Låt inte Alice Babs förbli levande begravd!

 
Den första gång vi sågs
 
Kära Lilleba, Lasse och Titti!

Med sorg i hjärtat skriver jag detta till er.
 
Jag känner ingen av er närmare och jag kan heller inte säga att jag tillhör familjen Sjöbloms nära vänner. Men å andra sidan blev jag vän med era föräldrar väldigt tidigt, för snart 64 år sedan och då träffade jag också er för första gången och jag har hållit kontakt med Alice och Nils-Ivar i alla år. Jag har varit gäst i deras hem liksom också mina döttrar har varit. Alice har varit vår gäst vid flera tillfällen. När Alice har framträtt i Sverige från 40-talets slut och framåt, har jag oftast suttit i publiken. Nils-Ivar var lika viktig för mig, för ofta var det med honom jag hade samtal före, under och efter konserter medan Alice tog hand om alla andra ”fans”.
 
Nils-Ivar och jag tar emot Alice efter konsert i Leksands kyrka.
 
 
Jag och Nils-Ivar i samspråk medan Alice tar hand om "fansen".
 
Jag bryr mig alltså väldigt mycket om Alice. När Titti efter Nils-Ivars död ville styra om min post till sig, tog jag det för vad jag trodde att det var, en viss trötthet från Alice sida. Alltså blev det väl mest julhälsningar även om jag via Titti skickade lite berättelser om mina barn som i tur och ordning alla har träffat och kramat om Alice vid olika tillfällen. Och givetvis hälsningar och blommor till födelsedagar.
 
Vår Filippa kramar om Alice på Berns scen (runt 1980?) medan Titti och Janne Schaffer tittar på.

Eftersom jag efter min egen pensionering ägnat mig alltmer åt den svenska jazzen på flera sätt har jag också återknutit och nyetablerat vänskapsband med åtskilliga av Alice’s egna vänner och även den vägen kunnat hålla mig hyggligt underrättad om Alice och hennes liv.

När jag häromveckan blev uppringd av min upprörda brorsdotter mitt under pågående högtidsmiddag på Rådhuset i Malmö under jazzrixdagen, insåg jag att det var mycket viktigt. Och det hon berättade var överraskande och upprörande. Och hon uppmanade mig att göra något!

Jag läste naturligtvis vad Ann Allan skrivit och vad Anna-Lena Lodenius skrivit. Jag kontaktade Ann och jag kontaktade flera andra av de människor som jag betraktat som Alice nära vänner. Vänner som stått i löpande kontakt med Alice och som jag i ett fall närmast betraktat som en extra familjemedlem.

Av dem fick jag höra en mindre smickrande men oväntat samstämmig berättelse som inte gjorde mig lugnare.

Till slut blev samstämmigheten för stor för att jag skulle kunna sätta full tilltro till det som ni  själva berättat för mig om situationen.

Det gjorde mig oerhört ledsen.
 
Mina döttrar Johanna och Filippa med Alice i vår soffa.


Jag har i hela livet betraktat familjen Sjöblom som något av en familjeförebild. Med nära och mycket varma relationer.

Det jag själv har upplevt av framförallt Alice och Nils-Ivar har bara andats omtanke och värme.

Självfallet har jag inte kunnat undgå att inse att Alice är en människa med stor integritet och med en mycket stark vilja och klara åsikter. Och visst kan jag förstå att det kan finnas tillfällen då det är besvärligt att vara barn till en sådan förälder. 

Men det ursäktar inte att ni behandlar er mor på ett så ovärdigt sätt som ni just nu gör.
 
Filippa hemma hos Alice i Spanien på 80-talet.

Försök att förstå att jag skriver detta av omtanke om er mor, men också med en förhoppning om att de interna relationerna i familjen inte ska ta större skada. Tiden ni har till ert förfogande är inte lång. Snart är också er mor borta och då är det för sent.

Försök också att förstå att jag i lika hög grad skriver detta av omtanke om er och om era barn. Det som sker kommer för alltid att utgöra en tagg inom er. En tagg som kommer att göra ont därför att det blir för sent att dra ut den. Den kommer att sitta fast och infekteras. Jag tror inte ni vill leva med vetskapen om att ni kanske förbittrat er mors sista tid i livet. Era barns far- och mormor. Att som ni nu gör, skicka barnbarnen i era ärenden gör att också de kommer att få känna delaktighet i denna taggs smärta.

Jag skriver det här, därför att situationen nu har eskalerat till ett stadium där ni snart inte längre kommer att kunna försvara er position. För mycket omständigheter om varför dörren till er mors rum är låst kommer att sippra ut och underminera er trovärdighet. Det är inte på grund av andra personer som personalen på Sjötäppan "slog larm". Smällar i dörrarna stod ni själva för.

Många av Alice’s vänner är engagerade i detta och det har fått ringar på vattnet på många håll.

Jag vill vädja till er, framförallt för er mors skull – men också för er egen – att ompröva er hållning.

Låt er mor vara den myndiga kvinna hon i själva verket är och alltid har varit, in i det sista. Låt henne själv avgöra vem som ska få besöka henne i det som idag är hennes hem.

Ni har berövat henne möjligheten att umgås och utbyta tankar och minnen med en människa som fanns i hennes liv som jämnårig redan då ni var små barn. En människa som hjälpt era föräldrar att under er uppväxt skydda er från en hårdbevakande omgivning och låtit er få uppleva en barndom utanför medias ständiga blickar och fotoblixtar. En människa som aldrig någonsin gjort annat än talat väl om familjen Sjöblom och om er. Som varit som en del av er familj – vilket inte vill säga lite eftersom det är få som har blivit insläppta så nära er. Hon förstår inte varför hon inte längre får vare sig hälsa på sin vän eller tala med henne i telefonen. Och vad tror Alice själv om detta? Hon måtte känna sig helt övergiven och bortglömd av sina vänner.

Ni har berövat henne möjligheten att umgås och glädjas åt det par som inte heller gjort annat än velat henne – och er – väl. Ni har bott på avlägsna platser långt bort från er mor, sedan hon flyttade hem. Den av er som har bott nära har ändå vistats utomlands långa tider.

Detta par kom – kanske just av det skälet – att betyda oerhört mycket för era föräldrar. Och märk väl att det var era föräldrar som närmade sig dem och till slut också lät dem komma nära sig själva. De fanns där när er far var dålig och behövde hjälp, de fanns där när er mor blivit änka och var rädd för mörkret och för att det skulle stå någon på hennes balkong. Ingen tid på dygnet var omöjlig för dessa vänner att ställa upp och hjälpa era föräldrar.

De fanns där!  Ni gjorde det inte.

Ni har höjt dessa vänner till skyarna och inte vetat hur tacksamma ni var för att de ställde upp och avlastade er tillvaro så att ni kunde leva era liv utan att behöva bekymra er. Ni har lånat deras bilar och ni har vetat att de alltid fanns till hands för era föräldrar. 

Ända tills den dag då ni hade placerat er mor bakom ett bildlikt galler. Då – när hon haft sin andra stroke – kunde hon inte bo kvar i sitt hem. Hon behövde ständig hjälp.

Men hon behövde därmed inte berövas sin mänskliga värdighet och rätten att leva sitt liv som hon själv vill.

Ni skulle bara ha ryckt in och varit till den hjälp som krävs av barn när föräldrar blir så gamla och sjuka att de kan behöva er.

Men då var det enklare att placera er mor i förvaring på ett äldreboende. Inte på det intilliggande sjukhuset där en lägenhet fanns för henne och där hon kunnat få daglig rehabilitering, träning och, för en strokepatient, adekvat hjälp. Och dit hennes läkare ville ha henne.

När hon dessutom under en väsentlig tid efter stroken inte heller lär ha fått den medicin som var av avgörande betydelse för en lyckosam rehabilitering hade dessa kvalificerade åtgärder säkert haft stor betydelse för hennes återhämtning. Men denna möjlighet förmenades henne av er och den förvaltare som utsetts under tveksamma former.

Under tiden skingrades också hennes hem, Med eller utan hennes medverkan och medvetande?

I vart fall fick hon uppenbarligen inte behålla sin fina musikanläggning, dvd-spelare och nya storbilds-tv som hon hade kunnat ha stor glädje och nytta av på sitt sjukrum, eller hur?

Istället fick hon nöja sig med en enklare liten extra-tv som stått i sovrummet. Och någon musikanläggning eller dvd-spelare fick hon inte alls. De hon nu har, har dessa vänner, som ni nu jagar på porten, tagit dit för att er mor alls skulle kunna lyssna på den musik och se på de gamla filmer som är hennes livselexir.

Om ni nu ansåg att dessa nya vänner blev för intensiva för vad som var vanligt i er familj – hade det då inte varit enklare och rimligare att ta ett samtal med dem och be dem ta det lite lugnare och ge Alice lite mer av den ”space” som ni tydligen tyckte att vännerna berövade henne. Istället för att ta till alla dessa drastiska åtgärder som fått så otrevliga konsekvenser för alla inblandade?

Att göra det omöjligt för vännerna att ringa henne och lika omöjligt – och värre – att inte längre göra det möjligt för Alice att hålla ens telefonkontakt med dessa sina nära vänner, är en så kraftig inskränkning i en människas liv att den knappt ens får tillämpas på livstidsfångar i isolering.

Att sedan hålla hennes dörr låst för att förhindra att dessa vänner besöker henne är lika illa. Det är en i grunden olaglig åtgärd och jag är fullständigt övertygad om att den kommer att tvingas upphöra. Ni skyller på äldreboendet, förvaltaren och myndigheter om detta men t.o.m. överförmyndarenheten hänvisar tillbaka till er när det gäller detta.

Allra helst hoppas jag att ni själva ska medverka till en normalisering av förhållandena. Jag är övertygad om att ingen – vare sig ni tre barn, eller de vänner som ni kastat på porten – vill annat än er mors bästa. Precis som jag. Jag vädjar därför till er att tänka om och se till att er mor får tillbaka sin mänskliga värdighet och sina mänskliga rättigheter.

Ni, liksom de vänner som haft regelbunden kontakt med er mor fram till i påskas, vet att er mors mentala status ingalunda (i vart fall fram till dess) var så dålig som ni har velat låta påskina i era kontakter med media. Jag har själv hört henne berätta om sin situation på en inspelning från i mars, strax innan dörren om henne låstes för gott.

Det kändes inte alls bra att höra henne säga att hon känner sig levande begravd och förklarad som fåne, när hon i själva verket uppenbarligen var högst rättskapabel i alla normala hänseenden. Hon är förvisso 89 år, har haft ett långt och händelserikt liv och hon har haft två strokes, men hon är ingen idiot och ska inte heller behandlas som sådan! Allra minst av sina barn!

Hon förtjänar det inte!

Varmaste hälsningar
er vän
MATS

                                                                                             ( Foto: Bennie Sjöquist)
 
PS: Läs gärna vad jag skrivit om Alice tidigare: HÄR
 
 

 

Hardbopen anfaller! Tusende konserten i Eskilstuna Jazzklubbs regi!

 
En angenämare "utkommendering" har jag nog aldrig upplevt. När Eskilstuna Jazzklubbs aktive ordförande Sten Elmgart ringde och tyckte att organisationen Jazz i Sörmland, vars ordförande jag är, väl ändå borde uppvakta med en blomma nu när klubben arrangerade sin tusende konsert, så var det inte mycket annat att göra än att sätta sig i bilen med en blomkvast!
 
Ett värdigare sätt att fira detta enastående tillfälle än med Eric Alexander och Vincent Heerings Quartet kan man nog inte finna.
 
 
Har aldrig upplevt ett band som attackerar så enormt och gör det precis hela tiden. När konserten var slut efter två timmars effektivt spel (en halvtimmes paus mitt i som sannerligen behövdes) var adrenalinhalten hos publiken kraftigt förhöjd och man kändes sig helt utmattad!
 
Men vilken upplevelse! Först och främst kanske den legendariske pianisten Harold Mabern som spelat med alla de "stora giganterna" som Lionel Hampton, Donald Byrd, Miles Davis, J.J. Johnson, Lee Morgan, Hank Mobley, Sonny Rollins, Freddie Hubbard, Sarah Vaughan m.fl.
 

Sedan länge undervisar Mabern vid William Paterson-universitetet i New Yersey och där fann han en favoritelev i form av tenorsaxofonisten Eric Alexander. Också Vincent Heering som spelar altsaxofon, undervisar vid samma universitet.
 
De tre amerikanerna kompletteras av den ende holländske basist som lyckats ta sig in i New Yorks musikvärld, Joris Teepe och den eminente österrikiske trumslagaren Joris Dudli.
 
 
Ett helt otroligt gäng. Den finländske trumpetaren Otto Donner berättade en gång om en konsert då orkestern satt igång med sådant tryck att publiken mer eller mindre blåsts baklänges. Precis så kändes det här också – och man reste sig inte förrän det var över.
 
En överväldigande musikalisk upplevelse. Inte bara musikalisk ekvilibrism utan framförallt en otrolig känsla, ett suveränt ensemblespel och en lättsam, upprymd och humoristisk känsla som förstärktes av de lågmälda kommentarerna av bandledaren Heering.
 
