0

Mordvandring i Gamla stan - jag vet vem som borde bli nästa offer!

Att läsa om litterära mord hör till mina dygder. Deckarlitteraturen kom till mig med fadersspermien. Till de absoluta favoriterna hör Jan Mårtenssons böcker om den lätt lönnfete antikhandlaren Johan Kristian Homan.

Sedan något år är jag med i Homan-sällskapet och deltog i lördags i en vandring med Jan Mårtensson som guide. Vandringen startade vid Sankt Göran och Draken vid Köpmantorget i Gamla stan. Där fick jag veta att den Homanska takterassen finns! Där de snustorra Dry Martinisarna intages alltmedan den silkeslena siameskatten Cleo de Mérode stilla spinnande blickar ner från barockskåpets krön. Jag såg den till och med! Och banne mig var det inte någon som hördes viska tyst: "Martini"!


Här berättar Jan Mårtensson vid Köpmangatans mynning var Dry martinin intages!

Vi vandrade vidare mot Tessinska palatset som spelar en stor roll i årets Homan-deckare. En av fördelarna med Jan Mårtenssons böcker är att man alltid lär sig något nytt. Är det inte ett sjuherrans gott recept på en Tschinuski-tårta så är det något om någon plats eller något hus eller någon företeelse i Sveriges historia.


Jan Mårtensson berättar om Tessinska Palatset som spelar en stor roll i årets bok.


Och som Jan Mårtensson själv påpekade. Morden sker alltid mellan kapitlen! OCH visserligen beskrivs Homan som "lätt lönnfet" men han har inga alkoholproblem (än), han behöver inte hinna till dagis och han har inga problem i äktenskapet elle är skild.


Här närmar vi oss Brända Tomten - en av Gamla Stans oaser.

Vid den efterföljande "lunchen" - eller rättare sagt i väntan på denna - framfördes dock kraftiga önskemål från flera av sällskapets medlemmar om att denna s.k. fästmö som Homan har uppenbarligen själv borde falla offer för ett slutgiltigt öde. Vare sig hon är särbo eller lambo (Lagom Avstånd Mellan Bostäderna) med Homan tillför hon endast gnäll och borde kunna kosta på sig lite beröm någon gång!


Redan under min tid som Stockholmsguide i början av 60-talet då jag själv ofta ledde vandringar i Gamla Stan, var just Brända Tomten en absolut favorit. Platsen har en säregen känsla och identitet.


Dock fick vi veta vad nästa års bok kommer att handla om men beroende på verklighetens utveckling var det ännu oklart om den skulle komma nästa år eller senare. "Lunchen" gav annars ett gott uppslag för Vår Store Författare (VSF) vilken titel Jan Mårtensson uppbär i Sällskapet.


Plötsligt - mitt emot huset där konstnärerna Cajsa Holmstrand och Einar Höste bor och har sin ateljé - fann jag detta skyltfönster fullt med vippmotorer med Cajsas geometriska figurer på. Dessa motorer hade jag nöjet att leverera till henne för några år sedan då hon gjorde en installation med 1000 st av dessa vippande figurer i fyra olika färgställningar på Konstakademien. En manifestation av "Rörelse i Konsten".



Meningen var att denna skulle intagas under Stortorgskällarens valv. Vi anlände alla i tid och bänkade oss förväntansfullt runt borden. Ännu en halvtimme senare var vi förväntansfulla om än med viss beslöjning. När en timme gått var i vart fall jag och några andra tvugna att avvika till andra engagemang då vi insåg att även om vi stannat några minuter till hade vi tvingats slänga i oss maten utan någon njutning.

Det hela började med ett lätt agiterat meningsutbyte med den enda servitiris som skulle sköta oss 40-talet gäster i valvet som vägrade att dela upp notan. Jag som undervisat i turistservice bleknade bara jag hörde hur fjärran från servicekänsla denna flicka befann sig. "Vi gör inte så" eller "Vi kan inte göra så"! Vad är det för dumheter! Hur etablissemanget sköter sin bokföring har inte vi som gäster något med att göra, men det är banne mig vårt perogativ som gäster att bestämma hur vi vill betala. I varje annat land hade frågan från gästerna inte föranlett ens ett höjt ögonbryn utan servitirisen hade givetvis räknat ut för varje gäst och tagit in betalningen. Hur hon sedan stämplar in det i restaurangens kassa är oss totalt likgiltigt. Men viljan fanns inte!

Trots att maten var förbeställd sedan länge, började hon istället att på nytt ta upp beställningar!

När vi väntat länge nog på maten kom hovmästaren ner och beklagade men nu var maten på gång! Han skyllde på att det blivit fyra gäster utöver de ursprungligen beställda!

Ordet "nu" visade sig emellertid ha en helt annan mening än det har för oss vanliga svenskar. Kanske hade det sina orsaker (ja, jag vet nu tassar jag på minerad mark). Men detta "nu" gällde på nytt när jag efter ytterligare halvtimme meddelade att jag skulle avvika. "Men maten kommer nu" påstod han. Jag vet inte om han var mer sanningsenlig den gången än den första för jag avvek!

Jag hade dessförinnan uppmanat VSF att han likt Strindberg borde ha utbrustit mot hovmästaren:

"Vi ses i min nästa bok - din jävul"!


Sa jag vad restaurangen heter (som ni kan glömma)?

S T O R T O R G S K Ä L L A R E N !