Mats Werner

 

 

Som en illustration över hur nära umgänge mellan de båda familjerna var på den tiden återger jag här Lena Rückers (som då också var änka) kort till barnen Löfgren efter Alvas död 1994:

Kära Kerstin, Ann + Henrik med familjer!
Mitt varma deltagande! Nu har Alva även vandrat vidare som många av mina vänner men kvar lever minnena från vår til på Torsvikssvängen med alla glada barn i sandlådan, saftkalas, barnvakter, utflykter då vi hjälptes åt med barnvakteri, matrecept, promenader i vardags och fest. Senare då vi träffades i Halakrokarne hade vi samma fina kontakt. Jag ringde flera gånger i somras men fick inte någon kontakt tyvärr. Jag var själv inte i så fin form, nu är jag bättre och hoppas på nästa sommar och ett återseende. Jag hoppas att ni alla har det bra och är friska! Hjärtliga hälsningar Lena

 

 

 
Detta tycks ha lett till att Ann kom att bli NTFs lilla affischflicka och fick illustrera – både fotografiskt och tecknat – hur man skulle bete sig när gator skulle korsas och annat. Men modellarbetet ledde också till uppdrag för NK där hon ingick i julskyltningen något år och fick sitta i ett skyltfönster och krama en stor docka! Men det var tydligen inget som gav henne mersmak, för att bli förevisad eller ens fotograferad var inget Ann någonsin var särskilt förtjust i.

 Ann lutad mot vedboden vid stugan i Vedemö.

 

Själv berättade hon senare att hon föll för mig efter den specialguidning hon tagit på sig alldeles efter vårt första möte i vårsolen. Vi hade fått beställning via Grand Hotel för en holländare som ville ha en Stockholmsguidning på Långfredagen. Ann hade precis läst in sig på våra turer och sa ja när jag frågade. Det visade sig dock att när hon kom hem till föräldrarna i Lidingö så förbjöd de henne att ta uppdraget. Det var ju Långfredag! Då arbetade man inte! Då tillbringade man dagen i stillhet vare sig man var religiös eller ej. Dessutom var ingenting öppet som man kunde visa. Restauranger var för det mesta stängda. På bio kunde man endast se ”Barabbas” med Gunnar Hellström i huvudrollen. ”Det sjunde inseglet” hade inte premiär förrän året efter så det fanns inga alternativ.

Men Ann var hela sitt liv en väldigt egensinnig och envis person. Hon hade lovat och tänkte fullfölja. Så på kvällen förberedde hon kläder som lades ner i souterrängvåningen och på morgonen smet hon helt sonika ut genom terrassdörren på baksidan av huset.

Eftersom det inte fanns så mycket öppet att visa blev det en limousinefärd runt Stockholms utvändiga sevärdheter och därtill en tur till Gamla Uppsala högar. När de återkom till Stockholm ville holländaren bjuda på middag (i all anständighet). Det blev Källaren Aurora i Gamla Stan som precis hade öppnat och som var en av de få restauranger som var öppna på Långfredagen. Ann åt sniglar. Dock visade det sig att någon av dessa antagligen inte var helt OK eller att det var för mycket vitlök för Anns galla för hon fick väldiga magsmärtor och fick skjuts hem till föräldrahemmet. 

Dagen efter på Påskafton mådde hon med andra ord ”pyton” men dök ändå upp på jobbet, plikttrogen som hon var. Jag hade tydligen observerat hennes våndor och gav henne en lätt dag på schemat med blott ett par Djurgårdsturer med båt där hon kunde sitta i sidodörren och låta sjöbrisen svalka huvudet medan hon guidade.

 

Min medkännande schemaläggning fick dock effekten att hon började se på mig med mer intresserad blick….. Och de känslor som uppstod var besvarade och innan sommaren var över så hade vi bestämt oss! Den 28 augusti så struntade vi i att det var kravaller på Hötorget och satte oss i den lilla fina damsalongen på ångfartyget NORRTELJE (som fungerade som terminal och restaurang för sightseeingbolaget) och stängde dörren om oss och växlade ringar! Därefter väntade lilla "Sightseeing Ettan" (eller om den då redan var omdöpt till MOVITZ) vid pontonen vid fartygets sida vid Gustav IIIs staty på Skeppsbron, med uppdukat bubbel och snittar och några nära vänner för en färd Djurgården runt. Vid Djurgårdsbrunn lade vi till och släppte ombord syster Karin och hennes make Gösta Ellhammar innan färden gick vidare. Kvällen avslutades hos de härliga hovmästarna Inga Spedini och Nils-Emil Ahlin samt Miny och Bob Azzam och deras orkester på Club Opera med Toast Skagen och mer bubbel. Jag hade tagit med mig Ann till Club Opera flera gånger för att äta och dansa. Såväl Miny och Bob som Nils-Emil och Inga såg nog raskt vad som var på gång och behandlade oss vådligt väl hela tiden.