Pianisten Mabern fick som sig bör ett solonummer och valde då att spela Bobby Timmons "Dat there" som faktiskt också finns att lyssna till på YouTube:
 
 
Gänget är nu på en Europa-turné och att den också landar med sju gigs i Sverige är mycket Sten Elmgarts förtjänst som legat på Joris Dudli och flera av sina klubbkollegor i Sverige hårt för att få till stånd också en svensk turné.
 
I morgon den 8 november är det Fashing i Stockholm som står på tur. Därefter Hallsberg den 9e, Karlshamn den 10e (Köpenhamn den 12), Halmstad den 13e och Varberg den 14e.

Befinner ni er i närheten av någon av dessa ställen – missa för all del inte tillfället att få falla baklänges och hänföras!

Janne Schaffer och Lasse Werner

 
När jag för några år sedan började samla material för min bok om bror Lasse, så lyssnade jag bl.a. igenom de minnesprogram som gjordes dels i Jazzradion (Sveriges Radio) och dels i en radiokanal som fanns då och som drevs av musikskaparnas organisation SKAP och således hette Radio SKAP. Båda var runt två timmar långa. Jazzradions uppdelat på två olika sändningar. Dessa båda hörde jag redan 1992 men Radio SKAPs var helt nytt för mig.
 
Det leddes av Roger Wallis som intervjuade Nannie Porres, Jens Lindgren (Kustbandets ledare och Jazzarkivets tidigare chef), Gunnar Lindqvist (EMIs jazzproducent), Bertil Sundin (Musikprofessor och jazzskribent), Lasses vän och trummis Janne "Loffe" Carlsson, men också – vilket förvånade mig: Janne Schaffer. Jag hade ingen aning om att Janne hade en relation till Lasse och hans musik, så jag tog kontakt med honom och efter att ha ringt varandras telefonsvarare ett antal gånger, fick han äntligen kontakt med mig – när jag befann mig på Systemet i Strängnäs av alla ställen.

Eftersom jag kände att jag inte kunde be honom återkomma igen, så satte jag mig helt sonika på fönsterbänken ut mot Trädgårdsgatan och lät Janne berätta om hur det gick till när han upptäckte jazzen. En underbar story som givetvis har sin plats i min bok.
 
Nu har Janne kommit ut med en egen bok om sitt liv med musiken och i veckan var han i Strängnäs och sålde den i Bokhandeln.

Det gladde mig mycket att han i den också – om än lite annorlunda – återger samma historia om hur Lasse gav honom jazzen.

Jag tar mig friheten att saxa hela stycket ur boken (som också i övrigt är oerhört läsvärd – inte minst givetvis för oss alla som överlevt den perioden...):
 
Vår egen relation, jazzens och min, inleddes redan på Blackebergs läroverk. En dag satt det en lapp på anslagstavlan:

”Föredrag om jazz med Lars Werner”

Jag visste inte vem Lars Werner var, knappt ens vad jazz innebar. Men eftersom musik numera var mitt livs kärlek gick jag dit. Någon hade frågat hur länge föredraget skulle hålla på. Ingen visste riktigt. En timme kanske? Högst två.

Det blev fem.

Och jag satt trollbunden hela tiden.

För vad Lars Werner – inte den blivande VPK-ledaren utan den gudabenådade pianisten och kompositören – lyckades förmedla var en känsla som jag själv numera försöker återskapa på mina seminarier. Han drog inte bara jazzens historia och spelade plattor. Han berättade också om människorna bakom, vilka personligheter de var, deras öden, visioner, styrkor och svagheter. När de fem timmarna var över hade jag fått nya idoler: John Coltrane, Miles Davis, Coleman Hawkins...

Dessutom inbjöd Lars Werner till en jazzkväll på Klubb Surbrunn, där han skulle spela med sitt band. Jag gick dit. På scenen fanns namn som Christer Boustedt, Janne Carlsson, Sven Hessle och Gösta Wälivaara. Det blev en fantastisk spelning, lekfull och uppsluppen. Mot slutet gjorde bandet en högst personlig tolkning av Ulla Billquists klassiska beredskapslåt ”Min soldat”. Jag var nästan chockad. Att en så sliten gammal slagdänga kunde låta så ...fräsch. Så annorlunda.

Förtrollad gick jag hem i natten. Det var alltså det här som var jazz!
 

Han berättade för mig och fortsätter också i boken om andra jazzmusikaliska upplevelser som inte gav samma kick som Lasses, gånger då just lekfullheten, samspelet och det lustfyllda saknades. Och det är roligt att han nämner "Min Soldat". Det var ju under tiden då Lasse hade arrangerat musiken till TV-serien "Någonstans i Sverige", där just denna sång finns med och den liksom "Hemvärnssången" och en hel del andra låtar från krigsåren återkom i Lasses och vännernas repertoar.
 
Under mitt letande i Jazzarkivets gömmor (där bl.a. Lasses egna stora bandsamling finns numer) fann jag också en fantastisk version av "Min Soldat" med Lasse spelandes på Sveriges Radios gamla kyrkorgel tillsammans med två underbara flöjter som exekveras av Bernt Rosengren och Tommy Koverhult. Bengt Lagerkvist som gjorde TV-serien trodde sig minnas att stycket användes under en scen då Monica Zetterlund åker bakpå en motorcykel som Janne – då just vorden "Loffe" – Carlsson kör. Det var enda gången Lasse spelade på orgel. Han hade inte varit så intresserad av orgelsoundet helt enkelt. Men många år senare, närmare bestämt på min 40-årsdag, då Lasse var hos oss i Mariefred och fann att vi bodde granne med kyrkan, frågade han mig om jag inte kunde ordna att han kunde få komma in och lira på orgeln för sig själv några timmar, för han kände att det nog ändå varit lite häftigt och han ville testa vad mer han kunde få ut av en orgel.

Detta var 1983, bara fem år efter hans svåra diabeteskoma, så han var fortfarande lite darrig och saken föll dessvärre i glömska. Och 1992 dog han utan att ha fått känna på orgelspelet igen.

Det hade varit härligt att få höra honom lira med fullt verk på Mats Arvidssons fina orgel.

Har jazzen ett kön? Och vad är autencitet? 10e Nordiska Jazzkonferensen sedd ur en kritisk rookies ögon.

Minsann blev man inte klassificerad som författare!
 
De nordiska jazzarkiven samlas då och då till konferenser kring något eller några intressanta teman. I år var det dags för den 10e Nordiska Jazzkonferensen, denna gång i Stockholm. Närmare bestämt i Musikmuseets vackra konsertsal i gamla Kronobageriet på Sibyllegatan.
 
Konferensen hade två temata: "The gender of jazz" och "Notions on authenticity" och inledningstalade gjorde Statens Musikverks Stina Westerberg som bl.a. klargjorde att detta unga verk med det hopplösa namnet, på inget sätt rör sig med någon representationsbudget ens i närheten av de excesser vi nyligen fått läsa om i andra verk och myndigheter. Här fanns ingen Bindefeld, kaffet kokade man själva och lokalen ingår i själva verket!
 
Stina Westerberg inviger konferensen i Musikmuseet
 

"The gender of jazz"? Har jazzen ett kön?
 
Frågan är egentligen inte relevant ur musikalisk synpunkt, men har i dagens politiserade samhälle givetvis sitt berättigande.
 
Ur musikalisk synpunkt torde det vara helt egalt om den som spelar är man eller kvinna så länge det låter bra i lyssnarens öra.
 
Musik uppstår först i mötet mellan utövare och lyssnare och då är utövarens attityd och personlighet
väsentligare än könet.
 
Men visst kan man fråga sig varför våra media så fullständigt nonchalerar allt vad t.ex. kvinnlig idrottsutövning och kvinnligt musicerande innebär. Givetvis får denna snedbevakning också konsekvenser för hur människor uppfattar i vårt fall, jazzmusikens värld.
 
Givetvis kan man inte bortse från att jazz alltför länge varit männens exklusiva värld. Fanns det någon kvinna med, så var hon på sin höjd "refrängsångerska". Vissa sådana nådde höga popularitetshöjder, men några "jazzmusikanter" blev de aldrig.
 
Så här resonerade man i Jazz Society på 50-talet: ”Om vi hade flickor med i klubben, måste vi inrikta oss på att vara trevliga och underhållande mot dem, och då skulle vi inte ha tid över att koncentrera oss på musiken”!
 

Det var dock en situation som började förändras just på 50-talet i och med bl.a. Nannie Porres, som berättat att hon kände sig som en del av JazzClub'57,  och inte som ett påhäng, en "refrängsångare".
 
Men visst är det fortfarande en snedfördelning mellan könen på musikestraderna. En fördelning som dock förändras med stormsteg genom de nya kullarna av utbildade jazzmusiker – av båda könen.

I publiken är könsfördelningen betydligt bättre. Andelen kvinnliga lyssnare har länge varit hög och är det fortfarande.

Nästa konferens borde fokusera på ett betydligt allvarligare problem: den katastrofala åldersfördelningen i dagens jazzpublik.
 
Efter en alltför hastig titt på konferensaffischen, frågade jag min bänkgranne sångerskan m.m. Marie Selander, varför man valt att ha en bild på en man när man problematiserar könsfrågan?
Marie svarade avmätt: "Det är Monica Petrini"!
 
Bortgjord!
 
Marie delade i sitt anförande "For whom is it important?",  med sig av många roliga exempel på hur det kan vara. Här ett par:
 
Eric Clapton (efter att ha hört Marie och hennes Nursery Rhymes spela): "Wow! I didn't know that a woman could play lead guitar!"
 
En man är "musiker" medan en kvinna är "kvinnlig musiker"!
 

Konferensdeltagarna bjöds också underhållning med bl.a. den norska sångerskan, textförfattaren och språkprofessorn Annjo Klungervik Greenall som sjöng sina egna översättningar av Billie Holidays sånger.
 

Mario Dunkel gav i sitt föredrag "The conceptualization of race, masculinity and authenticity in early jazz historiography", exempel på hur kvinnor beskrevs i jazzvärlden:
 
Groupies som bar musikers instrument, ytterrockar eller dylikt och som "tog hand om dem" (vad nu det innebar?)
 

Barry Long gav ett tänkvärt citat om vad som är jazz, i sitt anförande "Come Sunday morning. Mahalia Jackson, jazz and signifying spirituality":
 
Om man vill göra sann jazz, kan den inte noteras. Ska Du notera förlorar du den.
 
Annjo Klungervik Greenalls anförande "Billie Holiday, autheticity and translation" var ett av dem som berörde just autencitetsaspekten under konferensen. Hon ställde några högst relevanta frågor:
 
Är det viktigt att analysera Billie Holiday? Ur personlig, kulturell, upphovsrättslig eller stilistisk autencitetssynpunkt?
 
Vad tillför det isåfall upplevelsen av musiken?


Konferensgeneralen, Jazzarkivets Roger Bergner lyssnar uppmärksamt.

Musikforskaren Viveka Hellström som tidigare bl.a. gjort en studie om en av våra främsta jazzsångerskor Nannie Porres berörde en av dessa märkligheter som måhända inte bara finns inom jazzen: Kvalitet, innebär att man inte försöker bli populär! Vad är det för dumheter egentligen? Men resonemanget finns absolut. Många fina musiker vare sig de varit kvinnor eller män som blivit just populära eller som kastat sig in på andra fält än den "rena jazzen" har alltid setts över axeln av "puristerna och finsmakarna". Det räcker med att nämna Alice Babs och Lill Lindfors. Att Monica Zetterlund klarade sig så helskinnad från denna typ av bannlysning är egentligen ett mysterium med tanke på hennes schlagerutflykter, deltagande i folklustspel, Hasse&Tage, utvandrarfilmer m.m. 
 
Viveka hade också en rolig (?) observation i en studie hon gjort: Monica Borrfors var den enda som sjöng om "happy love" medan övriga sångerskor i varierande grad sjöng om olycklig kärlek!
 
Professor Alf Arvidsson speglas i en av det gamla kronobageriets förstängda fönstergluggar.
 
Christa Bruckner-Haring från Österrike berättade att situationen i hennes hemland inte nämnvärt skiljer sig från andra: Majoriteten av de utövande jazzmusikerna är män. Men könsfördelningen förändras. Det kommer fler unga kvinnor på de olika musikutbildningarna men många av dessa nöjer sig med basutbildningen och går inte vidare till högre utbildning. Däremot är det märkbart många kvinnor som återfinns hos boknings- och agenturföretagen.
 
Elina Hytönen, finländsk forskare berättade om ett jazzband med vokalist som framträdde i England där "grabbarna i bandet" hänvisades till en ganska sunkig personalkantin i pauserna medan vokalisten förväntades sitta i baren – inte för att hon som kvinna skulle slippa känslan av omklädningsrum för fotbollsspelare – utan för att hon också där skulle "underhålla" de övriga gästerna – under sin egen arbetspaus!
 
Elina menade att det fortfarande finns förväntningar på kvinnliga musikanter och sångare att de ska "klä upp sig". Personligen finner jag det allt oftare vara så i Sverige att alla musiker på scen – oavsett kön – verkar sätta en ära i att klä ner sig! Är det ett "modernt" sätt att visa respekt för den publik som förvisso inte heller verkar klä upp sig numer, när de "går på lokal"?
 
