KÄRE VÄNNEN JENS HOLMQUIST 1933-2021
Jens Holmquist – civilingenjör, väg och vattenbyggare, markentreprenadguru, sångare, glädjespridare och vän.
Slutscenen närmar sig, Prins Mustafa (Stig Olby) har redan fallit och anfalls av Don Lopez i Jens Holmquists gestalt. Jan Palm som Grand av Spanien och hans dotter Donna Rotunda (Mats) försöker avvärja attacken.
Den utomordentlige inkarnationen av Don Lopez y Infamo, Jens Holmquist, Västerås, har gått ur tiden 88 år gammal. Han efterlämnar hustrun Ann-Marie, döttrarna Ragnhild och Sigrid med familjer.
När vår vän Hans Ahlstedt på 80-talet satte upp det legendariska studentspexet från 1865, på Gripsholms Komiska Frilustteater, var valet av uttolkare av Don Lopez ganska solklart. Förstebasen Jens fick rollen och utförde den med akuratess – omtag och allt. Hans studentspexande persona var en inspiration för oss övriga i ensemblen.
Jens och Ann-Marie blev sedan de flyttat in på Lugnet i Mariefred, våra nära vänner. Tillsammans med Ulla Trenter-Palm och hennes make Jan upplevde vi glädjehögtider i den goda matens och det goda vinets anda. På Lugnet fanns goda lagringsmöjligheter men eftersom vi aldrig riktigt hann konsumera i samma takt viner hann mogna, så blev det tillfälle till åtskilliga ”chansaftnar”, det vill säga vi öppnade och hoppades och drack! Var det odrickbart, spottades det ut och nästa flaska öppnades, tills vi fann en drickbar....
Kanske var det en sådan afton som avlutades med att alla kläddes i vita lakan, försågs med glitter på huvud för att sedan tåga runt i Mariefreds stadsgränder.
Luciatåget förbereds. Jens i glitterhuvudbonad och Ann-Marie längst till höger. Ann och Mats mitt emellan.
Här är tåget i full fart utmed kyrkogårdsslänten anfört av Jens.
Vi sjöng i kyrkokören Pax Mariae under Bengt Norbergs suveräna ledarskap. Han förde oss till stordåd i såväl den stora kören – som under hans tid växte från 12-15 till över 40 personer, som i de mans- och kvinnokörer, kvartetter, dubbelkvartetter och ungdomskörer som kören ynglade av sig i, med turnéer i såväl om- som utland.
1987 fyllde Gripsholms slott 450 år och såväl Ulla som Jens och jag satt i jubileumskommittén. Jens uppgift var att se till att besökarna under festveckan skulle kunna ta sig från Stockholm till Mariefred. Jens räddes inte de stora utmaningarna som länsgränser eller byråkrati. Snart hade han fixat pendeltågstrafik till Läggesta station. Specialperrong fick byggas vid stationen. Att det sedan ösregnade större delen av veckan var ju inte Jens fel!
2001 hade Ulla begåvats med en längre stipendievistelse i det legendariska Hotel Chevillon i Grez-sur-Loing. På 1800-talet tillhåll för våra stora svenska författare och konstnärer. Hon bjöd ner oss som gäster. På intilliggande Bar La Terrasse åt vi våra livs mest hysteriskt roliga och sällsamma måltid, uppassade av ägarparet Joëlle och Joseph, som uppvisade påtagliga svårigheter att röra sig stadigt, som diskret sökte avskurna fingertoppar i salladen, som med visst gitarrstöd sjöng Elvislåtar vid vårt bord och som överöste oss med pussar som tack för överdriven dricks (ingen hade växel). Middagen fick den mest oväntade efterföljd – på natten satt Joseph på en barstol och dog!
Om Jens framstående yrkesbana som civilingenjör och guru inom allt vad markentreprenadjuridik må andra skriva. Jag kan bara den roliga delen!
Jens och Ulla i Hotel Chevillons matsal. (Vem fanken ska ha mjölk?)