Det finns annat än fotografier, Magnus Olausson!

 
 
En händelserik dag! Gripsholms slott var det enda av de kungliga slotten som hade öppet idag. Resten var stängda och all tillgänglig personal inkallad till Stockholms Slott och prinsbröllopet.
Men som sagt, på Gripsholm var det årsmöte i Gripsholmsföreningen som gällde och avtäckning av årets hedersporträtt som överlamnades av föreningen till statens porträttsamling.
I år avbildades överlevaren från Auschwitz, Doktor Hédi Fried, psykolog och författare. En fascinerande kvinna, 91 år – eller 70 om man väljer det födelsedatum som hon själv gärna använder, nämligen då hon kom till Sverige och upplevde att få födas på nytt. Verbal och med en stark ambition att bidra till att vi inte får glömma nazismens vanvett även om hon medgav att minnet inte längre är lika kristallklart.
 

Porträttet var ett fint fotografi av Sanna Sjöswärd, själv invandrad till Sverige som adoptivbarn från Iran.
Låt mig först säga att det är ett mycket intressant fotografi, form- och berättarmässigt sätter det fantasin i rörelse.
Låt mig sedan säga att det är SORGLIGT att chefen för porträttsamlingen så till den milda grad tyckts ha snöat in på fotoporträtt! Därigenom åsidosätter han också målare, grafiker och skulptörer som genom sin konstform kan tillföra ett porträtt andra kvaliteter än vad som någonsin kan rymmas i en aldrig så välfångad eller välkomponerad ögonsblicksbild för den visar just bara – ett fruset ögonblick, medan ett målat eller skulpterat porträtt kan tillföra så mycket av konstnärens impressioner av annat än stundens närvaro.
Och om det nu är så att porträttsamlingen av sin chef anses ha missat fotokonsten och därför måste jobba ikapp, så kan man ju säga att det ju faktiskt då också saknas skrivna porträtt såväl i text som i musik! Är det inte dags också för dessa porträttkonster, Magnus Olausson?

STIM – EN ODEMOKRATISKT STYRD ORGANISATION!

 
 
STIM är en intresseorganisation för landets alla musikaliska upphovsrättsinnehavare, låtskrivare (kompositörer och textförfattare) samt förläggare.

STIMs uppdrag är att för sina anslutnas räkning inkassera och fördela alla de rättighetsintäkter som strömmar in från radiostationer, varuhus, hissägare, gymägare o.s.v. Såväl här i Sverige som från andra länder där motsvarande organisationer har hand om den lokala hanteringen. Intäkterna ska sedan fördelas mellan de inblandade upphovsmännen. Mestadels sker detta på basis av låtlistor från radiostationer och konserter, d.v.s. efter vad som faktiskt spelats. Men det säger sig självt att många gånger när ersättningar från t.ex. gym, butiker, närradiostationer m.fl. bygger på ett fast avtalsbelopp oavsett vad som spelas, så uppstår problem med fördelningen. Vilka är de rättmätiga upphovsmännen? Hittills har STIM använt sig av ett s.k. analogisystem, d.v.s. man har fördelat efter en ”likare” och till denna likare har man av outgrundlig anledning utvalt Sveriges Radios P4-kanaler. Vilket innebär att t.ex. kompositörer av instrumental musik aldrig får ett nickel från dessa analogisummor (150-200 miljoner förra året). Knappast heller jazzkompositörer, eller andra mer udda musikverk som inte spelas i P4 men desto mer i närradion.
Istället har intäkterna fördelats huvudsakligen till de ”fyra stora” musikförlagen och deras artister, Universal, Sony Music, Warner och EMI. Dessa multijättar dominerar helt utbudet i P4-kanalerna.

STIM skapades 1923 och har idag 71000 anslutna upphovsmän och rättighetsinnehavare. Men bara 450 av dessa är formella medlemmar i den ekonomiska föreningen STIM u.p.a. (”utan personligt ansvar”) och har därmed rösträtt vid de årliga stämmorna där styrelse m.m. tillsätts.

Men det räcker inte med det! Inte heller dessa röstberättigade 450 medlemmar har någon möjlighet att påverka valet av vilka som ska sitta i föreningens styrelse! Låter det märkvärdigt? Absolut! Det är MYCKET märkvärdigt. Och i mina ögon helt orimligt i dagens samhälle.

Istället tillsätts dessa nio styrelseledamöter och sex suppleanter enligt STIMS stadgar av tre helt andra intresseföreningar: FST (Föreningen Svenska Tonsättare), SKAP (Sveriges kompositörer och textförfattare, samt MUSIKFÖRLÄGGARNA.

Men då kan väl medlemmarna vid nästa årsstämma besluta att ändra stadgarna på denna punkt så att man kan komma ifrån detta besvärande demokratiska underskott. För att ändra stadgarna så krävs beslut vid två stämmor. En ordning som STIM delar med de flesta föreningar i Sverige. Inte så märkvärdigt alltså.

Men se här! Då kommer det kluriga i stadgarna! I den 21a paragrafen står följande:


 
Ändring av föreningens stadgar sker på sätt föreskrivs i gällande lagstiftning om ekonomiska föreningar och skall dessutom för att bli gällande godkännas på styrelsesammanträde (Min fetmarkering), varvid minst sju ledamöter - däribland minst en representant för var och en av de i 13 § nämnda föreningarna - skall vara eniga om beslutet.

Ser ni finessen? Just det! Styrelsen lär inte rösta för en stadgeändring som förminskar eller inkräktar på den bekväma maktposition man har när det tas beslut om investeringar i fastigheter, sparkande av tjänstemän och verkställande direktörer etc. Styrelsen är alltså helt autonom och behöver inte bry sig ett dyft om vad föreningens medlemmar anser.

STIM har dock börjat känna att det blåser! Under det senaste året har det s.k. MUSIKUPPRORET 2013 bildats som till en början ägnat sig åt att komma till rätta med analogifördelningen. STIM har tvingats inse att en bättre kommunikation med medlemmarna krävs. Det är ju faktiskt så att idag har inte STIM någon monopolställning längre, men i kraft av sin helt dominerande och etablerade ställning är det näst intill omöjligt för andra organisationer att bryta in i denna rättighetshantering.

Så i veckan anordnades därför ett ”dialogmöte” kring analogisystemet och dess för- och nackdelar. Ett möte helt framtvingat av MUSIKUPPRORETs aktiviteter (bl.a. en polisanmälan av STIM för att man försöker hemlighålla sin medlemsförteckning t.o.m. för medlemmarna själva!

Härvid ställdes en högst relevant fråga av en av deltagarna: ”Vem äger STIM”?

Ja, vem äger STIM? 

Enligt STIMS hemsida ägs föreningen av de 71000 anslutna upphovsmännen. Det framstår lite som ett s.k. ömsesidigt försäkringsbolag. Men det anges också att bara de som också är medlemmar kan rösta på stämmorna. Vidare kallas FST, SKAP och MUSIKFÖRLÄGGARNA för ”representanter för våra ägare”.

Det är ju faktiskt så att de som genererar intäkter till STIM är alla de anslutna rättighetsinnehavarna, inte de 450 som betalat 10 spänn för att bli medlemmar! Så tanken att det är de 71000 som ”äger” STIM känns ju rimlig. Och ändå har varken dessa eller de 450 någon egentlig möjlighet att påverka hur styrelsen ska vara sammansatt eller vad den ska göra och besluta. Det kallar jag ett gravt demokratiskt underskott fjärran från vår tids rättsuppfattning. Här måste lagstiftare och andra träda in för att man ska komma till rätta med denna anomali. För att gå den väg som STIMs stadgar utvisar kan aldrig leda framåt.

"De döda tar inte anstöt"

Mats, knappt fyra år, förmodligen första gången på skidor på Kungsholms Kyrkogård (framför Vitalis grav) med storasyster Brittmarie som lärare.
 
"Småpojkar bygger snöfästningar bland gravstenarna och spelar kula på gångarna, när de första fläckarna med vått grus töat fram; småflickor hoppar rep på terrassen framför kyrkoportalen; och på sommarkvällarna ger träden lite vänlig skymning och avskildhet åt förälskade par som ingen annanstans har att ta vägen. De döda tar ingen anstöt."
 
Detta citat av författaren Sten Selander har jag hämtat ur Per Wästbergs "Stockholm" som till stor del utspelar sig runt Johannes kyrkogård i Stockholm. Omgiven av fyra skolor som använde kyrkogården som rastgård och lekplats inte bara under skoltid utan den var också deras lekplats som bodde i kvarteren runt om.
 
Precis så växte jag också upp. Visserligen var inte biltrafiken särskilt påtaglig under min tidiga barndom vid Kaplansbacken på Kungsholmen. Gatuytan upptogs ännu av de vedstaplar som krigets kolbrist gett upphov till, och den muromgärdade gatstumpen rymde till och med en sandlåda som vår farfar sett till att den kom på plats.
 
