0

Me – a canal-spotter?

 
För några år sedan fick hustrun och jag genom Siftelsen Skärgårdsbåten ett specialerbjudande om en sex-dagarskryssning på Göta Kanal som vi med glädje nappade på. (Det ska påpekas att länken går till kategorin "Ångbåtar och andra frustande varelser" och man får scrolla sig ner till reseskildringen av sexdagarskryssningen. Tyvärr har också en del av bildmaterialet gått förlorat p.g.a. något tekniskt fel hos Blogg.se) Kryssningen genomfördes i samarbete med den vänförening som också finns för Göta Kanal-fartygen. Jag gick omgående med i densamma också!
 
Det ledde till att vi förra året deltog i Vänföreningen för Göta Kanal-båtarnas resa på Strömsholmskanalen och nu alltså också Bergslagskanalen!
 
En kanal jag inte ens anade att den existerade! Har jag därmed blivit en "canal-spotter"? Förmodligen. Dessa resor har gett blodad tand. Det är något visst med att glida fram i smala vatten med en omgivande natur som hela tiden växlar. På de mindre kanalerna blir av nödvändighet också tonnaget mindre och den här gången fanns inte plats för någon som helst skaffning ombord, men istället gjordes strandhugg vid uttänkta ställen där man kunde få något i sig inför den fortsatta färden.
 
Redan vid ombordstigandet upptäcktes att skepparen ombord M/S NOBELLA (Sola V), tillhörande rederiet Sola-Båten Rederi AB i Karlstad, hade ett bekant namn: Stefan Moberg! Tillika ägare av M/S BYLGIA vars förste skeppare var min farfarsfar sjökaptenen Olof Andersson. Vi hade aldrig träffats men väl haft kontakt på andra sätt. Stefan är en ambitiös person med många strängar på sin lyra varav en är att försöka bevara historiskt tonnage i Klarälven och på Vänern. En inte alltid så tacksam uppgift.

Knappfors gamla kvarn.
 
Stenvackert!

Efter ankomsten till Karlskoga kvällen före kanalresan, tog vi oss upp till Knappfors och Lunedet för att rekognocera inför avfärden. Knappfors är en historisk plats inte utan viss betydelse. Här lär kungabröderna Karl och Johan ha sammanstrålat för att stämpla emot sin broder Erik XIV och planera inför ärtsoppan! Därav namnet "Kungaeken" på den väldiga ca. 800 år gamla eken som idag hålls ihop av ett antal järnband. Så här står det om denna ek i en gammal skrift:

"En Ek, wid Knapp-ed, torde blifwa ibland de märkeligaste ting i hela Wärmeland, Knapp-ed ligger där Sjön Alkwettern, genom Knappforsen, faller ut åt Sjöarna Låen och Möckern.
Så snart hertig Carl beslutat, att efter sig namngifwa Carlskoga, skar han sitt sjelf sitt wördade namn i denna Ek, och då han med sin herr Broder, Prins Johan, kommet öfwerens at afsätta K. Erik XIV, 1568, gjorde de med hwarandra et Fördrag, at de bägge skulle wara lika delaktiga i regeringen, hwilket äfwen skedde under denna Ek, och, til åtminnelse däraf, buro bägge deras tjenare, eller Hofherrar, i lång tid Ekelöf i sina hattar."
 
 
Här fanns kvarn, såg, smedja m.m. som utnyttjade forsens kraft. Flera av dessa byggnader finns kvar. Idag kompletterade med en historisk handelsbod och en liten djurpark.
 
Kalkontuppen i full stormmundering i djurparken! Vem kan älska ett sådant djur annat än som tillredd på fat?
 
Medan vi ännu är kvar i Knappfors, ser vi M/S NOBELLA anlända från dagens tur i andra riktningen.
 
Hon slussar ner genom Knappfors sluss för att nå morgondagens startbrygga.
 
9.15 morgonen efter lade så M/S NOBELLA ut från den lilla spången nedanför Knappforsens sluss och gick sakta in i dess bassäng. Vi var blott 14 passagerare på denna säsongens sista tur utmed kanalen. Nobella tar annars 38 passagerare, så vi hade gott svängrum. Stämningen blir lätt familjär och trivsam. Inte minst med en skeppare som på ett så kunnigt och trevligt sätt berättar för oss om båten och om kanalen och om vad vi ser omkring oss under färden.
 
De flesta slussarna utmed kanalen är handmanövrerade. Några har fått överta elmanövrering från Göta Kanal-slussar.
 
Här är det strömt värre!
 
Här går vi genom ett strömt sund ut mot sjön Alkvettern (är det någon som kan förklara ordet "vettern" eller "vättern"?)
 
Här ser vi Kapten Stefan Moberg till höger och en blick över sjön Alkvettern.
 

När man åker som vi gjorde, från söder mot norr, börjar resan med passage över några större sjöar, Alkvettern, Frövettern och Ullvettern. Hela Bergslagkanalen är ju i realiteten ett sjösystem med några grävda kanalavsnitt och dito slussar. De långsmala sjöarna i nord-sydlig riktning uppkom som en följd av inlandsisens härjningar. När man så har gått över Ullvettern kommer man till första stoppet i Nässundet. Där har också inlandsbanan en station. Stationshuset är numer dock omgjort till konditori och vedugnsbageri. Nästa år utbyggt till en mindre restaurang. Där intogs smörgås och kaffe, medköptes gott matbröd och beundrades fiffiga blom- och grönsaksrabatter. Tåget lyste med sin frånvaro denna sommar p.g.a. sprängningsarbeten utmed något banavsnitt.
 