Jens Lindgren, tidigare chef för jazzavdelningen vid Svenskt Visarkiv
 
UPPDATERAT 7 NOVEMBER: Här hade ett stycke fallit bort när jag skrev in detta. Det Jens Lindgren talade om var något helt annat. Här följer den korrekta texten kursivt:
 
Jazzarkivets förre chef Jens Lindgren talade livfullt om Kustbandets tillkomst och historia. Bandet som startades som ett skolband och utvecklades till en internationellt erkänd orkester med rötterna i New Orleans-musiken. "Vi var mer intresserade av att spela och ha kul än av att analysera vad vi gjorde" sa Jesse.
 
Henrik Smith-Sivertsen, forskningsbibliotekarie från Köpenahmn, var en av dem som berörde autencitetsfrågor när han gick igenom hur den gamla frikyrkosången "Over in the glory land" gradvis förvandlades till "Skal det skaeres ud i pap","Lapland Polka" och "Dalagatan 10 Stockholm" (med Lonnie Donegan) och under resan bytte upphovsmän ett antal gånger alltmedan den verklige upphovsmannen levde (till 1951!). Bara i STIMs register finns sex "original" med originaltiteln men med olika upphovsmän alt. "traditionell"!
 
Deltagarna i paneldebatten introduceras av Alf Arvidsson: Mats Gustafsson, Jan Allan, Gunnel Mauritzon, Eva Sjöstrand och en av de båda debattledarna, Roger Bergner

Den avslutande paneldebatten hade rubriken "How to play Lars Gullin?". Deltagande "debattörer" var jazz- och folksångerskan Gunnel Mauritzon, författaren och producenten Eva Sjöstrand, saxofonisten Mats Gustafsson och trumpetaren Jan Allan. Debattledare var Jazzarkivets Roger Bergner och Lars Gullin-sällskapets Lars Longueville. Min dotter kommenterade: "Underligt ämne tycker jag. Hur ska en musik spelas". Lars änka Mailis menade när hon hörde om debattämnet att Lars själv skulle ha svarat:
 
"Spela utifrån ditt eget hjärta, så blir du trodd"!
 

Mats Gustafsson begrundar....
 
Eftersom man lät Mats Gustafsson inleda med en helt underbar och alldeles högst personlig tolkning av ett Gullinstycke utgår jag från att avsikten var att debatten skulle behandla autencitetsfrågor. Så blev det inte alls!
 
Inte minst för att det inte fanns någon "opponent", någon som t.ex. mot bättre vetande hade klämt ur sig att det var förkastligt att behandla Lars Gullins musik som Mats gjorde! Det hade kunnat trigga en debatt. Men givetvis finns ingen sådan opponent som på allvar skulle fällt det påståendet. Men man hade kunnat låta en professionell och humoristisk "moderator" ha "imiterat" en sådan "tyckare" för att åhörarna skulle få något annat ut av debatten än en högaktningsfull redovisning av alla deltagarnas förhållande till en av våra största jazzbegåvningar genom tiderna. Det gav således ingenting utöver Mats spel och Jan Allans berättande av minnen kring Lars. Och vad den debatten hade för samband med konferensens båda temata förblev därmed nog en gåta för de flesta deltagarna.
 

Jan Allan delgav oss personliga minnen av Lars Gullin som Jan arbetade mycket med.
 
Några personliga tankar efter dessa två dagar!
 
Det här var en nordisk konferens med deltagare från åtminstone fyra av de fem nordiska länderna. Inte bara det, där fanns deltagare från Nigeria, Polen, Ukraina, Storbritannien, USA, Tyskland och Österrike. En del av dem stod i talarstolen under konferensen ockå. Det gör att allt hölls på engelska.

Jag må ha levt i en skyddad värld som trott att vi svenskar var urbra i det engelska språket. Men jag måste säga att jag blev besviken. Att "vanliga" dödliga har svårt med främmande språk må vara förlåtet, men att också framstående pedagoger fortfarande har svårt att uttrycka sig på vårt andra hemspråk, det trodde jag inte. Men i ärlighetens namn ska sägas att den dåliga engelskan hördes från de flesta föredragshållarna också från andra länder med några lysande undantag som antingen var infödda engelsktalande eller språkprofessorer. Men jag trodde vi kunde bättre.
 
Flitigt användes t.ex. ordet "paper" om det som anfördes? Är det bara ett slarvigt akademiskt språkbruk som tycks breda ut sig? "Paper" definieras som en skriftlig uppsats eller motsvarande. Ett muntligt anförande av det slag som förekommer vid slika konferenser skulle enligt gängse språkbruk benämnas "speech", "lecture" eller möjligen "address". Anförandet må bygga på ett "paper" som kan rekvireras för intresserade åhörare, men det är inte det som framförs.
 
Om den svenska delen av åhörarna, med i de flesta fall en god skolundervisning i engelska, har svårt att uppfatta vad föredragshållare, som inte till fullo behärskar det engelska språket, säger – vad ska då inte de arma åhörare från länder med sämre engelskundervisning gå miste om?

Yrkesskadad budskapsöverförare.

Jag får väl betrakta mig som i viss mån yrkesskadad, efter att från början ha lärt mig och själv utbildat människor inom en servicegren och sedan ägnat 40 år åt hur man sekundsnabbt påverkar en konsument i en valsituation. Här gäller förmåga att extremt snabbt nå fram med ett tydligt, lättfattligt och övertygande budskap.
 
I mångt och mycket är detta också applicerbart på en föredragssituation. Fångar Du inte åhörarens intresse direkt kan Du lika gärna lägga av. Åhöraren tappar tråden och låter sina tankar fladdra iväg. Samma sak gäller om åhöraren inte uppfattar vad Du säger p.g.a. språkliga problem, vilket tyvärr alltså var fallet flera gånger under konferensen. Forskning är ju helt bortkastad om inte forskaren kan förmedla sina resultat på ett fattligt och begripligt sätt till sina åhörare eller göra det på ett engagerat och vinnande sätt.

Tala - läs inte innantill!
 
Därmed kommer vi in på själva framträdandet. Om Du rör Dig, för ett livfullt resonemang, talar utan alltför mycket stöd av ett manuskript – alltså talar till och med Din publik, ser den i ögonen, gestikulerar eller pekar på bilder, så kan också språksvårigheter överbryggas.
 
Men om Du istället hänger på Dina korslagda armar och läser innantill utan att överhuvudtaget lyfta blicken en enda gång och därigenom möta Din publik, så går det Du säger, vanligtvis rätt ut genom andra örat. Om inte redan sömngruset börjat klia i ögonen.
 
Kanske ska arrangören av nästa konferens – den elfte – tänka igenom detta. Jag har varit med om konferenser där arrangörer erbjudit sina talare snabbkurser i framställningsteknik, där man som inbjuden talare har fått en "att tänka-på-lista" innehållande sådana förhållningstips som:
 
Försök att lära Dig så mycket som möjligt utantill eller i vart fall så att Du bara med hjälp av några stolpar kan genomföra Din framställning.

Klocka Ditt föredrag och undvik att packa in så mycket att det inte blir tid för frågor eller kanske rentav tekniska problem. (Beträffande en av talarna på den här konferensen fick man känslan av att vederbörande gick i mål efter ett maratonlopp när sista bladet vändes och en djup utandning förklarade att slutet på den snabba innantilläsningen var nått! När vederbörande sedan istället besvarade frågor fick ögonen lyster och mötte åhörarna med livlighet och entusiasm. Talet blev obesvärat och engagerat. En helt annan person!)
 
Filma när Du övar på att hålla Ditt föredrag, alternativt låt någon/några vänner sitta och lyssna och ge råd.
 
Fokusera gärna på några åhörare när Du talar. Åhörare vars blick Du då och då söker under föredraget. Kan Du på något sätt i Ditt anförande anknyta till någon/några av dessa åhörare – så mycket bättre.
 
Tänk på att inte låta Ditt anförande vara alltför mycket beroende av tekniska hjälpmedel. Dessa har en tendens att krångla eller inte fungera alls och då måste Du antingen kunna improvisera eller också är Din text i grunden självförklarande och ev. illustrationsmaterial bara understödjande. Då behöver det inte vara katastrof om projektorn/bildkanonen lägger av.
 
Så till konferensens båda temata.
 
Jazzens kön?
 
Är det en viktig fråga? I dagens samhälle tycks den ha blivit det. När EU t.o.m. överväger att kvotera in kvinnor i bolagsstyrelser så anar man att framtidens jazzband mycket väl kan komma att åläggas att ha minst 40% kvinnor för att få framträda. Eller kanske kryper EU ända in i garagen och kräver jämställda band redan på repetitionsstadiet!
 
Om det är den typen av samhälle vi vill ha, vore det väl enklare att kvotera in redan på utbildningsstadiet och börja neka unga flickor som söker till den kommunala musikskolan, sitt favoritinstrument för att det är för många tjejer som sökt detta instrument. Eller, ve och fasa, inga killar söker alls och då får inte undervisning ens ges till de flickor som ändå sökt!
 
Jag tror att dagens unga svenska tjejer har tillräckligt mycket skinn på näsan för att kunna ta sig in också i de mest maskulina miljöer, lagstiftning förutan. Värre är det säkert i andra länder, men också där kommer utvecklingen genom media, skolor och politik att förändras till det bättre även om det kanske tar sin tid.
 
Ju fler kvinnor som tar sig in i tidigare maskulint dominerade yrken och områden, desto snabbare får vi också en förändrad mediabild kring t.ex. den kvinnliga fotbollen eller kvinnor i jazzband och därigenom påskyndas hela nivelleringsprocessen.
 
Ur jazzmusiksynpunkt gäller ju i hög grad en travestering av frågan som Annjo Klungervik Greenall ställde:

Vad tillför det upplevelsen av musiken om vi vet vilket kön de olika musikanterna har?
 

Så till det här med autencitet.
 
Samma fråga kan ju egentligen ställas om den: Vad tillför det upplevelsen av musiken om vi vet vem som skrivit den eller hur den personen menade att den skulle framföras?
 
Vi lärde oss inte minst i Jens Lindgrens anförande hur litet värde upphovsrätten egentligen har, då inte ens en levande upphovsman till en "världshit" bryr sig eller har förmågan att hävda sin rätt gentemot alla "versioner", "bearbetningar", "arrangemang" och rena plagiat som dyker upp och som faktiskt innebär rena stölderna när dessa registreras med andra upphovsmän än de ursprungliga. Ett annat exempel är Carl Bobergs "O store Gud" som har oräkneliga "upphovsmän" i STIMs register. Och när den sjungs – vem bryr sig då om Boberg?
 
Ett annat exempel som anfördes var Miles Davis version av "Ack Värmeland Du sköna" där några takter lagts till.
 
Visst kan vi som svenskar och med kunskap om "hur den ska låta" fryna på näsan och säga att "det där är minsann inte autentiskt!". Men vad bryr sig en Miles-fan i Sydamerika eller på Mallorca om melodin inte är "autentisk"? Kan man inte njuta av den då?
 
Vad är i grunden "autentisk musik"? Och om det finns sådan – vad spelar som sagt autenciteten för roll när Du upplever musiken?
 
En sista reflektion med anknytning till konferensen. Ibland är det inte utan att man undrar om forskningsmedel går till "rätt" saker.
 
Jag vet inte jag om jag tycker att det är vetenskapligt värdefullt för mänskligheten att tid och kapacitet ägnas åt att ta reda på vad jurymedlemmer egentligen innerst inne tänker när de väljer ut studenter till en utbildningslinje eller hur de nordiska universiteten formulerar säljtexter för ett program? För det mänskligheten framåt? Får fler jazzmusiker jobb? Blir jazzpubliken större? Njuter vi mer av musiken?
 
Jens Lindgren får avsluta denna min personliga drapa med en beskrivning av hur han och hans jazzpolare var: "Vi var mer intresserade av att spela och ha kul än av att analysera vad vi gjorde!"
 
 

De musikaliska blomster som Mats Gustafsson genom sitt spel och sin plastik bjöd oss blev defintivt en av konferensens höjdpunkter.
 
 
 
 

Sagt av Sune Spångberg:

Den musik som verkligen betyder något ar den som spelas med livet som insats. Visst kan det vara imponerande med virtuositet, men det som ändå betyder något är att musiken verkligen berör.

Det räcker inte med bara briljans och teknik. Det måste finnas något mera.

Sune Spångberg! – Ragadagosch!

Sune Spångberg vid sista framträdandet på Rosenhill 2010.
 
"På tischda, på tischda, på tischda......."
 
Sune Spångberg – vid sidan av Max Roach den ende som verkligen kunde spela vispkomp, enligt min bror, Lasse Werner – har avlidit, 82 år gammal. Han efterlämnar hustrun Inga-Britt och barnen Lotta och Mikko samt sondottern Sigrid.
 
Lasse som då ännu spelade saxofon hade lärt känna Sune (som då spelade altsax) på Stockholms Jazzklubb 1949 och kom att spela i Sunes kvintett med vilken de också vann den s.k. AT-Jazzen (Aftontidningens orkestertävling) 1953. Då hade Lasse sagt till Sune att de behövde en trummis och att Sune fick ta det på sig, varefter Sune alltså blev trumslagare för gott.
 