Syster Karin och hennes kompis Carin Almgren som bodde i samma hus som vi, svischar nerför kyrkogårdsbacken utmed Kaplansbacken. Husen i bakgrunden är idag Stiftelsen Höstsols lägenheter.
 
Men den stora trygga lekplatsen var ändå Kungsholms kyrkogård som gränsade till vår gata. Där kunde man leka kurragömma utan att ha en aning om att man måhända borde visat vördnad inför skalden Vitalis grav eller den ormomgärdade släktingen till den store Döbeln vid Jutas. Den långa sluttande backen i kyrkogårdens östra del utmed Kaplansbacken fungerade vintertid som kvarterens skid- och kälkbacke och en omtänksam kyrkogårdsvaktmästare satte varje år upp ett lågt trästaket tre meter innanför det svarta järnstaket som avgränsade kyrkogården från Hantverkargatan och som naturligtvis utgjorde en potentiell fara för alla som inte kunde få stopp på sin framfart redan innan. Men frågan är om träräcket inte var lika illa egentligen. Det var dock inget som vi barn tänkte på.

Gamla kälkbacken anas i bildens bortre del med sluttningen ner mot Hantverkargatan. (Bilden från Wikimedia Commons)

Idag är grässluttningen till stor del upptagen av askgravar och den övre delen har blivit minneslund, så kälkåkning är inte att tänka på längre. Synd! Jag har en känsla av att döden för vår generation var mindre dramatisk av flera orsaker, men det nära umgänget med de avlidna på kyrkogårdarna i staden spelade säkert en viktig roll i detta. Idag har kyrkogårdarna blivit tystare och människorna som hastigt rör sig över dem, mer vördnadsfulla. Varför? Om jag trodde att jag skulle kunna ha en uppfattning som avliden så skulle den nog förorda liv, rörelse, glädje och skratt snarare än stillhet och tystnad. Som sagt, de döda tar ingen anstöt!
 
 
 

"Konst uppenbarar något!"


Sommarläsning i mysterieform!



Sommar innebär alltid stunder också dagtid, tillbakalutad i en skön stol i skuggan med en god bok.

Årets sommar var inget undantag, men stor del av läsningen var ovanlig. I våras återfann jag åtta stycken av min barndoms Mysterieböcker av Enid Blyton utgivna på 50-talet före Blytons Fem-serie (som jag aldrig riktigt kom in i). Böcker jag sedan länge trott förlorade men som alltså låg i en låda på loftet som jag precis räddade från sonens rensningsaktion!

De låg sedan där och tittade på mig med sina färgglada och för tiden ovanliga omslag.

De var ovanliga inte bara med sin tekniska lösning utan också i sin genomtänkta design. Konsekvent genomförd av en illustratör som signerade sig ”NH” eller ”N Hosse”. Från början utgivna i Sverige på Lindfors förlag, senare på Rabén & Sjögren.

Torsten Lindfors var en mångsidig man. Yrkesmilitär, bokförläggare, författare, översättare och uppfinnare! Bl.a. drev han ett företag som hette Nordiska Integral AB där han exploaterade sina uppfinningar inom bokbindning med lim och perforering. Det heter ”integralband” har jag lärt mig och är en slags halvmjuka kartongomslag som var något nytt då på femtitalet.

Torsten Lindfors översatte själv flera av Blytons böcker. Och var f.ö. pappa till skådespelerskan Viveca Lindfors.

Jag utgår från att kreatören bakom de fantasifulla omslagen, N. Hosse var svensk. Vet någon något om denne?

Däremot växlade illustratörerna till inlagorna. Alla engelska. Ingen särskilt märkvärdig. Bara i några av böckerna illustreras huvudpersonen Fatty som något rundlagd (Smeknamnet tillkom p.g.a. hans initialer: Fredrik Algernon Trotteville + det faktum att han var fet!).

Jag tänkte att jag kanske skulle klara av att läsa en av böckerna igen i vuxen ålder. Mest ville jag läsa för att kontrollera att de inte var så rasistiska som Enid Blyton beskyllts för att ha varit, innan jag lämnade dem till barnbarnen för läsning.

Men jag fastnade direkt igen! Och läste alla åtta med god behållning. Där finns såväl humor som spänning. Jag förstår varför jag slukade dem i tolvårsåldern. Visst skildras en tidsålder som är annorlunda än dagens när det gäller uppträdande mellan människor och mellan barn och vuxna, men språket är friskt och takten hög. Att huvudpersonen karakteriseras som fet och häcklas för det, skulle måhända anses vara på gränsen till mobbning idag, men ordet var inte uppfunnet då och det hela sker på ett ändå respektfullt och vänskapligt sätt.

Däremot är det fråga om inte den behandling dessa fem ungdomar utsätter den stackars konstapel Theophil Goon för, hade fått ett och annat ögonbryn att lyftas idag även om de trakasserier som dagens poliser utsätts för på många sätt är väsentligt grövre.

Fatty är en allkonstnär. Kan allt och vet bäst men får aldrig tillfälle att framhålla sig själv innan han effektivt tystas av vännerna. Däremot får han ibland excellera med en fenomenal deklamationsförmåga när han utan problem direkt avslutar konstapel Goons borson Erns försök att skriva ”posi”. Ern kommer sällan förbi första versen, men då rycker Fatty in och deklamerar en fortsättning direkt ur hjärtat som här i den näst sista boken i serien. Mysteriet med Tjuvgömman:

DET GAMLA KÄRA HUSET
(påbörjat av Ern Goon och fullbordat av Fredrik Algernon Trotteville)

Ett gammalt vackert hus
som förr var fullt av folk
stod övergivet nu
förfallet, tomt och öde.

Men jag förstod dess tal:
”Nu alla övergett mig,
nu äro rummen nakna
och ingångsporten låst
och alla mina fönster,
som blinda ögon stirra.
Alls ingen skorsten ryker,
alls inga rosor blomma,
som förr mot mina väggar.
Det enda som är kvar
är murgrönan som klänger
och sveper mig som i en
grön och vacker schal.

En gång i tiden hette
jag också Murgrönsvillan
men nu är allt förfallet
själv är jag en ruin.
Det enda som skall leva
när jag är stoft och aska
och även då ska svepa
mig i sin gröna schal,
är murgrönan som klänger
och lever genom sekler
med ständigt gröna blad.”

 
Det kanske märkligaste av allt: en av böckerna har jag på något sätt övertagit/lånat och inte återlämnat eller på annat sätt kommit över från en Gunilla Hertell som i sin tur tydligen tagit över den från sin storasyster Stella som fått den i julklapp 1955.
När jag frågar Henrik Hertell som bor i Strängnäs och som jag känner berättar denne att det är hans båda systrar! Hur den kan ha kommit i min ägo är dock mycket förbryllande och hittills ett olöst MYSTERIUM!

Alltså det här med minareter och kyrkklockor!

 
Antagligen ger jag mig ut på tunn is nu men jag måste ändå säga att de som hänvisar till att islamska moskeer i Sverige också ska få ha böneutrop från sina minareter bara för att de kristna kyrkorna har klockor "som stör minst lika mycket", i mina ögon gör en alldeles felaktig jämförelse. (Senast i RingP1 härommorgonen)
 
Långt innan Sverige blev kristnat byggdes försvarstorn eller "kastaler" här och var i landet. Deras uppgift var dubbel. Dels skulle ägarfamiljen i fästningstornet ha en tillflykt i händelse av krig och ofärd, dels kunde man från toppen hålla utkik efter eventuella fiender som smög omkring.
 
Också inne i städerna byggdes liknande torn (finns idag motsvarande i flera gamla italienska städer). Där höll man inte bara utkik efter fientliga framstötar utan också efter bränder som man då tidigt kunde larma om.
 
"Klockan är ett och allt är väl" och liknande väktarutrop var väl dåtidens "kyrkklockor" inte bara i Sverige utan också i många andra länder.

Så småningom kristnades Sverige och storbönderna började bygga kyrkor på sina gårdar. Det var inte helt ovanligt att kyrkan då byggdes ihop med den befintliga kastalen som fick tjäna som kyrkans torn vilket så småningom försågs med klockor, vars uppgift inte bara vara att ringa samman till gudstjänster, bröllop och begravningar utan att också ringa klockslagen och kanske viktigast av allt, ringa och kalla allmogen samman vare sig det gällde krig eller bränder. Flera exempel på dessa tidiga kyrkor finns runt om i landet.
 
Här fanns ingen uppmaning till bön eller påstående om att Gud är störst. Endast sammanringningar och klockslag.
 
Det är trots allt lite skillnad mot den sorts böneutrop som islam praktiserar. Inget fel i dessa, men de ska inte jämföras med svenska kyrkklockor.
 
