3

Har jazzen ett kön? Och vad är autencitet? 10e Nordiska Jazzkonferensen sedd ur en kritisk rookies ögon.

Minsann blev man inte klassificerad som författare!
 
De nordiska jazzarkiven samlas då och då till konferenser kring något eller några intressanta teman. I år var det dags för den 10e Nordiska Jazzkonferensen, denna gång i Stockholm. Närmare bestämt i Musikmuseets vackra konsertsal i gamla Kronobageriet på Sibyllegatan.
 
Konferensen hade två temata: "The gender of jazz" och "Notions on authenticity" och inledningstalade gjorde Statens Musikverks Stina Westerberg som bl.a. klargjorde att detta unga verk med det hopplösa namnet, på inget sätt rör sig med någon representationsbudget ens i närheten av de excesser vi nyligen fått läsa om i andra verk och myndigheter. Här fanns ingen Bindefeld, kaffet kokade man själva och lokalen ingår i själva verket!
 
Stina Westerberg inviger konferensen i Musikmuseet
 

"The gender of jazz"? Har jazzen ett kön?
 
Frågan är egentligen inte relevant ur musikalisk synpunkt, men har i dagens politiserade samhälle givetvis sitt berättigande.
 
Ur musikalisk synpunkt torde det vara helt egalt om den som spelar är man eller kvinna så länge det låter bra i lyssnarens öra.
 
Musik uppstår först i mötet mellan utövare och lyssnare och då är utövarens attityd och personlighet
väsentligare än könet.
 
Men visst kan man fråga sig varför våra media så fullständigt nonchalerar allt vad t.ex. kvinnlig idrottsutövning och kvinnligt musicerande innebär. Givetvis får denna snedbevakning också konsekvenser för hur människor uppfattar i vårt fall, jazzmusikens värld.
 
Givetvis kan man inte bortse från att jazz alltför länge varit männens exklusiva värld. Fanns det någon kvinna med, så var hon på sin höjd "refrängsångerska". Vissa sådana nådde höga popularitetshöjder, men några "jazzmusikanter" blev de aldrig.
 
Så här resonerade man i Jazz Society på 50-talet: ”Om vi hade flickor med i klubben, måste vi inrikta oss på att vara trevliga och underhållande mot dem, och då skulle vi inte ha tid över att koncentrera oss på musiken”!
 

Det var dock en situation som började förändras just på 50-talet i och med bl.a. Nannie Porres, som berättat att hon kände sig som en del av JazzClub'57,  och inte som ett påhäng, en "refrängsångare".
 
Men visst är det fortfarande en snedfördelning mellan könen på musikestraderna. En fördelning som dock förändras med stormsteg genom de nya kullarna av utbildade jazzmusiker – av båda könen.

I publiken är könsfördelningen betydligt bättre. Andelen kvinnliga lyssnare har länge varit hög och är det fortfarande.

Nästa konferens borde fokusera på ett betydligt allvarligare problem: den katastrofala åldersfördelningen i dagens jazzpublik.
 
Efter en alltför hastig titt på konferensaffischen, frågade jag min bänkgranne sångerskan m.m. Marie Selander, varför man valt att ha en bild på en man när man problematiserar könsfrågan?
Marie svarade avmätt: "Det är Monica Petrini"!
 
Bortgjord!
 
Marie delade i sitt anförande "For whom is it important?",  med sig av många roliga exempel på hur det kan vara. Här ett par:
 
Eric Clapton (efter att ha hört Marie och hennes Nursery Rhymes spela): "Wow! I didn't know that a woman could play lead guitar!"
 
En man är "musiker" medan en kvinna är "kvinnlig musiker"!
 

Konferensdeltagarna bjöds också underhållning med bl.a. den norska sångerskan, textförfattaren och språkprofessorn Annjo Klungervik Greenall som sjöng sina egna översättningar av Billie Holidays sånger.
 

Mario Dunkel gav i sitt föredrag "The conceptualization of race, masculinity and authenticity in early jazz historiography", exempel på hur kvinnor beskrevs i jazzvärlden:
 
Groupies som bar musikers instrument, ytterrockar eller dylikt och som "tog hand om dem" (vad nu det innebar?)
 

