STEN HELLBERG (1885-1947) - krögare på Stockholms magnifika B-krogar!

Framsidan av Ragnar Hoppes skrift om de båda Stockholmskrogarna från 1930 med dedikation från min morbror Arne till min Mormor.

”Ordet smak, det latinska gustus, det franska goût, har som bekant mer än en betydelse. Man behöver inte nödvändigt sätta det i förbindelse med vår gom och vad som retar dennas papiller, man talar också om att ett rum är möblerat med utsökt smak, och att en målning tilltalar vår mer eller mindre odlade smal- och skönhetssinne. ”

Så inleder konsthistorikern och Lundadocenten Ragnar Hoppe sin skrift 1930 om de båda Stockholms-krogarna Brända Tomten och Bäckahästen. Dessa hade startats av handelsmannen, sjukgymnasten, börsspekulanten, tidningsredaktören, konsthandlaren med mera Sten Hellberg (1885-1947).
 
Sten Hellberg till höger, med en gäst. Är det inte så att man kommer att tänka på hovmästaren på Djurgårdskällaren i "Vår tid är nu" – "Bella"!


Hellberg var en märklig man på många sätt. Han kom in i restaurangbranschen genom en vistelse i USA runt 1920 där han fick tillfälle att inreda tre restauranger. Han ville att restauranger skulle vara som ett andra hem. Och han ansåg att mat och konst hörde ihop. Med andra ord skulle inredningen också återspegla en hemkänsla i såväl textiler som möblering och utsmyckning.

Tillsammans med kompanjonen författaren Sven Stål öppnade han den 4 september 1922 sin första egna restaurang, ”Brända Tomten” vid Stureplan i den lokal som idag rymmer krogen ”East”. Inredningen hämtades till stora delar från  Ståls föräldrahem. Stål stod också för namnidén. Det var för det första något så originellt som en kombinerad konsthandel och restaurang (också det en idé som vidareutvecklats av många krogar som idag låter konstnärer hänga sina alster för försäljning på väggarna). Det var en högst personligt inredd restaurang som bestod av flera separata rum som var konstnärligt inredda med idéer hämtade från teaterns värld. Med olika former av sittgrupper vid matbord eller lägre bord med mer avslappade stoppade fåtöljer och soffor. Textiler och äkta mattor inramade och dämpade ljudmiljön. Unik och dyrbar konst på väggar och piedestaler. Stål blev inte så långvarig i samarbetet utan snart var Hellberg ensam ägare inte bara till denna första restaurang utan också de fyra ytterligare som startades med olika koncept och som alla fick eller hade namn som började på ”B”: ”Bäckahästen” på Hamngatan mitt emot Berzelii Park och den sammanbyggda ”Beckasinen” med ingång runt hörnet på Birger Jarlsgatan. ”Bella” på Vasagatan som var en krog med italiensk prägel. Och så kanske pärlan: ”Bellmansro” på Djurgården, vackert belägen norr om Oakhill. Detta gamla utvärdshus hade dock varken startats, namngetts eller inretts av Hellberg men var ändå en gediget trivsam familjekänsla och givetvis som på alla Hellbergs ställen så var maten utmärkt och väggarna pryddes av god konst. Detta är alltså bakgrunden till den kanske lite raljanta rubriken på denna artikel och således ingen kvalitetsbeteckning. För är det något Hellbergs krogar var så var de absoluta A-ställen!

I Hellbergs konstsamling återfanns sådana storheter som till exempel Albrecht Dürer, Jacob van Ruisdal, Claude Monet, Jan Bruegel d ä, Wijnants men också svenska konstnärer som Carl Frederic von Breda, Johan Säfvenbom, Johan Tobias Sergel, Julius Kronberg, Marcus Larsson, Karl Skånberg, Nils Kreuger, Carl Fredrik Hill, Isac Grünewald med flera. Utspridd i de olika restaurangerna men också i hans hem på Ekerö, den praktfulla herrgården Menhammar.
 
Annons från 1944.
 
Interiör från Brända Tomten
 
Interiör från Brända Tomten
 
 Interiör från Brända Tomten, Spiselvrån.
 
Interiör från Brända Tomten
 
 Interiör från Brända Tomten 1956
 
 Interiör från Brända Tomten 1956. Här ser man också en av Sten Hellbergs "ljusa" idéer. Överlag var belysningen på hans krogar annorlunda och kreativa. Här är votivskeppet del av rummets belysning.

En annan av de uppskattade specialiteterna med Sten Hellbergs krogar var att här var kvinnor välkomna också utan herrsällskap vilket inte var vanligt på 20- och 30-talen då det ansågs opassande att kvinnor ”gick på lokal” utan herrsällskap. 

