Mats Werner

Min mormor Maja med min Mamma

Min Mamma, Ann-Mari Werner avled den 12 december,  tio dagar före sin hundraårsdag. Hon efterlämnar tre barn, tio barnbarn och  arton barnbarnsbarn.

Mamma föddes den 23 december 1911. En god vän till min son sade till honom: ”Betänk att när din farmor var lika gammal som din dotter är nu hade inte ens första världskriget börjat!”

Det ger perspektiv på det långa liv som hon kom att få leva. Hon växte upp vid Östermalmstorg i Stockholm. Dotter till textilgrosshandlaren Arvid Hardt och hans maka Maja. Arvid tillhörde ett bowlinggäng som också hyste bl.a. den blivande statsministern Per Albin Hansson, tecknarna Birger Lundquist och Carl A Jacobsson (signaturen JAC) .

Föräldrarna var sysslingar från Bjuråker i Malung men hade vuxit upp på olika håll. Arvids föräldrar ”utvandrade” till Ottebol, Arvika medan Majas föräldrar lockades till Vaxholm där de öppnade handelsbod.



Mammas mormor, Marit Larsdotter var vandringskulla i sin ungdom och ”gick med varor” från Dalarna och runt i Sörmland. Vandringslusten satt i hela livet också sedan hon blivit bofast i Vaxholm med man och barn. Det hände att hon helt enkelt fyllde en säck och gav sig av och lämnade barnen i händerna på maken och äldsta dottern Maja, som därför aldrig var särskilt förtjust i sin mor, medan Mamma som barn fann henne fascinerande med alla de historier hon kunde berätta.



Mamma sattes tidigt i Franska skolan vars byggnad på Döbelnsgatan är jämnårig med Mamma. Där fick hon många vänner för livet. Vänner som i många fall hade spännande och betydelsefulla föräldrar. Som DNs, VeckoJournalens och IDUNs legendariske chefredaktör Beyron Carlsson, vars dotter Ulla (tillika journalist och författare) förblev Mammas nära vän till sin död 2002.


Mamma, Beyron Carlsson, Ulla och den fantastiskt underbara och galna Anna Beyron som jag minns väl från min egen barndom.


Här balanserar Beyron Carlsson med Ulla och Mamma på en stege. På Laggars? Eller Lambarudd?


Hos en annan klasskamrat och vän, Louise Stenhammar, (där hon f.ö. också för första gången fick bada i badkar med rinnande varmt och kallt vatten) mötte hon en ung försagd gosse som gjorde tafatta försök att uppvakta henne. Den unge mannen blev senare i livet en framgångsrik kompositör med namnet Erland von Koch. När Louise och Mamma var i 95-årsåldern och möttes berättade Louise att hon mindes Mamma som klassens skönhet! "Där ser man!" sa Mamma.

Familjen Hardt skaffade runt 1920 ett sommarställe på Östra Ekudden i Vaxholm. En gammal fiskarstuga tillbyggd med övervåning, glasverandor, torn med balkong och snickarglädje. Där träffade Mamma ännu en jämnårig flicka, Birgit Rosengren, vars storasyster Margit redan var framgångsrik operettsångerska och gift med Kurt Jacobsson, skaparen av NKs franska damskrädderi. Kurt, som senare i livet kom att forma kläder också för Mamma, var en generös man som rikligt belönade Mamma och Birgit när de mötte honom vid Waxholmsbåten och bar hans väskor till det Rosengrenska tjället. Samma generositet visade inte Margits näste make som då ännu var en fattig tjugofemåring, nämligen Erik Zetterström (Kar de Mumma).


Birgit Rosengren och Mamma på Ekudden i Vaxholm


Mamma och Birgit anordnade storstilade revyer för föräldrar och deras vänner med ”kläder från egen atelier”! Den egna ateljén var i själva verket mamma Maja.
Birgits morfar var den legendariske Hamburger börs-krögaren m.m. August Hallner och tidigt fick de båda flickorna sitta hos Birgits mormor i spritkassan på Börsen för att beskåda ett eller annat musikframträdande.


Bild från "Revysoppan" 1926 på Familjen Rosengrens brygga i Vaxholm. Vem den unge mannen är har vi inte lyckats utröna. Förmodligen en grannpojke.


Mamma och Birgit på äldre da'r.

Hur gick det då till på den tiden (Mamma var 14 år) när flickor och pojkar skulle mötas i Stockholm?
Mamma berättar:

Efter skolan gick man Strandvägen fram och tillbaka. Från Nybroplan till Skeppargatan, där man vände och gick tillbaka. Så gjorde också de unga männen, som alla hade öknamn. Sture Lagerwall t.ex. kallades "Håret" efter sitt vågiga hårsvall.

