GOD JUL och GOTT NYTT ÅR!

      
 
Det har varit lite slött här på bloggen! Ledsen för det! Men så mycket annat har upptagit min tid. Förhoppningsvis kan det bli en förbättring på det nya året!
I varje fall önskar jag er alla ett GOTT SÅDANT!

Köp, slit och släng?

Stina Oscarsson, som alltid skriver intressanta och läsvärda krönikor i DNs kulturdel, har gjort så idag igen.
 
Denna gång pinpointar hon ett för mig välkänt och ofta berört ämne. Det resusrslöseri vi bedriver med ting i vår vardag. Redan min "gamla mutter", salig i åminnelse, reagerade då pappersservetter och dito dukar, tallrikar och annat, slog ut bruket av linne och porslin. Hon stod där med sitt fantastiska linneförråd. Med dukar och servetter som tillsammans med vackra serviser gjorde måltiderna till en fulländad upplevelse. Visst tyckte hon att det var skönt att slippa diska när vi var på landet och hade fest, men vad skulle man göra med alla de sagolika dukarna som ärvts i några generationer och som hölls rena och manglade. Felet var att de var för stora och för vita! Det blev för högtidligt helt enkelt! Vad gjorde hon då? Jo, lät klippa ner och färga in ett antal av dukarna i moderna pastellfärger (vi talar 50-tal) så att de också kunde fungera i mer vardagliga sammanhang och vid mindre middagar. Men gästerna vägrade att använda linneservetter. Dessa veks prydligt och lades vid sidan av tallriken oanvända! "Oh, nej, det vore väl synd att söla ner den!" svarade den tillfrågade gästen.
 
Mamma skrev då följande "hängmattsfundering" förmodlingen i Stockholms-Tidningen där hennes bästis Ulla Beyron-Henriques (sign. Bey) jobbade och i sina krönikor ofta – i brist på egna barn – berörde familjen Werners olika turer (anonymiserat förstås).
 
 
 
 
Det har länge förvånat mig att visst parti, som jag tror står Stina nära, så sällan berört det vardagsnära slöseriet. Människor som duschar stup i kvarten med vatten rinnande i "evighet". Kläder som slängs i tvätt efter en dags normalbruk. Kläder som slängs i soporna trots att de kanske är både hela och rena.

Det räcker med att ta en titt i den lokala återvinningscentralens containrar för att inse med vilken nonchalans vi behandlar fullt brukbara föremål. För länge sedan motionerade jag i vårt kommunfullmäktige om att återbruksföretagen skulle få tillgång till dessa containrar alternativ bemanna centralen för att tillse att fortfarande fungerande och hela möbler, lampor, tv-apparater etc. kunde tas om hand för ev. reparation och försäljning i "Andra handeln-butiker".
 
Det stötte på laglig patrull. Det är för det första inte tillåtet att handha hushållsavfall och absolut inte att tillgripa saker som någon slängt i sopcontainrar, hur hela och oslitna de än är. Istället gjordes försök med särskilda ställen inom återvinningscentralens område där människor kunde lämna saker de ville bli av med men som fortfarande var brukbara, kanske efter en enklare reparation. Kommunens arbetsenhet bedrev också länge en "Andra handelsbutik" med tillhörande verkstad. Men det hela dog ut av för mig okänd anledning.
 
Nu sitter Miljöpartiet i regeringsställning och då vore det väl ett utmärkt tillfälle att få till en förändring i lagstiftningen som möjliggör att fullt brukbara föremål som kommer in till kommunernas återvinningscentraler också faktiskt kan återvinnas lokalt – inte bara i form av flis till värmeverket, utan i form av återbruk!
 
Istället ägnar partiet sin kraft åt universella skeenden som det är förmätet av oss att tro att vi alls kan påverka.
 
Stina skriver om sin mobil, som hon haft länge och som hon är nöjd med. Men en dag faller hon för tanken att hon kanske ska uppgradera mobilen. Varvid den naturligtvis slutar fungera! Och processen är irreversibel! Det går inte att återställa det fungerande tillståndet!
 
Hon ifrågasätter varför man alltid tvingas byta hela prylen istället för att byta ut eller reparera det som gått sönder eller slutat fungera! Varför är det alltid "billigare" att köpa nytt än att laga det man har?
 
Den frågan har jag haft anledning att ställa mig många gånger. När vi var relativt nyutflyttade från Stockholm till idyllen Mariefred i början av 70-talet så slutade plötsligt en kontrollampa på frysen att fungera. Naturligtvis dagarna efter det att garantiåret förlupit! Det var väl bara att byta lampa tänkte jag i min enfald, men fick snart lära mig att man isåfall måste byta "hela enheten" vilket skulle gå på nästan lika mycket som vi betalt för hela skåpet! Vi fick således reda oss utan kontrollampan därefter!

Många år senare gick det så illa att jag körde över en grävling på E20. Den slet med sig underplåten m.m. under motorn och därmed också den lilla temperaturavkännaren som sitter i bilens framkant. Avkännaren fungerade fortfarande utmärkt men den lilla transparenta skyddskåpan hade alltså gått söner och det hela hängde i sin kabel och dinglade. Tur till verkstaden som fixade skyddsplåtar och annat men när det kom till temperaturprylen så fick jag veta att man inte kunde beställa bara den lilla kåpan utan var tvungen att ta hela "paketet" inklusive kablage ända upp till instrumentbrädan som givetvis också då måste demonteras! Kostnad ca. 4.500:- plus moms! "Tejpa upp skiten" blev min instruktion till verkstaden!

Den gamla Citroen-paddan var måhända inte världens mest trafiksäkra bil men tanken att kunna haka av trasiga detaljer och enkelt haka på en ny, borde ha gett också vår tids bilkonstruktörer något att tänka på.

Så långt är Stina och jag helt överens. Det hela är vansinnigt!
 
Men så drar hon en del slutsatser där vår uppfattning nog delar sig. Stina menar att det är människans vilja att äga och att vi satt likhetstecken mellan ägandet och frihet, som ligger bakom denna slemma utveckling.  Jag tror det är precis tvärtom.
 
Hon skriver: I fallet med telefonen är till exempel den nuvarande ordningen bara möjlig just på grund av att producenternas ansvar upphör i samma stund jag köper produkten och att man därför kommer att tjäna pengar på att tillverka en produkt som inte håller.
 
För det första är det ju inte så, Stina! Producentansvaret upphör inte genom att Du köpt Din produkt. Utöver normala garantier så är det formella producentansvaret idag oerhört mycket mer långtgående än det var förr. Men felet – om det nu är ett sådant – är att producenterna kan köpa sig fria från att själva behöva axla ansvaret genom att istället betala till olika återvinningssystem som sedan sköts mer eller mindre väl. Vi har sett skräckexempel på hur elektroniksopor dumpas på stränder i Bangladesh.
 
Men Stina berör en annan viktig sak – ansvarsbristen i samhället i stort. Efterkrigstiden har inneburit en oerhörd förändring för mänskligheten i stort och i vår del av världen har självförverkligandet fått bre ut sig såpass att det som förr hette yrkesstolthet – och därmed ansvarskänsla för det man gör – helt tycks ha försvunnit. Idag verkar det ibland vara en ynnest för arbetsgivaren att någon vill arbeta där och dagligen kommer till arbetet. Vi arbetar inte längre "i" eller "på" t.ex. Ericsson. Vi arbetar "för" dem. Det vill säga vi är inte en del av företaget utan vi lånar bara ut våra tjänster på våra helt egna villkor. Det är en väldig förändring från det man förr med stolthet kallade "vi-andan".
 
På 50-talet kom "Köp,slit och släng" och gjorde inte saken bättre. När Lars Magnus Ericsson konstruerade och sålde sina telefoner så var det med avsikten att dessa skulle kunna hålla i minst en livstid – om inte för alltid. Så har jag också växt upp. Det som köptes, köptes för livet. Min första kostym ärvde jag av en gammal onkel. Den syddes om för att passa min – på den tiden – något slimmare figur. De var en självklarhet eftersom de textilier som tillverkades många gånger var praktiskt taget outslitliga. Morfar var textilgrossist och det som kom in i huset var avsett att hålla. Jag hade tre äldre syskon så möjligheten för mig att få ett nytt plagg var ganska liten. Det var återbruket i sin prydno. När tandborsten såg för jäklig ut i tandborstglaset så blev den till ett silverputshjälpmedel och därefter hamnade den kanske i skoputslådan, liksom strumpor "beyond repair". Saker hade en väsentligt längre livscykel än vi låter dem få i vår tid.
 
Med det anonymiserade "själv-samhället" är det väldigt lätt att det alltid blir någon annan som har ansvaret. Det faller inte längre föräldrar till skridskointresserade barn in, att själva ta en skovel och skyffla upp en isbana på den frusna insjöviken. Det är alltid "kommunens ansvar" att hålla rent runt omkring oss, ploga vägar och ishockeplaner.

Ansvaret för denna utveckling är vårt eget. Vi har också accelererat den genom t.ex. lagstiftning som inte ens ger oss rätt att bära vårt eget hushållsavfall utanför den egna fastighetsgränsen!
 