På eftermiddagen hann vi också med en visit hos mina föräldrar och hos Anns föräldrar. Dessa hade dock redan några dagar innan informerats om den kommande tilldragelsen. Reaktionerna var blandade. Tror att de alla fyra nog tyckte att det hela gått lite hastigt. Jag minns att när vi kom till Anns föräldrar på Dannemansvägen så höll de på att göra något med sin hallmöbel och när Ann släppte bomben så sjönk Mamma Alva ner på en pall och var nog rätt chockad. Framförallt hade hon nog trott att det långvariga förhållandet med Magnus inte skulle kunna avlösas så snabbt! Men de samlade sig och gratulerade oss.

 

När turistsäsongen var över flyttade Ann till Uppsala för att börja på Förskoleseminariet. Hon hade hittat ett hyresrum hos Elsa och Holger Alinder på Ringgatan 14, ett äldre par som hon kom att trivas oerhört bra hos. På helgerna åkte hon för det mesta hem men hon tog också ”långhelger” då hon kom till min ungkarlslya på Ringvägen (!) på Söder. En gång ringde hon till föräldrarna och pratade med Alva i telefon som om hon då var kvar i Uppsala. Plötligt pinglar 4:ans spårvagn förbi ute på gatan varpå Alva frågar: ”Finns det spårvagn i Uppsala nu?” Ridå! Minns inte hur Ann klarade sig ur dilemmat.

Ann var som klippt och skuren för förskolläraryrket. Dels gillade hon att vara med barn. Hon var oerhört pedagogisk och hon hade en enastående förmåga att lära sig – och komma ihåg – barnvisor och ramsor. Inte bara sådana hon lärde sig på seminariet eller under praktikperioder utan också sådant hon hade med sig från sin egen barndom. Från sin mormor, sin mamma och sina mostrar i Motala. Hon bar inom sig på denna skatt som jag dels ville att Visarkivet skulle intressera sig för och spela in och när de tyckte att det kunde väl Ann göra själv så föreslog jag henne det. Hon slog dock bort tanken som att det väl inte var så viktigt. Jag tror en kulturhistorisk guldgruva gick förlorad med Ann.

 

När vi förlovade oss fick vi i present av nye svåger Gösta Ellhammar en vecka på Mallorca som vi förverkligade sommaren 1966. D.v.s. vi fick resan men skulle betala vårt hotell själva. Gösta var ju då dynamisk VD på Transair som var Europas största charterflygbolag och van att leva på rätt stor fot. Därför hade han också bokat in oss på Hotel Delphin Playa som var ett nybyggt lyxhotell i Palma Nova, där vi sov första natten. På morgonen tittade Ann på anslaget på dörren där priset för rummet etc. fanns att läsa. Hon blev helt skakis och sa att ”här har vi inte råd att bo!”
På eftermiddagen skulle vi gå över till ett hotell alldeles utanför Palma Nova där mina föräldrars mycket goda vänner Inga och Anders Perntz bodde ett par veckor. Inga hade dessutom varit Pappas mångåriga sekreterare innan han avvecklade sin stora byrå vid Kungsträdgården. Vi klagade vår nöd där på balkongen hos Inga och Anders som omgående sa att ”där kan ni ju inte bo kvar. Flytta hit, det här är knappt hälften så dyrt.” Sagt och gjort. Den handlingskraftiga Inga fixade så att vi fick ett rum och vi gick tillbaka, packade och checkade ut.

Det blev en härlig vecka. Hotel Son Caliu var också helt nybyggt, men låg ännu helt ensamt utanför bebyggelsen och med en egen havsvik med sandstrand som dock var blandad med klippor och stenbumlingar.

Vi lärde oss att dricka Bloody Marys! Solade och åt god mat. Så nåddes vi av nyheten att Gösta under stort spektakel hade fått lämna Transair. Nyman & Schultz som ägde Transair hade under många år blött pengar och befann sig i kris. Ekonomidirektören lär ha flugit i skytteltrafik till ägarens eget bolag i persiska gulfen med byxorna fulla av insydda sedelbuntar. Men man måste ha en syndabock och det blev Gösta som för att Transair alls skulle kunna fortsätta att flyga hade tvingats köpa in en serie begagnade propellerflygplan bara några år innan jetmotorerna gjorde sin kommersiella entré. Att behålla de gamla hade inte gått, och som sagt jetplanen var ännu inte tillgängliga. Men det blev på så sätt en onödigt dyr affär för Transair och koncernen, så då kunde man skylla koncernens problem på Göstas beslut.