Jerk Fehling berättar i sin bok ”Flygunderrättelser” om hur Sune Spångbergs grupp ”sopade banan” med dem alla och körde över dem med besked vid tävlingen.
 
Då hade Lasse redan blivit "pianast" och övningarna skedde ofta hemma på Kaplansbacken. För mig som tio-åring var det Sunes trumspel som lockade. Att se honom sitta med drömskt slutna ögon och huvudet riktat åt sidan samtidigt som han hanterade trumstockar och vispar, imponerade och förundrade. På den tiden var det inga stora trumset likt dagens. En virveltrumma och en hi-hat var väl vad som bjöds.
 

 Sune lirar på Kaplansbacken på 50-talet.
 
Då tyckte nog folk att de var väldigt underliga. Den jazz de spelade var inte vanlig i Stockholm. Dompan lirade inte alls på det sättet och Carl-Henrik Norin och Putte Wickman lät också helt annorlunda. Där var det ju också oftast dansmusik det var fråga om.
Men  Sunes gäng var en kvintett som spelade bebop och som inte tog hänsyn till om folk ville dansa.

En period under 1954 ägde kvintetten en ”turnébil”, en stor amerikanare av udda märke. Troligen en DeSoto eller en Nash. Eftersom Sune var den ende som hade ålder och körkort, så registrerades bilen på honom.


Sune Spångbergs Kvintett bestående av Lasse P(ettersson) på trumpet, Sune, den likaledes nyligen avlidne basisten Göran Pettersson, Lasse och Roland "Ärtan" Persson på sax.
 
När Lee Konitz första gången kom till Sverige 1951, stegade Lasse och Sune (17 resp. 21 år gamla) fram för att prata med idolen. Sune frågar om inte Konitz vill följa med hem till honom för att prata vidare. Sune hade just fått sin egen första våning på Upplandsgatan. Han hade bara några torra kex hemma att bjuda Konitz på. Men de satt och rökte, pratade och spisade plattor större delen av natten och Konitz uppskattade att kunna koppla av.
 
Så småninom blev rollerna ombytta och Lasse "kapellmästare", när Lars Werner Combo drog iväg på en åtta-månaders jazzklubbsturné genom dåvarande Västtyskland. En oerhörd utmaning för detta unga gäng som alltså förväntades spela cool dansmusik på klubbarna – vilket de givetvis struntade i. De lirade sin musik! En "svart – men högst egen – jazz" som då ännu var praktiskt taget okänd för den tyska publiken och de tyska musikerna.
 
Lars Werner Combo bestod av Lasse på piano, Rolf "Roffe" Hultqvist på saxofon, Göran Pettersson på bas och Sune Spångberg på trummor. Här avbildade vid avfärden från Sverige.
 
1960-talet kom att bli omvälvande för de flesta svenska jazzmusiker. Sune inte undantagen! Sune var en självlärd musikant som inte kunde läsa noter utan spelade helt intiutivt. Han hade musiken i sig och behövde "inga prickar på ett papper".
 
Det gjorde honom också oerhört följsam vilket väl var en av orsakerna till att han och basisten Torbjörn Hultcrantz valdes som kompmusiker när legenden Bud Powell skulle göra sin debut i Sverige med ett besök på Gyllene Cirkeln. Denna sedermera lika legendariska jazzklubb i ABF-huset i Stockholm invigdes med just detta tvåveckorsprogram 1962. Bud Powell var försenad så det blev inga repetitioner utan det var direkt på – och succé! Vilken gjorde att Powell bjöds in till en upprepning på hösten samma år, då samma komp ställde upp.

Sune Spångberg, Torbjörn Hultcrantz och Bud Powell på Cirkeln 1962
 
Bud Powell var en tystlåten person som under pauserna gärna satt och höll i Sunes och Torbjörns händer utan att säga ett ord. Han hade (förmodligen för att haka upp minnet) ofta ljudbilder och ljudlikheter som "krokar". Således berättade Sune att han blev "the sooner the better"! "Soone" var också det namn han fått av den brittiske trumpetaren Stu Hamer som kom att ingå i Lasse Werner Combo på Tysklandsturnén.
 
En annan storhet som Sune arbetade med var Albert Ayler. Bl.a. på dennes första skiva.
 
De kanske främsta avtrycken i svensk jazz har Sune dock lämnat genom sin medverkan i JazzClub'57 med Claes-Göran Fagerstedt, Bernt Rosengren,Torbjörn Hultcrantz och Nannie Porres, och i den fria improvisationsgruppen ISKRA, bestående av Arvid Uggla, Tuomo Haapala, Jörgen Adolfsson och Tommy Adolfsson.
 
En lång period av sitt liv lämnade Sune jazzmusiken. En bidragande orsak var den nedgörande kritik han fick av Lasse Weck  i Expressen vid ett tillfälle på slutet av 60-talet. "Hans spolning av min bristande rutin knäckte självförtroendet" sade Sune.
 
Istället ägnade han sig åt den profession han hela arbetslivet upprätthöll inom fotokonsten. Under många år var han skicklig och uppskattad bildredaktör på TioFoto (Tio Fotografer) bland vars delägare fanns sådana namn som Sven Gillsäter, Pål-Nils Nilsson, Hans Hammarskiöld, Rune Hassner och Georg Oddner.
 
"Käpparnas intåg" eller "Primalskriket"?
 
I slutet av 80-talet kom Sune åter att spela med Lasse Werner. Tillsammans med de båda ungdomarna, pianisten Arne Forsén och sångerskan Pia Olby, bildade de "Dubbelduon" som stod för ett antal mycket uppskattade sejourer varje år under ca. fyra år i den lilla restaurangen Zum Tiroler i Gamla stan. Lasse hade då drabbats av diabetes och en svår koma hade förändrat hans rörelseförmåga. Sune hade sedan många år kämpat mot sin MS. Det blev "Käpparnas Intåg" när de båda äldre herrarna mödosamt tog sig fram till estraden där de dock slängde sina käppar åt sidan och svängde!
 
Lasse Werner och Sune Spångberg på Zum Tiroler. Halva Dubbelduon!
 
Sedan Lasse avlidit 1992 bildade Sune istället en egen trio. Till en början med varierande medlemmar. Nytt stamställe blev också Agueli Café & Galleri på Södermalm. Så småningom utkristalliserades dock en fastare ensemble med Arne Forsén på piano och Ulf Åkerhielm på bas. De sista åren med årliga spelningar på Rosenhills Trädgårdar på Ekerö.
 
Sune och Ulf Åkerhielm på Rosenhill Juli 2009. Åter till det basala – virvelkagge och hi-hat!
 

Under åren på Agueli och Rosenhill tillkom också ett antal fina CD-skivor. Den sista, "Surviving", med helt egna kompositioner. Den pryddes på omslaget av ett underbart porträtt av Sune som min vän, den serbiske konstnären Mirko Vucinic, vävt och målat. Sunes trio spelade på en av Mirkos vernissager på Agueli.

 
 
För Sune var musiken en bromsmedicin. Han höll sin sjukdom i schack genom att spela på sina trummor. När de regelbundna framträdandena på Agueli en tid var hotade p.g.a. "störda grannar", ställde hans trogna publik upp och skrev på listor till fastighetsägare och grannar för att förhindra att Sunes möjlighet att få spela med sina vänner skulle försvinna. Med någon tidsjustering fick man fortsätta att spela!
 
Han var – om än kroppsligt bräcklig – en klippa inte bara i de orkestrar där han ingick utan också för sina vänner och sin familj. För mig också en ständig källa till kunskap om min bror under skrivandet av en bok om denne.

Tomrummet efter Sune blir stort. Värmen och ljuset i minnena fyller det dock – med råge.
 
Keep swingin' Sune! Keep swingin'!
 

En helkväll i Monica Zetterlunds anda!


Ljudfadern fixar med ljudet i bakgrunden medan Bengt-Arne håller låda.

I går kväll blev det en härlig helkväll i Kungliga Hufvudstaden. Klockan 18 var det meningen att den eminente trumpetlegenden Bengt-Arne Wallin och Ljudfaderns själv, Gert Palmcrantz skulle kåsera kring bilder och ljud med Monica Zetterlund på ABF. När jag kom dit ringlade biljettkön ända ner i trapphallen och jag tänkte "wow", ända tills jag stötte ihop med min gamle bordsgäst och välgörare, förre kulturministern Bengt Göransson som berättade att det nog var han och Göran Rosenberg som var upphovet till kön....

De skulle vara i den intilliggande salen! Men Bengt delade samma oro som Bengt-Arne: ingen av deras scenpartners hade dykt upp! Bengt-Arne blev mer och mer nervös eftersom Gert är den som också sköter det tekniska! Han sa: "Ja, kommer inte Gert då glider jag sakta och omärkligt mot utgången och försvinner"!


Här får han till det!

Jag ringde efter Gert som dock tvingats ta tunnelbana och befann sig i underjorden men på väg. Så fem minuter före start kom först Göran Rosenberg insläntrande och strax efter Gert flåsande...

Medan Rosenbergs/Göranssons publik växte sig för stor för sin sal och under stor förvirring fick flytta hela publiken till den större Z-salen (där jag en gång i tiden stod på scen och sjöng med brorsans orkester på det glada 60-talet och den legendariska Gyllene Cirkeln som ligger vägg i vägg) så fylldes vår Palmesal nästan också till brädden av en förväntansfull publik som fick sitt lystmäte fullständigt tillfredsställt under de dryga 1,5 timmarna herrarna höll på.


Jan Allan på Fasching scen.

Därefter var det dags att bege sig till Jazzklubb Fasching där två intressanta kombinationer skulle uppträda – också i högsta grad i Monica Zetterlunds anda, nämligen förra årets båda Z-stipendiater: den unga och mycket lovande sångerskan Maria Winther och den "ärrade" veteranen och trumpetvirituosen Jan Allan, uppbackade av det nu så skivaktuella syskonparet Monica Dominique på pianot och brodern Palle Danielsson på basen. Uppbackning på trummor av Peter Danemo. Monica hade varit orolig för publiktillströmningen eftersom Fasching missat evenemanget i sin egen marknadsföring. Varken på månadsaffisch eller i tidningsannons fanns kvällen med! Därför hade hon bett mig och andra att sprida ordet! Och fullsatt blev det! Och mer därtill!

Det blev både låtar som Monica Zetterlund sjungit och mycket annat. Gamla standards i skön tappning med god backning.

När Maria framträdde på Konserthuset i samband med att hon fick stipendiet i höstas, var jag kanske inte så helt imponerad. Duktig, javisst och med en fin pipa, men än tyckte jag att jag saknade den där personliga touchen i rösten och framträdandet. Framförallt som jag visste att stipendiekommittén också hade övervägt ett annat förslag där personalityn redan fanns fullt utvecklad. Men här på Faschings scen, kunde jag konstatera en klar utveckling till det bättre. En scensäkerhet hade tillkommit och rösten och sångsättet utvecklats! Det var faktiskt en sann fröjd att höra.

Jag vet inte om det fortfarande är som när Bengt-Arne tidigare på kvällen berättade om hur det var i jazzbanden på 50-talet: "man ville ju bara lira och så skulle nå'n SJUNGA!"

Men Maria kommer iallafall jag att lyssna till med förtjusning och jag tror också att jazzsångare och -sångerskor idag bemöts med en större förståelse och respekt från musikernas sida. Till den förändringen har definitivt Monica Zetterlund, Nannie Porres och andra som gått före bidragit.

Och Jan Allan på sublim trumpet! Ummm!

Vi fick också höra syskonparet Monica och Palle ensamna på scenen, bl.a. ett stycke av Debussy som de framförde först i en rent klassisk form och därefter i rent improvisatiorisk jazzton. Ett klar exempel på den gamla tesen om hur löjligt det är att gruppera god musik och försöka hålla gränslinjerna för hur olika verk får framföras.
Det blev en sann njutning!


Monica Dominique och Palle Danielsson

Riksförbundet Svensk Jazz


Här sitter delar av förbundets framtidsgrupp: Förbundssekreteraren Magnus Thuvesson, Förbundsordföranden Bengt Säve Söderbergh, Faschings chef Lena Åberg-Frisk, Lennart Dahlbom och ordföranden för Sveriges Jazzmusiker, John Högman.

Svenska Jazzriskförbundet byter namn  - igen. Denna organisation som skapats för att sammanlänka landets alla jazzklubbar och som från början hette Svenska Jazzklubbars Riksförbund, ska nu åter byta namn. Denna gång blir det Riksförbundet Svensk Jazz - eller kort och gott "Svensk Jazz".

Detta bestämdes vid årets Jazzrixdag som ägde rum i Nynäshamn i strålande sol om ock kanske inte så påtaglig värme.

Fler delegater än någonsin hade slutit upp och arrangemanget blev oerhört lyckat på alla sätt och vis. Och för detta ska naturligtvis den arrangerande värdklubben i Nynäshamn med sin ordförande Gösta Rising äras. Liksom också SJRs (det hette fortfarande så...) kanslipersonal som också hjälpt till att få detta evenemang att fungera så utmärkt.