Barry Long gav ett tänkvärt citat om vad som är jazz, i sitt anförande "Come Sunday morning. Mahalia Jackson, jazz and signifying spirituality":
 
Om man vill göra sann jazz, kan den inte noteras. Ska Du notera förlorar du den.
 
Annjo Klungervik Greenalls anförande "Billie Holiday, autheticity and translation" var ett av dem som berörde just autencitetsaspekten under konferensen. Hon ställde några högst relevanta frågor:
 
Är det viktigt att analysera Billie Holiday? Ur personlig, kulturell, upphovsrättslig eller stilistisk autencitetssynpunkt?
 
Vad tillför det isåfall upplevelsen av musiken?


Konferensgeneralen, Jazzarkivets Roger Bergner lyssnar uppmärksamt.

Musikforskaren Viveka Hellström som tidigare bl.a. gjort en studie om en av våra främsta jazzsångerskor Nannie Porres berörde en av dessa märkligheter som måhända inte bara finns inom jazzen: Kvalitet, innebär att man inte försöker bli populär! Vad är det för dumheter egentligen? Men resonemanget finns absolut. Många fina musiker vare sig de varit kvinnor eller män som blivit just populära eller som kastat sig in på andra fält än den "rena jazzen" har alltid setts över axeln av "puristerna och finsmakarna". Det räcker med att nämna Alice Babs och Lill Lindfors. Att Monica Zetterlund klarade sig så helskinnad från denna typ av bannlysning är egentligen ett mysterium med tanke på hennes schlagerutflykter, deltagande i folklustspel, Hasse&Tage, utvandrarfilmer m.m. 
 
Viveka hade också en rolig (?) observation i en studie hon gjort: Monica Borrfors var den enda som sjöng om "happy love" medan övriga sångerskor i varierande grad sjöng om olycklig kärlek!
 
Professor Alf Arvidsson speglas i en av det gamla kronobageriets förstängda fönstergluggar.
 
Christa Bruckner-Haring från Österrike berättade att situationen i hennes hemland inte nämnvärt skiljer sig från andra: Majoriteten av de utövande jazzmusikerna är män. Men könsfördelningen förändras. Det kommer fler unga kvinnor på de olika musikutbildningarna men många av dessa nöjer sig med basutbildningen och går inte vidare till högre utbildning. Däremot är det märkbart många kvinnor som återfinns hos boknings- och agenturföretagen.
 
Elina Hytönen, finländsk forskare berättade om ett jazzband med vokalist som framträdde i England där "grabbarna i bandet" hänvisades till en ganska sunkig personalkantin i pauserna medan vokalisten förväntades sitta i baren – inte för att hon som kvinna skulle slippa känslan av omklädningsrum för fotbollsspelare – utan för att hon också där skulle "underhålla" de övriga gästerna – under sin egen arbetspaus!
 
Elina menade att det fortfarande finns förväntningar på kvinnliga musikanter och sångare att de ska "klä upp sig". Personligen finner jag det allt oftare vara så i Sverige att alla musiker på scen – oavsett kön – verkar sätta en ära i att klä ner sig! Är det ett "modernt" sätt att visa respekt för den publik som förvisso inte heller verkar klä upp sig numer, när de "går på lokal"?
 
Jens Lindgren, tidigare chef för jazzavdelningen vid Svenskt Visarkiv
 
UPPDATERAT 7 NOVEMBER: Här hade ett stycke fallit bort när jag skrev in detta. Det Jens Lindgren talade om var något helt annat. Här följer den korrekta texten kursivt:
 
Jazzarkivets förre chef Jens Lindgren talade livfullt om Kustbandets tillkomst och historia. Bandet som startades som ett skolband och utvecklades till en internationellt erkänd orkester med rötterna i New Orleans-musiken. "Vi var mer intresserade av att spela och ha kul än av att analysera vad vi gjorde" sa Jesse.
 
Henrik Smith-Sivertsen, forskningsbibliotekarie från Köpenahmn, var en av dem som berörde autencitetsfrågor när han gick igenom hur den gamla frikyrkosången "Over in the glory land" gradvis förvandlades till "Skal det skaeres ud i pap","Lapland Polka" och "Dalagatan 10 Stockholm" (med Lonnie Donegan) och under resan bytte upphovsmän ett antal gånger alltmedan den verklige upphovsmannen levde (till 1951!). Bara i STIMs register finns sex "original" med originaltiteln men med olika upphovsmän alt. "traditionell"!
 