Men hur påverkade det oss? Ja, plötsligt hade vi inga flygbiljetter hem! Dessa var ju knutna till Gösta och han var inte kvar. Vår hemresa sköts upp i flera dagar. Dock hade Gösta som omtyckt mångårig chef många supporters inom organisationen, så dels fick vi låna pengar för att kunna bo kvar ytterligare några dagar och dels så ordnades ett par ”fri-tvåor” på ett flyg som gick till Göteborg! Dit skulle vi ju inte alls men vad gör man! Vi landade mitt i natten på Torslanda och hamnade i en specialtullkontroll där allas bagage gicks igenom minutiöst! Minns att Ann eller jag hade några Magnecyl lösa i en necessär. Det blev stor uppståndelse! Vad var detta? Var hade vi köpt dem? Innan vi löst detta och blivit lössläppta hade morgonen närmat sig. Vi var dödströtta och hade ingenstans att bo. Vi fick en taxi att köra oss till närmaste hotell och där fick vi tack och lov ett rum där vi stöp för att sedan lyckas få plats på ett tåg hem dagen efter. Resten av sommaren tillbringade vi på Östra Ekuddsgatan 10 där vårt älskade Villa Villervalla låg, som morfar köpt 1920.

För några år sedan återsåg Ann och jag Son Caliu som nu ligger mitt i stadsbebyggelsen i Palma Novas utkant. Men man har byggt upp två längor med apartementos som tillsammans med själva hotellbyggnaden skärmar av stranden från bebyggelsen. Där tillbringade vi en hel månad och det blev nog vår allra bästa vistelse i värmen någonsin.

Genom brytningen med Magnus så bröt Ann också upp från större delen av sitt gamla umgänge. Hon behöll kontakten med några av sina gamla Lidingöpolare som t.ex. Janne Holmberg vars fårfarm vid Norra Lagnö vi långt senare besökte. Hon knöt också nära kontakt med en av sina förskollärarkompisar från Uppsala, Lill Lundin som gifte sig med TV-producenten Lasse Haglund. Dessa båda blev under många år våra nära vänner. Lasse blev ju främst känd för sin produktion av den legendariska ”Fem myror är fler än fyra elefanter” med Magnus, Eva och Brasse. Gissar att Lill också fick ett finger med i upplägget för att göra serien så oerhört pedagogisk.

 

 

Ann tillägnade sig undervisningen i Uppsala på ett ”mycket tillfredsställande” sätt och befanns därmed lämplig som förskollärare, som rektor skrivit i betyget daterat den 8 juni 1967.

Dagen efter gifte Ann och jag oss i Lidingö kyrka. Vi ville inte ha något stort bröllop och den intima lilla medeltida kyrkan rymmer ju inte heller särskilt många. Föräldrarna, Anns syskon, min syster Brittmarie med make Hans, min best man Hans Richter, min gammelmoster Stina samt Inga och Anders Perntz som tagit oss under sina vingars skydd på Mallorca året innan. Svärföräldrarnas bästa vänner Stina och Bengt Geijer borde också varit med men var sannolikt bortresta. På den tiden föregicks ju bröllop av två ”lysningar” då våra planer tillkännagavs i våra respektive församlingskyrkor vid högmässan för att ge presumtiva opponenter möjlighet att inlägga veto mot bröllopet. Några sådana dök tack och lov inte upp!

Efter kyrkolysningen hade vi mottagningar. Första söndagen hos Anns föräldrar i Lidingö  och söndagen efter hos mina på Kungsholmen. Man lade ut önskelistor hos NK för hugade presentköpares ledning kring våra behov av hushållsattiraljer lämpliga som bröllopsgåvor. Mamma tittade på listan och undrade: – Det här ister-mos! Vad är det för något? Produkten is-termos var en nyhet på den tiden och inte något som fanns i var mans kök.

 

Vigselförrättare var familjen Werners ”familjepräst” kyrkoherden i Kungsholms Församling, Carl-Magnus Magnusson som sedan kom att begrava, döpa och viga rätt många i vår familj. Det blev ett turnerande bröllop! Efter vigseln begav vi oss till Anns föräldrahem där det hölls champagnemottagning för vänner och bekanta i olika åldrar. Därefter bar det av till Ångfartyget Norrtälje vid Gustav III:s staty på Skeppsbron där källarmästare Carl ”Calle” Edvardsson och restaurangchefen Sten Hanson dukat upp ett långbord i gamla konversationssalongen på övre däck. Slutligen bar det av till mitt föräldrahem där kaffe, tårta och avecer serverades. Telegram – såväl verkliga som högst påhittade – lästes upp av min bestman Hans Richter.