Delegaterna samlades på torsdagskvällen då Nynäshamns Kommun bjöd på god middag. Till kaffet fick många av oss uppleva ett av dessa famtastiska ögonblick i livet då man känner att det finns hopp om framtiden, att man utsätts för något totalt oväntat men positivt: The Agnas Brothers! Fyra bröder: Konrad (20 år) på trummor, Kasper (18 år) på gitarr, Mauritz (16 år) på bas och "lillebror" Max (13 år!) på piano. Överväldigande moget och drivet spel. Helt överväldigande. Unge Max på pianot lät som en fullfjädrad Thelonious Monk. Konrad och Mauritz behandling av trummor och bas var helt enastående professionellt. Kasper stod också för flera kompositioner och för arrangemang.


The Agnas Brothers med Stina Agnas.

Den äldste, Konrad, går förvisso redan på Musikaliska Akademien och Kasper står på tur att börja där till hösten. Vi kan nog känna oss rätt säkra på att också de två yngre bröderna kommer att följa i deras fotspår.


Konrad behärskar sina trummor till fullo!


Att se denna brödraskara lira tillsammans var en stor fröjd. Här fanns ett samspel och en definitiv spelglädje. Får de bara mer rutin kommer lättheten, i kontakt med publik och varandra, att öka och därmed också trycket i spelet.

Vi ser med tillförsikt fram emot detta. De har att brås på minst två generationer av musikalitet bakåt.

Som grädde på moset hade bröderna för kvällen också tagit med sig sin skönsjungande kusin Stina (29 år) som fulländade upplevelsen med stor jazzkänsla.

Under årsmötesförhandlingarna behandlades den rapport om den svenska jazzens framtid som lagts fram av en grupp som tillsattes vid den föregående jazzrixdagen och som alltså nu leder till en breddning av förbundets bas till att omfatta inte bara de arrangerande jazzklubbarna utan också musikersidan, samarbetande organisationer och enskilda. Kort sagt alla som gillar och/eller är engagerade inom jazzmusikens värld. Detta också för att bli en stark samtalspart när nu staten slopat Rikskonserter och slagit samman alla musikformer i en egen stalinistisk central "kompostition": Statens Musikverk. För att manifestera förändringen tillkom således det nya namnet på organisationern.


Bengt och Bengt! Här får Bengt Hallberg förbundets stora pris av Bengt Säve Söderbergh


Den avslutande kvällen innefattade dels utdelning av förbundets priser där årets Lifetime Achievment Award tilldelades den legendariske pianisten Bengt Hallberg som fick motta flera stående ovationer inte minst efter att ha spelat för oss och visat att hans obestridliga storhet som pianist fortlever trots den mångåriga bortovaron från den offentliga scenen. Bengt har nu åter börjat framträda och det är att rekommendera att passa på när han ger konsert i närheten.

Så blev det mer musikaliskt avnjutande: "Brand Nostalgia kvintett" med Bosse Broberg och Roland Keijser.


Bosse Broberg och Roland Keijser. Båda "gudar" på sina instrument.

Ring klocka, Ring!


Den finländske jazztrumpetaren, kompositören m.m. Henrik Otto Donner

I torsdags morse satte jag mig på tåget mot Karis, där jag möttes av Otto Donner och hans ljudtekniker. Otto är en gammal god vän till min bror Lasse, jazzpianisten, om vilken jag just nu avslutar en bok. Detta skulle bli den sista intervjun.

Otto tillhör en gammal svensk-finsk kultursläkt av vilka kanske främst Otto och hans fars kusin Jörn (kulturskribent, författare, tidigare chef för Svenska Filminstitutet m.m.) är mest kända här i Sverige. Eftersom det bara skiljer ett par år i ålder mellan Jörn och Otto, säger Otto att de mer har känt sig som kusiner och de har tidvis också delat lokaler för sina resp. bild- och ljudverksamheter.

Otto är en utomordentlig jazztrumpetare men också kompositör, arrangör och musikproducent. Född 1939. I 60-talets början träffade han, och influerades starkt av den svenska jazzens företrädare och framförallt Lasse Werner och Christer Boustedt som kom att bli hans främsta inspiratörer och vänner. Under ett antal år ingick han i den flexibelt sammansatta orkester som gick under benämningen Lasse Werner och hans Vänner. Samarbetet ledde till den LP med samma namn som utgavs på Ottos eget skivmärke Love Records. Den skivan innebar också den amerikanske tenoristen Dave Liebmans skivdebut. Liebman som senare gjorde sig ett framgångsrikt namn genom fleråriga samarbeten med Miles Davis, Chick Corea m.fl.

Den 10 juni skall ett minnesmärke över den finländska konstnärinnan Helene Schjerfbeck avtäckas i Ekenäs, den stad där hon tillbringade flera viktiga och verksamma år. Hur detta minnesmärke skulle utformas avgjordes genom en tävling som vanns av den norska konstnärinnan Anne Kathrine Dolvens, vars förslag "The Untuned Finnish Bell" vann juryns gehör och avgjorde tävlingen.

Det vinnande bidraget, som skall resas i Skepparträdgården är ett interaktivt verk, som består av två 20 meter höga stålpelare och en gammal kyrkklocka, som väger 800 kg. Denna lätt felstämda 200-åriga klocka fann Dolvens i det engelska Whitechapels klockgjuteri. Runt konstverket placeras ungefär tio parkbänkar i trä med inskriptioner. Den massiva, ostämda kyrkklockan spelar den centrala rollen i monumentet, som fått namnet The Finnish Untuned Bell, Den finska ostämda klockan. Schjerfbeck var inte helt upplagd för sin samtid, men hon var en stark kvinna, som vågade vara sig själv. Hon plågades av skral hälsa, hennes kropp var på sätt och vis ostämd, säger den norska konstnären Anne Kristine Dolven om sambandet mellan konstnären och klockan. Dolven påpekar att ljudet från den gamla kyrkklockan är diskret och dämpat, klingar fint och ett otränat öra hör inte att den är ostämd. Konstnärens tanke är, att verket blir en del av parken och smälter in i naturen. A K Dolven är född i Oslo 1953 och hon är numera bosatt på Lofoten och i London. Schjerfbeck-klockan är inte unik, ett systerverk finns i Oslo.

Till invigningen som sker i Maj har Otto Donner getts i uppdrag att skapa en musikalisk inramning. Eftersom minnesmärket är en klocka är Ottos tanke att denna skall välkomnas av landskapets alla klockor i ett komponerat stycke. Han var dock tvungen att överge tanken att få klockorna inom hörhåll för invigningsceremonin att ringa "live". Det visade sig ge upphov till oöverstigliga tekniska problem. Istället kommer ett antal högtalare att omgärda parken där minnesmärket placeras. Genom dessa skall landskapets alla befintliga klockor, såväl kyrkklockor som vällingklockor och gårdsklockor ringa ett välkommen till den nya klockan från det väderstreck i landskapet som klockan ifråga finns i. Allt musikaliskt komponerat.


Notera fågelholken till vänster om klockan. Undrar vad fåglarna tyckte om klangen!

Så min dag med Otto började med att jag fick följa med till ett par gårdar där man visste att det fanns gamla vällingklockor att spela in. Den första gården visade sig drivas av en bonde från Julita gård som gift sig med en finländsk bondedotter. Den gamla klockan klingade vackert och spelades in på två separata recorders. Mest skrämda blev nog fåglarna i den holk som anbringats på klockans ställning.


Den här klockan ville inte svänga, men Otto fick ljud i den med hjälp av kläppen.

Även den nästa gården visade sig drivas av en invandrad bonde, denna gång från Schweiz. Även denne hade träffat sin hustru på någon agrikulturell utbildning och följt med den finska bondedottern hem till Finland. Den här klockan visade sig kärva men Otto lyckades i alla fall få tillräckligt ljud ur den för inspelningen. Av en händelse upptäcktes att gården även hade ett tornur på en gammal magasinsbyggnad. Raskt dit för inspelning också av denna klocka.


Det pampiga sädesmagasinet.


En rejäl nyckel krävdes för att ta sig in!


Och låset gick inte av för hackor det heller!


Det pampiga gamla sädesmagasinet i tegel från 1800-talet hade fått en tornhuv med klocka ditsatt i början av 1900-talet. Klockan hölls fortfarande igång och ringde varje hel- och halvtimme samt varje kvart dygnet om.


Detta urverk fungerade fortfarande väl efter snart hundra år.


Sedan tillbaka till Ottos kontor och studio för en kvick men god lunch varefter Otto och jag for hem till honom i Jomalvik för ett par timmars samtal om bror Lasse. En fascinerande dag med en fascinerande människa. Jag hoppas Otto spelar in klockmusiken så att man kan få höra den.


Kusin Jörn har dock lämnat det tidigare gemensamma kontoret och flyttat tillbaka till Helsingfors men kvar finns ett klipprum som utnyttjas av en annan filmmakare.

Jazzlegendar med unga musikanter!

Läs gärna här om min givande kväll i den gångna veckan på Eskilstuna Jazzklubb/Contrast med jazzlegenden Freddie Redd, 84 bast och vår svenska saxofondrottning Amanda Sedgwick.

"Ner med alla kulturgangsters!"


"Ner med alla kulturgangsters" Oljemålning av Petra Werner-Kjellberg föreställande Lasse Werner vid pianot med vännerna Otto Donner (trumpet och hög hatt), Gösta Wälivaara bakom basen och Christer Boustedt md saxofonen. Trummisen Janne Carlsson utanför bild.


Dagens Nyheter anordnar något de kallar Kulturdagen och puffar för arrangemanget med stora helsidesannonser och ett späckat dagsprogram.

Men inte en blå ton! Inte en jazzmusiker så långt ögat kan nå! Jag skrev till Jazzriksförbundet (SJR) och FSJ och frågade: Finns det inte längre några verbalt begåvade och utåtriktade jazzmusiker? Hänger alla introvert över klaviaturer och bassträngar? Vem säger "Ner med alla kulturgangsters" idag?

Svaret från SJRs ordförande var: ”Det finns massor av blå toner idag. Men språket förändras över tiden. Så också arenorna”

Men också idag får jazzen kämpa för sin överlevnad. Tack vare Lasse Werner och hans generation blev jazzen ett undervisningsämne ända upp på högskolenivå. Men det har fått till följd att vi istället utbildar en massa ambitiösa, engagerade och musikaliska ungdomar till arbetslöshet. Det finns inte jobb för så många musiker som vi utbildar. Därför blir det också fortfarande ett låglönejobb där utövarna många gånger tvingas jobba svart ”på dörren” eller motsvarande. Problematiken som Lasse och hans generation upplevde med svårigheter att få spelmöjligheter är om möjligt ännu större idag än då p.g.a. den större mängden musikanter.

Vi har en regering som, istället för att ”sprida” och decentralisera, i än högre grad än någon socialdemokratisk dito gjort sig skyldig till, centraliserar och slår ihop.

Vem har någonsin hört något mer stalinistiskt än ”Statens Musikverk”!

Ska det innebära mer pengar till jazzen? Knappast!

Det finns en sund tanke i botten - att varje kulturyttring ska betala sig själv. Att således människor som gillar jazz också är beredda att betala vad det kostar att få njuta av jazz.

En tanke vars realism dock omgående faller då Kgl. Operan kommer på tal, eller just alla de ungdomar vi utbildar inom musik trots att vi vet att en betalande publik inte finns för dem alla.

Vi lär också i framtiden vara hänvisade till en mixad finansiering av såväl jazzen som många andra kulturyttringar, där det alltså är viktigt att tillse att dessa inte drunknar i en koloss som ska rymma allt - ”Statens Musikverk”! Huh!

Jazzen liksom annat är starkt beroende av entusiaster. Inte bara inom musikerkåren utan i minst lika stor utsträckning inom arrangörs- och  publikleden. Ett jättelikt oavlönat arbete läggs idag ner i massor av kultur- och musikföreningar runt om i landet. Där eldsjälar ser till att jazzkonserter och teaterföreställningar anordnas. Att lokaler hyrs, att biljetter säljs, att kaffe serveras, att lokalen städas o.s.v.

Men jag vågar påstå att den absoluta majoriteten är 40-talister och möjligen en och annan 50-talist. Men hur tänker man sig med ett ”Statens Musikverk” att allt som görs av dessa eldsjälar, vilka håller igång stora delar av svenskt kulturliv, ska utföras när den generationen faller ifrån?

För det står fullständigt klart att de unga, de som nu kastar sig ut i musiklivet saknar den vilja och förmåga som tidigare generationer hade med sig från barnsben, att organisera sig, att bilda föreningar och att driva verksamhet i dessa. Det finns ingen återväxt i våra jazzklubbar. De flesta medlemmar är idag just 40-talister.

Var är de som kan tänkas komma fram på samma sätt som musikerna bakom t.ex. Emanon? Musiker som förmådde attrahera publik ur många åldrar och samhällsskikt. Som genom just humor och entusiasm, nytänkande och provokation kan locka nya publikskaror till jazzklubbarna?

Vi upplever idag en kris inom läraryrket. Där vi alltför länge utbildat duktiga ämneslärare. Lärare som behärskar sitt ämne men som fullständigt saknar förmågan att överbringa denna kunskap till andra.