Vi bryr oss inte längre om tingen! De betyder inte längre någonting för oss. Man ska inte ha en massa "saker" att släpa på genom livet. Vi prioriterar funktionen och bryr oss inte om att det är ett värdefullt föremål som vi har fått förmånen att äga och vårda. Snart gör vi väl som amerikanerna – köper våra hem färdigmöblerade och säljer dem sedan med allting kvar.
 
"Du kan ingenting ta med Dig dit Du går...."
 
Därför har de ägda tingen degraderats till opersonlig funktion. Och från att ha varit en värdefull ägodel att vårda blivit ointressant och Stina får finna sig i att köpa en ny mobil!
 
 
 
 

"Peter Duluth har döden i hälarna!"

 
Förra året då vi befann oss på Mallorca så lästes det en hel del och vi hade sett till att det var böcker som vi kunde lämna kvar på hotellet. Vi vet av erfarenhet att det är uppskattat när man befinner sig utomlands och plötsligt har läst slut det man hade med sig men ännu har tid kvar, att finna en bokylla på hotellet som innehåller allsköns litteratur från olika håll.
 
När jag ställde av vår ansenliga gemensamma bokhög i hyllan inför hemresan så fångades mitt öga av en bokrygg som antydde ålder men framförallt välbekantskap!
 
Det visade sig att någon haft den goda smaken att efterlämna en fin gammal deckare av Patrick Quentin som jag omgående lade beslag på och tog med mig hem. Nu har jag också haft tid att läsa den.
 
Jag måste erkänna att jag inledde läsandet med viss bävan. Somliga deckare lider av alltför tidsbundet språkbruk "Tjenare, tjenare! Ska'ru'ha en bira?" eller är fulla med daterade jargongyttringar. Detta lider t.o.m. Stieg Trenters böcker av, liksom inte minst den firade H.K. Rönnblom som blir näst intill oläsbar idag.
 
För er som inte känner till Patrick Quentin så vill jag berätta, för det är en mycket komplicerad och mångfasetterad författare som egentligen var två: Hugh Wheeler (1912-1987) och Richard Wilson Webb (1901/02-1965). De första böckerna i början på 30-talet var det dock Webb som skrev ihop med Marha Kelley, så följde ett par som Webb skrev själv varefter Mary Louise Aswell steg in som medförfattare.
 
Att det förhöll sig på detta sätt hade jag inte en aning om förrän jag nu googlade på Patrick Quentin. Själv visste jag ju att denne "Quentin" också skrev under namnet Quentin Patrick och inte minst Jonathan Stagge. Jag är väl bekant med alla tre och har (ännu) kvar en hel inbunden serie med dessa tre författarpseudonymers verk. Avsikten var att sälja eller ge bort dem i samband med den bokrensning jag just nu genomför, men läsningen av "Peter Duluth har döden i hälarna" gjorde mig tveksam. Jag lär nog behålla serien och börja läsa om! Författarduon upphörde 1949 och därefter var ddet bara Wheeler som fortsatte på egen hand dels under eget namn men också under pseudonymen Patrick Quentin.
 
Sammanlagt skrevs 13 böcker under namnet Quentin Patrcik (eller bara Q. Patrick), 16 böcker och en novellsamling som Patrick Quentin och 9 böcker under namnet Jonathan Stagge.
 
Boken jag nu läste har ett språk som ännu idag upplevs som friskt. Visst finns det tidsbundna inslag – klädbeskrivningar, avsaknade av många av dagens kommunikationsmöjligheter, hur man bodde på hotell o.s.v. – men i stort blir man fort fångad av intrigen och med säker hand förd till den labyrintiska upplösningen. För Duluth-deckarna är pusseldeckare. Ingenting av hårdkokthet även om det förekommer våld, det är intrigen och de förvillande villospåren som fångar. Som läsare engageras man så som tanken var med pusseldeckare att i läspauserna fundera över vem som faktiskt kan vara gärningsmannen – eller kvinnan! I dagens deckare ger man snart upp de egna tankarna och låter sig föras till slutet utan större engagemang.

Jag är övertygad om att för den intresserade så finns såväl Quentin, som Patrick och Stagge att låna på bibliotek. Säkerligen direkt och utan beställning i Eskilstuna som specialiserat sig på just deckarlitteratur.

Jag kommer nu att gripa mig an nästa bok om Peter och Iris (som var temporärt utlokaliserad i boken jag just läst) Duluth!
 
 
 

"Den som äger en trädgård och en boksamling saknar intet." Bibliotekets Apoteos!

"Di gamble...."
 
 
"Den som äger en trädgård och en boksamling saknar intet" trodde jag förr var ett "gammalt kinesiskt ordspråk", men det är faktiskt romaren Cicero (107-44 f.Kr.) som lär stå bakom det. Vare därmed hur som helst. Det är ett mycket sant påstående.
 
För närvarande ges det inte så mycket tillfälle till trädgårdsliv på grund av vädret men då blir boksamlingen desto viktigare! Den kan glädja oss året om. I mitt fall har det handlat om att göra den mindre......
 
Böcker har alltid varit en viktig beståndsdel i mitt liv. Ett särskilt biblioteksrum eller avgränsat utrymme för bokhyllor med sitt- och skrivmöjlighet har funnits i nästan alla de lägenheter och hus jag bott i. Det har varit ett fullständigt självklart villkor för varje bostad vi flyttat till att ett naturligt sådant rum skulle finnas eller att det på annat sätt skulle kunna ordnas ett sammanhållet utrymme för bokhyllor. Biblioteket var en central del redan i barndomshemmet.
 
Biblioteket är en ombonad plats för läsning, kontemplation och stillsam konversation. Det är ett ställe att sjunka ner i en skön läsfåtölj med julklappsdeckaren i knät, en brasa eller åtminstone ett tänt ljus, en "matzipanlimpa" och en flaska Loka inom räckhåll. Den upplevelsen går aldrig att ersätta med en laptop, läsplatta eller mobil. Eller som jag skrev till Dagens Nyheters prenumerationsavdelning idag när de på nytt försökte få mig att inse den digitala tidningens fördelar: "Digitala korsorden ser vi fram emot att få pröva under våra veckor i solen (förhoppningsvis) i höst – utskrivna i receptionen då förstås, eftersom dator olikt papperstidningar sällan låter sig kombineras med sol och sand..."

Biblioteket är ett rum för kunskapsinhämtande och vitterhet, bildning och kultur. Att röra vid en gammal bokrygg i hyllan är en sensuell upplevelse, en känsla av historiens vindpust, ett närmande till människor som inte längre är ibland oss. Att omvärvas av livserfarenheter och fantastiska historier.
 
Jag hade givetvis med mig en hel del böcker från mitt barndomshem men var under många år flitig att komplettera i antikvariat och boklådor.
 
Böcker har inte satts tillbaka som de skulle vilket gett upphov till "vågrörelser" på hyllorna...
 
 
Vid vår senaste flytt 1996 gjorde takhöjd och inkränkande vitrinskåp, det omöjligt att få plats för alla böcker i huset utan istället blev det Drängstugan och ladan som fick härbärgera en hel del.
Med åren har hyllorna i biblioteket fyllts ut i alla mellanrum och bokhögar på golvet omkring har nu frammanat en kraftigare rensning och eftersom vi ändå om ett antal år står inför att flytta härifrån så var det lika bra att ta tag i det hela.
 
Varje hålrum i hyllorna togs tillvara och proppades igen med nytt...
 
 
Det första som fick offras på detta imaginära "bokbål" var hyllplanet med de riktigt gamla banden. "Sweriges Rijkes Lands-Lag" från 1726 och den yngre "Anmärkningar till Sweriges Rikes Sjö-Lag" från 1802, "Le Bon Jardinier" och andra bokverk i gamla andäktigt vackra band från 1700-talet och framåt. Böckerna har – utöver den där sidorna är hopklistrade och innanmätet utskuret för att istället gömma en hemlighet, en nyckel? En ligen pistol? – endast utövat ett känslo- och miljömässigt inslag. En möjlighet att få den där upplevelsen av att kunna stryka handen över historien. Gamla obundna förstaupplagor av några av Strindbergs verk får också vandra vidare till nya ägarhänder. Däremot får de bundna serierna med svenska stora författare från 1700-talet och fram till 1900-talet, liksom Strindbergs samlade skrifter stå kvar men flyttas upp ett pinnhål.
 
Sweriges Rikes Lands-Lag från 1726 i ett fint pergamentband.
 
 
Några författare ur humorhyllan åker ut (Dickens, Ehrenmark, Viola m.fl.) medan P:G: Wodehouse, Cello och OA blir kvar. Rensning också i konsthyllan.
 
Resultatet är att alla nya böcker med trevliga och personliga dedikationer från vänner och bekanta nu får plats liksom nyanskaffade memoarer och biografier över personer jag funnit intressanta eller som jag kommit i kontakt med på olika sätt i livet. Inga (nästan) böcker kilas (än så länge) in i hålrummen mellan bokryggarna och hyllan ovanför. Böckerna står rätt och i den högst personliga ordning som är min....
 
 
Ytterhörnet i biblioteket med två tredjedelar av pappas gamla kontorsbokhylla som jag lyckades dela i tre delar och sänka i höjd vilket fick till följd att jag var tvungen att vitlackera den gamla mahognyn för att dölja ingreppen! Den tredje delen står till höger om fönstret.
 