Så kan man ju fråga sig om effektiviteten i vårt moderna samhälle att kalla samman troende med hjälp av dessa böneutrop som i fallet vid Fittja inte ens får riktas mot de områden där det bor folk. Är det inte enklare att göra som Svenska Kyrkan och andra trossamfund gör: annonsera i tidningen. Kanske lägga upp tiderna på hemsidan eller ett anslag på mosképorten!
 
Det gör ju trots allt kyrkorna sedan länge.
 
Klockringningen har inte längre den praktiska funktionen. Sammanringning sker av tradition liksom man ringer i klockorna på nyåret, Klockslagen sker av praktiska skäl för omgivningen.
 
Ingen skulle nog komma på tanken att ställa klockan efter ett böneutrop.
 
Islamska företrädare påstår att böneutropen är viktiga för deras trosutövning och att det sker av tradition. Fullt acceptabelt. Men varför inte istället ta till en modern metod som torde vara mycket effektivare och mindre omgivningspåverkande. En metod som fyller precis samma funktion: ett enkelt sms!

Man kan ju inte säga att dessa utrop skett på detta sätt i evärderlig tid! Då hade man ju fortfarande knatat upp och ner för trapporna och ropat för full hals från balkongen. Men det kanske är skyddsombudet som förbjudit trappspringet vilket lett till att man numera sitter i en stol på markplanet och ropar in i en mikrofon kopplad till högtalare på balkongen högt däruppe.

Jag tror ingen skulle ha haft invändningar om man faktiskt velat upprätthålla samma urgamla tradition att låta en människa genomföra utropen som man gjorde förr.
 
Precis som våra klockor fortfarande gör som alltid förr: ringer utan någon högtalarförstärkning.
 
 
 
 

Är en rondellhund mer värd än Lilla Hjärtat?

 
 
Under det gångna halvåret har jag fått anledning att reflektera över detta med tryck- och åsiktsfrihet, främlingsfientlighet och politisk korrekthet.
 
Jag växte upp i ett hem, där ingen frågade om mina lekkompisar var svarta, judar, muslimer eller homosexuella. De var – lekkompisar. Ingen skulle ens heller antytt att någon var mer värd än någon annan. Denna anda färgade mitt sätt att möta människor framgent i livet. Och detta trots att jag läst sönder både "Tintin i Kongo" och "Där Jultomten bor".
 
Jag försöker möta min omvärld med öppen blick, nyfikenhet och ett leende på läpparna. Möts jag av samma attityd från andra, vad spelar det då för roll om de har en annan hudfärg, vilken religion de bekänner sig till eller vad de har för sig i sitt sovrum.
 
Jag vill inte påstå att inte också jag kan uttala generaliseringar, att jag kan hemfalla åt fördomsfulla uttalanden om grupper av människor. Men aldrig så att det skulle betyda att någon var mindre värd än någon annan.
 
Det som väckte mina tankar var saker som kom att hända i anslutning till att Cecilia Sylvan Henrikssons och Patrick Gibsons bok "Svart i Sverige" kom ut. En bok som berättade om hur vi bemött och bemöter människor med en annan hudfärg i Sverige genom tiderna.

Jag vet inte om det var slumpen som styrde det som sedan hände. Först historien med Kulturhusets bibliotekarie som plockar bort Hergés serialbum "Tintin i Kongo", så debaclet med Makode Lindes beramade tårtkalas för Kulturministern, sedan den märkliga historien om Stina Wirséns "Lilla Hjärtat" och slutligen Disneys beslut att klippa bort några scener ur "Jultomtens verkstad".
 
I alla dessa fall tycks en person som företräder vad som kallats en militant organisation för svarta, ha varit mycket aktiv. Är det så vårt samhälle och dess konstliv ska styras i framtiden? Av en liten militant organisation som utnyttjar vår svaghet för vad som anses politiskt korrekt? Är vi ett folk av svaga stackare som inte vågar se vår historia med öppna ögon? Som inte är kapabla att avgöra att sagofigurer från 20- och 30-talen inte alltid lever upp till vår nuvarande föreställningsvärd! Eller att våra barn kan förstå och inse detsamma? Hur kan vi isåfall överhuvudtaget sätta Kalle Anka i händerna på dem? Eller Bibeln!
 
Jag kan inte låta bli att undra var alla de befinner sig, som reste sig som en man till tryck- och åsiktsfrihetens lov då Jyllandsposten publicerade några nidteckningar som påstods föreställa profeten Mohammed, eller då den mediokre Lars Wilks skulle apa efter med sina rondellhundar?
 
Plötsligt tycks de som då ställde sig på barrikaderna till försvar för konstens och konstnärens frihet, nu istället generat ha krupit ner och hukar bakom.
 
När jag forskade kring den märkvärdige konstnärsmodellen som kallades "Negern Pettersson" stötte jag många gånger på dessa munsnurpare vars ansikten tycktes skrynklas ihop bara jag yttrade ordet "neger". Det hjälpte inte att jag berättade att han faktiskt kallades så på den tid han levde. Varför skulle jag då börja döpa om honom idag bara för att vi fått en annan syn på själva ordet "neger". "Afroamerikanen Pettersson"?
 
Vi kan väl inte börja skriva om historien så fort ett ord eller ett sätt att illustrera blir politiskt inkorrekt!
 
Disneys raderande av en liten svart leksaksdocka och en äldre manlig docka med krokig näsa (!) blir ju bara ett än mer effektivt sätt att fullfölja Hitlers försök att radera ut ett helt folkslag! Är det vad vi vill?
 
 
I all synnerhet som Disney i originalboken från 1936 gör den svarta dockan till en medveten liten flicka och minsann inget mähä (som möjligen skulle kunna ha varit motivet för borttagandet av den lilla blonda dockan).
 
Och bortsett från det på den tiden allmänt brukade ordet "nigger" som definitivt idag skulle bytts ut och några andra "attribut", så framstår den lilla figuren som en helt igenom kapabel person som står upp för sig själv och sin person:
 
– Nej, titta på niggern! skrek Jultomten, då en livad och glad svart docka kom farande med en fart av 100 kilometer i timmen.
 
– Varför är du så belåten, frågade han dockan, som viftade med armarna, rullade med ögonen och visade sina granna vita tänder i ett brett grin.
 
– Skulle inte jag vara belåten, skrattade dockan, jag som är så välgjord att jag inte kan gå sönder ens om den slarvigaste unge slänger mig på golvet då den blir arg.
 
Och innan Jultomten visste ordet av, så satte negerdockan sig med kläm på OK-stämpeln och sedan vände hon baken till och visade att hon var stämplad med ett fint betyg.
 
– Bra, bra, sa Jultomten, du klarar dig tydligen utan min hjälp.
 
– Skulle tro det, ropade negerdockan och vinkade nedlåtande åt alla de misslyckade leksakerna som lågo travade på hyllorna runt väggarna och som vore stämplade med "nix godkänt".
 
– Ligg ni där och skäms! fortsatte hon, men jag kilar vidare jag! Och därmed dök hon på huvudet ner i en stor säck, där redan många hundra klappar lågo samlade. Det sista som syntes av henne var stämpelns bokstäver i baken.
 
 

När jag sedan tittar på oiginalfilmen efter den lilla dockan som "skulle kunna vara en jude" (sic.), så hinner jag knappt ens uppfatta hur den dockan ser ut. Den finns inte heller med i bokens illustrationer.
 
Då är isåfall Kasperdockan, "Hoppe Jack", som dinglar på sin spiral betydligt mer iögonenfallande med sin stora kroknäsa. Vad ska han kunna tänkas vara? Arab? Jude? Eller rent av en svartmuskig italienare!  Men varför skonades han från den politiskt korrekta saxens framfart?
 
 
Och varför skonades de två små kineserna? De om några är väl stereotyper!
 
Nej hela denna cirkus drar ett löjets skimmer över vår kulturdebatt. Är vi inte mogna människor med förmåga att avgöra vad som är "bra" och "dålig" konst, vad som är "rätt" och "fel" i olika diskrimineringsfrågor, utan att någon Big Brother ska tillåtas ta fram saxen eller suddgummit för att i den allmänna politiska korrekthetens namn utplåna oönskade bilder.

Vi tycks vara tillbaka på den tid då fikonlöv målades och klistrades över "känsliga" partier i målningar och bilder.

Är det vad vi vill?
 
 
 

"Var inte rädd för mörkret" – igen!

Just hemkommen från ett besök med ljuständning vid lille Nisses grav på Mariefreds kyrkogård, där vi också tände ljus för andra nära och kära som inte finns med oss längre. Vi passerade då också vännerna Karin och  Harry Karlssons grav och jag kan inte låta bli att åter publicera Harrys underbara DN-teckning med Erik Blombergs vackra dikt. Teckningen visar just kyrkogården i Mariefred och stämningen där är ljus och varm. Var inte rädd för mörkret!
 
