"Blod och död, shopping och lite glass" - en vecka i Panicale. Dag 1
Idag för exakt ett år sedan (15 maj) fyllde min Onkel Gösta Werner, legendarisk filmare och filmprofessor, 100 år. En av de uppvaktande på Filmhuset var Louise Lyberg. Våra pappor var goda vänner och våra vägar hade korsats då och då i livet.
Louise hade just återkommit från sin vårliga vecka i Panicale i Umbrien och tyckte att jag och hustrun borde följa med. Höstens resa var fullbokad, men varför inte komma med i vår?
Louise - känd från Antikrundan, Bukowskis konstexpert och Drottningens forna Statsfru - leder sedan några år högst personliga resor till konstens rötter i Italien. Tillsammans med sin kusin, journalisten Bobby Hommerberg och hans fru Ann organiseras personliga och väldigt speciella veckor i den medeltida staden Panicale på höjderna söder om Trasimeno-sjön.
Resenärerna kvarteras in i de högst personligt inredda Cesarini-våningarna. Svenskfödda Gun Cesarini och hennes man köpte in och rustade ett antal gamla hus i Panicale som sedan hyrdes ut som hotellägenheter. När paret Cesarini på ålderns höst inte längre orkade med arbetet kallade de på sonen till sin gamle vän reseförfattaren Sigge Hommerberg, och erbjöd honom och hans hustru att ta över ruljangsen, vilket de gjorde. Ann och Bobby bosatte sig på en olivgård på sluttningen nedanför Panicale och tog sig an turismverksamheten som det innebar att marknadsföra och sälja in vistelsen i Panicale.
Arbetet blev framgångsrikt och i något skede frågade Bobby sin kusin om hon inte kunde leda en konstresa till Panicale, med utflykter till Florens och mer närbelägna Orvieto, Perugia, Chiusi och Assisi? Mediceer och Etrusker, vad kunde vara mer lockande? Och på den vägen är det.
Således samlades vi på söndagseftermiddagen vid gaten på Arlanda, 15 ivriga resenärer. Några kände varandra sedan tidigare, själv kände jag några genom min syster och svåger, men stämningen blev omgående lätt- och trivsam.
På väg .....eller vad säger man i luften?
Väl framkomna till Roms flygplats visade Italien sin totala avsaknad av passkontroller och annat som övriga EU-länder fortfarande exekverar. Det var bara att kliva rätt igenom och ut på gatan. Som sades upprepade gånger under veckan - Italien är egentligen inte med i EU (trots att man är ett av grundarländerna), man har en väldigt pragmatisk inställning till EUs regelverk på olika områden och valet att följa detta eller ej tycks helt ligga på individnivå.
Louise Lyberg (t.h.) missade inte en sekund. Utnyttjade varje ögonblick att delge oss kunskaper.
Två timmar och fyrtio minuter senare stannade bussen i mörkret utanför Panicales stadsport.
Trötta - men framme
Louise (t.v.) och vi övriga välkomnas av Bobby Hommerberg
Lousie lotsade oss via den nermörka gatan längs utsidan av vad som en gång varit den starka befästningsmuren runt den gamla stadskärnan och fram till det som kallades "Loftet" och som visade sig var ett gammalt olivpresseri, elegant omgjort till bostad. Takets bjälkkonstruktioner var imponerande och utanför låg den jättelika kvarnstenen som en gång pressat oljan ur de gröna oliverna.
Efter snabb installering samlades alla hos den "godkända" krogen "Aldos" för en nattmacka och ett glas lokalt vin intogs under glatt samspråk när gästerna "kände på varandra" mentalt. Vi lärde oss snart att somligt var "godkänt", annat inte i denna lilla stad. Det berodde mycket på resp. innehavares attityd gentemot turister och andra besökande. Resaturangen mitt emot Aldos var "off limit" t.ex. Lindas och La Mamas livsmedelsbutik var i högsta grad "godkänd", övriga OK.