Jag upplever att vi har samma kris inom jazzmusiken - och säkert också inom andra fält. Vi utbildar musiker som blir fulländade på sina instrument men som ofta saknar förmågan att lyfta blicken från notpappret och kasta en glimt på sin publik. Som saknar den spontana spelglädjen och smittande entusiasmen. Som inte förstår vikten av att också själv kunna ta ansvar för sitt liv och sin musik.

Musikerna på den tiden skapade i stor utsträckning sina egna speltillfällen. Får de nya musikerna den kunskapen och förståelsen med sig från våra fina högskolor?

Dåtidens unga arga jazzmusikanter skrek på mer pengar från staten. Man skulle omgående villkorat sina kontakter. Mer pengar från staten innebär per definition mer byråkrati och mer lustförkvävande intrång i den frihet som ligger i jazzens natur.

Jazzen som musikalisk form är rebellisk och provokativ till sitt ursprung.

Släck inte dess låga genom att inlemma musiken i ett syrefattigt statligt mastodontkonglomerat. Släpp ut  Jazzen och befria "kulturgangstrarna"!

Saxofonsymfonin



”Saxofonsymfonin - Lasse Werner och hans Vänner”
(Dragon DRLP6)


Saxofonsymfonin - Ruby my dear - Ner med alla kulturgangsters - Low tide - Gni-H-Saf

Spår 1: Bossse Sanderud (ss), Christer Boustedt (as + bars + fl), Tommy Koverhult (ts + fl), Bernt Rosengren (ts + fl + taragot), Gunnar Bergsten (fl), Lasse Werner (p + voc)
Inspelad Uppsala 16 maj 1972

Spår 2 + 3: Lasse Werner (p)
Inspelad Stockholm (Fasching) 5 mars 1975

Spår 4: Lasse Werner (p), Ivar Lindell (b), Ivan Oscarsson (dr)
Inspelad Stockholm (Fasching) 14 april 1975

Spår 5: Lasse Werner (p), Ivar Lindell (b)
Inspelad Stockholm (Fasching) 28 oktober 1975

Signaturen H W skriver i OJ:

”Lasse Werner är en oemotståndlig gamin, en humorist med en musikalisk ömsinthet utöver det vanliga. Han är mannen som förstår förverkliga sina infall och klä dem i en konstnärlig skepnad. sex saxofoner i kollektiv improvisation inom en given ram, enbart stödda av ett piano - det fordras en Werners organisationstalang, återhållsamhet och gladlynthet för att ett sådant äventyr inte ska bli en äventyrlighet. Uppgiften försvåras naturligtvis inte av att han mönstrar några av våra bästa blåsare till sin hjälp, men resultatet bär ändå Lasses otvetydiga hallstämpel.

Redan i inledningen av ’Saxofonsymfonin’ slår han an den humoristiska tonen med en verkligt festligt framförd sång. Därefter tar blåsarna vid och presenterar i mörk mäktig samstämmighet ämnet för dagen. Som sedan vidareutvecklas i kollektiv improvisation med mängder av roliga vändningar och inpass men också med en märkbar glöd. Men hela tiden lyser den Wernerska ömsintheten igenom i en vek lyricism, som flyter som en underström genom hela ’symfonin’, som i sitt bjudande manér skapar en intim känsla av samhörighet.

Lasses organisationstalang får sitt finaste uttryck i den välavvägda balansen, i en genomgående mjukt kontrollerad intensitet.

Det är kanske inte rätt att i ett verk, som bär en så utmärkt kollektiv prägel, nämna några namn, men för att ändå göra detta är det nog Boustedts alt som längst dröjer sig kvar i medvetandet. Här är en musiker, som helt förstår Werners intentioner och som till fullo förmår att utnyttja det utrymme som getts honom.

I övrigt ryms på skivan  några glimtar av Werners pianospel, ensam och i grupp. Om detta är inte mycket mera att orda - det är Lasse Werner ut i fingerspetsarna. Mjukt poetiskt, fullt av humor, en uttrycksfullhet där musikaliteten är ledstjärnan.”

Triple play jazz piano Vol. 2



”Triple play JAZZ PIANO Vol. 2”
(Dragon DRLP13)

Till Annmari - Fem svarta, en vit - Do you remember the last silence? - Valiha boogie - Fingerspelet - Ballad för Laila - En lycklig skit - Tre-flugor-i-en-smäll-blues

Lasse Werner (p) Spår 1 och 7
Bobo Stenson (p) Spår 5 och 6
Jan Wallgren (p) Spår 2,3 och 4
Alla tre på spår 8

Inspelad på Konserthusets Grünewaldsal den 20 Februari 1976

Konvolutet avslöjar:

”I Stockholms Konserthus, Grünewaldsalen, fredagen den 20 februari 1976, klockan 19.30, sattes det hela igång - Pianoafton eller ”Tre flugor i en smäll” med Bo Gustav ’Bobo’ Stenson, Jan Edvard ’Janne’ Wallgren och Lars Olof ’Lasse’ Werner, framförande oomkullrunkeliga verk av egna och andra.
Så här presenterade dom sig på det programblad, som stacks i händerna på den tillströmmande massan:


Bo Gustav Stenson föddes 4 augusti 1944. studier för bl.a. Werner Wolf-Glaser, Gunnar Hallhagen samt vid Bombay Free school of Music. Medverkar bl.a. i gruppen Rena Rama, Jan Garbareks kvartett samt Bernt Rosengrens grupp. Har framträtt i en mängd olika sammanhang, så t.ex. med G.Fors, B.Fredriksson, G.Hampel, R.Mitchell, S.Getz,  F.Brinner, D.Gordon, G.Burton, A.Farmer, D.Cherry, Sh.Jordan.....dock aldrig med Seymor Österwall.

Jan Edvard Wallgren föddes 21 februari 1935. Pianostudier för tant Karin, Fröken Jansson på Söder, gerda Swedjemark samt Robert Riefling (2 ggr). Kompositionsstudier för Alan Hovhaness. Wallgren har de senaste åren i huvudsak framträtt med egna grupper. tidigare har han framträtt med bl.a. T.Jederby, G.Vernon, E.Thelin, G.Törner, K.Lindgren, B.Ernryd ....dock aldrig med Seymor Österwall.

Lars Olof Werner föddes 24 maj 1934. Studier för fröken Selander samt Lennie Tristano (per koorespondens). Har varit lärare till Stanley Cowell. Framträder med egna grupper under samlingsbeteckningen ’Lasse Werner och hans vänner’. Har framträtt med bl.a. L.Young, D.Ellis, D.Liebman, O.Donner, L.Konitz, G.Törner, P.Holland, S.Getz, D.Gordon, I.Sulieman, K.Krogh, D.Gillespie, M.Jackson, Z.Sims, K.Clarke ....dock aldrig med Seymor Österwall.”


OJs Anita Westin recenserade själva konserten så här:

”Pianoafton i Konserthuset. 20.2. visade almanackan när detta evenemang gick av stapeln, som förmodligen är det första i sitt slag i detta majestätiska hus. Pianisterna var Lasse Werner, Bobo Stenson och Janne Wallgren som framförde oomkullrunkeliga verk av egna och andra under rubriken ’Tre flugor i en smäll’.
Det var pianisterna själva som tagit initiativet och hyrt Grünewaldsalen. Ekonomiskt har de hittills fått stå för kalaset själva. Även om publikstillströmningen var god, så gick det väl inte ihop riktigt och om bidrag inte strömmar till, så står man inför det faktum att att här har musiker ställt upp till folks förnöjelse och själva varit tvungna att betala för att få spela, vilket nog är bakvända världen.


Evenemanget var oklanderligt förberett, stora affischer har suttit uppe runt stan, i god tid hölls presskonferens, ett programblad trycktes upp med minnesvärda data om musikerna. Detta är alltså fakta bakom den succé det faktiskt blev av kombinationen Werner-Wallgren-Stenson. En kombination som verkar outgrundlig både musikaliskt och när det gäller att genomföra en högeffektiv show.

Lasse Werner inledde med tre egna verk. Man ska inte tro, att Werner enbart är komiker. Han är en ordentligt begåvad pianist, vilket har bevisats för länge sen, men bör påpekas ytterligare.

Janne wallgren gjorde en något mer sofistikerad entré och spelade helt följdriktigt ett stycke noterad musik av Karl Philip Emmanuel Bach, kallad ’Fantasia’. Därefter en egen komposition, jazzsviten ’Harald’, som bestod av tre satser, den första tillägnad L.Werner. ’Harald’ bedårade publiken, som log inombords.

Bobo Stenson nästan smög sig in på scenen. Försiktigt började han spela. Knäpp tyst i publiken och en enda lång improvisation som rymde musik av sällsynt slag. efter paus fortsatte Bobo bl.a. med Börje Fredrikssons ’Ballad för Laila’. Det var faktiskt ett genialiskt framförande, med nerv och massvis med vibrationer. Märkligt att ingen kommit på idén att göra en soloplatta med Bobo för länge sen.


Mera Wallgren. Eget verk, kallat ’Fem Svarta och en Vit’. Namnet kommer sig av, enligt kompositören, att han bara använder fem svarta och en vit tangent på pianot, detomvända om det framförs på cembalo. Men för mig lät det i alla fall som om fler tangenter var med i leken.

Åter noterad musik. Alan Hovhanes heter kompositören till stycket med enbart långa toner. Egendomlig musik, ett evigt väntande på något som skulle hända men aldrig hände. Mycket konstigt, men effektivt.

Lasse Werner med muggen i beredskap och spelsug i blicken, trasslade sig ur draperierna och bemannade pianot som siste solopianist på scenen. Vart Wagner och  Rachmaninoff tog vägen, som möjligen utlovats i programbladet, vet man inte, men inte desto mindre blev det Wernersk blandning, vilket inte är sämre det.

Konsertens final blev överväldigande. Tänk er själva tre pianister som spelar på samma piano samtidigt! Det blir trångt det. Men hjärtans roligt när Werner-Wallgren-Stenson ger sig på det. Och publiken led av skratthicka på väg ut från Grünewaldsalen, vilket faktiskt inte var något dåligt betyg åt ’Tre flugor i en smäll’.”


De båda Triple Play Jazz piano recenseras när de släpptes 1978 av OJ’s Jan Olsson:

”Det som etsar sig fast i skallen efter några genomlyssningar av dessa båda plattor med idel solopiano är Bobo stensons versioner av Börje Fredrikssons ’Ballad för Laila’. Med sitt lyriska, i och för sig ganska enkla men geniala (för det är det!), spel förmår Bobo förmedla massor av värme och känslor och jämfört med hans bidrag känns Werners och Wallgrens insatser faktiskt mest som utfyllnad. Detta inte sagt för att förringa de båda senare utan enbart för att understryka Stensons storhet!

Den första plattan domineras av Lasse Werner, som fått en hel skivsida att breda ut sig på med frenetiskt spikpianospelande. Tyvärr kan jag dock inte med bästa vilja i världen få ut särdeles mycket av värde ur all denna frenesi och inlevelse. spelglädje, burleskeri och en väldig självsäkerhet kan ju i och för sig vara positiva kriterier, men i Werners fall - på denna skiva - upplever jag dem enbart som tröttande. På live-skivan, där han spelar flygel, är han betydligt mer till sin fördel.

Jan Wallgren, den synnerligen ambitiöse, är som vanligt klart intressant. Själv säger han, att hans musik är en blandning av bebop och Alan Hovhaness, en amerikansk tonsättare och organist, som är mycket starkt påverkad avösterländsk musik. På plattan från Stockholms Konserthus framför också Janne ett stycke av Hovhaness, ’Do you remember the last silence?’, som definitivt har väckt mitt Hovhaness-intrese. Så mycket jazz är det inte förstås, fast det är ju en annan historia.

Men som sagt, Stenson är outstanding på de båda plattorna. Tyvärr har han dock fått minst utrymme av de tre.. Av en total speltid på 77 minuter har han begåvats med 19, Wallgren med 23 och Werner med 31 minuter. I de återstående 3 minutrarna musicerar alla tre tillsammans.”


Åter noterad musik. Alan Hovhanes heter kompositören till stycket med enbart långa toner. Egendomlig musik, ett evigt väntande på något som skulle hända men aldrig hände. Mycket konstigt, men effektivt.

Lasse Werner med muggen i beredskap och spelsug i blicken, trasslade sig ur draperierna och bemannade pianot som siste solopianist på scenen. Vart Wagner och  Rachmaninoff tog vägen, som möjligen utlovats i programbladet, vet man inte, men inte desto mindre blev det Wernersk blandning, vilket inte är sämre det.

Konsertens final blev överväldigande. Tänk er själva tre pianister som spelar på samma piano samtidigt! Det blir trångt det. Men hjärtans roligt när Werner-Wallgren-Stenson ger sig på det. Och publiken led av skratthicka på väg ut från Grünewaldsalen, vilket faktiskt inte var något dåligt betyg åt ’Tre flugor i en smäll’.”


De båda Triple Play Jazz piano recenseras när de släpptes 1978 av OJ’s Jan Olsson:

”Det som etsar sig fast i skallen efter några genomlyssningar av dessa båda plattor med idel solopiano är Bobo stensons versioner av Börje Fredrikssons ’Ballad för Laila’. Med sitt lyriska, i och för sig ganska enkla men geniala (för det är det!), spel förmår Bobo förmedla massor av värme och känslor och jämfört med hans bidrag känns Werners och Wallgrens insatser faktiskt mest som utfyllnad. Detta inte sagt för att förringa de båda senare utan enbart för att understryka Stensons storhet!