Deltagarna i paneldebatten introduceras av Alf Arvidsson: Mats Gustafsson, Jan Allan, Gunnel Mauritzon, Eva Sjöstrand och en av de båda debattledarna, Roger Bergner

Den avslutande paneldebatten hade rubriken "How to play Lars Gullin?". Deltagande "debattörer" var jazz- och folksångerskan Gunnel Mauritzon, författaren och producenten Eva Sjöstrand, saxofonisten Mats Gustafsson och trumpetaren Jan Allan. Debattledare var Jazzarkivets Roger Bergner och Lars Gullin-sällskapets Lars Longueville. Min dotter kommenterade: "Underligt ämne tycker jag. Hur ska en musik spelas". Lars änka Mailis menade när hon hörde om debattämnet att Lars själv skulle ha svarat:
 
"Spela utifrån ditt eget hjärta, så blir du trodd"!
 

Mats Gustafsson begrundar....
 
Eftersom man lät Mats Gustafsson inleda med en helt underbar och alldeles högst personlig tolkning av ett Gullinstycke utgår jag från att avsikten var att debatten skulle behandla autencitetsfrågor. Så blev det inte alls!
 
Inte minst för att det inte fanns någon "opponent", någon som t.ex. mot bättre vetande hade klämt ur sig att det var förkastligt att behandla Lars Gullins musik som Mats gjorde! Det hade kunnat trigga en debatt. Men givetvis finns ingen sådan opponent som på allvar skulle fällt det påståendet. Men man hade kunnat låta en professionell och humoristisk "moderator" ha "imiterat" en sådan "tyckare" för att åhörarna skulle få något annat ut av debatten än en högaktningsfull redovisning av alla deltagarnas förhållande till en av våra största jazzbegåvningar genom tiderna. Det gav således ingenting utöver Mats spel och Jan Allans berättande av minnen kring Lars. Och vad den debatten hade för samband med konferensens båda temata förblev därmed nog en gåta för de flesta deltagarna.
 

Jan Allan delgav oss personliga minnen av Lars Gullin som Jan arbetade mycket med.
 
Några personliga tankar efter dessa två dagar!
 
Det här var en nordisk konferens med deltagare från åtminstone fyra av de fem nordiska länderna. Inte bara det, där fanns deltagare från Nigeria, Polen, Ukraina, Storbritannien, USA, Tyskland och Österrike. En del av dem stod i talarstolen under konferensen ockå. Det gör att allt hölls på engelska.

Jag må ha levt i en skyddad värld som trott att vi svenskar var urbra i det engelska språket. Men jag måste säga att jag blev besviken. Att "vanliga" dödliga har svårt med främmande språk må vara förlåtet, men att också framstående pedagoger fortfarande har svårt att uttrycka sig på vårt andra hemspråk, det trodde jag inte. Men i ärlighetens namn ska sägas att den dåliga engelskan hördes från de flesta föredragshållarna också från andra länder med några lysande undantag som antingen var infödda engelsktalande eller språkprofessorer. Men jag trodde vi kunde bättre.
 
Flitigt användes t.ex. ordet "paper" om det som anfördes? Är det bara ett slarvigt akademiskt språkbruk som tycks breda ut sig? "Paper" definieras som en skriftlig uppsats eller motsvarande. Ett muntligt anförande av det slag som förekommer vid slika konferenser skulle enligt gängse språkbruk benämnas "speech", "lecture" eller möjligen "address". Anförandet må bygga på ett "paper" som kan rekvireras för intresserade åhörare, men det är inte det som framförs.
 
Om den svenska delen av åhörarna, med i de flesta fall en god skolundervisning i engelska, har svårt att uppfatta vad föredragshållare, som inte till fullo behärskar det engelska språket, säger – vad ska då inte de arma åhörare från länder med sämre engelskundervisning gå miste om?

Yrkesskadad budskapsöverförare.