Natten tillbringades för första gången i vår egen lägenhet högst upp i huset på Wallingatan 32. En trerummare på 100 kvm med kök, badrum och separat WC.

Dagen efter for vi iväg på bröllopsresa i min öppna lilla illröda AA112, en Triumph Spitfire jag något år tidigare köpt av min syster Karin. 112 råkade dessutom vara det skåpnummer som både först min bror Lasse och sedan jag själv haft på Norra Latins sommarhem där vi båda vid olika tillfällen tillbringat sommarlov och som jag (trots detta) ansett vara mitt lyckonummer. Av grannen på Dannemansvägen, Sigurd ”Sigge” Isacsson fick Ann och jag varsin ”störtkruka” eftersom han förstått att vi skulle åka öppet i en bil som saknade störtbåge eller andra säkerhetsdetaljer. Det var ju en brittisk bil…..

 

Första etappen gick till stugan i Vedemö där vi övernattade i vår ensamhet. Nästa stopp med två övernattningar hos min gamla sommarfamilj Rehmstedts i Uchte söder om Bremen och sedan vidare till Reith i Alpbachtal, Österrike där vi fick bo i Anns gamla sommarskola. Där var även Anns tidigare boyfriend Magnus Francke och hennes goda vän Eva Degerstedt och Evas make Toni Winkler. Jag hade aldrig träffat Magnus tidigare men visste vem han var eftersom hans pappa och min kände varandra väl som Pimpinellabröder (Stockholms roligaste sällskapsorden), Otto Francke var också pappas tandläkare. Vi tillbringade en skön dag allihop vid Reiths Seebad, åkte linbana upp till Wiederberger Horn (d.v.s. jag åkte bara första etappen. Tyckte de enkla liftstolarna över höga höjder var alltför otäcka och lämnade således min nyblivna hustru ensam  i farans famn på andra etappen…….). Tyrolerinstitutets rektor och Anns vän Walter Körner bjöd oss också på ett par dagar i skolans anläggning i Lido di Jesolo utanför Venedig dit vi fortsatte. Venedig gjordes med obligatorisk gondolfärd etc. Min 24-årsdag firades i Celle-Ligure på Italienska västkusten mot Franska gränsen. Av Ann fick jag en nattskjorta med tillhörande klassisk nattmössa som Ann givetvis sytt själv. Vi inhandlade varsin frukostkaffemugg med fat för brödet. Faten och en kopp finns kvar och är nu äldsta dotterns favorit.

Sedan korsade vi gränsen mot Frankrike och kikade på Hotell Brittannia i Menton där jag tillbringat flera lustfyllda sommarsejourer på Ferieskolan Suecia ledd av mina systrars vän sedermera internationelle konsthandlaren Jan Eric Löwenadler (eller monsieur Lawandier som fransmännen kallade honom). Efter mina år som elev på skolan blev jag (precis som Ann i Österrike) fritidsledare på skolan och fortsatte sedan att under många år producera Jan Erics skolkataloger som ständigt växte samtidigt som skolan expanderade. Ända till han sålde till det som sedan blev Europeiska Ferieskolan eller bara EF.

Jan Eric hade bjudit oss att disponera Villa Rocher, ett privatpalats på Avenue d’Antibes i Cannes under en vecka. Han hade hyrt den stora villan med egen park för att härbärgera elever under en kommande kurs. Vi solade, badade och umgicks med lärarna Marianne Rahmqvist (då ännu Rosenlöf) och Yvonne Arfwedson. Jan Eric bjöd oss också på en minnesvärd upplevelse: en middag på La Ferme S:t Michel, en krog som drevs på och av en gård uppe vid Grand Corniche ovanför Villefranche. Allt som serverades producerades på gården. Man fick i princip bara välja om man ville ha fisk eller kött. Men när maten kom så fördelades maten iallafall på allas tallrikar. När jag försökte säga att jag beställt köttet så svarade kyparen bara ”ah, non, non, non, ca’va’pas” och fortsatte att parallellt med serveringen leka med sin träleksak som fångade en ring på en pinne som den var förbunden med av ett snöre.
Vi fick snällt äta av allt som fanns. Det var sanslöst gott och vi blev oerhört mätta och väldigt törstiga och beställde en kanna vatten vid sidan av vårt vin. Kannan kom och stora vattenglas som fylldes och så hällde vi i våra torra och törstiga strupar – och frustade ut! Det visade sig vara betydligt starkare vatten – ”livets vatten”! En överraskande kväll med mycket god mat, gott vin och trevligt sällskap, Minns också ställets överdådiga gästtoalett. Kanske 20 kvm, boudoirstyle. Toastolen stod i ett hörn, handfatet i ett annat. Eftersom vi var i Frankrike fanns säkert också en bidé….