Den första plattan domineras av Lasse Werner, som fått en hel skivsida att breda ut sig på med frenetiskt spikpianospelande. Tyvärr kan jag dock inte med bästa vilja i världen få ut särdeles mycket av värde ur all denna frenesi och inlevelse. spelglädje, burleskeri och en väldig självsäkerhet kan ju i och för sig vara positiva kriterier, men i Werners fall - på denna skiva - upplever jag dem enbart som tröttande. På live-skivan, där han spelar flygel, är han betydligt mer till sin fördel.

Jan Wallgren, den synnerligen ambitiöse, är som vanligt klart intressant. Själv säger han, att hans musik är en blandning av bebop och Alan Hovhaness, en amerikansk tonsättare och organist, som är mycket starkt påverkad avösterländsk musik. På plattan från Stockholms Konserthus framför också Janne ett stycke av Hovhaness, ’Do you remember the last silence?’, som definitivt har väckt mitt Hovhaness-intrese. Så mycket jazz är det inte förstås, fast det är ju en annan historia.

Men som sagt, Stenson är outstanding på de båda plattorna. Tyvärr har han dock fått minst utrymme av de tre.. Av en total speltid på 77 minuter har han begåvats med 19, Wallgren med 23 och Werner med 31 minuter. I de återstående 3 minutrarna musicerar alla tre tillsammans.”

Triple play jazz piano 1

Noterade plötsligt att jag hoppat över tre LP-plattor i diskografin för bror Lasse, nämligen "Triple Play piano Vol 1", "Triple Play piano Vol 2" och "Saxofonsymfonin". Därför följer dessa här. Härutöver kommer diskografin i min bok att omfatta en del skivor där Lasse medverkade på ett och annat spår under andra orkesterledare, som Börje Fredriksson och Bosse Wärmell, "Sven Klangs Kvintett" m.fl. samt också nya inspelningar av Lasses musik  med andra musiker.



”Triple play JAZZ PIANO Vol. 1”
(Dragon DRLP12)

Födslovåndor - To Dashiell Hammett - To Raymond Chandler - To Ed McBain -
Ballad för Laila - Dragon’s dance - My favourite modes

Lasse Werner (spikpiano) Spår 1-4, Bobo Stenson (p) Spår 5, Jan Wallgren (p) Spår 6--7
Inspelad i Stockholm 16 augusti 1972 (1-4), Stockholm 12 April 1973 (5) resp. Stockholm 7 Februari 1973 (6-7)

Så här skriver Lasse på baksidan av skivkonvolutet:

”Dom pianosolon som Stenson, Wallgren och jag har skapat, är alla ursprungligen radiosändingar. Vilket osökt för fram till min vän Lasse Westin, redaktör för radioprogrammet Jazzmagasinet, och därmed inititativtagare till denna musiks tillblivelse!

I mitt fall gick det till så att Westinpojken föreslog att jag skulle lira in lite pianosolo, och det klaffade precis med att jag hade gått havande (som det heter)  med lusten att spela på spikpiano.....

Spikpiano är det ljud man associerar till Western saloons och stumfilmsackompanjemang. Hammaren, som slår an pianosträngen, är normalt filtklädd. efter en längre tids användning, blir filten nedsliten, tonen förlorar sin skärpa, och filten måste bytas ut. det är troligtvis snåla pianoinnehavare vi har att tacka för spikpianot, för där har man helt enkelt klätt över hammarens filt med metall, antingen med en plåtbit eller, som i mitt föreliggande fall, med en gemliknande ståltrådskonstruktion. Eureka! Inget filtbyte nödvändigt!

Numera finns dessa instrument bara i musikinspelningsstudios och måste dessutom specialbeställas. det hade jag gjort i samband med en del TV- och radiojobb, mest teater av olika slag, där jag använde det mer eller mindre traditionellt. Men i inspelningspauser kom jag på att här fanns den rika klang, alltifrån cembalo till malmklockor, som jag sökt i mitt eget pianospel, och allt på en juste pianoklaviatur, med dess möjligheter till ett personligt anslag. Så pianist jag är, så har jag en blåsares eller sångares strävan att uppnå den mänskliga stämmans uttrycksförmåga i mitt sätt att spela piano.

När jag åkte till radiostudion så hade jag bara bestämt de tre titlarna. Dedikationer till tre älsklingsförfattare, som jag alltid försöker göra lite PR för! Min pianomusik är däremot improviserad på plats, utan programinnehåll eller litteraär anknytning till, eller tolkning av författarna.

Den (spik)pianomusik du hör här, är helt och hållet ett uttryck av pianisten Lasse Werner, och visar i någon mån hur människan Lasse Werner kände på eftermiddagen den 16 augusti 1972, när han satt vid ett spikpiano med muggen på plats och Lasse Westin vid sin sida, och dessutom eleven Ove Hollner på lagom respektfullt avstånd.

Kära vänner! Mycket nöje! Kolla de tre författarnas böcker också! Finns i pocket.
Hur nära är socialismen?”




TUNA-JAZZEN 25 ÅR!

I lördags hade jag nöjet att vara åhörare under större delen av Tunajazzen på Contrast i Eskilstuna. Jag är tacksam för att jag båda gångerna jag varit Eskilstuna Jazzklubbs gäst blivit bjuden för det kostar mig en guldtvätt av bilen efter varje besök! Eskilstunas kajproblem är större än Strängnäs. Man borde kunna tjäna pengar på all den guanon som hamnar på bilar, gator och trottoarer. Det bara måste vara en sanitär olägenhet.

När ska staten ta sitt förnuft till fånga och tillåta jakt med falk här i landet!

Förlåt utvikningen men den var oundviklig. Det här problemet kommer att ställa till det för Eskilstuna Teater och Contrast-scenen om inget görs åt problemet med fågelträcket.

Sörmlands största och kanske livaktigaste Jazzklubb arrangerade alltså för 25e året denna halvdagsfestival där alla band ställer upp gratis. För en hundralapp fick åhörarna under åtta timmar njuta lika många jazzband och bl.a. höra några av vårt lands främsta jazzmusiker som t.ex. trumpetaren Bengt Ernryd, saxofonisten Göran Östling m.fl.
Vilket evenemang!

Men så var det också nästan fullsatt i salongen under hela tiden. För att publiken skulle överleva 8 timmar så fanns mat och dryck att inköpa och avnjuta tillsammans med den musikaliska spisen.


The Rhythm'n'Bop Orchestra med Alf Bybrant på trumpeten, förre TV-producenten Anders Barnö på barytonsax, Dick Idestam-Almkvist på bas, Göran Östling på tenorsax och den lokale "roten" John Jönsson på trummor. Låtar som fastnade var "Groovy samba" av Sergio Mendez liksom "Dilemma" av Göran Östling. Göran förekom också i konstellationen "Consoul" tidigare under eftermiddagen där också fler av hans fina kompositioner framfördes. Göran hör till våra intressantare jazzkomponister. Han har t.o.m. skrivit en "jazzmusikal" som heter "Bop Lovers" som framförts med Claes Jansson i huvudrollen.
Dags för en repris!


Göran Östling i full blås!


"Absolut Geddas band in" med fr. vänster: Anders Andersson på piano och vibrafon, Emma-Karin Maurin på tvärflöjt och sång, en skymd Jonas Welander vid basen, Leif Linnskog på tenorsax (Leif dök senare upp i Retrojazzgruppen också), Johan strömberg på trummor, Bengt Ernryd och en skymd Håkan Lander på flygelhorn och trumpet samt Björn Gedda på trombon. Absolut hörvärt! 


Hasse och Tage i våra hjärtan!


Ann-Kristin Hedmark, ackompanjerad av medspelare på flera plan: Leif Gellerfalk (sång, piano och Tage), Christer Karlberg (gitarr och Hasse), Lars Thorsberg på bas och Jonas Backman (skymd) på trummor

Väl hemkommen från Karlstad på lördagen var det bara att kasta sig direkt på nästa evenemang. Denna gång Riksteaterns "Vart tog alla hundar vägen?". En kavalkad av godbitar från Hasse Alfredssons och Tage Danielssons epok. Nummer från inte bara Gröna, Gula och Svea Hund utan också från t.ex. operetten "Spader Madame".

Man tänker kanske inte alltid på hur musikaliska Hasse och Tages revyer faktiskt var. Hur viktig ingrediens musiken var. Inte minst naturligtvis Monica Zetterlunds och Gunnar Svenssons Helmer Bryd) förtjänst. Riksteatern har valt ett superproffs att axla Monicas mantel i hennes olika nummer från revyerna, nämligen ingen mindre än den första som mottog Monica Zetterlunds stipendium: Ann-Kristin Hedmark. Hon har samma känsla och utstrålning som Monica och inte minst också en god förmåga att agera, vilket ju också var Monicas speciella kännetecken.

Men också Leif Gellerfalk måste harangeras. Ett mer Tage-likt framförande i röst och intonation får man nog leta efter utan att det för en sekund blev imitation.

Det gäller naturligtvis också Ann-Kristin Hedmark som sannerligen inte imiterar Monica utan är en sångerska i sin egen rätt och stil.

Det här är en föreställning som ingen bör missa som haft någon som helst känsla för Hasse och Tage. Det är musikaliskt, det är roligt, fyndigt och ibland lite sorgligt. Precis som det ska vara!

Gack åstad när föreställninge kommer på en scen nära Dig!

Årets mest minnesvärda konsert!


Gert Palmcrantz och Bengt-Arne Wallin kåserade, spelade skivor och visade filmer.

Årets mest minnesvärda musikaliska upplevelse! Det kan jag säga utan överdrift om årets stipendiekonsert i Monica Zetterlund Sällskapets regi.

Denna gång ägde den åter rum i Karlstad, men dock troligen för sista gången. Eldsjälen i Karlstads Jazzklubb dog nyligen och klubben hade inte förmått att ge detta evenemang dess rätta marknadsföring. Förra gången vi ordnade konsert i Karlstad (också fantastisk) var vi i stora konsertsalen i Kongressanläggningen som rymmer över 800 personer och vi fyllde salongen!!

Den här gången var konserten förlagd till Arenan i Biblioteket, en salong som rymmer några hundra åskådare. Även om det inte såg glest ut så var det inte mycket mer än halvbesatt. Trots att evenemanget inledde den tionde  "Jazzfesten Karlstad".

Det är bara att beklaga dem som inte valt att köpa biljett för att få uppleva årets konsert!

Jag stod i entrén före konserten och pratade bl.a. med en amerikan som undrade vad som var på gång. Jag berättade att det var en jazzkonsert o.s.v. varpå han beslöt att avboka sin middag, hämta sin fru och gå på konserten istället! En från Falun utlokaliserad läkare som heller inte visste vad han skulle göra av sin kväll, lyckades jag också - om än något motvilligt - förmå att köpa en biljett.


Gert Palmcrantz och Bengt-Arne Wallin i full aktion.

Trots att det amerikanska paret inte förstod ett dyft av det inledande samtalet kring Monica Zetterlund, på scenen mellan den legendariske  ljudteknikern Gert Palmcrantz och den lika legendariske trumpetaren Bengt-Arne Wallin, som förvisso tog nästan en halvtimme, men interfolierades med ljud- och filminspelningar med Monica Zetterlund, så var de översvallande förtjusta och nöjda när de lämnade salongen efter konserten. Faluläkaren fick vi nästan fösa ut, så entusiastisk var han, inte minst över det dubbelpianistiska framförandet av en dalsk gånglåt som exekverades av paret Monica och Carl-Axel Dominique. Dessa båda genier vet gu'skelov verkligen inga gränser för sitt musicerande.


Flankerad av Z-sällskapets v.ordf. Kerstin Bagge och ordföranden i stipendiekommittén, Monica Dominique får här Rune Gustafsson mottaga årets stipendium för den etablerade artisten till vilket hörde en check på 40.000:-. I bakgrunden applåderar basisten Hans Backenroth och konfrencieren Annica Smedius.

Så följde utdelningen av årets stipendier. Först till Rune Gustafsson, som är en av vårt lands mest framstående gitarrister varefter Rune fick framträda med orkestern i två nummer.

Årets "nykomling" som får samma ära men blott 20.000:- var sångaren Joachim Bergström. Monica Dominique poängterade i sin harang till pristagaren att han ju faktiskt är ett stort undantag som man bland alla dessa jazzsångerskor!


Här är det Joachim Bergströms tur att framföra sina två nummer. Orkestern för kvällen bestod av Monica Dominique på pianot, Hans Backenroth på bas och Johan Löfcrantz-Ramsey på trummor.

Joachim var för mig en helt ny bekantskap - men vilken bekantskap! Han påtalade själv sin musikaliska släktskap med sångaren Mel Tormé och han har en minst lika fin jazzstämma som Tormé. En otrolig känsla i frasering och framförande. Joachim är egentligen ingen nybörjare men ha mest synts till som skådespelare och musikalartist där han har ärftligt påbrå från pappa Jonas Bergström och farmor Anita Björk.

