Mats Werner

I Jo Bouillons bok om Josephine Baker finner jag ovanstående brev från 'La Bakér'. Humoristiskt undertecknat "Josephine and tribe" med hänsyftning på alla hennes "Regnbågsbarn".

Bland alla de musikaliskt verksamma människor jag haft förmånen att lära känna under mitt liv, finns det två kvinnliga sångartister som står fram alldeles extra. Två av vår tids stora världsartister. Alice Babs - som jag redan skrivit om - och Josephine Baker. Josephine dog 1975, men blev för ett antal år sedan föremål för vår uppmärksamhet genom en TV-dramadokumentär, liksom den dokumentär om hennes och makens, Jo Bouillon, adoptivbarn från all världens hörn: Regnbågsbarnen kallade.

Josephine Baker stod på topp från tidigt 20-tal och framåt. Men 60-talet innebar inte bara en massa nya musikyttringar utan också att "gamla" artister plötsligt blev "omoderna". La Bakér fick uppleva ett antal 'hundår' när den växande regnbågsbarnaskaran tvingade ut den inte längre purunga Josephine på ständiga och slitsamma världsturnéer. Barnen och det alltmer omfattande hemmet på slottet Les Milandes i undersköna Dordogne-dalen, krävde mer och mer resurser, samtidigt som pop och rock gjorde artister av Josephines typ föga efterfrågade.

Borta var de eleganta etablissemangen och de stora orkestrarna. Men hon behöll sin stil med de magnifika glittrande kreationerna med många och snabba byten, ibland med bara delar av kroppen utanför scenen. Lika ambitiös och utan att mattas i sin önskan att ge sin publik valuta för pengarna.

Men visst måste det ha känts svårt med bara en ensam pianist som ackompanjatör, även om denne i Sverige hette Julius Jacobsen. Visst måste det ha funnits besvikelse när inte längre Berns och Gröna Lund var intresserade av henne. Men restaurang Lorry i Solna ledd av Dubbel-Nisse Nilsson blev hennes räddning och detta etablissemang hade den goda smaken att förse henne med ordentlig uppbackning i form av en stor och duktig orkester. Men som den fullfjädrade professionella artist hon var, märkte publiken aldrig någon skillnad. Josephine gav dem hela sitt artisteri vare sig det skedde framför en stor orkester eller en ensam pianist.

Josephine hann uppleva att hon också blev 'kult', att hennes namn åter kom i ropet - inte som en patetisk föredetting utan som den stora artist hon fortfarande var. Åter fick hon uppleva en glittrande och storslagen scenshow, som stjärna på Parisetablissemanget Bobino. Med överdådiga kostymkreationer, med fullfjädrad balett och med stor orkester. Och med en publik som inte ville sluta applådera, som älskade sin Josephine. Flickan som 1925 kommit från Saint Louis, Missouri, USA som en främmande fågel i sällskap med bl.a. Sidney Bechet för att göra "La Revue Nègre", på svenske Rolf de Marés teater. Som fick en stjärnroll på Folies Bergère och där gjorde sin entré ur en nerfirad blomsterboll, iklädd endast ett "höftskynke" av - bananer! Det enda man talade om efter den premiären - och det halva sekel som följde!

Josephine började som dansös, men sjöng alltmer. Från början var hennes röst en ganska gäll och oskolad sopran som med åren djupnade och mognade till en fyllig alt. Hon blev Frankrike trogen hela livet. Och blev mer fransk än många infödda. När 'La Bakér' sjöng "J'ai deux amours, mon pays et Paris", var hennes känsla nog från början Missouri och Paris, men med åren blev hennes hemland - Frankrike. Ett land som hon, uppfödd i amerikanska södern, uppvuxen med hård segregation och en förtryckande rasism, upplevde som paradiset. Ett land som hon gjorde enastående insatser för genom motståndsrörelsen under kriget, insatser för vilka hon också belönades med Hederslegion och andra utmärkelser.

