Mats Werner

 

I dessa Almedalstider erinrar jag mig att när hustrun och jag vandrade där i våras så såg jag att en gata utmed ringmuren var uppkallad efter bankiren Tage Cervin. Eftersom namnet var mig välbekant så tog jag reda på varför han fått en sådan hedersbetygelse. Det visade sig att när Visby ringmur höll på att rasa samman för ett halvsekel sedan saknades pengar till restaurering. Den gången fick staden oväntat bistånd från en rik stockholmsbankir – Tage Cervin! Han gav då i början av 1960-talet en miljon kronor till renoveringen, en gåva som motsvarar drygt 15 miljoner kronor idag. Ett välförtjänt tack för hjälpen alltså.

 

Ja, att bankiren innerst inne var en fin och hederlig man har jag förstått, trots att även solar kan ha fläckar ibland...

Bankiren Cervin var under många år klient till min far och god vän till mina föräldrar. Han kom in i deras liv då pappa som ung nybliven advokat blev kompanjon med Stockholms på den tiden mest notoriske "womanizer", advokaten Knut Littorin som var tio år äldre än pappa.

Runt 1930 anställdes på Littorins/Werners byrå vid Västra Trädsgårdsgatan, den då 19-åriga Ann-Mari Hardt som sekreterare till min far. Ann-Mari (som 13 år senare kom att bli min mamma) kom då direkt från sin första anställning som sekreterare åt den förste Konserthuschefen Sigfrid Ehlin och var ännu ung, ofördärvad och oerfaren.

 

 

Advokaten Littorin var förvisso gift, men det hindrade honom inte från att när tillfälle gavs även uppvakta andra. Sin egen sekreterare Fröken Höglund hörde uppenbarligen till hans favoriter. När Littorin var gräsänkling sommartid och inte ville hushålla själv så flyttade han helt sonika in hos sin klient Bankiren Cervin som bodde i en enfamiljsvilla på Villagatan med hushållerska i svart och vitt.

 

Vid ett tillfälle hade Littorin bjudit in Fröken Höglund och Fröken Hardt på middag hos bankiren Cervin. Två unga damer och två tjugo år äldre herrar! Mycket riktigt, vid kaffet försvann Littorin och fröken Höglund för obekanta äventyr på egen hand och bankiren Cervin började göra närmanden mot Fröken Hardt som dock värjde sin heder, så "det blev ingen kyss där" som Mamma uttryckte saken när hon långt senare berättade historien för mig.

Dagen efter ringde bankiren och var djupt ångerfull och bad om ursäkt för sitt uppträdande – "inte som man, men som värd" skulle han givetvis inte ha betett sig på det sättet.

För att på ett ringa sätt få visa sin goda vilja och sin ånger erbjöd han sig att skjutsa Mamma till Vaxholm dit han visste att hon skulle fara. Mamma som sett fram emot en avkopplande ångbåtsfärd försökte på alla sätt avstyra hans erbjudande men han insisterade. Hon trodde att han skulle komma i sin egen bil och köra, men icke! Det kom en stor taxi i vilken satt såväl bankiren som advokaten Littorin. Taxin körde till Vaxholm och avlämnade Mamma på Östra Ekuddsgatan. Mamma som var besvärad av hela situationen och inte visste om hon skulle bjuda in herrarna, tackade till slut för skjutsen och gick in till föräldrarna som när de fick höra historien utbrast: "Men snälla Ann-Mari, varför bjöd du inte in dem?" Nej, det ville inte Mamma eftersom hon sett att den tio år äldre löjtnanten Bengt Benktsson  stod på pass längre ner på gatan och han skulle bli rysligt arg om han såg att Mamma kom med dessa herrar.

 

Littorin hade en osviklig förmåga att ordna "personalfester" så fort Pappa råkade vara på tjänsteresa och han visade på alla sätt att han inte bara hade ett gott öga till Fröken Höglund utan i lika hög grad också till Mamma. Och när det så småningom stod klart att det var bröllop på gång mellan Mamma och Pappa gjorde Littorin allt för att sätta käppar i hjulet. Bl.a. försenade han med ett antal finter deras bröllopsresa. Det ledde också till att de båda advokaterna gick skilda vägar och bankiren Cervin följde med till Pappas nya byrå vid Kungsträdgårdsgatan.