DEN MYTISKA GAMMELGÅRDEN VID GRIPSHOLM och GRIPSHOLMS KUNGSGÅRD

Jag brukar ha för vana vid bosättning på något nytt ställe att gräva ner mig ordentligt i platsen och i dess historia. När vi flyttade in i kungsgårdens huvudbyggnad vid Gripsholm för fyra år sedan var det alltså dags igen. Men jag började med den närmast mytiska "Gammelgården" som Gustav Vasa och hans familj bodde i medan han lät bygga borgen på Gripsholm. Hur hängde den ihop med gården och var låg den? Det fanns en etablerad uppfattning att den legat inom kartusianerklostrets gränser nedanför nuvarande kyrkokullen i Mariefreds stad. Men var det så?

 
1723 års karta visar dels en större herremansbyggnad söder om vägen och en mindre norr om den. Man kan också se på flera kartor vad som verkar vara något slags porthus mellan dessa byggnader över vägen.
 
På 1380-talet förvärvade Sveriges då mäktigaste och förmögnaste man, Riksdrotsen Bo Jonsson (Grip) bland annat gårdarna Näsby och Finstad och tillsammans med ytterligare ett par byar gjorde han detta jordagods till sin sätesgård. På en holme i Mälaren utanför Näsby fanns eventuellt redan en äldre herremansbostad från en släkt som hette Green – eller resterna av den. Bo Jonsson byggde där en borgkastal som han gav namnet Gripsholm (Gripen fanns i Bo Jonssons ättevapen). Att döma av de grundmurar som formar delar av dagens Kronkök på Gripsholm och som anses vara resterna av Bo Jonssons borg, så kan man ana att det var en närmast kvadratisk kastal. Antagligen inte helt olik exempelvis Strängnäsbiskopens försvarsborg  Tynnelsö, där varje våningsplan i princip är en enda sal enligt tidens sätt att bygga mindre försvarsborgar.
Bo Jonssons hela markinnehav var av ofattbar omfattning. Det sägs att han ägde en tredjedel av Sverige inklusive hela Finland! Efter Bo Jonssons död i början av 1400-talet såldes Castrum Gripsholm av arvingarna till den danska drottningen Margareta. Det förblev sedan kronogods till 1472 då Sten Sture den äldre – som efter sin morbror Karl Knutsson Bondes död kom att fungera som Sveriges Riksföreståndare – bytte till sig ”Näsby bolstad som Gripsholm ligger uppå”. Han ägde det näraliggande Räfsnäs som sin sätesgård.

Sture uppförde en ny stenbyggnad för sig, som senare kom att kallas ”Gammelgården”. 1491 donerade han dock denna Gammelgård plus en del mark till Kartusianermunkorden för att dessa skulle kunna bygga upp ett kloster. Denna orden var då inte överhuvudtaget etablerad i Sverige. Den mark som medföljde var troligen dels den mark som Gammelgården stod på och dels den halvö på vilken klostret kom att anläggas. Klostret grundades 1493 som nordens första och enda Kartusianerkloster. Det blev också det sista kloster som inrättades före Gustav Vasas reduktion och det första som stängdes 1526.
Klostret kom att byggas på den halvö som idag motsvarar Mariefreds kyrkokulle med omedelbar omgivning. Den skildes från udden på vilken Gripsholmsborgen stod, av en bred vik som nådde förbi Kärnbo sockenkyrka. Att Sture skänkte Gammelgården torde hängt samman med att han fann att sätesgården Räfsnäs var tillräcklig för hans behov och för godsförvaltaren fanns sannolikt redan en bostad i gårdsområdet. Alternativt hade han låtit sätta Bo Jonssons gamla kastal i skick och kunde nyttja den istället för Gammelgården när han behövde vistas på Gripsholm. 1498 donerade Sture resten av godset till kartusianernas orden. Den typen av donation var enligt tidens uppfattning ett sätt att slingra sig förbi skärselden och att få en fristad på ålderdomen och i Sten Stures fall – också en slutlig viloplats.

Varken Bo Jonsson, Sten Sture eller klosterbröderna var jord- och skogsbrukare utan hade  anställda förvaltare eller arrendatorer som skötte driften av jordagodset mot att istället leverera in en avkastning eller ett arrende. Dels säkert in natura men också i penningar.

Men var bodde dessa förvaltare? Troligast på det centrala bostället Näsby till att börja med. Att det var den viktigaste gården kan man anta eftersom sockenkyrkan på 1100-talet anlades på dess mark och nära dess gårdscentrum. Och att Gripsholm kommit att uppföras på Näsbys mark.

 
1688 års karta visar till vänster i nedre hörnet ”Nähsby tompteställe”. Där redovisas inga befintliga byggnader. Däremot är såväl den fyrlängade ladugårdsbyggnaden som mangårdsbyggnadens västra flygel, vad som kan vara delar av Gammelgården och det som måste vara den stora gästgivarbyggnaden söder om vägen som uppfördes 1592. Rev man då också hela eller delar av Gammelgården? (Karta i Riksarkivet/Slottsarkivet)

 
Enligt 1688 års karta låg ”Nähsby Tompteställe” ungefär där idag Äppelkällaren vid Gripsholmsskolan står. Kanske var till och med äppelkällaren grunden till den gamla mangårdsbyggnaden. Men på den kartan redovisas inga byggnader på den platsen vilket tyder på att man redan då flyttat över till gårdens nya centrum nedanför sockenkyrkan.