Min antikvariatskontakt kommer snart och går igenom det som ska bort och det som sedan blir kvar får gå till Tolv Korgar eller pappersåtervinning.

Hustrun är nöjd över att nu dammsugaren varit inne bakom och ovanpå böcker och att det blir lite mer luft i tillvaron. Men tillräckligt finns kvar för att ändå skänka mig den rätta lyckokänslan när jag sätter mig och bara tittar på mina hyllor! OCH det finns några hål för kommande böcker som jag vill spara. Mestadels får annars nya böcker vandra vidare direkt efter läsning......
 
Utrensade böcker väntan på antikvariatsbokhandlaren! Plus en hel Billyhylla....
 
 TILLÄGG:

Ett år efter det att detta skrevs var det dags för nästa rensning då vi skulle flytta till Gripsholms Kungsgård efter 20 år här på Kumla Gård i Härad. Då bantades bokbeståndet ner till nästan intet. En specialbokhylla byggdes i nya huset men då denna även skulle rymma de närmare nio hyllmeter fotoalbum som jag tidigare haft i en hylla i mitt sovrum, så blev det i en traumatisk skilsmässa från många gamla godingar. Kvar finns referenslitteratur, memoarer och biografier, alla dedicerade böcker från författarvänner, Strindberg, Fröding, Lagerlöf, Heidenstam, Bergman- och Sörmlandslitteratur och så Cello, Woodhouse, Hasse&Tage och Povel Ramel förstås! (Ursäkta röran på skrivbordet framför. Fönsterputsaren kommer i morgon och alla fönsterbeänkar är tömda).
 
 

 

Ordning och reda! Är det fel?

 
 
Är det inte bra att veta vad som gäller när man ger sig in i något nytt? Det kan väl aldrig vara negativt att veta vad man kan undvika för att slippa göra bort sig i olika sammanhang? Idag undrar jag om jag totalt har missförstått allting?

Det talas om "flumskola" och pedagogiskt nytänkande, men har det lett till bättre kunskaper hos eleverna? Är det inte trots allt det som skolan handlar om – att bibringa våra unga kunskaper och erfarenheter för att de ska kunna fullfölja sina önskningar och visioner, att få redskap för sina ambitioner och kunna leva ett så fullödigt liv som möjlig?
 
Jag kan inte låta bli att tänka att den otroliga, accellererande utveckling vi sett inom alla områden under det förra seklet med allt från filmen, televisionen, rymdfärder, you name it!  Allt har uppfunnits och utförts av människor som skolats i den sorts skola där ""ordning och reda, disciplin, hänsyn och respekt" rådde och som så många idag häcklar och talar om med avsmak som fascistisk och diktatorisk.
 
Jag inser att en förutsättning för att den skolan också skulle fungera optimalt var att den verkade i ett samhälle där också omgivningen stödde skolan och dess personal, där lärare var ett högt respekterat yrke (därför att lärarnas kunskaper och förmågor motiverade detta), där också skolelevernas föräldrar – för det mesta åtminstone – "stod på skolans sida". Allt med det goda syftet att eleverna skulle utföra sina studier, tillägna sig kunskaper och formas till dugliga samhällsmedborgare. Vad var det som var så fel med det?
 
Den sortens skola har dock frambringat människor som kunant åstadkomma de tekniska och mänskliga landvinningar som vår värld fick uppleva under förra seklet.
 
Idag undrar jag om det ens vore möjligt att återskapa en skola med de förutsättningar som vi hade. När jag växte upp fanns det alltid någon hemma. Vare sig det var en förälder, ett hembiträde eller en mormor. Våra föräldrar stödde skolans arbete genom föräldraföeningar och föräldradagar. Gjorde man som elev något olovligt ofog så fick föräldrarna veta det och de skällde då inte ut läraren eller rektorn som idag, utan de skällde ut stt barn, som också då lärde sig något. Tidigt! Innan det hann gå för långt.

1958 gick jag fjärde klass i realskolan i Kungsholms Läroverk varvid de ovan avbildade ordningsreglerna gällde.
När jag läser igenom dem idag kan jag inte inse att det skulle varit något fel i innehållet utom möjligen då "morgonbönen" som senare förvandlades till "morgonsamling" och som alltid innebar en nyttig stund av eftertanke och just "samling" inför dagen. När den försvann under gymnasieåren innebär det raskt att jag allt oftare kom inrusande en bra bit in i första lektionen med en kexchoklad i högsta hugg (utgörande min frukost...).

Läs och döm själva:

Det är varje människas plikt att visa hänsyn och hjälpsamhet mot andra och att rätta sig efter allmän lag och fastställd ordning. Eleverna skall alltså uppföra sig hyfsat både inom och utom skolan. De skall visa läroverkets lärare och övriga personal aktning och lydnad och leva med varandra i fördragsamhet och sämja samt lyda läroverkets ordningsmän och ordningsvakter.

Till god ordning hör:

att eleverna punktligt infinner sig till morgonbön och lektioner, försedda med föreskriven undervisningsmaterial och övrig utrustning;

att eleverna väl vårdar böcker och skolmateriel samt är aktsamma om läroverkets lokaler, inventarier och materiel. För all skadegörelse är elev ersättningskyldig;

att eleverna noga rättar sig efter följande särskilda ordningsföreskrifter.

Bestämmelser om skolans öppnande och morgonbönen.

Då huvudporten är stängd, hänvisas eleverna till gårdsportarna.

Vid första ringningen till morgonbönen (kl. 7,58) skall eleverna omedelbart lämna klassrummet och på anvisat sätt och under tystnad inta sina platser i aulan.

Bestämmelser om de korta rasterna.

Efter slutad lektion skall eleverna skyndsamt bege sig ut ur skolans lokaler genom gårdsporten. Tiominutersrasterna tillbringas på skolgården. Då röd lampa är tänd, är det tillåtet att stanna inne i korridoren utanför klassrummet.

Vid första ringningen efter varje rast skall eleverna raskt lämna skolgården och i god ordning bege sig till klassrum eller lärosal.

Eleverna får icke lämna skolans område under tiominutersrasterna mellan två lektioner.

De elever, som har sitt klassrum tre trappor upp, får stanna inne i korridoren under tiominutersrast.


Bestämmelser om skolans lokaler.

Under annan ledighet än tiominutersrast får eleverna vistas i läsrum eller i sitt eget klassrum.

Inga andra läxböcker än de, som behövs för dagens lektioner, får förvaras i pulpeterna.

Hissen får begagnas av elever endast efter särskild tillåtelse.

Bestämmelser om skolgården.

Endast den del av skolgården, som gränsar till Pontonjärparken, får användas för bollspel och snöbollskastning under rast och fritid.
Eleverna får inte kasta sten, boll eller snöboll mot skolans byggnader eller ut från skolans område.

Skridskobanan får endast användas för skridskoåkning.

Bestämmelser om frånvaro från skolan.

Ledighet från undervisningen begäres på förhand hos rektor, i regel genom skriftlig framställning från målsman. Önskar elev av hälsoskäl avlägsna sig från skolan, skall han anmäla detta för lärare.

Tillfällig befrielse från gymnastik sökes hos gymnastikläraren, längre befrielse därifrån av hälsoskäl hos skolläraren, av andra skäl hos rektor.

Har elev varit frånvarande från skolan på grund av sjukdom, skall sjukintyg, utfärdat av målsman eller läkare, lämnas till klassföreståndaren inom tre läsdagar. (Blankett utlämnas av ordningsmannen.)

Elev, som på grund av sjukdom varit frånvarande från undervisningen under längre tid än sex dagar , skall vid sin återkomst inställa sig hos skolsköterskan.

Kuratorn får endast uppsökas under rast eller ledighet, för så vitt icke rektors medgivande föreligger.


 Bestämmelser om frukostbespisningen.

Ytterkläder, skolväskor, böcker o.d. får ej medföras till frukostbespisningen.

Eleven bestämmer själv storleken av sin portion så, att ingen mat behöver lämnas.

Använt porslin m.m. placeras på anvisad plats. Smörgåsar, frukt o.d. får ej medtagas från bespisningslokalen.

Eleverna får icke

gå in i främmande klassrum utan lärares tillstånd;
låna kamrats tillhörigheter utan dennes tillåtelse;
röka tobak inom skolans område eller på följande gator:
    Hantverkargatan mellan Polhemsgatan och S:t Eriksgatan,
    Kronobergsgatan mellan Hantverkargatan och Kronobergsparken,
    Baltzar von Platens gatan mellan S:t Eriksgatan och Pontonjärparken
    ej heller under besök vid annan skola samt ej heller utan särskilt tillstånd vid
    utfärder, friluftsdagar och andra tillfällen, då de står under läroverkets omedelbara
    ledning och uppsikt;
lämna pengar eller andra värdesaker i ytterkläder eller i pulpet. Läroverket ansvarar
        ej för lidna förluster.

Penninginsamling och försäljning  får inom skolan ske endast efter tillstånd av rektor.

Tillvaratagna saker inlämnas till elevrådets eller till kurators expedition. Anmälan om
    förlorade tillhörigheter skall omedelbart göras till kurator.
10.För skolskrivningarna, gymnastiken och institutionerna gäller särskilda bestämmelser.