Så bar det av igen genom Hyttsjön och Öjevettern uppåt Lungsund och nästa stopp.
 
Storfors kommun som vi nu befann oss i har samma problem som min egen, Strängnäs, så tillvida att man har runt 60 mil strand inom kommungränsen. I Strängnäs fall huvudsakligen runt några stora mälaröar och halvöar. I Storfors fall runt en mängd större och mindre sjöar. Propåer om utökat strandskydd till 300 meter skulle i stort sett omöjliggöra tillkommande bebyggelse. Den här lilla stugan lär väl dock ha tillkommit innan strandskydd var på tal ens.
 
Och får man ingen dispens från strandskyddet kan man ju göra som dessa kreativa människor, lägga en flytande sommarstuga i strandkanten!
 
Ett par ungdomar kom på den briljanta affärsidén att bygga en bastubåt, som de far runt och erbjuder fastighetsägare utmed sjöarna att nyttja. Allt från lördagsrenskrubbningen till festbastubad. Och som avslutning erbjuds kanåkning ner i plurret. När båten brann ner, ryckte allmänheten in och hjälpte killarna att bygga upp bastun igen då man tyckte att det lovvärda initiativet skulle stöttas på alla sätt.
 
Håller vi tiden?
 
Så nådde vi Lungsund med en ålderdomlig kyrka (tyvärr stängd) beklädd med fjällpanel.
 
Medan vi andra sökte oss till glasskiosken uppe vid hotellet i den gamla skolbyggnaden, passade hustrun på att få en stund i solen och en pratstund med kapten.
 
Sjöarna här uppe i Bergslagen är för det mesta grunda och får därigenom en behaglig badtemperatur. (Även om tjejen ser lite tveksam ut till att doppa sig!)
 
Så bar det av igen genom en mycket smal del av Hyttsjön uppåt Öjevettern.
 
Visst är det hisnande vackert.
 
Så har vi tagit oss in i första steget i Bjurbäckens slusstrappa och våffelpausen väntar!
 
 
Första steget klart!
 
De vackra trapporna utmed slusstrappan är en sevärdhet i sig.
 
De karaktäristiska lyftskålarna i stenarnas överkant inne i slussarna. Skålarna gjordes för att få fäste för de gripklor som användes när stenarna lyftes på plats.
 
Här går vi in i sista steget!
 
Påsläpp!
 
 
Upphissning på gång!
 
Nästan uppe!
 
 
 
 
Här ser vi våffelstugan där en ensam hetsad man fick ta emot inte bara de vanliga och talrika turisterna utan också oss 38 våffelsugna från NOBELLA.
 
Efter en kortare färd över den lilla sjön Aspen, öppnar sig Asphyttans slusstrappa för oss. Alla tre stegen står öppna åt vårt håll.
 
Här börjar påsläppet i steg ett av tre.
 
En antikvarie sa till mig en gång med knastertorr stämma: "Man ska inte använda något material som inte är utprovat i minst trehundra år!" Han skulle ha sagt det till dem som försökte täta mellan stenblocken med hjälp av modern cement! Resultatet: en våldsam kalkutfällning.
 
Så in i sista steget!
 
Påsläpp! Det gällde att hålla i tamparna för att inte båten skulle dansa runt i vågorna.
 
Så var vi uppe och portarna kunde öppnas. Bilen till höger hade fått vänta i över en halvtimme eftersom slussvakten hade öppnat bilbron redan innan vi körde in i nedersta steget! Men de stackars Asphytteborna tycktes tålmodigt vana!
Här närmar vi oss den smalaste passagen på hela färden. En regleringssluss som normalt alltså står öppen mellan Asphytteälven och sjön Daglösen.
 
Med säker hand på ratten för oss Kapten Moberg genom den smala slusskanalen.
 
Det lönar sig att finna upp! Denna vackra fastighet byggdes av en uppfinnare i inloppet till Filipstad! Vi närmar oss slutet av vår dagsfärd.
 
Alldeles i inloppet till Filipstads gästhamn möts vi av denna historiska syn! Krigsfartygen Merrimack och Monitor (visserligen i nedskalad storlek men dock) som tillsammans med några andra fartyg varje år används i ett spel för att återuppföra den klassiska striden mellan dessa båda föregångare till dagens undervattensbåtar. Monitors konstruktör John Ericsson var ju liksom sin bror, järnvägsbyggaren Nils bördiga från Filipstad och John ligger också begravd här efter kistans storståtliga ankomst från USA till Stockholm om vilket ni kan läsa här, här och här.
 
Så skönjer vi Filipstads kyrka och närmar oss slutmålet.
 
Stefan lägger vant till vid bryggnocken och med hjälp av några av passagerarna, "nattas" båten för att om några dagar lyftas upp på trailer och köras till vinterhamn i Karlstad. Men det lär bli en fortsättning av dessa härliga dagsfärder också nästa sommar.