0

"Ner med alla kulturgangsters!"


"Ner med alla kulturgangsters" Oljemålning av Petra Werner-Kjellberg föreställande Lasse Werner vid pianot med vännerna Otto Donner (trumpet och hög hatt), Gösta Wälivaara bakom basen och Christer Boustedt md saxofonen. Trummisen Janne Carlsson utanför bild.


Dagens Nyheter anordnar något de kallar Kulturdagen och puffar för arrangemanget med stora helsidesannonser och ett späckat dagsprogram.

Men inte en blå ton! Inte en jazzmusiker så långt ögat kan nå! Jag skrev till Jazzriksförbundet (SJR) och FSJ och frågade: Finns det inte längre några verbalt begåvade och utåtriktade jazzmusiker? Hänger alla introvert över klaviaturer och bassträngar? Vem säger "Ner med alla kulturgangsters" idag?

Svaret från SJRs ordförande var: ”Det finns massor av blå toner idag. Men språket förändras över tiden. Så också arenorna”

Men också idag får jazzen kämpa för sin överlevnad. Tack vare Lasse Werner och hans generation blev jazzen ett undervisningsämne ända upp på högskolenivå. Men det har fått till följd att vi istället utbildar en massa ambitiösa, engagerade och musikaliska ungdomar till arbetslöshet. Det finns inte jobb för så många musiker som vi utbildar. Därför blir det också fortfarande ett låglönejobb där utövarna många gånger tvingas jobba svart ”på dörren” eller motsvarande. Problematiken som Lasse och hans generation upplevde med svårigheter att få spelmöjligheter är om möjligt ännu större idag än då p.g.a. den större mängden musikanter.

Vi har en regering som, istället för att ”sprida” och decentralisera, i än högre grad än någon socialdemokratisk dito gjort sig skyldig till, centraliserar och slår ihop.

Vem har någonsin hört något mer stalinistiskt än ”Statens Musikverk”!

Ska det innebära mer pengar till jazzen? Knappast!

Det finns en sund tanke i botten - att varje kulturyttring ska betala sig själv. Att således människor som gillar jazz också är beredda att betala vad det kostar att få njuta av jazz.

En tanke vars realism dock omgående faller då Kgl. Operan kommer på tal, eller just alla de ungdomar vi utbildar inom musik trots att vi vet att en betalande publik inte finns för dem alla.

Vi lär också i framtiden vara hänvisade till en mixad finansiering av såväl jazzen som många andra kulturyttringar, där det alltså är viktigt att tillse att dessa inte drunknar i en koloss som ska rymma allt - ”Statens Musikverk”! Huh!

Jazzen liksom annat är starkt beroende av entusiaster. Inte bara inom musikerkåren utan i minst lika stor utsträckning inom arrangörs- och  publikleden. Ett jättelikt oavlönat arbete läggs idag ner i massor av kultur- och musikföreningar runt om i landet. Där eldsjälar ser till att jazzkonserter och teaterföreställningar anordnas. Att lokaler hyrs, att biljetter säljs, att kaffe serveras, att lokalen städas o.s.v.

Men jag vågar påstå att den absoluta majoriteten är 40-talister och möjligen en och annan 50-talist. Men hur tänker man sig med ett ”Statens Musikverk” att allt som görs av dessa eldsjälar, vilka håller igång stora delar av svenskt kulturliv, ska utföras när den generationen faller ifrån?

För det står fullständigt klart att de unga, de som nu kastar sig ut i musiklivet saknar den vilja och förmåga som tidigare generationer hade med sig från barnsben, att organisera sig, att bilda föreningar och att driva verksamhet i dessa. Det finns ingen återväxt i våra jazzklubbar. De flesta medlemmar är idag just 40-talister.

Var är de som kan tänkas komma fram på samma sätt som musikerna bakom t.ex. Emanon? Musiker som förmådde attrahera publik ur många åldrar och samhällsskikt. Som genom just humor och entusiasm, nytänkande och provokation kan locka nya publikskaror till jazzklubbarna?

Vi upplever idag en kris inom läraryrket. Där vi alltför länge utbildat duktiga ämneslärare. Lärare som behärskar sitt ämne men som fullständigt saknar förmågan att överbringa denna kunskap till andra.

Jag upplever att vi har samma kris inom jazzmusiken - och säkert också inom andra fält. Vi utbildar musiker som blir fulländade på sina instrument men som ofta saknar förmågan att lyfta blicken från notpappret och kasta en glimt på sin publik. Som saknar den spontana spelglädjen och smittande entusiasmen. Som inte förstår vikten av att också själv kunna ta ansvar för sitt liv och sin musik.

Musikerna på den tiden skapade i stor utsträckning sina egna speltillfällen. Får de nya musikerna den kunskapen och förståelsen med sig från våra fina högskolor?

Dåtidens unga arga jazzmusikanter skrek på mer pengar från staten. Man skulle omgående villkorat sina kontakter. Mer pengar från staten innebär per definition mer byråkrati och mer lustförkvävande intrång i den frihet som ligger i jazzens natur.

Jazzen som musikalisk form är rebellisk och provokativ till sitt ursprung.

Släck inte dess låga genom att inlemma musiken i ett syrefattigt statligt mastodontkonglomerat. Släpp ut  Jazzen och befria "kulturgangstrarna"!