"Vad var det jag sa'!" Violas funderingar.

Jag genomför nu en rensning i diverse skåp. hyllor och lådor. Inom några år är det dags att vi söker oss mer praktiska boningar! Bland det jag fann var ett urklipp som min salig Mamma sparat. Ett kåseri från Svenska Dagbladet. Att döma av artikeln på baksidan kan klippet vara från 1987. Viola och jag hade ett gudbarn ihop, trots att vi aldrig träffades. Ja, vi "har" ska jag väl snarare säga – eftersom gudbarnet lever i högönsklig välmåga, numera själv flerbarnsfar.
 
Hennes tankar var värda att klippa ur och saknar inte aktualitet än idag nästan trettio år senare.

 
 
 
 
 

Det finns annat än fotografier, Magnus Olausson!

 
 
En händelserik dag! Gripsholms slott var det enda av de kungliga slotten som hade öppet idag. Resten var stängda och all tillgänglig personal inkallad till Stockholms Slott och prinsbröllopet.
Men som sagt, på Gripsholm var det årsmöte i Gripsholmsföreningen som gällde och avtäckning av årets hedersporträtt som överlamnades av föreningen till statens porträttsamling.
I år avbildades överlevaren från Auschwitz, Doktor Hédi Fried, psykolog och författare. En fascinerande kvinna, 91 år – eller 70 om man väljer det födelsedatum som hon själv gärna använder, nämligen då hon kom till Sverige och upplevde att få födas på nytt. Verbal och med en stark ambition att bidra till att vi inte får glömma nazismens vanvett även om hon medgav att minnet inte längre är lika kristallklart.
 

Porträttet var ett fint fotografi av Sanna Sjöswärd, själv invandrad till Sverige som adoptivbarn från Iran.
Låt mig först säga att det är ett mycket intressant fotografi, form- och berättarmässigt sätter det fantasin i rörelse.
Låt mig sedan säga att det är SORGLIGT att chefen för porträttsamlingen så till den milda grad tyckts ha snöat in på fotoporträtt! Därigenom åsidosätter han också målare, grafiker och skulptörer som genom sin konstform kan tillföra ett porträtt andra kvaliteter än vad som någonsin kan rymmas i en aldrig så välfångad eller välkomponerad ögonsblicksbild för den visar just bara – ett fruset ögonblick, medan ett målat eller skulpterat porträtt kan tillföra så mycket av konstnärens impressioner av annat än stundens närvaro.
Och om det nu är så att porträttsamlingen av sin chef anses ha missat fotokonsten och därför måste jobba ikapp, så kan man ju säga att det ju faktiskt då också saknas skrivna porträtt såväl i text som i musik! Är det inte dags också för dessa porträttkonster, Magnus Olausson?

STIM – EN ODEMOKRATISKT STYRD ORGANISATION!

 
 
STIM är en intresseorganisation för landets alla musikaliska upphovsrättsinnehavare, låtskrivare (kompositörer och textförfattare) samt förläggare.

STIMs uppdrag är att för sina anslutnas räkning inkassera och fördela alla de rättighetsintäkter som strömmar in från radiostationer, varuhus, hissägare, gymägare o.s.v. Såväl här i Sverige som från andra länder där motsvarande organisationer har hand om den lokala hanteringen. Intäkterna ska sedan fördelas mellan de inblandade upphovsmännen. Mestadels sker detta på basis av låtlistor från radiostationer och konserter, d.v.s. efter vad som faktiskt spelats. Men det säger sig självt att många gånger när ersättningar från t.ex. gym, butiker, närradiostationer m.fl. bygger på ett fast avtalsbelopp oavsett vad som spelas, så uppstår problem med fördelningen. Vilka är de rättmätiga upphovsmännen? Hittills har STIM använt sig av ett s.k. analogisystem, d.v.s. man har fördelat efter en ”likare” och till denna likare har man av outgrundlig anledning utvalt Sveriges Radios P4-kanaler. Vilket innebär att t.ex. kompositörer av instrumental musik aldrig får ett nickel från dessa analogisummor (150-200 miljoner förra året). Knappast heller jazzkompositörer, eller andra mer udda musikverk som inte spelas i P4 men desto mer i närradion.
Istället har intäkterna fördelats huvudsakligen till de ”fyra stora” musikförlagen och deras artister, Universal, Sony Music, Warner och EMI. Dessa multijättar dominerar helt utbudet i P4-kanalerna.

STIM skapades 1923 och har idag 71000 anslutna upphovsmän och rättighetsinnehavare. Men bara 450 av dessa är formella medlemmar i den ekonomiska föreningen STIM u.p.a. (”utan personligt ansvar”) och har därmed rösträtt vid de årliga stämmorna där styrelse m.m. tillsätts.

Men det räcker inte med det! Inte heller dessa röstberättigade 450 medlemmar har någon möjlighet att påverka valet av vilka som ska sitta i föreningens styrelse! Låter det märkvärdigt? Absolut! Det är MYCKET märkvärdigt. Och i mina ögon helt orimligt i dagens samhälle.

Istället tillsätts dessa nio styrelseledamöter och sex suppleanter enligt STIMS stadgar av tre helt andra intresseföreningar: FST (Föreningen Svenska Tonsättare), SKAP (Sveriges kompositörer och textförfattare, samt MUSIKFÖRLÄGGARNA.

Men då kan väl medlemmarna vid nästa årsstämma besluta att ändra stadgarna på denna punkt så att man kan komma ifrån detta besvärande demokratiska underskott. För att ändra stadgarna så krävs beslut vid två stämmor. En ordning som STIM delar med de flesta föreningar i Sverige. Inte så märkvärdigt alltså.

Men se här! Då kommer det kluriga i stadgarna! I den 21a paragrafen står följande:


 
Ändring av föreningens stadgar sker på sätt föreskrivs i gällande lagstiftning om ekonomiska föreningar och skall dessutom för att bli gällande godkännas på styrelsesammanträde (Min fetmarkering), varvid minst sju ledamöter - däribland minst en representant för var och en av de i 13 § nämnda föreningarna - skall vara eniga om beslutet.

Ser ni finessen? Just det! Styrelsen lär inte rösta för en stadgeändring som förminskar eller inkräktar på den bekväma maktposition man har när det tas beslut om investeringar i fastigheter, sparkande av tjänstemän och verkställande direktörer etc. Styrelsen är alltså helt autonom och behöver inte bry sig ett dyft om vad föreningens medlemmar anser.

STIM har dock börjat känna att det blåser! Under det senaste året har det s.k. MUSIKUPPRORET 2013 bildats som till en början ägnat sig åt att komma till rätta med analogifördelningen. STIM har tvingats inse att en bättre kommunikation med medlemmarna krävs. Det är ju faktiskt så att idag har inte STIM någon monopolställning längre, men i kraft av sin helt dominerande och etablerade ställning är det näst intill omöjligt för andra organisationer att bryta in i denna rättighetshantering.

Så i veckan anordnades därför ett ”dialogmöte” kring analogisystemet och dess för- och nackdelar. Ett möte helt framtvingat av MUSIKUPPRORETs aktiviteter (bl.a. en polisanmälan av STIM för att man försöker hemlighålla sin medlemsförteckning t.o.m. för medlemmarna själva!

Härvid ställdes en högst relevant fråga av en av deltagarna: ”Vem äger STIM”?

Ja, vem äger STIM? 

Enligt STIMS hemsida ägs föreningen av de 71000 anslutna upphovsmännen. Det framstår lite som ett s.k. ömsesidigt försäkringsbolag. Men det anges också att bara de som också är medlemmar kan rösta på stämmorna. Vidare kallas FST, SKAP och MUSIKFÖRLÄGGARNA för ”representanter för våra ägare”.

Det är ju faktiskt så att de som genererar intäkter till STIM är alla de anslutna rättighetsinnehavarna, inte de 450 som betalat 10 spänn för att bli medlemmar! Så tanken att det är de 71000 som ”äger” STIM känns ju rimlig. Och ändå har varken dessa eller de 450 någon egentlig möjlighet att påverka hur styrelsen ska vara sammansatt eller vad den ska göra och besluta. Det kallar jag ett gravt demokratiskt underskott fjärran från vår tids rättsuppfattning. Här måste lagstiftare och andra träda in för att man ska komma till rätta med denna anomali. För att gå den väg som STIMs stadgar utvisar kan aldrig leda framåt.

"De döda tar inte anstöt"

Mats, knappt fyra år, förmodligen första gången på skidor på Kungsholms Kyrkogård (framför Vitalis grav) med storasyster Brittmarie som lärare.
 
"Småpojkar bygger snöfästningar bland gravstenarna och spelar kula på gångarna, när de första fläckarna med vått grus töat fram; småflickor hoppar rep på terrassen framför kyrkoportalen; och på sommarkvällarna ger träden lite vänlig skymning och avskildhet åt förälskade par som ingen annanstans har att ta vägen. De döda tar ingen anstöt."
 
Detta citat av författaren Sten Selander har jag hämtat ur Per Wästbergs "Stockholm" som till stor del utspelar sig runt Johannes kyrkogård i Stockholm. Omgiven av fyra skolor som använde kyrkogården som rastgård och lekplats inte bara under skoltid utan den var också deras lekplats som bodde i kvarteren runt om.
 