Så bar det hemåt via Geneve där vi tänkte hälsa på vännerna Miny och Bob Azzam, men de var på turné så det blev bara ett återseende med deras son, lille Pascha. I Stockholm var vi tillbaka den 29 juni.

 

Ann fick omgående anställning som förskollärare och föreståndare för den lekskola som Stockholms stad inrättat i Folkets Hus B-sal en trappa upp på baksidan mot Wallingatan. Så det var ju bara snett över gatan från vår våning. Själv jobbade jag ännu kvar en tid på Sightseeingbolaget. Jag hade avslutat mina juridiska studier vid universitetet efter en halv jur.kand. och påbörjade nu istället en tvåårig utbildning till marknadskonsult vid RMI (Reklam- och Marketinginstitutet, senare RMI-Berghs). Samtidigt utvecklade jag en egen reklambyråverksamhet med min gamla arbetsgivare Sightseeingbolaget, Örebro Läns Turisttrafikförbund, Hallsbergs Kommun och Ferieskolan Suecia som huvudsakliga kunder. Det handlade om logotypedesign, trycksaksutformning och produktion m.m.

Anns förskola var lite speciell i och med att lokalen under övriga tider på dygnet utgjorde en samlingssal i Folkets Hus regi. Det innebar att Ann varje morgon fick börja med att plocka fram själva förskolans alla attiraljer som befann sig under den relativt höga scenen i salens ena ände, och möblera upp och ställa i ordning för barnens ankomst. Och på motsvarande sätt plocka ihop allt efter dagens slut och stuva in under scenen.

 

Samtidigt var den omedelbara närheten till Stockholms Stadsteater som då ännu huserade i Folkets Hus ett stort plus i förskoleverksamheten. Det hände inte sällan att något gäng skådisar till exempel Yvonne Lombard, Torsten Wahllund med flera som höll på med en pjäs för barn plötsligt dök upp och spelade upp scener eller hela pjäser. Säkert var det också för dem nyttigt att kunna avläsa barnens reaktioner. Men de kunde också dyka upp bara för att helt improviserat roa barnen på en rast.

Något som Ann lärt sig under utbildningspraktiken i Uppsala var att ta med kycklingar till förskolan i samband med påsken. Då kunde förskollärare bara hämta små tuppkycklingar gratis hos uppfödare för att låta barnen i innerstadsförskolorna få se kycklingar och lära sig något om det här med hönan och ägget… Tuppkycklingar var ju ointressanta för uppfödarna och skulle annars bara ha kasserats. Sagt och gjort, trenne kycklingar förgyllde förskollelivet några veckor kring påsk. Men givetvis kunde de inte vara kvar i B-salen på nätterna utan togs då hem och bodde i en stor trälår i vårt kök. Där blev de också kvar efter påsk då de inte längre brukades som undervisningsmaterial. Istället fick de växa upp till kapuner, ungtuppar, som dock började göra väsen av sig. Då sommarlovet kom tog vi ut dem till sommarnöjet i Vaxholm där jag byggde ett litet hus och en liten voljär för dem i trädgården (närmast gatan och längst från huset för de hade börjat gala högljutt i tidiga morgonväkten.

Sommaren 1968 hade vi beslutat oss för att det var dags för barn och i maj 1969 föddes Filippa. Ann var hemma tre månader. Under tiden hade vi insett att vi nog inte skulle bo kvar i stan. Redan på förskolan hade Ann konstaterat bristen på barnvänliga utemiljöer i omgivningen. Den enda sandlåda som fanns var i Tegnérlunden. Den hade väl varit OK om det inte varit för att de då ännu fanns ett systembolag på Tegnérgatan och en större mängd ”gubbar” som tillbringade sina dagar i parken och inköpte sin dryckjom på Systemet och uträttade sina behov i sandlådan varefter de drog sig tillbaka till närliggande portuppgångar för natten. Inte den roligaste uppväxtmiljön. Så vi började se oss om efter ett hus på landet. Det blev ett alldeles utanför Mariefred där vi ofta vistats som gäster hemma hos min best-mans föräldrar. Så på vinst och förlust sade Ann upp sig från jobbet. Jag hade ju inte heller något fast jobb och därmed inkomst, men vi visste ju att Anns yrkeskunskap alltid var efterfrågad och mycket riktigt fick hon ju jobb direkt inom Strängnäs kommun. Först som föreståndare på Höjdens förskola inne i Strängnäs dit hon alltså var tvungen att ta sig med tåg eller buss varje dag eftersom hon saknade körkort och inte ville ta något heller. Hur hon tog sig till och från tåget eller bussen minns jag faktiskt inte. Lämnade vi Filippa ensam medan jag skjutsade? Jag var hemmapappa med Filippa större delen av första året. Tills det var dags för Johanna att göra entré 1971.