 

En laptop från anno dazumal!

Dåtidens laptop!
 
 
Hustrun gav mig igår uppdraget att städa ovanpå några skåp i matsal och bibliotek, dit hon inte når. Bl.a. står där en liten byst av min farfar Oscar ovanpå ett gammalt reseschatull som farfar köpte 1945 av sin vän och yrkesbroder Kaptenen Ernst von Posts änka Tante Lotten, för att ge till sin son, min pappa Einar, i julklapp samma år.
 
Schatullet, som tillhört Farbror Ernsts pappa (eller möjligen rentav farfar. Båda hette Ludvig den ene var generalmajor och den andre major), majoren vid Sörmlands Regemente,  Ludvig von Post, var vid köpet ganska defekt, med märken efter lägerliv och efter militära och andra resor. Att det varit med i skakande skjutsvagn och på trossen syntes. Invändigt hade alla mahognyytor beklätts med enkelt glanspapper. Några glasburkar var borta eller trasiga, sanddosan helt försvunnen.
 
Farfar lämnade skrinet till renovering. Nya glasburkar och lock anskaffades. De gamla silverlocken som fanns kvar var stämplade 1839, men de nya tillverkades av mässing som försilvrades. De ursprungliga träytorna togs fram. Alla mässingsbeslagen sågs över och putsades.
 
Det vackra schatullet stod alltid i hallen i mitt föräldrahem och fälldes alltid ut när det vankades gäster. Gästboken lades fram på den sluttande filtklädda pulpeten och gästerna uppmanades att skriva in sig redan när de kom (för att det inte skulle glömmas bort).
 
En gäst skrev följaktligen: "Uppmanad redan vid ankomsten att skriva i gästboken, kan jag inte annat än konstatera att åtminstone dagen hittills varit god!"
 
Här är schatullets inre, under den filtklädda skrivytan, blottat. Insatsen med burkar och fack går att lyfta upp och då framkommer en låda under den högre delen. Drar man sedan upp den kantlist som anas
ovanför de fyra burkarna med lock så återfinns ytterligare två lönnfack.
 
När nu schatullet ändå skulle ner, tog jag mig för att för första gången på länge öppna det igen och gå igenom alla finesser. Dessa reseschatull var ju uppenbarligen inte bara ett litet skrivbord under resor utan också rakspegel (finns i locket) och med allehanda toalettartiklar i olika små lönnfack och utrymmen. T.ex. upptäckte jag idag ytterligare två små lönnlådor bakom vad som såg ut som en kantlist. När denna list drogs uppåt avslöjades inte bara de båda små lådorna bakom utan också att listen i själva verket var en linjal. Tala om ingenjörskonst.

I schatullet finns också kvar Majoren von Posts sigillstamp och en täckduk som bär hans monogram under den adliga kronan.

Men också något annat skojigt som dock måste vara av senare datum – en nubbevisa! Sannolikt från 1930-talet av anspelningarna på Brattsystemet att döma. Det handlar ju om "egenproduktion"!
 
 
Här följer den i renskrift:

1.
Nog finns det ännu malm i berge
Nog finns det ännu män i Sverige
Andersson, Pettersson, Engström och min egen person
Än så lever lilla nubben,
Sveriges frihet finns i skrubben
Skam den ej har rättan don
 
Refräng:
För det brinner, brinner
Lågan ljus och klar
Det rinner, rinner
Droppar i spiral
Där väntar, väntar alla tomma glas
Och var lördagskväll
Är de full butäll
Till söndaskalas
 
2.
Spritbolagsgubben drager färde
Motboken har ej längre värde
Bratt, faderväl nu ha vi fått vårt eget system
Käringar i byxor må väl skrika
Vattuapostlar må predika
Länge lever nubben än med vårt system
 
Refräng
 
3.
När jag sjöng på sista versen
Den har jag här och halvan tersen
Lilla Manasse kanske också väntar (gu'tår)
Nog finns det socker och potatis
Vatten de har man ju alltid gratis
Allt, som behövs, vår fosterjord består
 
Refräng.
 

Kan någon komma på vilken melodi som använts, så hör av er!

Muhammed – krig eller fred? Våras det verkligen för toleransen?

I söndags gick sista delen av tre om Muhammeds liv i SVT2. Programmet kan ännu en tid ses i SVT Play. Det var ett intressant program och det är inte utan att man förundras över den diskrepans som finns mellan hur Muhammed uppenbarligen ville att hans folk och efterföljare skulle bete sig och den bild vi idag får av dessa rasande och hoppande vildar som påstår sig hata och bekriga allt vad västerlandet står för i denne milde profets namn. En man som liksom Jesus, snarare tycktes predika att man skulle vända andra kinden till än att hugga av händer och huvuden.
 
Idag publicerade Dagens Nyheter en lika intressant artikel av den amerikanske journalisten Thomas Friedman under rubriken "Det våras för toleransen" som jag hoppas ska läsas av många. För den är ytterligt tänkvärd. Dessvärre finns den bara i papperstidningen eller för dem som särskilt prenumerarar på webtidningen.
 
Friedman menar att det nu finns allt fler tecken på en omsvängning av den muslimska opinionen när det gäller synen på väst. Låt oss hoppas att han har rätt.
 
Han skriver bl.a.:
 
För en vecka sedan innehöll Kairos bästa tidning Al Shorouk en svidande vidräkning skriven av kolumnisten Imad al-Din Hussein: "Vi förbannar väst dag och natt och kritiserar dess moraliska förfall och skamlöshet, och samtidigt är vi beroende av av det för allting....Vi importerar bilar, tåg, flygplan..kylskåp och tvättmaskiner mestadels från väst. ...Vi bidrar inte med något alls till vår tids civilisation. ...Vi har blivit en börda på andra nationer. ...Om vi på allvar hade tillämpat kärnan i islams och alla andra religioners bud kunde vi ha legat i nationernas tätklunga. Världen kommer att respektera oss när vi återgår till att ta del av civilisationen istället för att vara parasiter som breder ut sig över den avancerade världens karta, snyltar på dess produktion och sedan attackerar den från morgon till kväll. ...Väst är ingen idealismens oas. Där finns också exploatering på många områden. Men den är åtminstone inte försänkt i vanföreställningar, trivialiteter och yttre sken, som vi är.  ...Stödet för islam och muslimernas profet bör därför ha formen av arbete, produktion, värden och kultur, inte av stormningar av ambassader och mord på diplomater".
 

Läs gärna detta citat en gång till, för som jag ser det är det något av det viktigaste som skrivits i denna sak på länge.
 
Jag kan inte heller låta bli att göra en ankdammsjämförelse med den omsvängning som verkar vara på gång inom Miljöpartiet. Detta parti har inte olikt muslimernas mullor och andra bakåtsträvare hittills predikat något som i realiteten skulle innebära att människor helst borde återgå till grottstadiet. Att döma av en artikel på DN Debatt häromdagen så sker också inom det tidigare så rabiata Miljöpartiet en omsvängning till en mer realistisk och pragmatisk syn på tillvaron och framtiden.

Kanske finns det trots allt hopp för mänskligheten – i stort som i smått!

Efter 25 år – ännu kommer nya historier fram om Gripsholmsjubileet!

Åke Livstedt uppmanar till historieberättande, medan Charlotte Widenfeldt, Ralph Edenheim, Knut Knutsson och Katarina Edenheim lyssnar.
 
Förra söndagen hade jag förmånen att vandra runt på Gripsholm med Åke Livstedt (mannen som är den ende någonsin som hållit varje föremål på Gripsholms slott i sin hand!) tillsammans med ett trettiotal av Åkes gamla slottsguider, medhjälpare och tillika servitörer och ouvreuser vid den kungliga supén i Rikssalen på slottet för 25 år sedan.
 
Avsikten var att återse de olika platser som kom i bruk för supén: Rikssalen förstås, men också övre rustkammaren som då helt hade plastats in och gjorts till ett effektivt serveringskök med rundgång för serveringspersonalen. Inte en knappnål ens hade slagits i tegelväggar eller trägolv. Allt var fribärande och väggar, golv och tak helt skyddade. Genom den lucka som finns i golvet och som var avsedd för krut och kanonkulor, hade byggts en hiss med vilken maten kom upp från tillagningsköket på annan plats. I den smala trappan intill dörren till övre rustkammaren, hade alla servitörerna sin plats två och två på trappstegen. Därifrån skulle de 70 snabbt och i god ordning runda serveringsdisken i rustkammaren, fukta sina vita vantar på en därför avsedd svampduk och plocka med sig två tallrikar var, för att sedan i värdig procession skrida in i Rikssalen till sina resp. bord – och stolar! Varje steg fanns inritat, planerat, klockat och repeterat i förväg för att ingenting skulle fallera. På givet kommando från marskalken som stötte sin av Gunnar Cyrén tillverkade stav i golvet, satte de först ner en tallrik framför den ena av de två gäster de betjänade, backade och därefter böjde sig alla samtidigt framåt igen med nästa tallrik till gästen bredvid.