Precis så växte jag också upp. Visserligen var inte biltrafiken särskilt påtaglig under min tidiga barndom vid Kaplansbacken på Kungsholmen. Gatuytan upptogs ännu av de vedstaplar som krigets kolbrist gett upphov till, och den muromgärdade gatstumpen rymde till och med en sandlåda som vår farfar sett till att den kom på plats.
 
Syster Karin och hennes kompis Carin Almgren som bodde i samma hus som vi, svischar nerför kyrkogårdsbacken utmed Kaplansbacken. Husen i bakgrunden är idag Stiftelsen Höstsols lägenheter.
 
Men den stora trygga lekplatsen var ändå Kungsholms kyrkogård som gränsade till vår gata. Där kunde man leka kurragömma utan att ha en aning om att man måhända borde visat vördnad inför skalden Vitalis grav eller den ormomgärdade släktingen till den store Döbeln vid Jutas. Den långa sluttande backen i kyrkogårdens östra del utmed Kaplansbacken fungerade vintertid som kvarterens skid- och kälkbacke och en omtänksam kyrkogårdsvaktmästare satte varje år upp ett lågt trästaket tre meter innanför det svarta järnstaket som avgränsade kyrkogården från Hantverkargatan och som naturligtvis utgjorde en potentiell fara för alla som inte kunde få stopp på sin framfart redan innan. Men frågan är om träräcket inte var lika illa egentligen. Det var dock inget som vi barn tänkte på.

Gamla kälkbacken anas i bildens bortre del med sluttningen ner mot Hantverkargatan. (Bilden från Wikimedia Commons)

Idag är grässluttningen till stor del upptagen av askgravar och den övre delen har blivit minneslund, så kälkåkning är inte att tänka på längre. Synd! Jag har en känsla av att döden för vår generation var mindre dramatisk av flera orsaker, men det nära umgänget med de avlidna på kyrkogårdarna i staden spelade säkert en viktig roll i detta. Idag har kyrkogårdarna blivit tystare och människorna som hastigt rör sig över dem, mer vördnadsfulla. Varför? Om jag trodde att jag skulle kunna ha en uppfattning som avliden så skulle den nog förorda liv, rörelse, glädje och skratt snarare än stillhet och tystnad. Som sagt, de döda tar ingen anstöt!
 
 
 

"Konst uppenbarar något!"


Sommarläsning i mysterieform!



Sommar innebär alltid stunder också dagtid, tillbakalutad i en skön stol i skuggan med en god bok.

Årets sommar var inget undantag, men stor del av läsningen var ovanlig. I våras återfann jag åtta stycken av min barndoms Mysterieböcker av Enid Blyton utgivna på 50-talet före Blytons Fem-serie (som jag aldrig riktigt kom in i). Böcker jag sedan länge trott förlorade men som alltså låg i en låda på loftet som jag precis räddade från sonens rensningsaktion!

De låg sedan där och tittade på mig med sina färgglada och för tiden ovanliga omslag.

De var ovanliga inte bara med sin tekniska lösning utan också i sin genomtänkta design. Konsekvent genomförd av en illustratör som signerade sig ”NH” eller ”N Hosse”. Från början utgivna i Sverige på Lindfors förlag, senare på Rabén & Sjögren.

Torsten Lindfors var en mångsidig man. Yrkesmilitär, bokförläggare, författare, översättare och uppfinnare! Bl.a. drev han ett företag som hette Nordiska Integral AB där han exploaterade sina uppfinningar inom bokbindning med lim och perforering. Det heter ”integralband” har jag lärt mig och är en slags halvmjuka kartongomslag som var något nytt då på femtitalet.

Torsten Lindfors översatte själv flera av Blytons böcker. Och var f.ö. pappa till skådespelerskan Viveca Lindfors.

Jag utgår från att kreatören bakom de fantasifulla omslagen, N. Hosse var svensk. Vet någon något om denne?

Däremot växlade illustratörerna till inlagorna. Alla engelska. Ingen särskilt märkvärdig. Bara i några av böckerna illustreras huvudpersonen Fatty som något rundlagd (Smeknamnet tillkom p.g.a. hans initialer: Fredrik Algernon Trotteville + det faktum att han var fet!).

Jag tänkte att jag kanske skulle klara av att läsa en av böckerna igen i vuxen ålder. Mest ville jag läsa för att kontrollera att de inte var så rasistiska som Enid Blyton beskyllts för att ha varit, innan jag lämnade dem till barnbarnen för läsning.

Men jag fastnade direkt igen! Och läste alla åtta med god behållning. Där finns såväl humor som spänning. Jag förstår varför jag slukade dem i tolvårsåldern. Visst skildras en tidsålder som är annorlunda än dagens när det gäller uppträdande mellan människor och mellan barn och vuxna, men språket är friskt och takten hög. Att huvudpersonen karakteriseras som fet och häcklas för det, skulle måhända anses vara på gränsen till mobbning idag, men ordet var inte uppfunnet då och det hela sker på ett ändå respektfullt och vänskapligt sätt.

Däremot är det fråga om inte den behandling dessa fem ungdomar utsätter den stackars konstapel Theophil Goon för, hade fått ett och annat ögonbryn att lyftas idag även om de trakasserier som dagens poliser utsätts för på många sätt är väsentligt grövre.

Fatty är en allkonstnär. Kan allt och vet bäst men får aldrig tillfälle att framhålla sig själv innan han effektivt tystas av vännerna. Däremot får han ibland excellera med en fenomenal deklamationsförmåga när han utan problem direkt avslutar konstapel Goons borson Erns försök att skriva ”posi”. Ern kommer sällan förbi första versen, men då rycker Fatty in och deklamerar en fortsättning direkt ur hjärtat som här i den näst sista boken i serien. Mysteriet med Tjuvgömman:

DET GAMLA KÄRA HUSET
(påbörjat av Ern Goon och fullbordat av Fredrik Algernon Trotteville)

Ett gammalt vackert hus
som förr var fullt av folk
stod övergivet nu
förfallet, tomt och öde.

Men jag förstod dess tal:
”Nu alla övergett mig,
nu äro rummen nakna
och ingångsporten låst
och alla mina fönster,
som blinda ögon stirra.
Alls ingen skorsten ryker,
alls inga rosor blomma,
som förr mot mina väggar.
Det enda som är kvar
är murgrönan som klänger
och sveper mig som i en
grön och vacker schal.

En gång i tiden hette
jag också Murgrönsvillan
men nu är allt förfallet
själv är jag en ruin.
Det enda som skall leva
när jag är stoft och aska
och även då ska svepa
mig i sin gröna schal,
är murgrönan som klänger
och lever genom sekler
med ständigt gröna blad.”

 
Det kanske märkligaste av allt: en av böckerna har jag på något sätt övertagit/lånat och inte återlämnat eller på annat sätt kommit över från en Gunilla Hertell som i sin tur tydligen tagit över den från sin storasyster Stella som fått den i julklapp 1955.
När jag frågar Henrik Hertell som bor i Strängnäs och som jag känner berättar denne att det är hans båda systrar! Hur den kan ha kommit i min ägo är dock mycket förbryllande och hittills ett olöst MYSTERIUM!

Alltså det här med minareter och kyrkklockor!

 
Antagligen ger jag mig ut på tunn is nu men jag måste ändå säga att de som hänvisar till att islamska moskeer i Sverige också ska få ha böneutrop från sina minareter bara för att de kristna kyrkorna har klockor "som stör minst lika mycket", i mina ögon gör en alldeles felaktig jämförelse. (Senast i RingP1 härommorgonen)
 
Långt innan Sverige blev kristnat byggdes försvarstorn eller "kastaler" här och var i landet. Deras uppgift var dubbel. Dels skulle ägarfamiljen i fästningstornet ha en tillflykt i händelse av krig och ofärd, dels kunde man från toppen hålla utkik efter eventuella fiender som smög omkring.
 
Också inne i städerna byggdes liknande torn (finns idag motsvarande i flera gamla italienska städer). Där höll man inte bara utkik efter fientliga framstötar utan också efter bränder som man då tidigt kunde larma om.
 
"Klockan är ett och allt är väl" och liknande väktarutrop var väl dåtidens "kyrkklockor" inte bara i Sverige utan också i många andra länder.

Så småningom kristnades Sverige och storbönderna började bygga kyrkor på sina gårdar. Det var inte helt ovanligt att kyrkan då byggdes ihop med den befintliga kastalen som fick tjäna som kyrkans torn vilket så småningom försågs med klockor, vars uppgift inte bara vara att ringa samman till gudstjänster, bröllop och begravningar utan att också ringa klockslagen och kanske viktigast av allt, ringa och kalla allmogen samman vare sig det gällde krig eller bränder. Flera exempel på dessa tidiga kyrkor finns runt om i landet.
 
Här fanns ingen uppmaning till bön eller påstående om att Gud är störst. Endast sammanringningar och klockslag.
 
Det är trots allt lite skillnad mot den sorts böneutrop som islam praktiserar. Inget fel i dessa, men de ska inte jämföras med svenska kyrkklockor.
 