 

I Mariefred fanns inget förskola, inget ”dagis” eller ”lekskola”.  Ann och bl.a. sedermera ministern Maj-Lis Lööw höll igång en ”kludderia”. Men någon förskola ”fanns det inget behov av” sade kommunen. Till slut tvingades de till korset dock och Ann och Lena Jonsson sökte och anställdes för varsin halvtidstjänst vid den nya förskolan som inrättades  1971 i Mariefred. Ann började dock sin anställning där med mammaledighet för Johanna. Lena som bodde med sin make Dan i Slottsbrinksbacken tog på sig att vikariera för Ann under mammaledigheten.

 

Ann hade vid det här laget börjat inse att det var jobbigt att bo 3,5 km utanför stadskärnan med en ganska jobbig och backig väg att dra barnvagn och varor på. Så hon beslöt sig för att börja övningsköra och började också på bilskola. Och som så mycket annat så klarade Ann sitt körkort med glans och livet underlättades för oss båda. 1971 fick jag anställning hos ett reklamvaruföretag som flyttat från Stockholm till Mariefred. Det passade mig som hand i handske och efter några år hade jag tagit över företagets internationella försäljning och lansering i ett eget företag som sedan blev Anns och mitt gemensamma levebröd tills vi sålde företaget 2008 och pensionerade oss. Ann var hemmafru under åren då barnen var små. Vi hade diverse barnflickor till hjälp eftersom vi också hade djur att ta hand om. Tidvis upp till tre hästar, en get, kaniner, undulater och två (eller flera…) katter!

Men från 90-talets början engagerades Ann i vårt företag där hon blev ekonomiansvarig mm. I ett mikroföretag  som vårt, får båda vara beredda på att göra allt möjligt.

 

Samtidigt såg hon ju också till att få utrymme för sitt trädgårdsintresse. Vi har haft oturen eller turen (vilket man tycker) att köpa bostäder som saknat all form av ordnad trädgård och vi har sedan sålt dem med prunkande fantastiska skapelser som alla bar Anns signum. Men med gröna fingrar i släkten sedan 1400-talet så var det väl inte att vänta sig något annat.
Det sorgliga har varit att köparna i allmänhet inte har uppskattat vackra trädgårdar utan ganska snart lagt allt under gräs eller grus! Därför har Ann aldrig velat återbesöka de hem vi lämnat. Från vårt första hem i Mariefred på Strömsborg där Ann lagt under sig en stor del av den åker som ingick i fastigheten för att förvandla till trädgård, drog vi till Åkers Styckebruk där vi köpte drömstället för en trädgårdstokig människa som Ann. Nämligen den gamla trädgårdsmästarbostaden med resterna av hela den gamla blomster- och grönsaksträdgården vid Åkers Styckebruks herrgård. Den hade varit ”undantagsstuga” för den sista brukspatronsänkan som var engelska och därmed trädgårdsintresserad men kanske inte så kunnig. Ville hon ha en grusgång så körde hon ut grus på gräsmattan…. Men förutsättningarna för en god trädgårdskultur fanns ju ändå sedan tidigare. Den sista trädgårdsmästaren med fru bodde dessutom kvar i ett hus alldeles intill och blev Anns bästa vänner under de två åren vi bodde där. Här hade ju funnits stora odlingar, växthus (vilka var nerrasade), en härlig solvarm och vindskyddande mur, herrgårdsdamm med en liten fors vid huset och vattenfall ner mot Bergaån. 