Det hela skedde med en fantastisk precision.
 
Men vi fick höra att staven efter allt stötande i golvet, omgående efter festen fick tas tillbaka till Gunnar Cyrén för att förstärkas, eftersom slottsmodellen i silver som kröner staven höll på att trilla av. Marskalken berättade också att detta blev en lärdom när Nobelmiddagsutformningen sedan tog vid, med Gripsholmssupén som förebild (inkl. en marskalksstav med Stadshuset i modell på krönet, av Gunnar Cyrén), så fick man bygga en särskild trälåda för marskalken (som efter Gripsholmssupén tjänstgjorde vid Nobelbanketterna ytterligare ett tiotal år) att stöta staven mot eftersom det inte hördes när den stöttes i Blå Hallens marmorgolv och dessutom riskerade att Stadshuset på stavens krön skulle falla till golvet.
 
Åke berättade också om den presumptiva katastrof som hans kära Mamma Greta, salig i åminnelse, kunde förhindra. När Åke kom hem och berättade en vecka före supén att han suttit på slottet och vikt servetter (dessa bröts i fem olika mönster, ett för vart och ett av slottets århundranden), utbrast Mamma Greta: "Är Du inte klok – i ett stenhus!"
 
För hon visste ju att ett stenhus lagrar mycket fukt i sina väggar och i all synnerhet under en sommar som 1987 då det regnade häftigt hela tiden. Servetterna skulle slokat som utjänta tulpaner efter bara några dagar om inget gjordes. Men då kunde Åke få hjälp av slottssnickare Franzén som monterade upp ett antal kupévärmare som såg till att hålla servetterna styva tills det var dags!
 
Här förevigar fotografen Torsten Tullberg den stora återsamlingen i Runda Salongen på Gripsholm. Sittande framför är förre slottsfogden John Crafoord, förra Skansenchefen m.m. Eva Nordenson (tillika Gustav Vasas gemål Margareta vid jubileumssupén) och Åke Livstedt.
 
 
En av ouvreuserna mindes att det hade kunnat gå riktigt illa med den stora paradtårtan i form av Gripsholms Slott, som skulle bäras in på en "bår" för att skäras av Majestätet själv. I väntan på att det skulle bli dags för tårtan, så stod den i ett förrum, där också den väl maskerade Jan Myrdal väntade på sin för alla så överraskande entré. I spetsen för sitt kungliga följe skulle Gustav Vasa göra entré i en procession för att inför sin "efterträdare" Kung Carl XVI Gustaf demaskera sig och framföra ett högst egenhändigt skrivet tal (som ingen fått läsa i förväg!) till Kungen.
 
Alltnog, det bar sig inte bättre än att Myrdals stora rock fastnade i handtaget på den "bår" på vilken tårtan väntade. Utan att veta eller titta efter, vad han fastnat i (han hade sin stora ansiktsmask på sig vilken delvis skymde hans sikt) var han på väg att fullt naturligt dra åt sig rocken vilket obönhörligen fått till följd att hela jättetårtan gått i golvet med dunder och brak, om inte ett par rådiga servitörer grabbat tag i "majestätet" och handgripligen förhindrat honom från att röra sig innan han kunnat lösgöras från tårtan!
 
Att Jan Myrdal ens åtog sig detta uppdrag: att hemligen maskera sig till en kunglig despot, klä sig i trikåer, delta i ett historiskt "jippo" och till råga på allt hålla ett tal och harangera den nuvarande Kungen. Det var väl ändå otänkbart för en rabiat revolutionär som Jan Myrdal, eller...?

Åke var inte heller särskilt optimistisk när han ställde frågan till Myrdal. Men denne var inte alls omöjlig. Han hade bara tre villkor: att han skulle få ha trikåer – för han tyckte han hade snygga ben som han aldrig fick visa, att han själv skulle få skriva sitt tal och att ingen annan fick läsa det i förväg!

Det vore en felaktig beskrivning av verkligheten om jag sa att Åke inte var orolig för vad Myrdal skulle hitta på att säga i sitt tal, men också här överraskade denne märklige man, genom att hålla en lysande expose över Gustav Vasa och hans verk och betydelse.
 
Om allt detta kanske Åke berättar när vi – 80 personer – på söndag återigen, efter 25 år, bänkar oss i Gustav IIIs Teater på slottet för att i bild och tal få den kungliga supén och dess förberedelser beskrivan av Åke, följt av den teaterföreställning, "En afton på Gripsholm" som de mest lysande av Dramatens skådespelare: Jarl Kulle, Anita Björk, Sif Ruud, Birgitta Valberg, Jan Malmsjö, Sven Lindberg, Ingvar Kjellson (även regi), Ulf Johansson, Jan-Olof Strandberg m.fl. framförde vid jubileumshögtiden 1987. Föreställningen sändes och spelades in av Sveriges Television och nu får vi möjlighet att se föreställningen på stor duk i själva teatersalongen. Att åter få sitta på teaterns bänkar och uppleva den unika föreställningen blir något alldeles extra. Inte sedan 1789 har det spelats teater på den scenen och inte lär det ske igen i vår livstid – om någonsin. Nationalmuseum, som ansvarar för teaterns originalkulisser, hotade med att ta hem alla dessa om jubileumskommittén så mycket som lät en nykter landshövding beträda scengolvet. Med mycken list lyckades det dock! Kanske dyker föreställningen också upp i Minnenas Television och kan då varmt rekommenderas. Inte bara är det ett lysande skådespeleri utan också ett lysande manuskript, författat av Kaj Lundgren, signaturen Kajenn.

Njutning på Dramaten!

 
For in till storstaden kvällen före den 10e nordiska jazzfestivalen skulle börja och fick tag i en biljett till Dramatens föreställning av Fanny och Alexander. Känner att Ingmar Bergmans mästerliga film ännu ligger mig för nära för att jag ska kunna se teateradaptionen som en självständig föreställning. Liksom de oerhört starka skådespelarinsatserna i filmen.
 
 
Teaterföreställningen har en spännande scenografi där den stora vridscenen utnyttjas maximalt för att göra just det som Bergman också var så bra på – teater!
 
Alexander blir i teaterföreställningen reducerad på flera sätt, men Hannes Alin (tror det var han den kvällen. Hannes alternerar med sin skolkamrat från Adolf Fredrik, Victor Lindblad Poturaj) gjorde vad han kunde av det som var kvar. Den andra titelpersonen Fanny har helt blivit en staffagefigur i teaterföreställningen.
 
Av de övriga rollerna har Jonas Karlsson prisats för sin Gustaf Adolf och med rätta, men ännu sitter Kulle i vägen. Kulle var frustande, omättlig och storartad och till de höjderna når inte Jonas Karlsson än.

 
Reine Brynolfsens biskop Vergerus förlorar dessvärre också i jämförelsen med Jan Malmsjös demoniske och skrämmande tolkning.
 
 
Jan Malmsjö är dock med också i denna uppsättning, nu i rollen som skådespelare, regissör och poliskommisarie. Ett antal roller – som om de alls fanns i Bergmans manuskript – fått svälla och fyllas av Malmsjö själv. Jag misstänker att rollfigurerna ingår i regisssören Stefan Larssons bearbetning av Bergmans manus. Icke desto mindre blir Malmsjös dråpliga poliskommissarie som pjäsens slutkläm, den knorr som gör att man minns föreställningen med så positiva känslor. Han är kvintessensen av Hasse Alfredsson, Ben Turpin, Charlie Chaplin, Nils Poppe, Peter Falk och Peter Sellers och bara sååååå urbra! En höjdarupplevelse!

Jag kan heller inte undgå kvällens andra stora behållning, nämligen Jan Malmsjös hustru Marie Göranzon. Hon är den enda i släkten Ekdahl som om inte överträffar, så ändå når samma skådespelerihöjder som filmens Gun Wållgren. Hon har samma känsla och framtoning utan att för ett ögonblick bli imitation. Hon har lugnet, pondusen, humorn och livsglädjen. Wow!
 
Än går pjäsen några månader till! Missa den inte! Men för katten: lämna mobilen i garderoben!
 
Flera av alla de mobiler du kan se i bilden förblev påslagna också sedan ridån gått upp!
 

"För Fosterlandet!"



1916, mitt under brinnande första världskriget, var min pappa Einar 17 år. Fosterlandskärleken frodades i Sverige och han skrev då detta tidstypiska opus, som jag tycker kan vara passande att publicera på vår nationaldag, eller som den hette dessförinnan: Svenska Flaggans Dag. Visst kan många rader fortfarande engagera även om kriget idag befinner sig på avstånd.

