Mats Werner

 

 

Jag känner ingen av er närmare och jag kan heller inte säga att jag tillhör familjen Sjöbloms nära vänner. Men å andra sidan blev jag vän med era föräldrar väldigt tidigt, för snart 64 år sedan och då träffade jag också er för första gången och jag har hållit kontakt med Alice och Nils-Ivar i alla år. Jag har varit gäst i deras hem liksom också mina döttrar har varit. Alice har varit vår gäst vid flera tillfällen. När Alice har framträtt i Sverige från 40-talets slut och framåt, har jag oftast suttit i publiken. Nils-Ivar var lika viktig för mig, för ofta var det med honom jag hade samtal före, under och efter konserter medan Alice tog hand om alla andra ”fans”.

 

 

 

Eftersom jag efter min egen pensionering ägnat mig alltmer åt den svenska jazzen på flera sätt har jag också återknutit och nyetablerat vänskapsband med åtskilliga av Alice’s egna vänner och även den vägen kunnat hålla mig hyggligt underrättad om Alice och hennes liv.

När jag häromveckan blev uppringd av min upprörda brorsdotter mitt under pågående högtidsmiddag på Rådhuset i Malmö under jazzrixdagen, insåg jag att det var mycket viktigt. Och det hon berättade var överraskande och upprörande. Och hon uppmanade mig att göra något!

Jag läste naturligtvis vad Ann Allan skrivit och vad Anna-Lena Lodenius skrivit. Jag kontaktade Ann och jag kontaktade flera andra av de människor som jag betraktat som Alice nära vänner. Vänner som stått i löpande kontakt med Alice och som jag i ett fall närmast betraktat som en extra familjemedlem.

Av dem fick jag höra en mindre smickrande men oväntat samstämmig berättelse som inte gjorde mig lugnare.

Till slut blev samstämmigheten för stor för att jag skulle kunna sätta full tilltro till det som ni  själva berättat för mig om situationen.

Det gjorde mig oerhört ledsen.

 

Jag har i hela livet betraktat familjen Sjöblom som något av en familjeförebild. Med nära och mycket varma relationer.

Det jag själv har upplevt av framförallt Alice och Nils-Ivar har bara andats omtanke och värme.

Självfallet har jag inte kunnat undgå att inse att Alice är en människa med stor integritet och med en mycket stark vilja och klara åsikter. Och visst kan jag förstå att det kan finnas tillfällen då det är besvärligt att vara barn till en sådan förälder. 

Men det ursäktar inte att ni behandlar er mor på ett så ovärdigt sätt som ni just nu gör.

 

Försök att förstå att jag skriver detta av omtanke om er mor, men också med en förhoppning om att de interna relationerna i familjen inte ska ta större skada. Tiden ni har till ert förfogande är inte lång. Snart är också er mor borta och då är det för sent.

Försök också att förstå att jag i lika hög grad skriver detta av omtanke om er och om era barn. Det som sker kommer för alltid att utgöra en tagg inom er. En tagg som kommer att göra ont därför att det blir för sent att dra ut den. Den kommer att sitta fast och infekteras. Jag tror inte ni vill leva med vetskapen om att ni kanske förbittrat er mors sista tid i livet. Era barns far- och mormor. Att som ni nu gör, skicka barnbarnen i era ärenden gör att också de kommer att få känna delaktighet i denna taggs smärta.

Jag skriver det här, därför att situationen nu har eskalerat till ett stadium där ni snart inte längre kommer att kunna försvara er position. För mycket omständigheter om varför dörren till er mors rum är låst kommer att sippra ut och underminera er trovärdighet. Det är inte på grund av andra personer som personalen på Sjötäppan "slog larm". Smällar i dörrarna stod ni själva för.

Många av Alice’s vänner är engagerade i detta och det har fått ringar på vattnet på många håll.

Jag vill vädja till er, framförallt för er mors skull – men också för er egen – att ompröva er hållning.

Låt er mor vara den myndiga kvinna hon i själva verket är och alltid har varit, in i det sista. Låt henne själv avgöra vem som ska få besöka henne i det som idag är hennes hem.

Ni har berövat henne möjligheten att umgås och utbyta tankar och minnen med en människa som fanns i hennes liv som jämnårig redan då ni var små barn. En människa som hjälpt era föräldrar att under er uppväxt skydda er från en hårdbevakande omgivning och låtit er få uppleva en barndom utanför medias ständiga blickar och fotoblixtar. En människa som aldrig någonsin gjort annat än talat väl om familjen Sjöblom och om er. Som varit som en del av er familj – vilket inte vill säga lite eftersom det är få som har blivit insläppta så nära er. Hon förstår inte varför hon inte längre får vare sig hälsa på sin vän eller tala med henne i telefonen. Och vad tror Alice själv om detta? Hon måtte känna sig helt övergiven och bortglömd av sina vänner.