Så kan man ju fråga sig om effektiviteten i vårt moderna samhälle att kalla samman troende med hjälp av dessa böneutrop som i fallet vid Fittja inte ens får riktas mot de områden där det bor folk. Är det inte enklare att göra som Svenska Kyrkan och andra trossamfund gör: annonsera i tidningen. Kanske lägga upp tiderna på hemsidan eller ett anslag på mosképorten!
 
Det gör ju trots allt kyrkorna sedan länge.
 
Klockringningen har inte längre den praktiska funktionen. Sammanringning sker av tradition liksom man ringer i klockorna på nyåret, Klockslagen sker av praktiska skäl för omgivningen.
 
Ingen skulle nog komma på tanken att ställa klockan efter ett böneutrop.
 
Islamska företrädare påstår att böneutropen är viktiga för deras trosutövning och att det sker av tradition. Fullt acceptabelt. Men varför inte istället ta till en modern metod som torde vara mycket effektivare och mindre omgivningspåverkande. En metod som fyller precis samma funktion: ett enkelt sms!

Man kan ju inte säga att dessa utrop skett på detta sätt i evärderlig tid! Då hade man ju fortfarande knatat upp och ner för trapporna och ropat för full hals från balkongen. Men det kanske är skyddsombudet som förbjudit trappspringet vilket lett till att man numera sitter i en stol på markplanet och ropar in i en mikrofon kopplad till högtalare på balkongen högt däruppe.

Jag tror ingen skulle ha haft invändningar om man faktiskt velat upprätthålla samma urgamla tradition att låta en människa genomföra utropen som man gjorde förr.
 
Precis som våra klockor fortfarande gör som alltid förr: ringer utan någon högtalarförstärkning.
 
 
 
 

Är en rondellhund mer värd än Lilla Hjärtat?

 
 
Under det gångna halvåret har jag fått anledning att reflektera över detta med tryck- och åsiktsfrihet, främlingsfientlighet och politisk korrekthet.
 
Jag växte upp i ett hem, där ingen frågade om mina lekkompisar var svarta, judar, muslimer eller homosexuella. De var – lekkompisar. Ingen skulle ens heller antytt att någon var mer värd än någon annan. Denna anda färgade mitt sätt att möta människor framgent i livet. Och detta trots att jag läst sönder både "Tintin i Kongo" och "Där Jultomten bor".
 
Jag försöker möta min omvärld med öppen blick, nyfikenhet och ett leende på läpparna. Möts jag av samma attityd från andra, vad spelar det då för roll om de har en annan hudfärg, vilken religion de bekänner sig till eller vad de har för sig i sitt sovrum.
 
Jag vill inte påstå att inte också jag kan uttala generaliseringar, att jag kan hemfalla åt fördomsfulla uttalanden om grupper av människor. Men aldrig så att det skulle betyda att någon var mindre värd än någon annan.
 
Det som väckte mina tankar var saker som kom att hända i anslutning till att Cecilia Sylvan Henrikssons och Patrick Gibsons bok "Svart i Sverige" kom ut. En bok som berättade om hur vi bemött och bemöter människor med en annan hudfärg i Sverige genom tiderna.

Jag vet inte om det var slumpen som styrde det som sedan hände. Först historien med Kulturhusets bibliotekarie som plockar bort Hergés serialbum "Tintin i Kongo", så debaclet med Makode Lindes beramade tårtkalas för Kulturministern, sedan den märkliga historien om Stina Wirséns "Lilla Hjärtat" och slutligen Disneys beslut att klippa bort några scener ur "Jultomtens verkstad".
 
I alla dessa fall tycks en person som företräder vad som kallats en militant organisation för svarta, ha varit mycket aktiv. Är det så vårt samhälle och dess konstliv ska styras i framtiden? Av en liten militant organisation som utnyttjar vår svaghet för vad som anses politiskt korrekt? Är vi ett folk av svaga stackare som inte vågar se vår historia med öppna ögon? Som inte är kapabla att avgöra att sagofigurer från 20- och 30-talen inte alltid lever upp till vår nuvarande föreställningsvärd! Eller att våra barn kan förstå och inse detsamma? Hur kan vi isåfall överhuvudtaget sätta Kalle Anka i händerna på dem? Eller Bibeln!
 
Jag kan inte låta bli att undra var alla de befinner sig, som reste sig som en man till tryck- och åsiktsfrihetens lov då Jyllandsposten publicerade några nidteckningar som påstods föreställa profeten Mohammed, eller då den mediokre Lars Wilks skulle apa efter med sina rondellhundar?
 
Plötsligt tycks de som då ställde sig på barrikaderna till försvar för konstens och konstnärens frihet, nu istället generat ha krupit ner och hukar bakom.
 
När jag forskade kring den märkvärdige konstnärsmodellen som kallades "Negern Pettersson" stötte jag många gånger på dessa munsnurpare vars ansikten tycktes skrynklas ihop bara jag yttrade ordet "neger". Det hjälpte inte att jag berättade att han faktiskt kallades så på den tid han levde. Varför skulle jag då börja döpa om honom idag bara för att vi fått en annan syn på själva ordet "neger". "Afroamerikanen Pettersson"?
 
Vi kan väl inte börja skriva om historien så fort ett ord eller ett sätt att illustrera blir politiskt inkorrekt!
 
Disneys raderande av en liten svart leksaksdocka och en äldre manlig docka med krokig näsa (!) blir ju bara ett än mer effektivt sätt att fullfölja Hitlers försök att radera ut ett helt folkslag! Är det vad vi vill?
 
 
I all synnerhet som Disney i originalboken från 1936 gör den svarta dockan till en medveten liten flicka och minsann inget mähä (som möjligen skulle kunna ha varit motivet för borttagandet av den lilla blonda dockan).
 
Och bortsett från det på den tiden allmänt brukade ordet "nigger" som definitivt idag skulle bytts ut och några andra "attribut", så framstår den lilla figuren som en helt igenom kapabel person som står upp för sig själv och sin person:
 
– Nej, titta på niggern! skrek Jultomten, då en livad och glad svart docka kom farande med en fart av 100 kilometer i timmen.
 
– Varför är du så belåten, frågade han dockan, som viftade med armarna, rullade med ögonen och visade sina granna vita tänder i ett brett grin.
 
– Skulle inte jag vara belåten, skrattade dockan, jag som är så välgjord att jag inte kan gå sönder ens om den slarvigaste unge slänger mig på golvet då den blir arg.
 
Och innan Jultomten visste ordet av, så satte negerdockan sig med kläm på OK-stämpeln och sedan vände hon baken till och visade att hon var stämplad med ett fint betyg.
 
– Bra, bra, sa Jultomten, du klarar dig tydligen utan min hjälp.
 
– Skulle tro det, ropade negerdockan och vinkade nedlåtande åt alla de misslyckade leksakerna som lågo travade på hyllorna runt väggarna och som vore stämplade med "nix godkänt".
 
– Ligg ni där och skäms! fortsatte hon, men jag kilar vidare jag! Och därmed dök hon på huvudet ner i en stor säck, där redan många hundra klappar lågo samlade. Det sista som syntes av henne var stämpelns bokstäver i baken.
 
 

När jag sedan tittar på oiginalfilmen efter den lilla dockan som "skulle kunna vara en jude" (sic.), så hinner jag knappt ens uppfatta hur den dockan ser ut. Den finns inte heller med i bokens illustrationer.
 
Då är isåfall Kasperdockan, "Hoppe Jack", som dinglar på sin spiral betydligt mer iögonenfallande med sin stora kroknäsa. Vad ska han kunna tänkas vara? Arab? Jude? Eller rent av en svartmuskig italienare!  Men varför skonades han från den politiskt korrekta saxens framfart?
 
 
Och varför skonades de två små kineserna? De om några är väl stereotyper!
 
Nej hela denna cirkus drar ett löjets skimmer över vår kulturdebatt. Är vi inte mogna människor med förmåga att avgöra vad som är "bra" och "dålig" konst, vad som är "rätt" och "fel" i olika diskrimineringsfrågor, utan att någon Big Brother ska tillåtas ta fram saxen eller suddgummit för att i den allmänna politiska korrekthetens namn utplåna oönskade bilder.

Vi tycks vara tillbaka på den tid då fikonlöv målades och klistrades över "känsliga" partier i målningar och bilder.

Är det vad vi vill?
 
 
 

"Var inte rädd för mörkret" – igen!

Just hemkommen från ett besök med ljuständning vid lille Nisses grav på Mariefreds kyrkogård, där vi också tände ljus för andra nära och kära som inte finns med oss längre. Vi passerade då också vännerna Karin och  Harry Karlssons grav och jag kan inte låta bli att åter publicera Harrys underbara DN-teckning med Erik Blombergs vackra dikt. Teckningen visar just kyrkogården i Mariefred och stämningen där är ljus och varm. Var inte rädd för mörkret!
 
 

En laptop från anno dazumal!

Dåtidens laptop!
 
 
Hustrun gav mig igår uppdraget att städa ovanpå några skåp i matsal och bibliotek, dit hon inte når. Bl.a. står där en liten byst av min farfar Oscar ovanpå ett gammalt reseschatull som farfar köpte 1945 av sin vän och yrkesbroder Kaptenen Ernst von Posts änka Tante Lotten, för att ge till sin son, min pappa Einar, i julklapp samma år.
 
