Mats Werner

 

 

Entreprenören Lars Gullstedt, Riddare av Finlands Vita Ros' orden, född den 15 juli 1935 i Yttermark, Österbotten i Finland, har i mellandagarna avlidit i sitt vinterhem i Florida. Han blev 80 år och efterlämnar dottern Caroline med familj, sonen Michael, syskon med familjer, övrig släkt och många vänner

Vännen Lars kom bokstavligen talat med två tomma händer till Sverige 1955. Hans bakgrund var enkel och bottnad i de nordiskt kärva rättesnörena kring rätt och fel. Han var en direkt person som aldrig drog sig för eller hade svårigheter att prata med någon, hög som låg.

Idrotten gjorde honom till tävlingsmänniska. Som timmerman vidareutbildade han sig inom byggbranschen och med sin klurighet och ett oöverträffat siffersinne och -minne, grundade han snart sin egen byggverksamhet.

Med sin visionära förmåga såg han de kommersiella möjligheterna utmed vägen mellan Stockholm och dess nya storflygplats, Arlanda, som invigdes 1960. Han började köpa mark vid det som kallades Bredden nära Upplands-Väsby. Där utvecklade han sitt GLG Center (idag InfraCity), en utomordentligt framgångsrik satsning som även innefattade Sveriges enda huvudsakligen privatfinansierade motorvägsavfart.

Mot slutet av 80-talet såg han också möjligheterna i USA och den kommande olympiaden i Atlanta. Han lät inte sina begränsade språkkunskaper vara ett hinder utan började också där att köpa mark. Som mest ägde han omkring elva kvarter som bebyggdes med köpcentra, hotell m.m. Allt totalt obelånat eftersom lånen togs hos svenska banker med hans svenska fastighetsinnehav som säkerhet.

Fastighets- och finanskrisen runt 1990 drabbade Lars hårt. Hans framgångar och vänskapsband, även privat hos kungafamiljens medlemmar och samhällets toppar runt om i världen, parat med en viss – om än ack så berättigad – kaxighet, skavde i ögonen på somliga bankdirektörer och en dag krävde man att han omgående skulle lösa sina lån. Från att ha varit en av Sveriges förmögnaste män blev han dess mest skuldsatta! SEB hade bara några månader innan värderat fastighetsinnehavets nettovärde till 2,8 miljarder. Han, som aldrig gömt sig bakom några smarta bolagskonstruktioner utan rakt och personligen ställt sig bakom allt han åstadkommit, tvingades nu i konkurs. Bankerna kunde likt gamar, för 600 miljoner, lägga beslag på alla tillgångar. Lars och hans barn utsattes för en oerhört förnedrande sex år lång rättslig process som slutade med att Lars frikändes på alla punkter utöver ett enkelt bokföringsfel som gav 4000:- i böter. I en verksamhet med mångmiljardomslutning är det futtiga bötesstraffet inte ens att jämföra med en parkeringsbot! Med andra ord en fullständigt obefogad, onödig och för skattebetalarna oerhört kostsam konkurs. Hans livs skapelse var borta och han fick ägna sig åt att försöka återfå sin heder. Bl.a. genom den egna boken ”När banken tog för sig” som utkom på Ekerlids Förlag 2006.

Lars Gullstedt var sina vänners vän, en generös och humorfylld gentleman som alltid stod vid sitt ord. Något han fick tillbaka i sina svåra stunder.

Han tvekade aldrig att rycka ut också med handakraft när vänner kallade. När Gripsholms slott firade 450-årsjubileum, bekostade och byggde han en stor utescen som fortfarande används vid utomhusevenemang.

Vid den tiden ägde och bebodde han Gripsnäs på andra sidan Gripsholmsviken.


Han skämdes inte för sina framgångar. Hade gjort en klassresa och gjort det med rena händer. Han var på alla sätt värd varje uns av vad han unnade sig, sin familj och sina vänner. Att hamna bredvid honom i systemkön (före konkursen) var alltid uppfriskande. ”Hur många Gula Änkan har ni inne?” – ”49 flaskor” – ”Jag tar dom!” Men då hade han råd! Det var hans ärligt förtjänta pengar och hans generositet. Efter konkursen fanns generositeten kvar men kanske byttes bubbelmärket mot Freixenet istället.

Sorgligt att vårt samhälle tillåter banker att bete sig som skedde i fallet med Lars Gullstedt.
Det borde aldrig ha skett och bankerna borde ha fått ersätta honom fullt ut. En skam för den svenska rättvisan. Han var värd en full upprättelse!