Som ett led i den ombonade och välkomnande atmosfär som Hellberg ville skulle omge hans gäster, var det självklart att det inte fanns ”hovmästare” utan endast ”värdar”. Dessa rekryterades bland Stockholms yngre stiliga gentlemän som kunde föra sig och som vid behov också kunde delta i en konversation. Deras uppgift var givetvis att höja trivseln för gästerna. Min morbror var en av Hellbergs första värdar på Brända Tomten vilket gjorde att  mina föräldrar ofta hörde till gästerna på Hellbergs olika ställen, även sedan han själv lämnat det jordiska och imperiet splittrats på olika händer. Så minns jag själv främst Bäckahästen som ju också levde kvar som ungdomsställe en bit in på 2000-talet. Beckasinen har jag inget minne av men den stängde först i mitten av 50-talet. Brända Tomten har jag också många minnen från och den försvann först 1987. Bellmansro är även förknippat med många goda familjemiddagar sommartid. Dessvärre brann stället ner helt och hållet 1955 och har sorgligt nog aldrig återuppförts.
 
Interiör från Bäckahästen
 
Interiör från baren i  Bäckahästen
 
Barfönstret Bäckahästen
 
Interiör från Bäckahästen Jungfruburen
 
Interiör från Bäckahästen Lejonkulan
 
Interiör från Bäckahästen med Olga Lanners springbrunn
 
Interiör från Bäckahästen. Rusthållarbordet. I taket en av de många originella takkronor som Hellberg skapade av i det här fallet en hel flock av muntra små barockänglar, som blåser i långa gyllene basuner genom vilka ljuset strömmar ut i väldiga kaskader och ger upphov till märkliga ljuseffekter.
 

Morbror Arne avancerade inom Hellbergs imperium och hade vad jag förstått även visst inflytande över konstsamlingen. Han slutade i samband med sitt giftermål med en av Stockholms mesta skönheter ”bagardottern” Gunvor Schumacher. Som barn upplevde jag min moster som den vackraste kvinna jag sett. Så måningom skildes Gunvor och Arne och hon gifte om sig med konstnären Nisse Zetterberg som också kom att bli en god vän till familjen.
 
 
En annan av Hellbergs idéer var också att i likhet med Le Chef Georges på Pariskrogen Rotisserie de la Table du Roy, ge de rätter som förekom på matsedeln exotiska namn. Länge trodde jag att ”Förälskade havskräftor” var just en sådan skapelse av Hellberg. Denna rätt var dock en så pass väletablerad paradspecialite på Restaurang Gourmet på Tegnérgatan (salig i åminnelse) att jag undrade om det i själva verket var dess källarmästare Peter Schück som också kreerat rätten och hittat på namnet. Men så rättade mig vännen Carl Jan Granqvist och berättade om egyptiern Georges (efternamn okänt) som drev La Table du Roy och lockade till sig besökande krögare från hela världen inklusive såväl Peter Schück som Tore Wretman och säkert även Sten Hellberg. ”Scampi Amoureuse” är till såväl recept som namn således en skapelse av denne mästerkock Georges. Så nu vet vi det. Tack Carl Jan!

Men andra originella rätter och namn som serverades på Hellbergs krogar var otvivelaktigt hans egna: ”Chefens eget lilla hjärta i guldsås”, ”Chefens bröst på champinjonbädd”, ”Rara grönsaker på vårt eget lilla vis”, ”Vi skiljas och mötas igen”, ”Ironisk biffsauté”, ”Societetsnjure”, ”Negeräpple”, ”Infruset kapital” eller ”Bellman och Ulla i guldsängen”! Givetvis resulterade denna kreativitet också i en kokbok ”Sten Hellbergs svenska kokbok” som kom ut 1940 och har getts ut i flera upplagor.

När Hellberg sålde Brända Tomten 1946 trodde nog alla att dess glansdagar var över. Men krogen behöll sin dragningskraft, inte bara också fortsättningsvis på ensamma damer utan, även på många ungdomar som tyckte om restaurangens intima karaktär. Men 1987 var det slut. Då hade nyöppnade ställen som Victoria och Café Opera dragit till sig ungdomarna och de ensamma damerna och äldre farbröderna räckte inte längre till varför Erik Videgård tog över och förvandlade stället till ett asiatisk vattenhål. Hellberg sålde 1946 samtidigt också Bäckahästen och Beckasinen. De tre ställena och deras uteserveringar var väl kanske det närmaste Stockholm kommit Paris populära boulevardcaféer. Han behöll dock Bellmansro.
 Utvärdshuset Bellmansro på Djurgården.
 
På Bellmansros veranda.

Året därpå avled Sten Hellberg på Menhammar blott 62 år gammal. Han hade inga barn, men det utbröt ändå en rättstvist om främst den dyrbara inredningen på Menhammar som ansågs representera ”omåttliga värden”.

 

KÄLLOR:
Ragnar Hoppe: ”Brända Tomten och Bäckahästen”, Stockholm 1930
Martin Stugart: ”Till Brända Tomten vid Stureplan drog Stockholms dåtida brats” DN utan datum.
Wikipedia: ”Sten Hellberg (krögare)”
Gustav Bergströms inlägg på bloggen ”Rävjägaren”.







Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0