Schatullet, som tillhört Farbror Ernsts pappa (eller möjligen rentav farfar. Båda hette Ludvig den ene var generalmajor och den andre major), majoren vid Sörmlands Regemente,  Ludvig von Post, var vid köpet ganska defekt, med märken efter lägerliv och efter militära och andra resor. Att det varit med i skakande skjutsvagn och på trossen syntes. Invändigt hade alla mahognyytor beklätts med enkelt glanspapper. Några glasburkar var borta eller trasiga, sanddosan helt försvunnen.
 
Farfar lämnade skrinet till renovering. Nya glasburkar och lock anskaffades. De gamla silverlocken som fanns kvar var stämplade 1839, men de nya tillverkades av mässing som försilvrades. De ursprungliga träytorna togs fram. Alla mässingsbeslagen sågs över och putsades.
 
Det vackra schatullet stod alltid i hallen i mitt föräldrahem och fälldes alltid ut när det vankades gäster. Gästboken lades fram på den sluttande filtklädda pulpeten och gästerna uppmanades att skriva in sig redan när de kom (för att det inte skulle glömmas bort).
 
En gäst skrev följaktligen: "Uppmanad redan vid ankomsten att skriva i gästboken, kan jag inte annat än konstatera att åtminstone dagen hittills varit god!"
 
Här är schatullets inre, under den filtklädda skrivytan, blottat. Insatsen med burkar och fack går att lyfta upp och då framkommer en låda under den högre delen. Drar man sedan upp den kantlist som anas
ovanför de fyra burkarna med lock så återfinns ytterligare två lönnfack.
 
När nu schatullet ändå skulle ner, tog jag mig för att för första gången på länge öppna det igen och gå igenom alla finesser. Dessa reseschatull var ju uppenbarligen inte bara ett litet skrivbord under resor utan också rakspegel (finns i locket) och med allehanda toalettartiklar i olika små lönnfack och utrymmen. T.ex. upptäckte jag idag ytterligare två små lönnlådor bakom vad som såg ut som en kantlist. När denna list drogs uppåt avslöjades inte bara de båda små lådorna bakom utan också att listen i själva verket var en linjal. Tala om ingenjörskonst.

I schatullet finns också kvar Majoren von Posts sigillstamp och en täckduk som bär hans monogram under den adliga kronan.

Men också något annat skojigt som dock måste vara av senare datum – en nubbevisa! Sannolikt från 1930-talet av anspelningarna på Brattsystemet att döma. Det handlar ju om "egenproduktion"!
 
 
Här följer den i renskrift:

1.
Nog finns det ännu malm i berge
Nog finns det ännu män i Sverige
Andersson, Pettersson, Engström och min egen person
Än så lever lilla nubben,
Sveriges frihet finns i skrubben
Skam den ej har rättan don
 
Refräng:
För det brinner, brinner
Lågan ljus och klar
Det rinner, rinner
Droppar i spiral
Där väntar, väntar alla tomma glas
Och var lördagskväll
Är de full butäll
Till söndaskalas
 
2.
Spritbolagsgubben drager färde
Motboken har ej längre värde
Bratt, faderväl nu ha vi fått vårt eget system
Käringar i byxor må väl skrika
Vattuapostlar må predika
Länge lever nubben än med vårt system
 
Refräng
 
3.
När jag sjöng på sista versen
Den har jag här och halvan tersen
Lilla Manasse kanske också väntar (gu'tår)
Nog finns det socker och potatis
Vatten de har man ju alltid gratis
Allt, som behövs, vår fosterjord består
 
Refräng.
 

Kan någon komma på vilken melodi som använts, så hör av er!

Muhammed – krig eller fred? Våras det verkligen för toleransen?

I söndags gick sista delen av tre om Muhammeds liv i SVT2. Programmet kan ännu en tid ses i SVT Play. Det var ett intressant program och det är inte utan att man förundras över den diskrepans som finns mellan hur Muhammed uppenbarligen ville att hans folk och efterföljare skulle bete sig och den bild vi idag får av dessa rasande och hoppande vildar som påstår sig hata och bekriga allt vad västerlandet står för i denne milde profets namn. En man som liksom Jesus, snarare tycktes predika att man skulle vända andra kinden till än att hugga av händer och huvuden.
 
Idag publicerade Dagens Nyheter en lika intressant artikel av den amerikanske journalisten Thomas Friedman under rubriken "Det våras för toleransen" som jag hoppas ska läsas av många. För den är ytterligt tänkvärd. Dessvärre finns den bara i papperstidningen eller för dem som särskilt prenumerarar på webtidningen.
 
Friedman menar att det nu finns allt fler tecken på en omsvängning av den muslimska opinionen när det gäller synen på väst. Låt oss hoppas att han har rätt.
 
Han skriver bl.a.:
 
För en vecka sedan innehöll Kairos bästa tidning Al Shorouk en svidande vidräkning skriven av kolumnisten Imad al-Din Hussein: "Vi förbannar väst dag och natt och kritiserar dess moraliska förfall och skamlöshet, och samtidigt är vi beroende av av det för allting....Vi importerar bilar, tåg, flygplan..kylskåp och tvättmaskiner mestadels från väst. ...Vi bidrar inte med något alls till vår tids civilisation. ...Vi har blivit en börda på andra nationer. ...Om vi på allvar hade tillämpat kärnan i islams och alla andra religioners bud kunde vi ha legat i nationernas tätklunga. Världen kommer att respektera oss när vi återgår till att ta del av civilisationen istället för att vara parasiter som breder ut sig över den avancerade världens karta, snyltar på dess produktion och sedan attackerar den från morgon till kväll. ...Väst är ingen idealismens oas. Där finns också exploatering på många områden. Men den är åtminstone inte försänkt i vanföreställningar, trivialiteter och yttre sken, som vi är.  ...Stödet för islam och muslimernas profet bör därför ha formen av arbete, produktion, värden och kultur, inte av stormningar av ambassader och mord på diplomater".
 

Läs gärna detta citat en gång till, för som jag ser det är det något av det viktigaste som skrivits i denna sak på länge.
 
Jag kan inte heller låta bli att göra en ankdammsjämförelse med den omsvängning som verkar vara på gång inom Miljöpartiet. Detta parti har inte olikt muslimernas mullor och andra bakåtsträvare hittills predikat något som i realiteten skulle innebära att människor helst borde återgå till grottstadiet. Att döma av en artikel på DN Debatt häromdagen så sker också inom det tidigare så rabiata Miljöpartiet en omsvängning till en mer realistisk och pragmatisk syn på tillvaron och framtiden.

Kanske finns det trots allt hopp för mänskligheten – i stort som i smått!

Efter 25 år – ännu kommer nya historier fram om Gripsholmsjubileet!

Åke Livstedt uppmanar till historieberättande, medan Charlotte Widenfeldt, Ralph Edenheim, Knut Knutsson och Katarina Edenheim lyssnar.
 
Förra söndagen hade jag förmånen att vandra runt på Gripsholm med Åke Livstedt (mannen som är den ende någonsin som hållit varje föremål på Gripsholms slott i sin hand!) tillsammans med ett trettiotal av Åkes gamla slottsguider, medhjälpare och tillika servitörer och ouvreuser vid den kungliga supén i Rikssalen på slottet för 25 år sedan.
 
Avsikten var att återse de olika platser som kom i bruk för supén: Rikssalen förstås, men också övre rustkammaren som då helt hade plastats in och gjorts till ett effektivt serveringskök med rundgång för serveringspersonalen. Inte en knappnål ens hade slagits i tegelväggar eller trägolv. Allt var fribärande och väggar, golv och tak helt skyddade. Genom den lucka som finns i golvet och som var avsedd för krut och kanonkulor, hade byggts en hiss med vilken maten kom upp från tillagningsköket på annan plats. I den smala trappan intill dörren till övre rustkammaren, hade alla servitörerna sin plats två och två på trappstegen. Därifrån skulle de 70 snabbt och i god ordning runda serveringsdisken i rustkammaren, fukta sina vita vantar på en därför avsedd svampduk och plocka med sig två tallrikar var, för att sedan i värdig procession skrida in i Rikssalen till sina resp. bord – och stolar! Varje steg fanns inritat, planerat, klockat och repeterat i förväg för att ingenting skulle fallera. På givet kommando från marskalken som stötte sin av Gunnar Cyrén tillverkade stav i golvet, satte de först ner en tallrik framför den ena av de två gäster de betjänade, backade och därefter böjde sig alla samtidigt framåt igen med nästa tallrik till gästen bredvid.

Det hela skedde med en fantastisk precision.
 
Men vi fick höra att staven efter allt stötande i golvet, omgående efter festen fick tas tillbaka till Gunnar Cyrén för att förstärkas, eftersom slottsmodellen i silver som kröner staven höll på att trilla av. Marskalken berättade också att detta blev en lärdom när Nobelmiddagsutformningen sedan tog vid, med Gripsholmssupén som förebild (inkl. en marskalksstav med Stadshuset i modell på krönet, av Gunnar Cyrén), så fick man bygga en särskild trälåda för marskalken (som efter Gripsholmssupén tjänstgjorde vid Nobelbanketterna ytterligare ett tiotal år) att stöta staven mot eftersom det inte hördes när den stöttes i Blå Hallens marmorgolv och dessutom riskerade att Stadshuset på stavens krön skulle falla till golvet.
 
