blev det faktiskt en slags informell klubb: SweDanes Fan Club - hängde över räcket från konditoriläktaren på Berns mest varenda kväll. På läktaren slapp man entréavgift (eller plankade vi?) och kunde komma undan med en billig kopp té. Där satt bl.a. en hel del folk från dåvarande ungdomsradion.

Då den stora tack- och avskedsföreställningen närmade sig, beslöt ett 20-tal av oss att göra en sista manifestation och beställde det bästa långbordet rakt framför scenen, där vi förväntansfullt - men samtidigt med sorg i sinnet - bänkade oss den 31 oktober 1961 för SweDanes sista framträdande tillsammans. En oförglömlig kväll. Till minne förärades trion vid den efterföljande uppvaktningen ett par porträttlika (?) handsydda dockor föreställande sig själva!

Den musikalitet som genomsyrade dessa tre, saknar ännu sin motsvarighet. Det fanns en smittande glädje och respektlöshet i deras förhållningssätt till musiken. De kunde använda den, återge den, göra om den, blanda den och det blev hela tiden ett lysande musikaliskt resultat. Svend och Ulrik, mästare på sina respektive instrument och Alice med sin mästerligt behärskade och gudabenådade röst. Ulrik är ju borta sedan många år. Svend har jag haft nöjet att träffa vid några tillfällen då han spelat med Putte Wickman i vår kyrka och senast på Arlanda för ett antal år sedan då han var på väg till Uppsala för en konsert.

Alice var vid ett tillfälle på 70-talet hos oss i Mariefred. Vår mellanflicka Johanna som då var i fyraårsåldern, satt mest hela tiden i Alice's knä. När Alice sedan skulle åka och vi stod i hallen och tog farväl, ryckte Johanna Alice i kjolen och sa: "Mamma sejer att du kan sunga men de tror inte ja på för du har varit här jettelänge å inte sungi någe alls på hela tiden." Då skrattade Alice sitt kvillrande skratt och satte sig på knä och joddlade så det stod härliga till framför en häpet storögd Johanna. Sedan dess vet hon att Alice kan "sunga"!

Fortfarande uppträdde Alice då och då men för ett trettiotal år sedan var det slut. Blott gudstjänstbesökare i den nordiska kyrkan i Marbella kunde få chansen att höra henne sjunga.

Så fyllde Charlie Norman år och blev föremål för en stor TV-sänd hyllning och där står hon igen plötsligt, Alice, och ger prov på sin egen ordlösa sång. Och det låter som förr. Kan det vara möjligt? Charlie försöker och lyckas övertala Alice att på nytt ställa sig på scenen! Det ska bli fyra framträdanden på några olika storscener i hop med Charlie och Putte Wickman plus ett storband. Biljetterna säljs slut samma förmiddag de släpps! Draget är detsamma! Ytterligare en föreställning blir det och så småningom också en uppföljande turné med mindre orkester.

Så sitter jag då där. Platsen är Louis de Geer-hallen i Norrköping och det pågår sound-check inför kvällens konsert med Alice Babs och Putte Wickman. Orkester och solister har kommit resande med buss från Jönköping där gårdagskvällens konsert gick av stapeln. Lika utsåld som den första i Göteborg och de kommande framöver. Lika succéartad som den första.

På scenen står en 74-åring i islandströja och säckiga byxor framför orkestern. Ur hennes strupe kommer de härligaste toner. En stark, bärande, säker stämma. Personifierande väl sin bärarinna. Bredvid mig sitter Carl-Axel Hellqvist - en gång demonpromotor och ansvarig för sådana storheter som Frank Sinatras, Sammy Davies Jrs, Liza Minellis m.fl. framträdanden i Sverige. Nu har han tillsammans med sonen Mikael organiserat denna fantastiska 74-årings comeback efter 20 års bortovaro från scenen.

Alldeles nyss har jag kramat om Alice ute i kulissen. Vi har inte setts på många år men ändå hållit kontakten. Hon är i fin form och har sitt goda humör, smittande skratt och sin otroliga professionalism i behåll. Det kommer vi att få bevis för under kvällens konsert.

Charlie Norman, som övertalade Alice att göra denna comeback-turné är sjuk och har tvingats lämna återbud till dessa första sex konserter, men kommer igen när det är dags igen i maj, att lyckliggöra nya platser runt om i Sverige.