Rätt vad det var kunde en konversation uppstå. Det kunde också ske på t.ex. det konditori som frekventerades i de lokaler som sedermera blev Restaurang Intim på Smålandsgatan mitt emot Teatergrillen.

En sådan konversation med en blivande student, ledde till att Mamma första och enda gången blev förfalskare!

Hur gick nu det till då:

Jo, studenten var en mycket fager ung man. Mamma ville uppvakta honom med en röd ros då han tog studenten. Hon visste inte vad rosen kunde kosta och eftersom hon bara hade 1:25 så frågade hon hembiträdet Stava om hon kunde få låna en krona. Stava hade dock bara en tia som hon lånade till Mamma. Rosen kostade dock bara 1:25 varför tian blev kvar i Mammas portmonnä som låg i hennes handväska som var av den typ man klämde fast under överarmen. I tumultet på skolgården upptäcker Mamma plötsligt att väskan är borta och börjar förtvivlat leta. Vännen Nina och de andra flickorna säger hela tiden till henne: ”Bry Dig inte om det, vi skramlar ihop till Din tia, kom  nu!” De ville ju inte missa festen och möjligheten att få dricka vin.

Till slut gav de upp och gick till festen, drack sitt vin och hade jätteroligt.

Uppvaknandet var inte lika kul. Nu måste Mamma berätta för Stava vad som hänt. Stava sade dock att "om Ann-Mari går mina ärenden till affären under en tid så blir det nog bra med den saken". Fantastiskt, eftersom en tia ändå måste ha varit mycket för en jungfru på den tiden.
En dag sade Stava till Mamma att "om nu Ann-Mari hämtar mjölken och brödet från affären, så är vi kvitt".

Men med handväskan försvann också Mammas spårvagnskort. Men hon hade kvar kortet från 1925 så hon ändrade helt enkelt femman till en sexa!

Hon visade upp det för konduktören lite snabbt och det gick bra. Men sedan när hon skulle gå av, bad han att få se på det igen. Kallsvetten bröt fram på Mamma. Konduktören tittade på kortet, tittade på Mamma och gav det sedan tillbaka.

Som Mamma sade: mycket klok man. Han insåg att Mamma insåg att han visste och att hon inte skulle använda sig av kortet igen och att aldrig mer försöka samma sak igen.

Hon gick resten av terminen! Tillsammans med klasskamraten och bästisen Nina. Istället för att gå till spårvagnahållplatsen på Karlavägen gick hon till Nina som ännu var i nattlinnet och sedan sprang de till skolan på Döbelnsgatan. Mormor skulle vetat detta sa Mamma. Hon som alltid var så fussy med Mamma som aldrig fick anstärnga sig och alltid skulle skyddas. Det hade att göra med att Mormor ju förlorat Mammas lillasyster Karin några år tidigare.



Med klassen i Franska skolan fick Mamma vara med om en skolresa till Poitiers i Frankrike, vilket på den tiden var mycket ovanligt och föranledde stora artiklar i dagspressen. Skolan ägdes och drevs fram till 1978 av en fransk katolsk nunneorden och det var till moderklostret i Frankrike som resan ställdes. De franska systrarnas undervisning var dock helt ekumenisk och följde hela tiden svenska skolförordningar.

”I Paris hade vi underbart! Kan Du tänka Dig, när vi åt lunch fick vi både starkt rödvin och champagne, så jag kände mig faktiskt riktigt snurrig i huvudet” skrev Mamma hem till sin bästis Ulla Beyron som av någon orsak inte var med på resan. Men lopporna i hotellsängarna var väl inte lika kul!

Med  just Ulla Beyron delade Mamma ytterligare ett intresse, nämligen att skriva. Ett intresse hon tog upp igen efter andra världskriget då de tre äldre barnen börjat skolan och hon fick lite mer tid för sig själv. Men efter att ha blivit refuserad – om än i uppmuntrande ordalag – av ingen mindre än den legendariske förläggaren Åke Runnqvist på Bonniers, som gjorde samma misstag med Astrid Lindgren (!), så inskränkte hon sig till dagboken och brevskrivandet till vänner och bekanta.



Efter avslutat skolgång blev det en sekreterareutbildning för Mamma. Morfars chef och vän, David Holmblad, hade skrivit till rektorn för Stockholms stads högre folkskola för handelsutbildning att Mamma skulle få gå där. Skolan ansågs vara en mycket hård experimentskola. Mamma blev bäst i skolan på språk. Duktigare än lärarna i franska (vilket de erkände). Mamma pluggade varje dag utom lördagar till halv tolv på kvällarna. Rektorn hette Ehlin och var bror till Konserthusets förste chef Sigfrid Ehlin som hade bett sin bror rekommendera någon som kunde rycka in som hans sekreterare. Rektorn rekommenderade Mamma eftersom han visste att hon inte bara var duglig utan också musikalisk. Så efter en kortare sejour på Morfars kontor, dit Morfar tog med henne första dagen efter skolavslutningen och satte henne att arbeta med faktureringen så började hon på Konserthuset.