Så var det dags för kvällens gästartist som också var en ny och överväldigande överaskning för mig - Zoie Finer! Visst visste jag att Sarah Dawn Finer har en sjungande syster, men hade ingen aning om att det var jazz Zoie sjunger!

WOW! Vilken grej! Vilken känsla! Och inte ett enda skivbolag tycks ha begripit vilken sensationellt bra jazzsångerska Sverige har fått i Zoie. Skäms musikindustrin!

Och allra sist fick Zoie och Joachim sjunga en duett tillsammans med orkestern förstärkt med Rune Gustafsson och Carl-Axel Dominique.

Och för mig som satt med vid repetitionerna då man bollade runt ordningen på verser och annat var det obegripligt att musikerna och sångarna fick alla delar helt rätt när det väl gällde! Proffs!

Som sagt - årets bästa jazzkonsert!


Zoie Finer med ibland just den lätt raspiga ton som osökt förde tankarna till Billie Holiday.

Publikkontakt och barriärer!


Sarah Riedel och Jonas Knutsson på Café & Galleri Agueli på Söder i Stockholm

Jag skrev tidigare om vikten av publikkontakt. Inte ens den mest meriterade artist har råd att behandla sin publik nonchalant och som om det inte spelade någon roll att den finns där utanför scenen.

Spelglädje är en annan nästan obligatorisk ingrediens i musicerandet. Har inte musikanterna roligt med varandra och den musik de framför utan lika gärna kan sitta på sin kammare och spela var för sig (men samtidigt), kan de lika gärna hålla till i en studio och låta bli att bjuda in publik.

Om sedan lokalen i sig lägger en viss sordin på stämningen blir saken inte bättre.

Det senare kan man dock inte klaga på när det gäller lilla Agueli på Blecktornsgränd vid Mariatorget på Söder. Lokalen rymmer en publik på runt 30 personer. Stämningen blir omgående intim och familjär.

Jag har lyssnat på mycken god jazz i den lokalen och aldrig blivit besviken. Senast var det "Knutssons Karameller" som lockade. Med Jonas Knutsson på div. saxar, Arne Forsén på piano och Sarah Riedel, sång. Här fanns såväl publikkontakten (t.o.m. nästan fysiskt) som spelglädjen och samspelet.

Kvällens båda karameller: Forsén och Riedel hade valt att bjuda på dels ett set med låtar av Arne Forsén med texter skrivna av den avlidne basisten Kurt Lindgrens änka Kerstin. Finstämda texter och melodier, vackert tolkade av trion. Dels också ett set med bl.a. några låtar av min bror Lasse. Det är kul att flera röster upptäcker hans sånger. Överhuvudtaget var hans musik alltid väldigt sångbar. Kanske blir det tid framöver att förse ytterligare några av hans låtar med texter.

Det kan ju också finnas andra barriärer mellan artist och publik. På Agueli kan man ju stark ifrågasätta varför det i en så liten lokal ska behövas förstärkning och två jättehögtalare. Är dagens sångerskor så organiskt sammanvuxna med mikrofoner att de inte klarar att sjunga rakt ut utan att hålla i något?

Pratade i fredags med den legendariske ljudteknikern Gert Palmcrantz (som spelat in gräddan av svensk jazz genom åren) om detta. Hans uppfattning, som han också lite senare upprepade på Arenascenen i Karlstad efter att vi sett en gammal TV-upptagning med Monica Zetterlund, är att tekniken sannerligen inte gått framåt. På den 60-talsupptagning vi fick se, sjunger Monica till en orkester. Inte en mikrofon inom kamerasynhåll! Och det låter ändå fantastiskt. Idag måste varje sångerska/sångare med självaktning ha en skymmande jättemikrofon rakt framför nyllet hela tiden - och ändå låter det inte bättre!

Nästa gång på Agueli - Snälla Karameller - skippa högtaleriet och möt publiken helt "live"!


Arne Forsén och en av de gigantiska (relativt) högtalarna!





"Ta CDn när dom kommer!"


The Velvet Boys - Kjell Öhman, Rune Gustafsson, Hans Backenroth och Claes Janson på Eskilstuna Teater.

Låt mig redan från början slå fast att en stadsteatersalong knappast är jordens mest tilltalande plats att lyssna på jazz i. Låt mig också slå fast att jag har en viss födsloskada när det gäller hur jazz kan och bör vara, med en bror som kallades den svenska jazzens Gossen Ruda. Men som hans vän och spelebroder Janne "Loffe" Carlsson sa: "Vi hade ju alltid fullt på våra konserter. För folk hade kul och såg att vi hade kul".

Spelglädje alltså!

Rubriken på detta inlägg travesterar Claes Jansons fyndigt formulerade försäljningssnack inför pausens CD-försäljning som skulle ske i foajén dit alla skulle bege sig: "Ta CDn dit ni kommer".

Efter att ha förvånats igenom två timmars konsert dedicerad till Nat "King" Coles musik, måste jag tyvärr säga: "Ta CDn hellre när de kommer".

Här är några av Sveriges främsta jazzmusikanter. Skickliga, erfarna, oerhört drivna på sina instrument. Och så har dom absolut NOLL PUBLIKKONTAKT! Inte ens en vridning på huvudet antydde att de brydde sig det minsta om de varma applåder de ändå fick. För mig som gammal serviceutbildare är det ett oerhört respektlöst uppträdande.

Rune Gustafsson har väl någon gång kallats "Sfinx" men i det här gänget var han nästan en muntergök. Publiken chockades när han plötsligt tittade upp och utropade "Fly by"!

Kjell Öhman på flygeln spelar oerhört habilt, ofta t.o.m. briljant. Han har dessutom gjort suveräna arrangemang för kvällen. Legenden Rune Gustafsson spelar legendariskt på sin gitarr utan att röra en min eller lyfta blicken, Hans Backenroth på basen är den enda som jag har en känsla av verkligen anstränger sig! Ibland spricker hans ansikte rent av ut i ett leende. Och hans härliga bassolon är också de enda som belönas med spontana applåder. Jag tror han känner sig lite främmande i det här gänget.

Om det hade varit så att det var Claes Janson som var huvudattraktionen och som hade med sig en back-up-orkester vilken som helst, hade man kunnat tolerera ett så glädje- och respektlöst framträdande, men nu är de alla del av ETT GÄNG som kallar sig The Velvet Boys.

Claes Janson - en av Sveriges underbaraste jazz- och bluesröster. Som faktiskt också har en del av Coles röst i sig om ock något strävare (vilket inte är en nackdel). Han försöker lätta upp det hela med berättelser om och kring Nat "King" Cole, men vad hjälper det när gänget bakom honom "gör sin grej" och gör det klanderfritt ur musikaliskt synpunkt - men var för sig! Inte egentligen tillsammans. Inte tittar upp ur noterna en enda gång och inte visar minsta tecken på att musiken är kul att spela eller att det är roligt att just nu spela just här och tillsammans med just de båda andra.

Så frågar man sig om Jansons entusiasm för Cole inte delas av orkestern eftersom inget av de rent orkestrala styckena påstås ha någon koppling till honom. Varför då ha dem med i ett program som är en hommage till denne mycket specielle sångare och pianist. Det måste väl finnas massor med låtar som Cole också bara spelat intrumentalt.

Nej, det var en sorglig upplevelse av saknad spelglädje, saknat engagemang, saknad publik- och musikantkontakt. Alldeles säkert blir intrycket av gänget bättre om man bara lyssnar på deras CD.

Kan man hoppas på att livsandarna återkommer till dessa musikaliska giganter så att kommande konsertbesökare får en mindre trött och mer glädjefylld upplevelse?

Nu kan Du bänka Dig i Zetterlunden!


Konstnären Fredrik Wretmans skapelse ännu övertäckt inför invigningen!

I måndags var det så äntligen dags att inviga Sveriges första audiovisuella minnesmärke - Monica Zetterlunds bänk i Zetterlunden (eg. Monica Zetterlunds Park) på gränsen mellan Vasastan och Östermalm i Stockholm.

Konstnären Fredrik Wretmans idé om att "Bänka sig i Zetterlunden" blev verklighet. Monica Zetterlund själv hade ju sagt att hon absolut aldrig ville "stå staty"! Så det närmaste hon kom detta är i de lyktstolpar som Fredrik Wretman formgivit och som bär - som en fixeringsbild - Monicas profil.

När man sätter sig på bänken går en ljudanläggning igång som spelar ett antal av Monicas låtar. Vilka har en facebook-enkät fått avgöra. Och det rör sig ju då om de låtar som Monicas publik har älskat mest (även om Monica själv var ganska trött på "Sakta vi gå....."). Tillräckligt många för att man nog inte hör samma låt två gånger under en "sittning".


"Publikhavet" i parken

Invigningen hade lockat en stor publik. Säkerligen var de flesta av de hundratals enskilda där, som bidragit till de  300.000:- som Monica Zetterlund Sällskapet samlat in för ändamålet och som motsvarar hälften av totalkostnaden. Den andra hälften har den stora bodstadsrättsföreningen som gränsar till parken, bidragit med. Liksom Stockholms stad som stått för upprustningen av resten av parken.


Här väntar Monica Zs vänner på att det hela ska ta sin början. Fr.v. Hasse Alfredsson, Konstnären Fredrik Wretman i tomteskägg, Monica Nielsen med Fatima Svendsen bakom sig, Tom Alandh i rutig skjorta och Hans "Lelle Printer" Dahlman.


Ordförande i sällskapets stipendiekommitté, Monica Dominique och Hasse Alfredsson som verkar koncentrera sig inför sitt invigningstal.


Bernt Rosengren förbereder sig i skymundan för sin insats.


Konstnärens stolta moder Meg Westergren i publiken.


Vår eminente styrelseledamot och dagens ljudtekniker Gert Palmcrantz visar nacken t.v. Bernt Rosengren och Ulf Andersson på saxar (ej med på bild: Rune Carlsson på trummor, Hans Backenroth på bas och Monica Dominique på piano). Bengt-Arne Wallin t.h. avvaktar framförandet av sin specialkomponerade invigningsfanfar. I publiken bakom syns Bosse Parnevik och Jonas Hallberg.

Först på programmet framförde Ann-Kristin Hedmark några Monica-favoriter till ackompanjemang av gitarristen Christer Carlberg.

Därefter talade i tur och ordning stadsdelsnämndens ordförande Hanna Broberg och Stockholms konsts chef Mårten Castenfors som varit en intresserad och ovärderlig stöttepelare för Z-sällskapets styrelse i detta projekt.

Därefter spelade gänget på bilden ovanför några låtar.


Eskilstuna Jazzklubbs Sten Elmgart (t.v.) med två av jazzens museimän, Jazzarkivets förre chef, Jens Lindgren i beige kavaj m. fru och Jazzens Museums Rolf Carvenius i svart t.h.


Hasse Alfredsson invigningstalar. På ett lysande sätt försökte han få oss att tro att han med hjälp av ett stort pappersark med en massa små svarta prickar var den som lärt Monica att sjunga.

Sedan var stunden kommen för själva invigningen. Hasse Alfredsson ville göra gällande att när Tage Danielsson och han första gången träffade Monica, så kunde hon allt - utom att sjunga. Spirituellt, emotionellt, humoristiskt och kärleksullt förmedlade han Monicas alla kvalitéer.

Därefter läste han den text som Tage skrivit om som både Monica och Hasse själv fann så enastående: "Var blev ni av alla drömmar" medan han förflyttade sig bort till bänken och drog av skynket.

Så skulle han sätta sig och lyssna! Men inget hände tydligen! Vi som satt kvar vid "scenen" hörde bara ett missbelåtet utrop och såg Gert Palmcrantz ta ett tigersprång över balustraden och rusa genom publiken. Förmodligen var inte ljudanläggningen aktiverad p.g.a. övertäckningen så det gällde att "trycka på knappen".

Så var allt väl, bänken invigd och allmänheten kunde ta plats och njuta av Monicas röst och sång.



Den avtäcka bänken fylldes raskt av lyssnade Monica-fans.


Bland dem Monicas gamla vän Maj Sjöwall.

Därefter vidtog minglet bland bidragsgivare, styrelseledamöter och andra gäster utanför restaurangen Claes på Hörnet i parkens andra ände. Sällskapet Stallbröderna hade den goda smaken att arrangera sin årliga kräftskiva just där och då. Och jag fick tillfälle att prata med den just 82-årige Lasse Lönndahl i vars TV-program "Tonårsdags" jag medverkade på 60-talet, liksom med min gamla mors gode vän Anders Eldeman m.fl.

Så var det dags att avsluta det hela med en god middag i glada Monica-vänners sällskap. I mitt fall blev det med Maj Sjöwall, Fatima Svendsen och Sten Elmgart vid bordet. Men andra dök också ner vid bordet under kvällens lopp.


Tre av Monica Zs bästisar, Fatima Svendsen och Ann-Kristin Hedmark. Kerstin Bagge i vitt i bakgrnden.


Sonen Pontus dök också upp (t.v.), Maj Sjöwall, Fatima Svendsen (Eva Bysing i bakgrunden) och Monica Zetterlund Sällskapets ordförande Bengt Säve Söderberg (tillika ordförande i Svenska Jazzriksförbundet)




Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0