Att döda ett barn och Midvinterblot

image122

"Att döda ett barn" (1953) och "Midvinterblot" (1946) är två av de många uppmärksammade kortfilmer som pappas kusin Gösta Werner gjort.

Den första bygger på Stig Dagermans novell med samma namn. Gösta och Stig Dagerman var nära vänner och det märks att Gösta haft samma känslor för ämnet som författaren. Filmen är nog en av de mest suggestiva och otäckt tragiska filmer jag sett. Att vara en maktlös läsare/åskådare till ett så oåterkalleligt och ångestfyllt skeende är en mycket skrämmande upplevelse.

Den andra filmen blev på sin tid mycket uppmärksammad internationellt. Filmen och dess tema ansågs t.o.m. så starkt att Gösta tvangs lägga till lugnande vinterskogsbilder före och efter......

Gösta, hans fru Kaj och döttrarna Tony (numera Tonie), Meg och Ylva, stod oss mycket nära. Mer som farbror, faster och kusiner snarare än fars kusin och sysslingar. Umgänget mellan familjerna var under hela min uppväxt mycket nära och frekvent.

Under många år gick familjerna var och varannan lördagseftermiddag under höst och vår på någon filmförevisning på Filmhistoriska samlingarna och avslutade dagen med gemensam middag på Cattelins fisksida (bakficka). Här grundlades både mitt och storebror Lasses stora filmintresse.
image123
Gösta Werner enligt sin dotter Tonies förste man, konstnären P-G Thelander (sedermera har Tonie varit gift med fotografen Claes Lewenhaupt och numera med konstnären C-F Reuterswärd.

Gösta Werner – den 15 maj i år blir han 100 år! Född och uppvuxen i Lund. Ända tills för några år sedan var han fullt verksam med sitt författarskap. Och vid 90 år ålder gjorde han sin sista film och blev därmed världens då äldste aktive filmare. Sedermera har den fyra månader yngre portugisen Manoel de Oliveira övertagit titeln genom en senare film.

6 egna långfilmer har Gösta gjort. Ytterligare 6 där han varit antingen regiassistent, manusförfattare eller t.o.m. skådespelare (krigsknekt i Erik XIV) samt 41 kortfilmer varav den sista, Spökskepp, gjordes 1998.

Av långfilmerna brukar den numer försvunna "Två trappor över gården" räknas till de mer minnesvärda. Om den svarar Harriet Andersson i sina memoarer på frågan om det är någon av hennes tidiga filmer som "sticker ut": "Nej, det kan jag nog inte säga att det är. Men Gösta Werner som gjorde 'Två trappor över gården* var en bra regissör. Han lever ju fortfarande, jag träffade honom för ett tag sedan i samband med ett arrangemang av Teaterförbundet. Han är otrolig."

Efter sin långa aktiva filmbana kastade han om och blev Sveriges förste filmakademiker. sedermera docent vid Stockholms Universitet där han så småningom hedrades med Professors titel. Författare av många böcker om svensk film och dess historia. Men också om berömda svenska filmgiganter som Greta Garbo, Victor Sjöström och Mauritz Stiller.

I samband med Göteborgs filmfestival i februari för tio år sedan, skriver Elisabeth Sörenson i SvD:

"Göteborgsfestivalen har så många evenemang vid sidan av filmvisningarna att bara en bläckfisk kan nå dem alla. man tvingas vraka. Men när Gösta Werner föreläser om Sjöström och Stiller tvekar man inte; man tackar och tar emot den svenska filmens tidiga historia – delar av den i fragmentariskt tillstånd framtagen ur rostiga, ofta omärkta plåtaskar av den föreläsande professorn själv. Han är de omkomna filmpärlornas tålmodige detektiv som kombinerar vetenskapsmannens sanningskrav med nödvändig forskarfantasi. På ett decennium när är han jämnårig med den nyss hundraårsjubilerande konstarten; en del kunskaper har han av bara farten, ty han var med."

Gösta lägger i sina egna filmer tonvikten på ett visuellt berättande, "där det talade ordet reducerats så mycket som möjligt. 'Midvinterblot '(1946) har bara två korta texter och 'Tåget '(1948, Prisbelönt i Venedigfestivalen) berättas helt utan ord." berättar Gösta. Många gånger har han sagt: "Tystnaden är den viktigaste ljudeffekten".

Han fortsätter: "I några fall har jag dock valt att utgå från texter som läses av en berättare på ljudbandet och som jag sedan försökt att vidareutveckla i bilder, såsom i 'Att döda ett barn' (1952) och 'Väntande vatten' ((1965) av Stig Dagerman resp. Lars Ahlin".

"Att döda ett barn" berättades i en dröjande bildrytm som lät ana att något ohyggligt snart skulle ske. En av Göstas filmfavoriter Alfred Hitchcock kunde inte ha gjort det bättre. Den mästerliga novellfilmen gick upp på Park i Stockholm som förspel till just Hitchcocks "Jag bekänner" i augusti 1953. Producent för filmen var Minerva men distributör var Warner Bros, vars direktör förargades intill blodstörtning över att recensenterna ägnade sig mer åt Göstas kortfilm än åt den tama långfilmen. Filmen spelades in till en kostnad av 36.520:- varav Gösta fick 5000:- för regin. En annan kuriositet i kostnadskalkylen är att "Speaker av god klass" (det blev skådespelaren Gunnar Sjöberg) kostnadsberäknades till 600:- medan "Mannen som kör bilen" fick 250:- per dag under fyra dagar. Bensinkostnaden låg på 3:50 per mil! Vid filmens försäljning till Tyskland fick Minerva 18.500:- varav Gösta fick 607:50!

Göstas filmer var alltid av den kvaliteten att de gick upp som förfilmer till de "stora" filmarna som just Hitchcock och Bergman. När filmbranschens ekonomi började skaka i mitten av 50-talet fanns dock inte längre plats för ett ambitiöst kortfilmsskapande. SF:s kortfilmsregissörer fick i allt större utsträckning ta sig an rena beställningsjobb från storindustrin. Signaturen Robin Hood skrev en gång om Göstas sublima  "hämd" i dokumentärfilmen "Ett glas vin" som var en beställningsprodukt för Vin- & Spritcentralen. I hela filmen fanns inte en bild av en människa som drack eller njöt av ett glas vin – endast av människor som spottade ut vin!

Annars fann nog Gösta dessa uppdrag intressanta, för de förde honom ut i världen, till Frankrikes vingårdar, till Lamcos Liberia och andra på den tiden exotiska platser.

image124
Två av släkten Werner "herrar", Mats och Gösta på utfykt till Östhammar 2006.

image140
Elisabeth (Bettan) och Carl (Calle) Werner med sina fyra pojkar: Sten, Gösta, Ragnar, och Inge.

Kommentarer
Postat av: Camilla

Din blogg är inspereande

2008-02-12 @ 12:54:52
Postat av: Mats Werner

Roligt att Du tycker det! Vill gärna veta på vilket sätt den inspirerar Dig?

2008-02-12 @ 13:54:37

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0