Mats Werner

Min vecka i sjukhussängen på Kullbergska efter höftledsoperationen gav mig möjlighet att i lugn och ro avsluta läsningen av en oerhört intressant, men krävande bok som min kusinson Georg Hardt haft den goda smaken att leta upp på ett antikvariat för att ge mig: "De kylande stjärnorna - en kosmisk syn på klimatförändringarna" skriven av den danske klimatfysikern, moln- och atmosfärforskaren Henrik Svensmark och vetenskapsjournalisten och -författaren Nigel Calder. Boken kom ut 2008 på Anarchos förlag i svensk översättning av Peter Pettersson och faktagranskad av Henrik Lundstedt, docent i solär-terrrester fysik vid Institutet för rymdfysik i Lund.

Jag känner till Svensmark och hans välunderbyggda teorier efter ett mycket intressant och givande TV-program som också visats i Sveriges Television.

Författarnas teorier stämmer väl med den grunduppfattning jag fått via andra svenska klimat- och oceanforskare och stöder därför min uppfattning som s.k. "klimatskeptiker", d.v.s. att den numera avstannade uppvärmningen snarare är resultatet av en naturlig avslutningsfas på den klimatperiod som varit och att vi nu är på väg in i en annan och att förändringen förvisso kan vara påverkad av men ingalunda orsakad av mänsklighetens CO2-utsläpp.

Svensmark har visat att det framförallt är moln på låg höjd som avgör temperaturen på jordytan. För att bilda moln krävs en partikel på vilken vattenmolekyler kan fästa och omvandlas tlll vattenånga. Dessa partiklar bombarderar ständigt jordytan men har sitt ursprung ute i vår galax. Partikelbombardemanget är beroende av ett antal förutsättningar: solens magnetiska aktivitet (när solaktiviteten är hög begränsar den instrålningen från rymden), stjärnexplosioner i vår galax (som ger upphov till massiv kosmisk strålning) och vår position i den bana som vårt eget solsystem har i galaxen Vintergatan.

Vårt solsystem passerar upp och ner genom de olika anhopningar av partiklar, himlakroppar och stjärnor som utgör armarna i Vintergatan. Dessa passager ger i sin tur upphov till högre eller lägre strålningsaktivitet.

Olika forskare har på olika sätt kunnat binda olika händelser i jordens historiska utveckling till dessa regelbundna rörelser och händelser i solsystemets bana, vilket redogörs för i boken.

Detta gör den till en intressant läsning vare sig man är "alarmist" eller "skeptiker". Vi talar inte bara om de senaste århundradena utan blickar en miljard år tillbaka!

T.ex. befann sig jorden för ca. 2,8 miljoner år sedan i en isbollsfas. D.v.s. hela klotet, så när som på ett bälte utmed ekvatorn var i princip isklädd. Orsaken till denna nedkylning torde ha varit en supernovaexplosion i vår "närhet". Att denna nedkylningsfas också kom att innebära en häftig förändring i hominidernas evolution tycks stå klart.

"Varför blev mänskliga hjärnor mycket större än hos aporna? Medicinska forskare som undersökte ett tillstånd av försvagade muskler kallat muskulär dystrofi, rapporterade 2004 en genetisk förändring som kan ha tillåtit att hjärnan började växa. En grupp under ledning av Hansell Stedman vid University of Pennsylvania identifierade en gen som styr tjockleken och styrkan hos bitmuskelfibrer som kontrollerar käkarna hos alla apor och apmänniskor. Genen kallas myh16 och producerar en mycket kraftig bitmuskel som helt omger skallen och hindrar dess växande.

Alla människor som lever idag har en muterad form av genen och klenare bitmuskler. De svagare mänskliga käkarna passar ihop med plattare ansikten, mindre tänder och rundare skallar. Enligt Stedmans mening så frigjorde mutationen hjärnan så att den kunde växa. Och när gruppen använde genetiska bevis för att räkna ut när mutationen inträffade, så blev svaret för ungefär 2,4 miljoner år sedan!"

Alltså, under följderna av det strålnings- och asteroid-bombardemang som utlöst snöbollseffekten över jordytan. De "nya" människorna tvingades att ta hjälp av verktyg för att kunna bearbeta det kött de skulle äta och de första skär- och huggstenarna kommer från denna tid.

Åter till dagens klimatdebatt: boken slår fast följande:

"Om koldioxid, oavsett om den är naturlig eller skapad av människan, var en verklig pådrivare av klimatet, så skulle man förvänta sig att se en överensstämmelse mellan dess variationer och det föränderliga klimatet på alla tidsskalor.

* Under de senaste 500 årmiljonerna har det inte funnits något samband mellan klimat och koldioxid.

* Under de senaste årmiljonerna har det funnits en länk mellan koldioxid och temperatur, men bakvänd - koldioxidnivåerna följde efter temperaturen snarare än ledde den.

* Under de senaste 10.000 åren har det inte funnits något samband mellan koldioxid och temperatur.

* Under de senaste 100 åren har det i stora drag funnits en övergripande länk mellan ökad koldioxid och temperatur.

Bara den sista punkten kan ses som ett möjligt obesrvationsgrundat bevis på att koldioxiden driver på klimatet, men den är illa åtgången av de historiska detaljerna.

* Hälften av 1900-talets uppvärmning inträffade mellan 1905 och 1940, då koldioxidhalterna fortfarande var ganska låga.

* Ett mellanspel av global nedkylning inträffade på 1950- och 1960-talet då koldioxidhalterna ökade.

* Vid början av 2000-talet avstannade den globala uppvärmningen igen, trots en fortsatt snabb ökning i koldioxidkoncentrationerna.

* Om växthusverkan drev på uppvärmningen genom koldioxid, så skulle den övre atmosfären ha värmts upp fortare än jordytan, men observationer visar att det motsatta har varit fallet.

Om man således har svårt att finna klara samband mellan klimatvariationerna och den ökade koldioxidhalten så tycks det desto enklare att finna dessa samband när det gäller uppmätta och konstaterade variationer i kosmisk strålning som i sin tur är beroende av konstaterade variationer i solens aktivitet och vårt solsystems position i galaxen.

Och som sagt - sedan 1998 finns ingen konstaterad ökning av jordens temperatur.