Framåt! Framåt! Höj duken blå!
Det gula korset över våra hjässor blänker!
Än får du över svenska tuvor gå!
Än Sveriges frihets sol sig icke sänker!

Än går du fri uti det land,
där fria dina fäder gått!
Än vänder du med senig hand
den torva, du av fädren fått!

Än krusa sig för vindens lek
de gyllne fält, som du skall skörda,
omramade av björk och ek,
som du skall vårda, och som du skall vörda!

Än gnistrar uti alla färgers glans
den vita snö, som täcker våra stolta fjäll!
Var tacksam, att den tid ej fanns,
då svenske män ej hade eget tjäll!

När trygg du sitter under sotad ås
i skenet från din egen härd,
då känner du att Sverige, det kan ej förgås!
Då känner du vad friheten är värd!

Tänk på det land, som än är ditt,
när vigda klockor kalla dig till strid!
Vårt fosterland skall alltid vara fritt!
Och Sverige heter det i allan tid!

Framåt! För konung och för land,
till strid för fädrens ro!
Höj blågul fana upp med järnfast hand!
Än skola fria män i fria Sverige bo!

Stockholm 12 februari 1916
EINAR WERNER

En ny bildhumorist gör entré! Välkommen Sverker Lund!

Dagens Bildinsändare i Dagens Nyheter ger absolut mersmak!


Briljant reklam!

Det här är bara sååå briljant reklamtänkande!

Var finns det kulturpolitiska ansvaret?

Med licenspengar, administrerade av vår regering och riksdag, bekostas det företag som heter Sveriges Television och dess produktioner. Man skulle kunna tro att dessa produktioner då också skulle omfattas av den offentlighetsprincip som gäller i all annan motsvarande verksamhet under vårt gemensamma hägn.

Jag har en gång tidigare skrivit om detta när det handlade om möjligheten att på en DVD-skiva som skulle biläggas en bok om en svensk jazzmusiker och -kompositör inkludera några SVT-produktioner.

Det handlade då om dels om några TV-program i svartvitt från början av 1960-talet, dels om en ca. 2 timmar lång aldrig sänd intervju från 1981 med jazzmusikern. En intervju som dessutom var behäftad med så fatala fel att långa stycken saknade bild för att filmen i kameran vid flera tillfällen tagit slut medan ljudbandet löpte vidare.

De svartvita programmen har idag endast dokumentärt värde och saknar allt kommersiellt sådant! Visserligen fanns den ännu verksamme teatermannen Staffan Westerberg med bland upphovsmännen, men ändå. Svartvita produktioner för barn och ungdomar från 60-talet? Kanske skulle möjligen "Minnenas television" kunna tvingas visa intresse för dem. Annars knappast någon.

Ändå skulle Sveriges Television genom sin försäljningsorganisation SVT Sales enligt gällande prislista ha ca. 885.000:- för att släppa rätten att lägga dessa program på en DVD. Plus teknikersättning för att bränna masters med över 15.000:-. Plus att det då hade kostat bokförlaget stora pengar att redigera intervjuprogrammet för att skapa bilder där endast ljud fanns att tillgå. I de 885.000:- har jag räknat 60 minuter för den totalt 120 minuter långa intervjun.
Det skulle motsvara en kostnad per normalupplagebok på över 900:-! Bara för rätten att göra fler kopior av de masterkopior som ingår i teknikkostnaden!

Bara för att göra en DVD för att bokens upphovsmän skulle kunna få se de program man i arkivförteckningar kunnat finna vara möjliga, alltså för rent internt bruk och visning för 2-4 personer, skulle SVT ha 20.000 kronor!

Den 22 februari 2011 skrev SVT-chefen Eva Hamilton en debattartikel i DN under rubriken: "Öppna SVTs arkiv".
Texten andades hopp om en förändrad syn på de folkskatter som ryms i SVTs och SRs arkiv och som bekostats av ett avgiftskollektiv bestående av flertalet av landets skattebetalare och invånare:

"Öppna SVT:s programarkiv.
Den svenska kulturen stärks om vi kan finna en lösning för att öppna SVT:s arkiv. Det omfattar såväl program som är trettio år gamla, till exempel Hemsöborna, och de som är trettio dagar gamla, såsom Klass 9 A. Redan i dag erbjuder SVT webbpublicering av rättighetsklarerat innehåll – men vi skulle kunna ge så mycket mer!
."

Till saken hör att hela detta programarkiv är offentligt och tillgängligt redan idag! Vem som helst kan uppsöka Kungliga Bibliotekets audiovisuella mediearkiv, registrera sig och sedan titta på vartenda program som SVT sänt och som finns i behåll. Skulle inte KB ha en kopia av ett program, är det bara att säga till, så begär man ut programmet från SVT och gör det tillgängligt för Dig.

Allt utan ett öres ersättning!


Vill Du kan Du hyra ett visningsrum och bjuda in vänner och bekanta för att inom KBs väggar, återse ett favoritprogram. SVT har nämligen skyldighet att leverera en "pliktkopia" av varje inspelat och/eller sänt program, precis som vilket vanligt bok- eller tidningstryckeri som helst.

Men än har vi inte sett något av denna öppnare och generösare attityd.

Nyligen hade jag anledning att fråga SVT Sales om ett program som jag själv nosat fram i KBs mediearkiv och som SVTs arkivexpert kunde konstatera ALDRIG ens blivit sänt! Inte förrän alldeles nyligen, efter det att jag gjort dem uppmärksamma på programmets existens!

Jag ville kunna göra kopior av programmet som skulle ges till medlemmarna i det sällskap som bär programmets huvudpersons namn. Med andra ord en helt intern och ickekommersiell utgåva. De medverkande i programmet är dessutom till största delen antingen själva medlemmar i sällskapet eller så är deras barn det. Några upphovsmannaprotester skulle således knappast förhindra denna föreningsinterna utgåva.

Alltså! På över 40 år har ingen – vare sig inom Sveriges Television eller någon utomstående – efterfrågat detta TV-program som idag alltså är av karaktären kulturdokumentation utan kommersiellt värde. Men så icke för SVT Sales!

Man begär enligt "prislistan" 228.400 kronor för att vi ska få rätten att göra kopior. Själva kopieringen i vårt fall på ca. 300 DVD-skivor får vi dessutom stå för själva. Det innebär således 761:- per DVD-skiva!!!!!

Eftersom i vart fall det flertal rättighetsinnehavare som är medlemmar i vårt sällskap knappast skulle ha mage att kräva någon ersättning för denna ickekommersiella produktion, innebär det att den licenspeng om 5.000 kronor PER PROGRAMMINUT till största delen skulle hamna i SVTs egen kassalåda.

Möjligen av det skälet är SVT beredda att omgående erbjuda en 50%-ig rabatt på prislistelicensen!

Så lite finns alltså bakom prislistans minutpris i form av faktiska kostnader att man utan vidare är beredd att halvera priset! I mitt första relaterade fall fanns möjlighet till ytterligare rabatter på vissa licenser på upp till 70%! Är detta ett seriöst förhållningssätt?

Är det förenligt med Hamiltons föresats att SVT skulle kunna "ge så mycket mer"?


Zonta Lucia – ljusklara hägring?



Erik Helmerson, ledarskribent i Dagens Nyheter, skriver i en intressant artikel under rubriken ”Skolsalen är ingen kyrka” om den konflikt som finns kring det som många av oss betraktar som självklara delar av vårt kulturella arv och inte ser som något i första hand religiöst längre.

Nästan allt som vi idag i vårt sekulariserade land betraktar som ”vårt kulturarv”, har de facto en religiös bakgrund med rötter i den västerländska kristna tron och traditionen eller äldre naturreligioner.

De fyra adventsljusen, adventskalendern, Luciafirandet, Julfirandet, Påskfirandet, midsommarfirandet med dans runt stången o.s.v.

Allt detta som är fast inrotat som en del av vår natur. Det är väl nästan bara Kräft- och Surströmmingspremiären som går fria!

Ska dessa viktiga inslag – inte minst i våra barns liv – förvisas från den skola vars uppgift det bland annat är att föra våra olika folktraditioner vidare, inom musik, litteratur, konst, teater, bara för att nya svenskar skulle kunna kränkas av att deras religiösa riter inte får samma status som de ovan listade?

Är det rimligt?

Med tanke på hur avkristnade vi redan är och fortsätter att bli i vårt vardagsliv och med tanke på hur lite tid vår tids unga föräldrar har att vara just föräldrar och familjemedlemmar, så kommer dessa som vi betraktar som ursvenska seder att sakta försvinna om inte ens barnens skolor för dem vidare. Vad blir kvar av det som vi betraktar som just svenska seder och traditioner?