Till ugglornas ihärdiga ho-hoande somnade vi så småningom reströtta som vi var.
Månen lyser över Panicales sluttningar
Louise hade just återkommit från sin vårliga vecka i Panicale i Umbrien och tyckte att jag och hustrun borde följa med. Höstens resa var fullbokad, men varför inte komma med i vår?
Louise - känd från Antikrundan, Bukowskis konstexpert och Drottningens forna Statsfru - leder sedan några år högst personliga resor till konstens rötter i Italien. Tillsammans med sin kusin, journalisten Bobby Hommerberg och hans fru Ann organiseras personliga och väldigt speciella veckor i den medeltida staden Panicale på höjderna söder om Trasimeno-sjön.
Resenärerna kvarteras in i de högst personligt inredda Cesarini-våningarna. Svenskfödda Gun Cesarini och hennes man köpte in och rustade ett antal gamla hus i Panicale som sedan hyrdes ut som hotellägenheter. När paret Cesarini på ålderns höst inte längre orkade med arbetet kallade de på sonen till sin gamle vän reseförfattaren Sigge Hommerberg, och erbjöd honom och hans hustru att ta över ruljangsen, vilket de gjorde. Ann och Bobby bosatte sig på en olivgård på sluttningen nedanför Panicale och tog sig an turismverksamheten som det innebar att marknadsföra och sälja in vistelsen i Panicale.
Arbetet blev framgångsrikt och i något skede frågade Bobby sin kusin om hon inte kunde leda en konstresa till Panicale, med utflykter till Florens och mer närbelägna Orvieto, Perugia, Chiusi och Assisi? Mediceer och Etrusker, vad kunde vara mer lockande? Och på den vägen är det.
Således samlades vi på söndagseftermiddagen vid gaten på Arlanda, 15 ivriga resenärer. Några kände varandra sedan tidigare, själv kände jag några genom min syster och svåger, men stämningen blev omgående lätt- och trivsam.
På väg .....eller vad säger man i luften?
Väl framkomna till Roms flygplats visade Italien sin totala avsaknad av passkontroller och annat som övriga EU-länder fortfarande exekverar. Det var bara att kliva rätt igenom och ut på gatan. Som sades upprepade gånger under veckan - Italien är egentligen inte med i EU (trots att man är ett av grundarländerna), man har en väldigt pragmatisk inställning till EUs regelverk på olika områden och valet att följa detta eller ej tycks helt ligga på individnivå.
Louise Lyberg (t.h.) missade inte en sekund. Utnyttjade varje ögonblick att delge oss kunskaper.
Två timmar och fyrtio minuter senare stannade bussen i mörkret utanför Panicales stadsport.
Trötta - men framme
Louise (t.v.) och vi övriga välkomnas av Bobby Hommerberg
Lousie lotsade oss via den nermörka gatan längs utsidan av vad som en gång varit den starka befästningsmuren runt den gamla stadskärnan och fram till det som kallades "Loftet" och som visade sig var ett gammalt olivpresseri, elegant omgjort till bostad. Takets bjälkkonstruktioner var imponerande och utanför låg den jättelika kvarnstenen som en gång pressat oljan ur de gröna oliverna.
Efter snabb installering samlades alla hos den "godkända" krogen "Aldos" för en nattmacka och ett glas lokalt vin intogs under glatt samspråk när gästerna "kände på varandra" mentalt. Vi lärde oss snart att somligt var "godkänt", annat inte i denna lilla stad. Det berodde mycket på resp. innehavares attityd gentemot turister och andra besökande. Resaturangen mitt emot Aldos var "off limit" t.ex. Lindas och La Mamas livsmedelsbutik var i högsta grad "godkänd", övriga OK.
Till ugglornas ihärdiga ho-hoande somnade vi så småningom reströtta som vi var.
Månen lyser över Panicales sluttningar
Så jättetrevligt att få sin resa beskriven på det här sättet. Jag är imponerad vad en nybliven pensionär kan hinna med. Med stort intresse väntar jag på fortsättningen