I hennes uppgifter ingick tydligen också att bistå med uppläsningar och den 26 april 1930 läste hon från Konserthusets stora scen en dikt, ”Det skönaste landet” av Bertil Gripenberg.

Men morfar betraktade ändå detta som ett övergående arbete och fortsatte komma till henne varje dag med Svenska Daglbaldets jobbannonser. En dag var det en annons från en av Stockholms främsta advokatkontor. ”Och advokatbyråer är bra! Ett sådant jobb kan leda till många olika saker” sa Morfar. Var han synsk?

Men Mamma sökte platsen och intervjuades av den 12 år äldre biträdande juristen och delägaren Einar Werner. Konserthuschefen hade skrivit i sitt betyg om Mamma att hon var "en intagande person". Möjligen fann advokaten detta vara sant, trots att han lite elakt  sa: ”Franska Skolan kan väl inte vara någon bra skola. Jag har så många ansökningar från kvinnor som gått där”. Mamma tänkte då att hon hoppades att hon inte skulle få jobbet.

Men det fick hon, och började på kontoret på Västra Trädgårdsgatan, där hon snabbt utsattes för den biträdande advokatens uppvaktning.



Det ledde till giftermål den 6 augusti 1933. Inte helt okomplicerat eftersom inte bara den betydligt äldre – och gifte – chefen för advokatbyrån, som var en av Stockholms kända ”kvinnokarlar”, utan också en av dennes klienter, en stenrik bankir, kastade sina lystna blickar på den förtjusande unga sekreteraren. Chefen gjorde sedan vad han kunde för att försena såväl bröllop som bröllopsresa för de unga tu och de båda advokaternas vägar skiljdes därför åt och Pappa öppnade eget kontor på andra sidan Kungsträdgården. Mamma blev hemmafru i den lägenhet de valt ut åt sig. En s.k. byggmästarlägenhet på Kaplansbacken vid Kungsholms kyrka, med ett par extra rum och en lång balkong med utsikt över hela Stockholm.

På den tiden var bostadssituationen en annan än idag och fastighetsägarna underbjöd varandra för att locka till sig hyresgäster. Lägenheten blev Mamma trogen till sin död. 73 år!

Musiken spelade en stor roll i Mammas och vårt liv . Det har alltid funnits en flygel i vårt hem vid vilken hon ofta satte sig att spela. Inte minst om familjen hade gäster hemma som skulle underhållas, antingen av pianospel eller av sång av de fyra barnen till Mammas ackompanjemang. Också Pappa hade en musikalisk ådra och spelade i sin ungdom många instrument. Sedan han gifte sig blev det dock endast undantagsvis som han spelade på sin mandolin eller på den pärlskimrande banjon.

Men också film och teater där hon blev ett riktigt uppslagsverk. Och böcker läste hon jämt. Och ända till slutet, då vi dock turades om att läsa högt ur den nya boken om Gösta Ekman, som hon givetvis upplevt.


Pappa och Mamma


Mammas och Pappas äktenskap blev osedvanligt lyckligt. Även om det utsattes för svåra prövningar så var det som vår farfar sa på deras tionde bröllopsdag: ”Ni visat oss hur man bygger tempel med trohets mursten av gyllne glans”. Han pekade också på en annan viktig sida av det liv Mamma och Pappa levde:

”Er kärlek hölls dock ej svartsjukt bunden.
Frikostigt gav ni åt oss er lott.
Ej minst vi känner i denna stunden,
hur väl ni unnar oss allting gott"



Vänsäll är ett ord som sällan används idag. På Språkrådets hemsida finns 17 fria ordböcker/listor. Ordet finns endast i två av dessa. Inte ens i Akademiens ordbok men väl i dess ordlista, dock utan förklaring. Svensk Synonymordbok listar ordet och är den enda som ger en förklaring av ordet: ”som har många vänner, omtyckt, populär”.

Men det är inte den alltäckande betydelse jag vill lägga i ordet. En betydelse som man kan utläsa av alla de fraser som listas när man googlar ordet.

I begreppet finns tveklöst ett medvetet eller omedvetet ursprung som utgår från den vänsälles egen sida:
Att vara omtänksam, förtänksam, omhändertagande, hjälpsam, empatisk, trogen.

Friedrich Wilhelm Nietzsche har sagt att ”levnadsvisdom – det är att vara vänsäll”


Mamma med vännerna Birgit Rosengren-Ahrle, Stig och Aase Järrel och Eric "Smörgåsbordet" Gustafsson


Mamma var vänsäll! Sina vänners vän. Med ett modernt uttryck kan man säga att Mamma gav ordet ett ansikte.