Efter en halvtimme stöter Anders Berglund igång sin orkester på scenen. Det är högsta tempo från start. Salongen är förväntansfullt fylld till brädden. Anders Berglund välkomnar till "kultföreställningen"! En träffande beskrivning. Här sitter en publik som kommit för att hylla sin swinggudinna, som en recensent kallade Alice. Och efter några inledande nummer med Putte Wickman, lika sagolikt professionell i sin hantering av klarinetten och lika fylld av lågmäld humor i sina kommentarer emellan numren, kommer hon så in på scenen till publikens ovationsartade applåder. I elegant röd långrock med tillhörande byxor och skor och med en fart i steget och tonen som får en att betvivla de 74 åren. De 20 årens bortovaro från scenen tycks inte ha satt ett enda spår. Där finns tvärtom, en ännu mer betonad säkerhet. Hennes röst har mognat och verkar ha ett ännu större omfång än tidigare. Av det bland äldre sångerskor många gånger vanliga slappa vibratot, finns inte ett spår. Rösten bär och är lika stark och självklar som någonsin förr. Och hon rör sig med swingens hela känsla.

Hon presenterar ett varierat program med mycket Ellington - av naturliga skäl. Duke Ellington var hennes stora mentor och han skrev speciella låtar för henne - men också en rolig Povel Ramel-låt om varför man sjunger på engelska och inte på svenska. Tillsammans med Putte framför hon "Sugar", den låt de båda hade med sig i bagaget när de for till Frankrike med den legendariska Parisorkestern 1949. Anekdoterna flödar mellan de båda, såväl i ord som toner. Alice berättar också om hur hon som 17-åring första gången fick åka utomlands till Köpenhamn. Med samma målmedvetenhet och känsla för hur hon vill ha det tog hon redan då till taktpinnen och dirigerade den säkerligen förstummade och lätt gråsprängda danska orkestern.

När ljuset koncentreras och tonas ner och Alice berättar om hur Charlie säkert skulle frammanat känslan av rökig barmiljö, sjunger hon en blues av Louis Armstrongs första fru: "Bluer than blue". Och hon sjunger den med bluesens hela känsla och karaktär, utan att för ett ögonblick göra det på ett "svart" sett. Alice visar att blues visst inte är en musikform som enbart kan framföras av svarta.

Hon sjunger också ett antal duetter med olika duktiga musikanter som trombonisten Olle Holmqvist, Saxofonisterna Johan Alenius och Karl Martin, men framförallt med den fantastiske trumpetaren Bosse Broberg (när Bosse går tillbaka till sin plats gör de övriga tre trumpetarna "vågen"!). I dessa duetter kommer hennes egenartade improvisationsförmåga fram, att kunna sjunga med instrumenten och fånga deras olika karaktärer i sin sång.

Stående ovationer belönas med några extranummer. Denna kväll ett stilla solo utöver de planerade. Swinggudinnan lämnar blomsterdränkt scenen. Det blir våta handdukar på elementen i rummet i natt för att skona rösten från torr hotelluft innan det bär vidare till Malmö i morgon bitti.

Själv kör jag gnolande hemåt, förvissad om att jag valde alldeles rätt när jag i slutet av 40-talet blev Alice-frälst trots jazzbrorsans uttalade avsky!

Två kvällar senare satt jag ånyo bänkad framför samma otroliga gäng. Denna gång på Konserthuset. På bänken bakom sitter hela familjen Sjöblom med barn och barnbarn. Barnbarn som aldrig sett farmor/mormor uppträda i verkligheten får nu vara med om denna otroliga publikhyllning som Alice får och inte minst se och uppleva hennes fulla artisteri. Vilken upplevelse det måtte ha varit för dem.

Nu verkar Alice ha dragit sig tillbaka för en andra pensionärsomgång. Vi saknar henne!
 
(Läs HÄR om den ledsamma situation Alice idag – våren 2013 – befinner sig i.)

Alice's make och livslånga kärlek Nils-Ivar, Alice och Mats efter konsert i Leksands kyrka 2002.

image30
Alice och Mats utanför Leksands kyrka sommaren 2002
 
Dagen efter Leksandskonserten sjöng Alice utanför Oskar Lindbergs Orgelstuga inför 1300 personer i det fria. En fantastisk upplevelse! Här lyssnar hon, pianisten Nils Lindberg och övriga bandet till "Gammal fäbodpsalm" som strömmar ut genom de öppna fönstren i orgelstugan.

 

Läs också om "Naturröstens hemlighet" på SVT 1
Trackback
RSS 2.0