Är vi beredda på att det som kommer att överleva är de rent kommersiella Disney-inslagen och Coca-Cola-tomten!

Helmerson skriver att vi måste acceptera att skolan behöver regler för hur den ska förhålla sig till religiösa symboler, högtider och sammankomster och att dessa regler i en sekulär stat måste ha sekularismen som ledstjärna, inte religionen.

Jag är benägen att hålla med om resonemanget, men inte om konsekvenserna.

Helmerson beskriver också de rent absurda konsekvenser ett strikt religiöst förhållningssätt skulle kunna få.

Idag är det få människor i Sverige som ser de högtider vi talar om som primärt religiösa. De har också med tiden sekulariserats och kommersialiserats på ett sätt som fjärmat dem från den kristna tron och kyrkan. Precis som Helmerson också skriver ”är advent, Lucia, jul och påsk inte bara religiösa högtider. De är också viktiga trådar i den kulturella spindelväv som är Sverige”.

Och därmed viktiga ingredienser i det liv som vi väl ändå hoppas att också de som kommer till eller väljer att flytta till vårt land, vill bli en del av – oavsett religiös tillhörighet. I våra kommuner är det ofta Lions som anordnar Luciavalen. Dags att vidga kretsen av traditionsvärnare. Släpp in också Rotary och Zonta! Kanske blir just Zonta Lucia lösningen på problemet!

När Gripsholm blev aendnu gamblare!


Planschen över Fredrik Lilljekvists stora restauration av Gripsholm

Idag var det dags för höstens rundvandring på Gripsholm med Åke Livstedt, mannen som är den ende nu eller någonsin levande som hållit varje föremål på slottet i sin hand! Det berättade han att han "tvingades" göra när han var ansvarig för den stora inventering som skedde för ett antal decennier sedan.

Bie Seipel och jag bjöd våren 2009 in ett antal vänner och bekanta till en rundvandring med Åke, med fokus på Gustav IIIs Gripsholm och 1700-talet. Intresset var så stort att vi tvangs upprepa evenemanget på hösten. Den tid som är Åkes egen favoritsäsong på slottet. Och visst är det mysigt att i novembermörkret och med regnet ihärdigt fallande kunna få gå in i den mysigt  – om än bristfälligt – upplysta borgen. Med fladdrande levande ljus och känsla. Intresset var fortfarande påtryckande. Våra vänner ville ha mer!

Så 2011 blev det ännu en vandring men med fokus på 1800-talets Gripsholm. Lika bedövande intressant. Det eggade oss till ytterligare en vandring idag och då koncentrerat kring Fredrik Lilljekvists stora restauration på 1890-talet då slottet enligt malicen gjordes "aendnu gamblare"!


Samling på yttre borggården. Mannen i vit jacka och keps är vår trogne medvandrare, förre slottsfogden på Gripsholm, Översten John Crafoord som vanligt åtföljd av ett nytt barnbarn! Alla ska läras!

Som vanligt samlades vi på yttre borggården där Åke inledde med att berätta om de förändringar som skett av slottets exteriör vid Lilljekvists restauration. En del av dessa har av senare "expertis" ansetts "ohistoriska" och avlägsnats. Men Åke menade att ingen annan renovering, vare sig förr eller senare har varit så väl förberedd och genomtänkt som Lilljekvists.


Åke visar bilder, Maren von Bothmer skyddar!


Gripsholm hade ju fram till Carl XVs tid fungerat som ett kungligt sommar- och jaktslott. Som sådant hade det utvecklats organiskt efter varje generations behov och moden. Men nu ville man istället göra slottet till ett historiskt panorama över århundradena. Turismen hade börjat växa fram och de kungliga behoven av slottet minska. Nu skulle här Sveriges historia visas fram. Man hade ju inte minst alla porträtten av Svenska kungligheter och stormän.


Här berättar Åke om vad de numera oputsade fasaderna avslöjar, om karnapet och om den "brunn" som pryder inre borggården men som tillverkades för den "modell-Gamla-stan" som uppfördes på Djurgården vid den stora konstindustrimässan 1897 men som på 60-talet sattes upp här istället!

För att kunna göra en "naturlig" rundvandring fick besökarna på vissa ställen ta sig runt via baktrappor som tidigare endast varit avsedda för tjänstefolket och p.g.a. detta kommer man idag in i t.ex. slottets rikssal bakifrån, även om man tack vare att tronstolens placering ändrats, inte kanske upplever det så.


Här är det Astraksalen som får sin förklaring!

Men man kan inte endast tala om Lilljekvists renovering utan att också beröra tidigare förändringar eller senare. På 1950-talet gjordes en ny större – även om den aldrig framställdes som så – men långt ifrån lika välmotiverad och genomtänkt renovering som delvis avlägsnade delar av Lilljekvists åtgärder därför att det antikvariska modet förändrats. T.ex. ansåg man Lilljekvists vitkalkning av inre borggårdens väggar med krusidullmåöning runt fönstren, som ohistorisk och knackade helt sonika bort den. Men som Åke påpekade: aldrig någonsin hade man på den tiden avsett att lämna tegel synligt. Att putsa teglet var ett sätt att skydda detta och förlänga dess liv. Samtidigt gav det ljus åt den annars så mörka inre borggården. Det enda goda borttagandet av putsen kan sägas ha fört med sig är att man nu kan åskådliggöra åtskilliga av de olika förändringar som skett i slottet genom århundrandena. Man ser spår på fasaderna av igenmurade fönster, man ser spår av trapphus och man ser spår av att en våning tidigare varit två o.s.v.


Allt ljus på John Crafoord!


Åkes kunnande om slottet och dess historia är oöverträffat och hans förmåga att förmedla detta kunnande till oss andäktigt lyssnande medvandrare är lysande.


Bie berättar om maten.

Vandringen slutade denna gång framför den stora planschen som syns överst och som illustrerar Lilljekvists restauration. Planschen hänger sedan länge i Kronköket där vi sedan avslutade denna som vanligt superintressanta eftermiddag med en god måltid. Denna gång nästan till hundra procent närproducerad. Gäddfärs med romsås från Sjöbris i Stallarholmen, potatissallad och stenugnsbakat bröd från Printzens, också i Stallarholmen, som även försåg oss med den goda äppelkakan till kaffet.




Det var bara vinet som kom från Italien och vattnet från Stockholm!

Nästa år är det 25 år sedan det stora 450-årsjubileet på slottet som med andra ord fyller 475 år. Vi kommer att uppmärksamma detta med ytterligare visningar med Åke. Dels om bordsdukningar genom århundrandena och dels om slottet på 1900-talet.


Waldersten, Tranströmer, Gregorius och magi!


Jesper Waldersten, Tomas och Monica Tranströmer på Grafikens Hus (Foto: Susanne Redebo fr. Strengnäs Tidning)

Kulturevenemangen avlöser varandra. I lördags spännande vernissage på fyra olika utställningar på Grafikens Hus i Mariefred. Huset är ett måste att besöka. Av samma kaliber som Gripsholms slott intill.

Två absoluta pärlor denna gång: Jan Persson och Tomas Tranströmers "Runmaröboken". 30 dikter och 15 etsningar som tilsammans blev en handgjord bok på såväl kinesiska, svenska som engelska. Magnifikt exponerade i husets bibliotek (som annars mest huserar kungens grafik när den ställs ut). P.g.a. det begränsade utrymmet slussades vernissagegästerna förbi bladen alltför snabbt varför ett återbesök i lungare tempo blir ett måste.

Den andra – och för mig helt nya – upplevelsen var givetvis den unge, numera Mariefredsbon Jesper Walderstens grafiska blad i stora salen som exponerades åtföljda av specialskriven musik av Kent-medlemmen Martin Sköld (även han Mariefredsbo. De båda tillhör sonens badmintongäng). Jag hade förmånen att se hans bilder tillsammans med svågern Henrik, AD på Kulturhuset i Stockholm som haft Jesper på utställning där. En fascinerande teknik och lika fascinerande bildspråk. Influenser från många håll och ändå ett helt eget uttryck. Inte alltid helt upplyftande bilder men nog så tankeväckande. Det musikaliska beledsagandet var helt adekvat och jag utgår från att det kommer att ljuda varje utställningsdag framöver till den 29 januari.

Två australiensare, Adam Rish och Gary Head samt den svenske Peder Josefsson kom dessvärre lite i skymundan denna dag, men jag gillade framförallt Adam Rishs bilder.