Ni har berövat henne möjligheten att umgås och glädjas åt det par som inte heller gjort annat än velat henne – och er – väl. Ni har bott på avlägsna platser långt bort från er mor, sedan hon flyttade hem. Den av er som har bott nära har ändå vistats utomlands långa tider.

Detta par kom – kanske just av det skälet – att betyda oerhört mycket för era föräldrar. Och märk väl att det var era föräldrar som närmade sig dem och till slut också lät dem komma nära sig själva. De fanns där när er far var dålig och behövde hjälp, de fanns där när er mor blivit änka och var rädd för mörkret och för att det skulle stå någon på hennes balkong. Ingen tid på dygnet var omöjlig för dessa vänner att ställa upp och hjälpa era föräldrar.

De fanns där!  Ni gjorde det inte.

Ni har höjt dessa vänner till skyarna och inte vetat hur tacksamma ni var för att de ställde upp och avlastade er tillvaro så att ni kunde leva era liv utan att behöva bekymra er. Ni har lånat deras bilar och ni har vetat att de alltid fanns till hands för era föräldrar. 

Ända tills den dag då ni hade placerat er mor bakom ett bildlikt galler. Då – när hon haft sin andra stroke – kunde hon inte bo kvar i sitt hem. Hon behövde ständig hjälp.

Men hon behövde därmed inte berövas sin mänskliga värdighet och rätten att leva sitt liv som hon själv vill.

Ni skulle bara ha ryckt in och varit till den hjälp som krävs av barn när föräldrar blir så gamla och sjuka att de kan behöva er.

Men då var det enklare att placera er mor i förvaring på ett äldreboende. Inte på det intilliggande sjukhuset där en lägenhet fanns för henne och där hon kunnat få daglig rehabilitering, träning och, för en strokepatient, adekvat hjälp. Och dit hennes läkare ville ha henne.

När hon dessutom under en väsentlig tid efter stroken inte heller lär ha fått den medicin som var av avgörande betydelse för en lyckosam rehabilitering hade dessa kvalificerade åtgärder säkert haft stor betydelse för hennes återhämtning. Men denna möjlighet förmenades henne av er och den förvaltare som utsetts under tveksamma former.

Under tiden skingrades också hennes hem, Med eller utan hennes medverkan och medvetande?

I vart fall fick hon uppenbarligen inte behålla sin fina musikanläggning, dvd-spelare och nya storbilds-tv som hon hade kunnat ha stor glädje och nytta av på sitt sjukrum, eller hur?

Istället fick hon nöja sig med en enklare liten extra-tv som stått i sovrummet. Och någon musikanläggning eller dvd-spelare fick hon inte alls. De hon nu har, har dessa vänner, som ni nu jagar på porten, tagit dit för att er mor alls skulle kunna lyssna på den musik och se på de gamla filmer som är hennes livselexir.

Om ni nu ansåg att dessa nya vänner blev för intensiva för vad som var vanligt i er familj – hade det då inte varit enklare och rimligare att ta ett samtal med dem och be dem ta det lite lugnare och ge Alice lite mer av den ”space” som ni tydligen tyckte att vännerna berövade henne. Istället för att ta till alla dessa drastiska åtgärder som fått så otrevliga konsekvenser för alla inblandade?

Att göra det omöjligt för vännerna att ringa henne och lika omöjligt – och värre – att inte längre göra det möjligt för Alice att hålla ens telefonkontakt med dessa sina nära vänner, är en så kraftig inskränkning i en människas liv att den knappt ens får tillämpas på livstidsfångar i isolering.

Att sedan hålla hennes dörr låst för att förhindra att dessa vänner besöker henne är lika illa. Det är en i grunden olaglig åtgärd och jag är fullständigt övertygad om att den kommer att tvingas upphöra. Ni skyller på äldreboendet, förvaltaren och myndigheter om detta men t.o.m. överförmyndarenheten hänvisar tillbaka till er när det gäller detta.

Allra helst hoppas jag att ni själva ska medverka till en normalisering av förhållandena. Jag är övertygad om att ingen – vare sig ni tre barn, eller de vänner som ni kastat på porten – vill annat än er mors bästa. Precis som jag. Jag vädjar därför till er att tänka om och se till att er mor får tillbaka sin mänskliga värdighet och sina mänskliga rättigheter.

Ni, liksom de vänner som haft regelbunden kontakt med er mor fram till i påskas, vet att er mors mentala status ingalunda (i vart fall fram till dess) var så dålig som ni har velat låta påskina i era kontakter med media. Jag har själv hört henne berätta om sin situation på en inspelning från i mars, strax innan dörren om henne låstes för gott.

Det kändes inte alls bra att höra henne säga att hon känner sig levande begravd och förklarad som fåne, när hon i själva verket uppenbarligen var högst rättskapabel i alla normala hänseenden. Hon är förvisso 89 år, har haft ett långt och händelserikt liv och hon har haft två strokes, men hon är ingen idiot och ska inte heller behandlas som sådan! Allra minst av sina barn!

Hon förtjänar det inte!

Varmaste hälsningar
er vän
MATS