Jag får väl betrakta mig som i viss mån yrkesskadad, efter att från början ha lärt mig och själv utbildat människor inom en servicegren och sedan ägnat 40 år åt hur man sekundsnabbt påverkar en konsument i en valsituation. Här gäller förmåga att extremt snabbt nå fram med ett tydligt, lättfattligt och övertygande budskap.
 
I mångt och mycket är detta också applicerbart på en föredragssituation. Fångar Du inte åhörarens intresse direkt kan Du lika gärna lägga av. Åhöraren tappar tråden och låter sina tankar fladdra iväg. Samma sak gäller om åhöraren inte uppfattar vad Du säger p.g.a. språkliga problem, vilket tyvärr alltså var fallet flera gånger under konferensen. Forskning är ju helt bortkastad om inte forskaren kan förmedla sina resultat på ett fattligt och begripligt sätt till sina åhörare eller göra det på ett engagerat och vinnande sätt.

Tala - läs inte innantill!
 
Därmed kommer vi in på själva framträdandet. Om Du rör Dig, för ett livfullt resonemang, talar utan alltför mycket stöd av ett manuskript – alltså talar till och med Din publik, ser den i ögonen, gestikulerar eller pekar på bilder, så kan också språksvårigheter överbryggas.
 
Men om Du istället hänger på Dina korslagda armar och läser innantill utan att överhuvudtaget lyfta blicken en enda gång och därigenom möta Din publik, så går det Du säger, vanligtvis rätt ut genom andra örat. Om inte redan sömngruset börjat klia i ögonen.
 
Kanske ska arrangören av nästa konferens – den elfte – tänka igenom detta. Jag har varit med om konferenser där arrangörer erbjudit sina talare snabbkurser i framställningsteknik, där man som inbjuden talare har fått en "att tänka-på-lista" innehållande sådana förhållningstips som:
 
Försök att lära Dig så mycket som möjligt utantill eller i vart fall så att Du bara med hjälp av några stolpar kan genomföra Din framställning.

Klocka Ditt föredrag och undvik att packa in så mycket att det inte blir tid för frågor eller kanske rentav tekniska problem. (Beträffande en av talarna på den här konferensen fick man känslan av att vederbörande gick i mål efter ett maratonlopp när sista bladet vändes och en djup utandning förklarade att slutet på den snabba innantilläsningen var nått! När vederbörande sedan istället besvarade frågor fick ögonen lyster och mötte åhörarna med livlighet och entusiasm. Talet blev obesvärat och engagerat. En helt annan person!)
 
Filma när Du övar på att hålla Ditt föredrag, alternativt låt någon/några vänner sitta och lyssna och ge råd.
 
Fokusera gärna på några åhörare när Du talar. Åhörare vars blick Du då och då söker under föredraget. Kan Du på något sätt i Ditt anförande anknyta till någon/några av dessa åhörare – så mycket bättre.
 
Tänk på att inte låta Ditt anförande vara alltför mycket beroende av tekniska hjälpmedel. Dessa har en tendens att krångla eller inte fungera alls och då måste Du antingen kunna improvisera eller också är Din text i grunden självförklarande och ev. illustrationsmaterial bara understödjande. Då behöver det inte vara katastrof om projektorn/bildkanonen lägger av.
 
Så till konferensens båda temata.
 
Jazzens kön?
 
Är det en viktig fråga? I dagens samhälle tycks den ha blivit det. När EU t.o.m. överväger att kvotera in kvinnor i bolagsstyrelser så anar man att framtidens jazzband mycket väl kan komma att åläggas att ha minst 40% kvinnor för att få framträda. Eller kanske kryper EU ända in i garagen och kräver jämställda band redan på repetitionsstadiet!
 
Om det är den typen av samhälle vi vill ha, vore det väl enklare att kvotera in redan på utbildningsstadiet och börja neka unga flickor som söker till den kommunala musikskolan, sitt favoritinstrument för att det är för många tjejer som sökt detta instrument. Eller, ve och fasa, inga killar söker alls och då får inte undervisning ens ges till de flickor som ändå sökt!
 
Jag tror att dagens unga svenska tjejer har tillräckligt mycket skinn på näsan för att kunna ta sig in också i de mest maskulina miljöer, lagstiftning förutan. Värre är det säkert i andra länder, men också där kommer utvecklingen genom media, skolor och politik att förändras till det bättre även om det kanske tar sin tid.
 
