Mord och andra illdåd

image126


När jag tittar tillbaka på de senaste rubrikerna på mina inlägg, är det inte utan att jag blir smått fundersam: "Att döda ett barn" och "Midvinterblot". Snart följer "Mordet på ett livsverk" och nu "Mord och andra illdåd"!

Denna gång har rubriken dock full täckning i texten för det ska handla om kriminalförfattare.

Deckare kom tidigt in i mitt litterära medvetande. Först genom Astrid Lindgrens Kalle Blomqvist, Åke Holmbergs Ture Sventon, Sivar Ahlruds Tvillingdetektiver och Enid Blytons Mysterieböcker (senare även några Fem-böcker). Sedan satte pappa och storebror sina tonårsdyrgripar i händerna på mig (idag finns de på deckarbibliotektet i Eskilstuna): David Humes serie om detektiven Mick Cardby. Skriven för de de tidiga tonårsläsarna. Medryckande, välskrivna med bra komplotter, spänning och oväntade upplösningar.

Så småningom kom jag ikapp pappa och brorsan (familjens damer var nog aldrig så trakterade av deckargenren) och grävde med dem i den boklåda som före varje jul kom hem från NKs bokhandel.

Böckerna i lådan fördelades delvis i form av julklappar men mycket lades fram för allmänt bruk. Där fanns förutom all aktuell svensk och utländsk skönlitteratur, också alltid de nya Stieg Trenter, Maria Lang, HK Rönnblom, Vic Suneson och Fale Burman (även de utländska Carr, Rice, McInnes, Sayers och Christie) som blev min julläsning. Gärna framför brasan och med en obligatorisk enkilos marsipanlimpa från NK (sedan länge av kostnads- och avståndsskäl utbytt mot egentillverkad av motsvarande - för att inte säga förbättrad! - kvalitet!) och en ClubSoda (numer Loka)!

Jag har svårt att tänka mig en mer ombonad, varm, trygg och rofylld upplevelse. Att nersjunken i en mjuk fåtölj, med eldens värme och gommens njutning, få försvinna in i fiktionens värld. Att samtidigt som man förs framåt av handlingen få bry sin hjärna med att försöka lösa gåtan.

När hustrun och jag 1970 flyttade till Mariefred kom jag snart att (likt de flesta nyinflyttade bildstormare) initiera en debatt om bilfritt torg. En av dem som gick i svaromål var den fine Tage Giron. En god deckarförfattare med sommarviste utanför Mariefred. Egentligen var han skeppsmäklare. Drev framgångsrikt ett gammalt familjeföretag på Skeppsbron i Stockholm. På fritiden fattade han sin pipa och försjönk i "blodfattiga" deckargåtor. Tages intresse låg mer på det personpsykologiska planet snarare än blod och mord.
image128

Vi kom dock snart på vänskaplig fot och plötsligt förekom jag t.o.m. i en av hans böcker:


image130

Senare flyttade också Ulla Trenter med familj till Mariefred. Ullas förste man, Stieg Trenter var ju en "gudom" i sammanhanget. Fortfarande oöverträffad i miljöbeskrivning. Ulla och hennes nye man Johan Palm blev snart våra goda vänner.

image131
image132
image133

Strax efter skaffade sig Leif och Rita Silbersky sommarställe utanför Mariefred. Jag kände dem väl ända sedan Leif började sin första notarietjänst hos min dåvarande svåger Henning Sjöström på 60-talet. Leif hade börjat skriva deckare ihop med Olov Svedelid och snart hade Leif lockat Elli och Olov att också skaffa sig ett weekendställe utanför Mariefred.

image134
image135

image138

image136

Nu började staden bli riktigt "mordisk". Vår alerta bokhandlerska Britt Schölin insåg snart möjligheterna och de årliga deckaraftnarna blev höjdpunkter. Till att börja med lyckades Britt utverka tillstånd att hålla till i Kronköket på Gripsholm där det serverades ärtsoppa och mord! Den närboende författarskaran utökade efter hand med andra tillresande. Tage, Ulla och Olov var ju alla medlemmar i Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm och tog med sig kompisarna Ulf Durling, Carlösten Nordmark, Jan-Olof Ekholm, Kjell Genberg m.fl. till gastkramande kvällar i stearinljusens sken under de gamla valven. Kvällarna avslutades alltid med en mindre skara hemma hos Britt. Inte bara skräck utan tvärtom - med lust och skratt fylldes dessa kvällar som för alltid bildar en kedja av glada minnen. Inte för inte är Britts innertak perforerat av kvarsittande champagnekorkar!



Så småningom växte aftnarna i popularitet och Britt tvangs att flytta evenemangen till det större, men i sammanhanget förödande trista, församlingshemmet. Evenemanget miste sin intimitet och känsla och dog till slut bort. Kanske berodde det också på Britts tilltagande ålder. Hon var ju "kommen till åren" redan när hon övertog bokhandeln på 70-talet.

Men deckare har fortsatt att vid sidan av biografier och memoarer vara min favoritlektyr. Det blev naturligtvis inte sämre av att bror Lasse flyttade samman med sin barndomskärlek Maj Sjöwall då Pelle Wahlöf dött.

image147

Dock har jag svårt att ta till mig den moderna hjältetypen: den trötte medelålders kommissarien eller för all del kvinnliga journalisten, med problem i äktenskapet resulterande i skilsmässa och delad vårdnad. Som har svårt att hämta barn på dagis och hinna köpa mat till hemmet. Som stilla super till och skaffar sig fler problem. Blir enstöring och dekar ner sig. "Ska'ru ha en stänkare?"

Nej, jag måste erkänna att jag inte är intresserad av polisens hem- och familjeförhållanden. Deras barn må ha hur många vattkoppor som helst! Jag vill veta varför mordet begicks! Och ha en chans att själv lista ut av vem.

Det ska vara som ett stort korsord.

Jan Mårtensson är med andra ord en klar favorit. Hans stillsamme evigt medelålders, lätt lönnfete antikhandlare med föga lönsam butik i Gamla Stan och närliggande vindsvåning med takterass på vilken snustorra Dry Martinis intas med spinnande siameskatt lojt betraktande tillvaron från det höga barockskåpets krön - det är vad den djupa fåtöljen med intillsprakande brasa och näraliggande marsipanlimpa kräver!

image144

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0