Dock bodde vi som sagt bara kvar i två år eftersom situationen med skjutsning av oss själva och barnen, som gick kvar i skola och förskola i Mariefred, inte alls blev så begränsad  som vi tänkt oss. Utan till slut satt vi och körde den där milen i skytteltrafik. Så det blev en flytt till centrala Mariefred där vi flyttade in i den gamla provinsialläkarvillan vid ångbåtsbryggan. Två hus plus uthus och en trädgård i två plan. Den högre ovanpå rester av det gamla kartusianerklostret Pax Mariae, det sista som inrättades i Sverige och det första som Gustav Vasa drog in och rev ner. En viktig del av Kartusianernas tillvaro var ju de egna små trädgårdstäpporna så även här fanns goda förutsättningar för Ann och ett ”osrkivet blad”. Doktorn hade bara velat ha fruktträd och några bärbuskar. Inte en blomma så långt ögat kunde nå. Nåväl, det rådde Ann snart bot på och när vi ett tiotal år senare drog vidare så lämnade hon återigen en fantastisk skapelse. Och i viss mån vet jag att det var den trädgård hon egentligen inte ville lämna. Ett sexårigt mellanspel i en standardvilla upp i Slottsbrinken (också omgiven av gräsmattor och asfalterad garageinfart…) får väl betraktas som en övningsträdgård inför vårt sista stora egna boende, Kumla Gård utanför Härad, dit vi flyttade 1996 och bodde på i 20 år.

 

Kumla Nergård blev vårt paradis på många sätt och här kunde Ann också få utlopp för såväl sina trädgårdskunskaper som sin lust och glädje för blommor. Hon var en oerhört kreativ människa när det kom till att anlägga rabatter, dammar och grönsaksland.

 

Vi började dock med att lägga om alla tak och gemensamt måla om de tre stora husen, två boningshus och en stor lada. Plus ett gammalt traktorgarage och ett f.d. utedass. Det hade också tidigare funnits ett trevånings timmermagasin och en ladugård men dessa hade brunnit ner på 50-talet. Även här var det som fanns: gräsmattor, fem fruktträd plus en klarbärslund, en rosenbuske  och två schersminbuskar! Inte så mycket djur att ta hand om men katter har vi  haft mest hela tiden. Vår äldsta, Månster, blev 19 år. Resultatet blev växthus, grönsaksbäddar och blomsterrabatter, trädgårdsdamm med liten bro för den funderande ängeln att sitta på. Stensatt rundel med kvarnstensbord i mitten blev vår kaffe- och drinkplats omgivna av bärbuskar och blommor. Allt var Anns verk. En lång stenmur kompletterade och där hjälpte även Pontus till. Vi behövde verkligen aldrig resa på sommarsemestrar. Vi saknade behov av det. Vi bodde ju på sommarens mest fantastiska plats. Det gamla utedasset med sina tre fjölar förvandlade vi till ett lusthus för våra kräftkalas.

Utöver trädgården så var svampskogen det som Ann inte kunde vara utan. Så fort de första små uttringarna visade sig så var hon väck till framåt hösten då den sista trattisen plockats. Inte sällan kom hon hem med hela lastutrymmet i vår Kangoo fyllt! Utanför svampsäsong fick det duga med långa skogspromenader. På våren obligatoriska besök hos ”ormbunken rister”, meanderdalen mellan Krampans gård och Nedre Marviken där en urgammal å slingrar sig ner till sjön och har resulterat  i ett enastående mikroklimat där ormbunkar, trädgårdsångare, bofinkar, koltrastar och en fuktig blomprakt frodas.

 

Ann var en ständigt närvarande mamma, mormor och farmor för sina barn och barnbarn. Vårt hem var alltid öppet för dem och närhelst de behövde stod hon parat att laga ett mål mat, servera ett mellanmål eller spela ett spel. Hennes bakgrund som förskollärare gjorde att det alltid fanns någon idé om sysselsättning för skoltrötta barn eller högaktiva vildbasar.


Under många år upprätthöll vi traditionen med en kräftskiva. För ganska många vänner så länge vi bodde med stora användbara uthus och lite färre när vi begränsade oss till våra lusthus. Men barn var också alltid med och det dukades lika festliga bord för dem med något mer önskvärt än just kräftor. Anns dukningar och arrangemang var outstanding. Själv stod jag mest för dryckerna. En annan tradition som vi också kunde hålla igång rätt länge var våra glöggparties. Även där dukade Ann upp fantastiska gottebord  där allt var hemgjort. För det mesta följdes dessa parties av uppsluppna eftersittningar som kunde ta sig dråpliga följder i form av till exempel ett tåg med lakansklädda, sminkade herrar och damer med ljus i hand som allvarligt tågade runt i de omgivande kvarteren.
Ann var en matlagare av format. Hennes ”kokerier” som samlats från äldre släktingar, tidningar och inte minst egna skapelser, delas nu av hennes barn.