Hon fick ständigt vänner och hon behöll dem för livet. Antingen det var den gamla skolsyjuntan, den engelska kursen eller ”Gänget”, det vängäng som träffades varje måndag under mer än fem decennier,  och som Mamma blev ”ingift” i. Herrarna spelade först tennis i Alvikshallen en timme och därefter samlades alla hos någon av de fem paren för en god middag följd av bridgespel och allmänna trevligheter.


I kräftkokartagen på Skärfsta gård med Rita och Leif Silbersky


Och hon var lika omtänksam och vänfast mot alla som kom i hennes väg. Vare sig det var Josephine Baker eller frun i mjölkbutiken. Båda blev hennes vänner för livet. Och bland dem som troget önskade henne God Jul ända till slutet och berättade för henne om sina barn och barnbarn fanns en sedan många år pensionerad innehavare av den tobaksaffär på Bolinders plan som sålde hennes dagliga kvällstidning och hjälpte henne att byta batterier i radioapparater och kameror under många år.


Mamma och Josephine Baker


Mamma, Josephine Baker, Lulu Zimais, Torsten Björklund




Men Mamma utsattes också för livets många lättare och svårare prövningar. Inte bara kroppens olika spratt utan också i varierande grad från flera närståendes sida. Men hon stod ändå troget vid deras sida och omfamnade dem med sin värme, omtänksamhet och kärlek.

 

Mamma och journalisten och författaren Allan Fagerström


När hon fyllde 99 gladdes hon åt att hon då blivit äldre än sin mormor och därmed den äldsta i sin släkt. Hon tyckte nog att hon därmed ”gjort sitt”, men ju närmare vi kom hundraårsdagen desto mer trodde vi att hon ändå trots allt också ville vara med den dagen.

Och visst planerade hon för den. Så sent som för ett par månader sedan ringde hon runt och bjöd in till den mottagning hon traditionellt alltid haft söndagen före sin födelsedag den 23e december. Några gamla vänner hade hon inte längre kvar i livet som kunde vara med, men en kusin, några f.d. och nuvarande grannar, tre av sina barn och en mängd barnbarn och barnbarnsbarn. För att inte tala om ett antal brorsbarn och brorsbarnbarn.


Mamma mellan dåvarande mågen Henning Sjöström och författaren Ivar Lo Johansson


Hon författade också en högst personlig text till en gammal Karl Gerhard-kuplett som hon tänkte sjunga för sina gäster. P.g.a. sin nedsatta syn kunde hon inte själv skriva ner den utan memorerade den och sjöng den sedan för mig som fick skriva ner den åt henne. Meningen var att jag skulle skriva ut den med stor stil så att hon hade ett stöd för minnet när hon skulle sjunga den.

Hurra va’ jag e’ bra
Hurra va’ jag e’ bra
Hurra va’ jag e’ bra ida’

Fyllt hundra år till slut
och skaplig ser jag ut
Hurra va’ ja’ e’ bra ida’

Men ni är allra bäst
och därför har vi fest
Nu hyllas ska varenda gäst

Ty ni ska ha de’ bra
och få vad ni vill ha
då har ni lika bra som ja’

Och lycka till med jul
och låt oss ha’ så kul
Hurra va’ ni e’ bra ida’


Mamma och Yoko Ono

 

 

Ett fall en tidig morgon när hon var på väg att hämta morgontidningen den 23 oktober, förändrade bilden. Vi tror att fallet var en följd av en lätt stroke. Hon återhämtade sig visserligen från den och en lunginflammation som följde och var åter hemma i sin egen säng efter dryga två veckor. Samma natt fick hon dock ytterligare en stroke (visserligen inga spår i hjärnscanningen men läkarna bedömde ändå att en propp antagligen passerat) och den hämtade hon sig aldrig från. Sista veckorna kunde hon inte tala och inte svälja. Täta besök av barn och barnbarn, med högläsning gjorde förhoppningsvis tillvaron lite ljusare. När jag t.ex. tre dagar innan hon dog, spelade upp gamla inspelningar för henne där hon själv spelade piano så lyftes plötsligt hennes armar och fingrarna började röra sig över en drömd klaviatur.

Mamma lämnar ett hundraårigt tomrum efter sig. Ett hundraårigt tomrum av glädje, värme, kärlek och omtanke.


Sista bilden av Mamma på Saltsjöbadens sjukhus i december.

Människor kommer att glömma vad Du sagt
och saker som Du gjort.
Men de kommer aldrig att glömma hur Du fick dem
att känna sig.
(Maya Angelou)