Så dags för nästa evenemang. I går kväll hade vännen Leif Ahrle bjudit mig på första publikrepetitionen av "Gregorius". Bengt Ohlsons porträtt av Hjalmar Söderbergs romanfigur från "Doktor Glas". En märklig idé att plocka ut en fiktiv figur ur någons roman och skriva en pjäs om denna person! Men verksamt. I en och en halv timme satt publiken anddäktigt tysta och följde Johan Rabaeus mästerliga monolog. En monolog som skildrar denna märkliga hycklande och liderliga präst så naket, avskalat och nära. Och avskalad är också scenbilden. Två stolar, ett bord. Några strålkastare på stativ, fyra stillastående videokameror som tar upp scenen ur olika vinklar och projicerar bilderna på skärmar ovanför och vid sidan av scenen. Rabaeus börjar sin monolog långt bak på Klarascenen arbetar sig närmare publiken för att mot slutet återvända till och försvinna i bakgrunden. Stundtals talar han med ryggen mot publiken. Stundtals är det svårt att uppfatta hans tal, men trollbunden är man!



Men jag får inte glömma: i torsdags var jag på bokrelease på Magic Bar vid Karlaplan i Stockholm. Vännen och årsbrodern Christer "Crillo" Lindgren har med trollerikompisen Jonny Lonn (en av Sveriges få internationellt uppmärksammade magiker) skrivit en magisk kokbok: "Den magiske kocken"!

En matresa genom 14 länder baserad på en soppa som blir en gryta som blir en stuvning från varje land. Av dessa i princip 14 recept, trollar de ihop inte mindre än 2352 trerättersmiddagar! Från varje land finns också ett "recept" på ett trolleritrick som man kan underhålla med till kaffet.

De båda glada trollkarlarna underhöll den glammande releasepubliken, där inga av de vanliga partygästerna från Marianne Bernadotte till Siw Malmqvist saknades, med humor, matglädje och olika "kökstrick".

"Varför måste alltid de fattiga stå för notan?"



Man ska inte kasta sten när man sitter i glashus, heter det! Och visst har vi svenskar en historia full med skatteflykt, skatteplanering, skattefusk och allt vad därtill hörer. Februari månad förr var det kreativa avdragstänkandets månad.

Vi upplevde ett alltför högt skattetryck OCH vi upplevde den beskattningen som omotiverad och orimlig. Det kändes mer som en beskattning för det socialistiska samhällets skull än en beskattning till allas vårt bästa.

Så var också vårt skattetryck världens högsta. Vårt rykte på detta område var inte alltid smickrande.

Så tog våra regeringar äntligen tag i problematiken. Man träffade blocköverskridande överenskommelser om maximal skatt för den enskilde, man förenklade deklarationsprocessen och gjorde systemet mer transparent. Säkert förekommer fortfarande en del skatteplanering, -fusk och -flykt, men i en betydligt mindre omfattning än för bara några årtionden sedan

Som synes i kurvan ovan, så har vi fortfarande ett oerhört mycket större skattetryck än vi hade för 50 år sedan, men det har onekligen sjunkit stadigt under de senaste årtiondena efer ett "all-time-high" i slutet av 80-talet.

Vad som är intressant är också hur fördelningen av de direkta skatterna och de indirekta har förändrats under samma tid.



Medan de direkta skatterna legat relativt konstant har de indirekta tagit allt större del. D.v.s. de skatter som vi t.ex. kan påverka genom våra köpvanor etc. har fått en högre skatteandel medan löneskatter etc. hållits på en lägre nivå.

Detta har sammantaget gett oss ett skattesystem som uppenbarligen av medborgarna upplevs som – om inte idealiskt, så ändock – betydligt bättre och mer motiverat än det tidigare.

Detta trots att Sverige  med sina 46,4% fortfarande har det näst högsta totala skattetrycket inom OECDs länder. Endast Danmark har ett högre!

Vad som är intressant är att Italien, som enligt somliga står på tur för en "rekonstruktion" ligger på tredje plats med ett skattetryck om 43,5%! Det ger onekligen en indikation på hur absolut illa ställt det är med den italienska administrationens skötsel av landets ekonomi. Att Italien har samma problem som Grekland, Spanien, Irland och Portugal, trots det egna skattetrycket och med tanke på att dessa andra fyra länders skattetryck ligger på mellan 27,6 och 35,2 % är extra anmärkningsvärt. Med undantag av Portugal ligger de dessa fyra långt under OECD-genomsnittets skattetryck.

Låt mig så återgå till rubriken på detta blogginlägg: "Varför måste alltid de fattiga stå för notan?". Frågan ställdes i en insändare i Dagens Nyheter den 8 oktober av Masood Punjabi.

Han uppmanade "arbetarna" i Grekland, Portugal, Spanien, Storbritannien, Italien och andra EU-länder att vägra betala den ekonomiska krisen. "De oskyldiga massorna" är arga på sina regeringar och anser att krisen borde betalas av dem som har skapat den (=stora företag, banker och skattefuskare). Punjabi skyller den ekonomiska krisen på EU-politikens införande.

Jag vet inte vad Masood Punjabi lever i för värld, där en kris kan skapas av någon enskild maktgrupp, och där följderna av kriser av det slag som många länder idag upplever skulle kunna lösas bara av ett visst samhällssegment.
I en diktatur?

Men de länder som Punjabi räknar upp är alla demokratier! Länder med valda parlament, där samtliga invånare kan säga ifrån om den regering man har. Som har rätt att i allmänna val förkasta de företrädare som enligt dessa "arbetarmassor" drivit länderna i kris.

Varje invånare i en demokrati har rätt att välja sina företrädare. Dessa företrädare stiftar de lagar och regler som sedan gäller i landet och som måhända gör det möjligt för somliga (stora företag, banker och skattefuskare) att störta samhället i fördärvet. Om de gör det, kan ju ändock inte de röstberättigade invånarna frånsäga sig ansvaret för att de genom sina valda företrädare gjort detta möjligt.

Det finns ingen "annan" som kan beskyllas för, eller betala, dessa kriser. Det måste alla invånare i ett land vara med och ta ansvar för.



Låt oss titta närmare på ett par saker där också dessa invånare gör vad de kan för att bidra till kriserna. I Grekland har t.ex. arbetarna villigt och glatt låtit sig få de förmånligaste pensionsåldrar. Långt bättre än de flesta av Europas länder. Helt och hållet finansierade av utlandslån! Vilka "massor" protesterade då mot att de egna förmånerna inte betalades av dem själva?

Vi har säkert alla under de svenska hårda skattetrycksåren, med ett lätt förstående leende betraktat alla dessa halvfärdiga hus i länder som Grekland och Spanien. Länder där man kunnat undgå fastighetsbeskattning genom att inte "färdigställa" sitt hus. Som t.ex. ovan där man har en påbörjad våning för att vädra sängkläderna på under tak medan huset nedanför är fullt beboeligt och i fullt bruk sedan åratal.


Den här tvåplansvillan låg utanför vårt hotellfönster på Kreta häromveckan (ja, den ligger säkert kvar). Det finns ingenting från marken som ens antyder att byggnationen inte skulle vara färdigställd. Men sedd lite ovanifrån ser man dessa kaskader av armeringsjärn som är anfanger för ett ytterligare våningsplan som säkert inte ens är planerat. Men järnen gör att ägaren slipper beskattning!

Just det här var kanske inte en "typisk" arbetarvilla, men tro mig, även arbetare fuskar sig bort från skatten på samma sätt. Och det gör ju inte direkt att jag – liksom många andra Europeer – kanske tycker att det är det naturligaste att vi ska vara med och betala grekernas skuldberg! Grekerna själva har genom att göra allt för att slippa betala sina skatter, bidragit till sin situation.
De har röstat fram regeringar i världens äldsta demokrati, som inte höjt skatter i den utsträckning som skulle behövts för de utgifter man beslutat om, som inte sett till att de skatter som ändå är beslutade, också levereras in till statskassan, som inte förhindrat att man kan betala sig till en godkänd skattedeklaration och som frikostigt delat ut förmåner till alla invånare som sedan kunnat sitta utanför caféerna i solskenet från 61 år ålder och ha det trevligt.

Den här mentaliteten känns fjärran från oss nordbor. Vi har dock befunnit oss nära den situationen! Det ska vi inte glömma! Men till skillnad från Grekland och andra krisländer, tog våra regeringar itu med problematiken. Kanske var till och med Mona Sahlins yttrande om att det ska vara häftigt att betala skatt, en bidragande orsak till att svenskarna insåg att det är ingen annan som ska betala våra kostnader! "Den som är satt i skuld är inte fri" som en annan bekant sosseledare citerade. För trots att vårt skattetyck fortfarande är högt, är vår acceptans för det så mycket större och vår ekonomi så mycket bättre.

Har man satt sig i den situation som krisländerna (och däribland bör vi även räkna in USA) gjort, finns bara en sak att göra: att försaka och gneta! Att betala sina skulder och göra sig oberoende av andras inflytande.

Läs också Richard Swartz intressanta artikel i DN den 15 oktober i detta ämne!

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0