Åke berättade också om den presumptiva katastrof som hans kära Mamma Greta, salig i åminnelse, kunde förhindra. När Åke kom hem och berättade en vecka före supén att han suttit på slottet och vikt servetter (dessa bröts i fem olika mönster, ett för vart och ett av slottets århundranden), utbrast Mamma Greta: "Är Du inte klok – i ett stenhus!"
 
För hon visste ju att ett stenhus lagrar mycket fukt i sina väggar och i all synnerhet under en sommar som 1987 då det regnade häftigt hela tiden. Servetterna skulle slokat som utjänta tulpaner efter bara några dagar om inget gjordes. Men då kunde Åke få hjälp av slottssnickare Franzén som monterade upp ett antal kupévärmare som såg till att hålla servetterna styva tills det var dags!
 
Här förevigar fotografen Torsten Tullberg den stora återsamlingen i Runda Salongen på Gripsholm. Sittande framför är förre slottsfogden John Crafoord, förra Skansenchefen m.m. Eva Nordenson (tillika Gustav Vasas gemål Margareta vid jubileumssupén) och Åke Livstedt.
 
 
En av ouvreuserna mindes att det hade kunnat gå riktigt illa med den stora paradtårtan i form av Gripsholms Slott, som skulle bäras in på en "bår" för att skäras av Majestätet själv. I väntan på att det skulle bli dags för tårtan, så stod den i ett förrum, där också den väl maskerade Jan Myrdal väntade på sin för alla så överraskande entré. I spetsen för sitt kungliga följe skulle Gustav Vasa göra entré i en procession för att inför sin "efterträdare" Kung Carl XVI Gustaf demaskera sig och framföra ett högst egenhändigt skrivet tal (som ingen fått läsa i förväg!) till Kungen.
 
Alltnog, det bar sig inte bättre än att Myrdals stora rock fastnade i handtaget på den "bår" på vilken tårtan väntade. Utan att veta eller titta efter, vad han fastnat i (han hade sin stora ansiktsmask på sig vilken delvis skymde hans sikt) var han på väg att fullt naturligt dra åt sig rocken vilket obönhörligen fått till följd att hela jättetårtan gått i golvet med dunder och brak, om inte ett par rådiga servitörer grabbat tag i "majestätet" och handgripligen förhindrat honom från att röra sig innan han kunnat lösgöras från tårtan!
 
Att Jan Myrdal ens åtog sig detta uppdrag: att hemligen maskera sig till en kunglig despot, klä sig i trikåer, delta i ett historiskt "jippo" och till råga på allt hålla ett tal och harangera den nuvarande Kungen. Det var väl ändå otänkbart för en rabiat revolutionär som Jan Myrdal, eller...?

Åke var inte heller särskilt optimistisk när han ställde frågan till Myrdal. Men denne var inte alls omöjlig. Han hade bara tre villkor: att han skulle få ha trikåer – för han tyckte han hade snygga ben som han aldrig fick visa, att han själv skulle få skriva sitt tal och att ingen annan fick läsa det i förväg!

Det vore en felaktig beskrivning av verkligheten om jag sa att Åke inte var orolig för vad Myrdal skulle hitta på att säga i sitt tal, men också här överraskade denne märklige man, genom att hålla en lysande expose över Gustav Vasa och hans verk och betydelse.
 
Om allt detta kanske Åke berättar när vi – 80 personer – på söndag återigen, efter 25 år, bänkar oss i Gustav IIIs Teater på slottet för att i bild och tal få den kungliga supén och dess förberedelser beskrivan av Åke, följt av den teaterföreställning, "En afton på Gripsholm" som de mest lysande av Dramatens skådespelare: Jarl Kulle, Anita Björk, Sif Ruud, Birgitta Valberg, Jan Malmsjö, Sven Lindberg, Ingvar Kjellson (även regi), Ulf Johansson, Jan-Olof Strandberg m.fl. framförde vid jubileumshögtiden 1987. Föreställningen sändes och spelades in av Sveriges Television och nu får vi möjlighet att se föreställningen på stor duk i själva teatersalongen. Att åter få sitta på teaterns bänkar och uppleva den unika föreställningen blir något alldeles extra. Inte sedan 1789 har det spelats teater på den scenen och inte lär det ske igen i vår livstid – om någonsin. Nationalmuseum, som ansvarar för teaterns originalkulisser, hotade med att ta hem alla dessa om jubileumskommittén så mycket som lät en nykter landshövding beträda scengolvet. Med mycken list lyckades det dock! Kanske dyker föreställningen också upp i Minnenas Television och kan då varmt rekommenderas. Inte bara är det ett lysande skådespeleri utan också ett lysande manuskript, författat av Kaj Lundgren, signaturen Kajenn.

Njutning på Dramaten!

 
For in till storstaden kvällen före den 10e nordiska jazzfestivalen skulle börja och fick tag i en biljett till Dramatens föreställning av Fanny och Alexander. Känner att Ingmar Bergmans mästerliga film ännu ligger mig för nära för att jag ska kunna se teateradaptionen som en självständig föreställning. Liksom de oerhört starka skådespelarinsatserna i filmen.
 
 
Teaterföreställningen har en spännande scenografi där den stora vridscenen utnyttjas maximalt för att göra just det som Bergman också var så bra på – teater!
 
Alexander blir i teaterföreställningen reducerad på flera sätt, men Hannes Alin (tror det var han den kvällen. Hannes alternerar med sin skolkamrat från Adolf Fredrik, Victor Lindblad Poturaj) gjorde vad han kunde av det som var kvar. Den andra titelpersonen Fanny har helt blivit en staffagefigur i teaterföreställningen.
 
Av de övriga rollerna har Jonas Karlsson prisats för sin Gustaf Adolf och med rätta, men ännu sitter Kulle i vägen. Kulle var frustande, omättlig och storartad och till de höjderna når inte Jonas Karlsson än.

 
Reine Brynolfsens biskop Vergerus förlorar dessvärre också i jämförelsen med Jan Malmsjös demoniske och skrämmande tolkning.
 
 
Jan Malmsjö är dock med också i denna uppsättning, nu i rollen som skådespelare, regissör och poliskommisarie. Ett antal roller – som om de alls fanns i Bergmans manuskript – fått svälla och fyllas av Malmsjö själv. Jag misstänker att rollfigurerna ingår i regisssören Stefan Larssons bearbetning av Bergmans manus. Icke desto mindre blir Malmsjös dråpliga poliskommissarie som pjäsens slutkläm, den knorr som gör att man minns föreställningen med så positiva känslor. Han är kvintessensen av Hasse Alfredsson, Ben Turpin, Charlie Chaplin, Nils Poppe, Peter Falk och Peter Sellers och bara sååååå urbra! En höjdarupplevelse!

Jag kan heller inte undgå kvällens andra stora behållning, nämligen Jan Malmsjös hustru Marie Göranzon. Hon är den enda i släkten Ekdahl som om inte överträffar, så ändå når samma skådespelerihöjder som filmens Gun Wållgren. Hon har samma känsla och framtoning utan att för ett ögonblick bli imitation. Hon har lugnet, pondusen, humorn och livsglädjen. Wow!
 
Än går pjäsen några månader till! Missa den inte! Men för katten: lämna mobilen i garderoben!
 
Flera av alla de mobiler du kan se i bilden förblev påslagna också sedan ridån gått upp!
 

"För Fosterlandet!"



1916, mitt under brinnande första världskriget, var min pappa Einar 17 år. Fosterlandskärleken frodades i Sverige och han skrev då detta tidstypiska opus, som jag tycker kan vara passande att publicera på vår nationaldag, eller som den hette dessförinnan: Svenska Flaggans Dag. Visst kan många rader fortfarande engagera även om kriget idag befinner sig på avstånd.

Framåt! Framåt! Höj duken blå!
Det gula korset över våra hjässor blänker!
Än får du över svenska tuvor gå!
Än Sveriges frihets sol sig icke sänker!

Än går du fri uti det land,
där fria dina fäder gått!
Än vänder du med senig hand
den torva, du av fädren fått!

Än krusa sig för vindens lek
de gyllne fält, som du skall skörda,
omramade av björk och ek,
som du skall vårda, och som du skall vörda!

Än gnistrar uti alla färgers glans
den vita snö, som täcker våra stolta fjäll!
Var tacksam, att den tid ej fanns,
då svenske män ej hade eget tjäll!

När trygg du sitter under sotad ås
i skenet från din egen härd,
då känner du att Sverige, det kan ej förgås!
Då känner du vad friheten är värd!

Tänk på det land, som än är ditt,
när vigda klockor kalla dig till strid!
Vårt fosterland skall alltid vara fritt!
Och Sverige heter det i allan tid!

Framåt! För konung och för land,
till strid för fädrens ro!
Höj blågul fana upp med järnfast hand!
Än skola fria män i fria Sverige bo!

Stockholm 12 februari 1916
EINAR WERNER

En ny bildhumorist gör entré! Välkommen Sverker Lund!

Dagens Bildinsändare i Dagens Nyheter ger absolut mersmak!


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0