Josephines största mänskliga insats gällde dock bekämpandet av rasism. Hon var aldrig någon högljudd förkämpe i marscher eller på barrikader, men tog varje tillfälle i akt att visa på det ohållbara i att betrakta svarta som mindre värda. Varje försök att behandla henne annorlunda, varje försök att inte servera henne på restauranger och barer bemöttes hårt och effektivt. Hon var mot allt våld och besatt av tanken att visa att de olika raserna och folken kunde leva i fred sida vid sida och att det inte fanns någon mänsklig skillnad mellan olika raser, religioner och folkslag. Hon och hennes mångårige make Jo Bouillon adopterade barn från jordens alla hörn och religioner (Jo alltmer motvilligt allteftersom Josephine kom hem med fler och fler till det alltmer penninglslukande hemmet). Dessa kallades Regnbågsbarnen och blev på sitt sätt Josephines stora bidrag till ett modernare, tolerantare och mer vidsynt förhållningssätt till våra medmänniskor.

 

Jag mötte Madame Bakér första gången i mitten av 60-talet, hemma hos vännen Torsten Björklund, en gång kallad "Söders Clark Gable", numera välbeställd antikhandlare och gift med Monika Nielsen. Torstens dåvarande fru Marianne (Som just öppnat Stockholms första 'boutique' - Mouche) var god vän med Sidenhusets chefsdekoratris Lulu Zimais, som i sin tur var bekant med Josephine. Lulu tyckte inte att Josephine skulle behöva sitta ensam på sitt hotellrum hela tiden utan föreslog Marianne en liten familjär middag med några goda vänner. Det blev min syster Karin och hennes dåvarande make Henning Sjöström, toppmannekängen Brita Dracke med sin 5-årige son och jag själv. Josephine visade sig vara en otroligt varmhjärtad människa med ett djupt och allvarligt engagemang. En livserfarenhet som få och med en smittande humor och espri. Kvällen ledde till en mångårig vänskap inte bara oss emellan utan med hela min familj. Speciellt fann min mor och Josephine varandra.


Mamma Ann-Mari och Josephine vid Mammas gamla flygel hos syster Karin.

Vi kom att träffas varje gång Josephine besökte Sverige och hon var gäst hos mig åtskilliga gånger. Och mellan besöken höll vi kontakt brevledes. Jag minns speciellt ett mindre "party" jag arrangerade med och för Josephine och min vän orkesterledaren Bob ("Ja, Mustafa") Azzam med fru Miny. Bobs orkester med Miny som sångerska uppträdde årligen under många somrar på Club Opera (Nuvarande Café Opera). Jag hade lärt känna Bob redan hans första sommar här och hjälpte honom bl.a. att ordna bostäder m.m. då han inte ville bo långa tider på hotell med två små barn.



Ett klipp från Hänt i Veckan 1966. Man lyckades förväxla bildtexterna! Och var de fick "j:r" från anar jag inte!

Kvällen avslutades med supé på Club Opera med dans till Miny och Bobs proffsiga orkester. Bob blev under några år mer svensk än den egyptisk-schweiz-libanes han var, och gjorde inte mindre än tre LP-skivor, en EP och en egen TV-show här.


Josephine var ett barn av södern och solen. Snön fascinerade henne men väl inte så mycket mer!

Jag blev också ombedd av det då relativt nyöppnade etablissemanget Atlantic (nuv. Wallmans Salonger) att förmå Josephine att göra en stor comeback där, vilket vi just förhandlade om när det tragiska dödsbudet nådde mig från Paris. Efter två föreställningar på Bobino drabbades Josephine av en stroke och avled kort därefter på sjukhuset. Två succéartade föreställningar som var en stor upplevelse för Josephine som artist i sitt hemland. Hon blev med rätta hyllad som den varièté-scenens gudinna hon var (se ett avsnitt från showen nedan).

Jag kunde inte närvara vid begravningen, men tack vare Josephines nära vän och välgörare, Prinsessan Graces' vänliga förmedling kom en ros från mig att vila på Josephines kista.



En av mina läsare tyckte det var synd att man inte kunde se eller höra något av dem jag skrev om, så därför lägger jag här nedanför in några av de många klipp som tack och lov finns på YouTube. Sök på "Josephine Baker".

Betänk att den trådsmala vackra kvinnan med den fantastiska rösten på filmerna nedan är 68 år på de sista bilderna!