 

Med åren kom dock också krämpor. Sannolikt fanns det en ärftlig benägenhet för artros för lederna krånglade alltsom oftast och när hennes ALS sannolikt hade debuterat så sa hennes läkare att ”det är säkert bara din artros som spökar. Gå hem och ta en alvedon”. Till slut lyckades hon med konststycket att få byta vårdcentralsläkare (det tarvades att hon skrev till högre ort) och fick då omgående komma på utredning vid Mälarsjukhuset i början av sommaren 2021. Det tog sedan till i februari i år innan neurologen vågade sig på att slutligen säga att den preliminära diagnosen om ”variant av ALS” var så långt han kom. En variant hon tydligen var ensam om. En variant som bara angrep det perifera nervsystemet och inte det centrala. Det tycktes angripa som ett band mellan fingrarna, via armar och lungor. Och det var också andningen som till slut fick henne att ge upp. Hon ville inte leva med en sjukdom som inte kunde gå över utan bara bli värre. Hon ville inte bli beroende av mig eller andra människors omvårdnad eller av maskiner. Då fick det hellre vara.

 

 

 

På Påskdagen var vi med hemma hos Filippa och Eliot och där var alla barnen och barnbarnen med och på kvällen kom också Johanna upp från Skåne. Det blev en fin och solig dag då vi kunde vara ute på deras terrass hela tiden. För Ann var det första gången hon kommit ut sedan före jul eftersom den trapplift vi väntat på sedan i december inte monterades förrän på Skärtorsdagen.

Det blev också sista gången för henne, för på onsdagen efter påsk hämtades hon av ambulans på grund av andningsbesvär. Syrgasbehandlingen gav resultat men plötsligt på fredagskvällen försämrades hennes tillstånd och när vi kom fram till sjukhuset hade hon redan fallit i koma. Med sina händer i våra tog hon strax efter tio på kvällen sitt sista andetag.

 

Vår gamle vän konstnären Harry Karlsson, sa alltid när man frågade ”hur det var”: ”Jodå, allt är sig likt och inget är som förr”.

Jag skrattade alltid åt uttrycket, men när Ann dött insåg jag hur sant det är. Vårt hem, ser likadant ut, möblerna står kvar och tavlorna hänger där de ska. Och ändå är ingenting som det var bara ett par veckor tidigare. Ett stort tomrum har vuxit upp mitt i alltihop. Ett tomrum efter min älskade.

 

Ann såg alla omkring sig. Hon hade koll och överblick. Inget undgick hennes falkögon, även om det ena tappat synen och det andra blivit svagare, så såg hon detaljer och påtalade när något låg eller satt fel. Hur litet det än må ha varit.

Ann var modig! Modigare än jag någonsin trott. Hon tog den dödsdom neurologen uttalade, med stort lugn. Sjukdomens kroppsliga följder var inget Ann ville leva med. Att inte kunna bryta av en blomstjälk eller gå i skogen och plocka svamp – och vara medveten om den ständiga försämringen, nej, då fick det hellre vara. Någon gång tog hon dock ordet ”orättvist” i sin mun.

I slutet av februari eller början av mars måste hon ha skrivit sitt lilla avskedsbrev till oss i familjen som fanns i Anns trädgårdsanteckningsbok. Efter den tiden fick hon svårt att hålla i pennan och jag fick överta hennes kalenderskrivande till slutet. Brevets huvud med den lilla kungsängsliljan över hennes namn och livsårtal, pryder hennes urna och också gravstenen. Hon avslutade brevet med ”Göm mig i era hjärtan – jag har er alla i mitt” och undertecknade med ”Tanten”!
För er som kanske inte vet det så var ”Tanten” lille Augusts namn på sin farmor.

Ann ville att hon och jag i födelsedagspresent skulle ge Filippa ett äppelträd att plantera på Skogstorp – där vi kunde sitta under grenarna och tänka på Ann när hon var borta. Nog räknade vi med att hon skulle få vara med och plantera trädet den 4 maj men så blev det inte. Alla vi som var med på Anns begravning och några ytterligare nära vänner planterade gemensamt äppelträdet och en omgivande liten blomsteräng och hoppades att Ann kunde sitta däruppe i himlen och blicka ner på oss.

 

Jag saknar Ann så oerhört. Hon finns inte längre i min vardag och inte heller i vår fest. Hon svarar inte när jag ropar och jag kan inte berätta saker för henne. Vi kan inte mera njuta av adagiettot i Mahlers femma och gemensamma minnen och upplevelser tillsammans. Det är så konstigt och ofattbart. Känslan av sorg och saknad är outsäglig och stundtals outhärdlig. Jag vet att den känslan kommer att mildras med åren och det är min förtröstan.

 

HÄR FÖLJER EN BILDKAVALKAD GENOM TILLDRAGELSER I ANNS LIV OCH HENNES INTRESSEOMRÅDEN