Ju fler kvinnor som tar sig in i tidigare maskulint dominerade yrken och områden, desto snabbare får vi också en förändrad mediabild kring t.ex. den kvinnliga fotbollen eller kvinnor i jazzband och därigenom påskyndas hela nivelleringsprocessen.
 
Ur jazzmusiksynpunkt gäller ju i hög grad en travestering av frågan som Annjo Klungervik Greenall ställde:

Vad tillför det upplevelsen av musiken om vi vet vilket kön de olika musikanterna har?
 

Så till det här med autencitet.
 
Samma fråga kan ju egentligen ställas om den: Vad tillför det upplevelsen av musiken om vi vet vem som skrivit den eller hur den personen menade att den skulle framföras?
 
Vi lärde oss inte minst i Jens Lindgrens anförande hur litet värde upphovsrätten egentligen har, då inte ens en levande upphovsman till en "världshit" bryr sig eller har förmågan att hävda sin rätt gentemot alla "versioner", "bearbetningar", "arrangemang" och rena plagiat som dyker upp och som faktiskt innebär rena stölderna när dessa registreras med andra upphovsmän än de ursprungliga. Ett annat exempel är Carl Bobergs "O store Gud" som har oräkneliga "upphovsmän" i STIMs register. Och när den sjungs – vem bryr sig då om Boberg?
 
Ett annat exempel som anfördes var Miles Davis version av "Ack Värmeland Du sköna" där några takter lagts till.
 
Visst kan vi som svenskar och med kunskap om "hur den ska låta" fryna på näsan och säga att "det där är minsann inte autentiskt!". Men vad bryr sig en Miles-fan i Sydamerika eller på Mallorca om melodin inte är "autentisk"? Kan man inte njuta av den då?
 
Vad är i grunden "autentisk musik"? Och om det finns sådan – vad spelar som sagt autenciteten för roll när Du upplever musiken?
 
En sista reflektion med anknytning till konferensen. Ibland är det inte utan att man undrar om forskningsmedel går till "rätt" saker.
 
Jag vet inte jag om jag tycker att det är vetenskapligt värdefullt för mänskligheten att tid och kapacitet ägnas åt att ta reda på vad jurymedlemmer egentligen innerst inne tänker när de väljer ut studenter till en utbildningslinje eller hur de nordiska universiteten formulerar säljtexter för ett program? För det mänskligheten framåt? Får fler jazzmusiker jobb? Blir jazzpubliken större? Njuter vi mer av musiken?
 
Jens Lindgren får avsluta denna min personliga drapa med en beskrivning av hur han och hans jazzpolare var: "Vi var mer intresserade av att spela och ha kul än av att analysera vad vi gjorde!"
 
 

De musikaliska blomster som Mats Gustafsson genom sitt spel och sin plastik bjöd oss blev defintivt en av konferensens höjdpunkter.
 
 
 
 
1 Jens LIndgren:

Trevligt referat från konferensen och jag delar dina synunkter. De flesta i alla fall, tror jag. Mitt anförande handlade om mina egna erfarenheter som musiker (i bland annat Kustbandet) och hur man kan vara autentisk inom en musik som har sina rötter i den amerikanska södern för över ett sekel sedan. Jag tror du blandade ihop mig med den danske kille som följt Glorylands snurriga vandring genom genrer, epoker och länder.
Jag står dock för citatet i slutet att vi lirade för att det var kul, och det gäller fortfarande 50 år senare:
http://www.kustbandet.se/?p=228
http://www.kustbandet.se/?p=210
http://www.kustbandet.se/?p=177

Jesse
www.jesse.nu
[email protected]

Nämen Jesse! Så pinsamt! Du har naturligtvis helt rätt! Jag minns ju vad Du pratade om! Inte sov jag då inte! Men jag måste leta rätt på om jag har kvar anteckningarna. Misstänker att det helt enkelt måste skett något redigeringsfel när jag lade in texten på bloggen.
Ber att få återkomma med en korrigerad text!
Tack för påpekandet!

Så var det korrigerat Jesse! Tack för påpekandet!
Keep swingin'!
MATS