Efter Gustav Vasas trontillträde 1523 tog det inte mer än ett par år innan han gjorde anspråk på Gripsholm i egenskap av Sten Stures arvinge och 1526 blev Pax Mariae det första kloster som indrogs av kungen för att han 1537 skulle kunna påbörja sitt eget stora borgbygge på slottsholmen.

Men var bodde Gustav Vasa och hans familj när de vistades på Gripsholm innan den nya borgen var färdigbyggd? Den gamla borgen var obeboelig efter en förödande brand 1493. Och den nya torde inte ha varit beboelig förrän efter mitten av 1500-talet. Kungen vistades ofta här under 20- och 30-talen  vilket man vet tack vare de många brev som daterats på Gripsholm. Familjen bodde givetvis i det herremanshus som Sten Sture byggt och som kallades ”Gammelgården”. Sedan munkarna byggt färdigt sitt kloster lär de ha flyttat över sin verksamhet dit och övergivit Gammelgården.

Om denna Gammelgårds belägenhet, vet man däremot väldigt lite. Per-Olof Westlund för ett längre resonemang kring frågan i sin bok om Vasatidens Gripsholm. Han refererar till en uppgift i slottsräkenskaperna där Gammelgården sägs ligga ”i Mariefred” och därför utesluter han en placering vid Näsby eftersom denna inte ligger ”i Mariefred”. Istället vill Westlund då placera Gammelgården inom klosterområdet i närheten av nuvarande församlingskyrkan. En uppfattning som levt kvar länge.

Jag menar istället att man absolut måste söka dess placering närmare slottet och Gripsholms gårdscentrum såsom det då redan måste ha börjat se ut. Detta nya gårdscentrum lär ha etablerats när Bo Jonssons gårdar skulle transformeras till en sammanhållen sätesgård och det naturliga läget är mellan hans borg och sockenkyrkan, traktens samlade maktcentrum. Detta nya gårdscentrum med fähus, beteshagar och trädgårdsodlingar lär ha kommit att växa fram redan under såväl Bo Jonssons som Sten Stures och under kartusianernas tid. På den tiden fanns inte ens Mariefred ännu. Men utan att ha sett de åberopade uppgifterna så kan jag bara gissa att det i själva verket inte står något om ”Mariefred” som område utan snarare just ”Pacis Marie”, det vill säga att Gammelgården låg inom det område som disponerades av munkklostret. Sten Stures donation anger inte att ”Gammelgården” och den först donerade marken alls behöver ligga tillsammans. Att Westlund låser sig vid uppgiften att Gammelgården skulle legat ”i Mariefred” tror jag alltså snarare beror på ett missförstånd. Sten Sture skulle knappast ha valt att bygga sitt hus på ett sådant avstånd från gårdscentrum. Man måste betänka att det på den tiden låg ett stort vattenområde mellan Gripsholm och det som sedan blev Mariefreds stadsområde.
 
Kartusianerna kunde efter Sten Stures första donation direkt flytta in i det hus han byggt och som redan verkade kallas för Gammelgården för att där påbörja sitt projekt. De byggde sitt kloster på den obebyggda udden på andra sidan viken, väl avskild från godsets egentliga och världsliga verksamhet. Inte förrän efter 1498 hade de ju någonting med godset att göra. Kartusianer anses som den strängaste av alla klosterordnar. Av ritningar över ett möjligt klosterområde framgår just denna klosterordens introverta liv, där varje munk bor i sitt eget hus och lever i en oerhört hård askes. De har var sin egen avskilda trädgård. Oavbruten tystnad och en djup stillhet var ålagda bröderna. De åt tillsammans endast vid högtidsdagar. Inte ens klostrets prior lär ha haft någon mer omfattande bostad. Jag har med andra ord svårt att se att där på klosterområdet skulle kunna ha funnits en större ståndsmässig bostad för en senare godsherre. Bröderna byggde sin kyrka tillräckligt klar för att Sten Sture skulle kunna begravas där 1504.

 
På kartbilden (från Lars Norberg, Sörmlands Arkeologi AB) syns det stora vattenområde som
skilde klostret från slottet och som man måste ta sig runt i händelse av ofärd.

  
På situationsplanen syns läget för potatiskällaren (39), Äppelkällaren (11),
Gamla Värdshuset (8), Kungsgårdens mangårdsbyggnad (41). Det är att märka att väg 223 ej är utmärkt. Den svarta linjen är järnvägsspåret.


När jag förde Gammelgårdens läge på tal med arkeologen Lars Norberg, och framförde min tveksamhet beträffande klosterläget med tanke på Gustav Vasas påpekande i ett brev till sin fogde Måns Smed 1542 att hans familj i händelse av oro snabbt skulle föras i säkerhet in på borgen, så delade Norberg helt min uppfattning och tog fram ovanstående kartbild som visar vilket stort vattenområde som familjen i så fall först hade tvingats att ta sig runt och därtill riskerat att stöta på eventuella anfallande styrkor. Hela dagens Lottenlund och Munkhagsgärde var en enda stor vik från Gripsholmsfjärden. Att snabbt ro över familjen till borgen från klosterudden är lika orealistisk. Fienden kunde ju mycket väl komma från vattnet. Det kunde storma. Nej, inte sannolikt.

 
Ingången till den gamla potatiskällaren. Ingen närmare åldersanalys verkar ha gjorts av denna källare som idag står tom och övergiven på Midsommarängen. (Foto: SFV)

Min teori är istället att Sten Sture låter bygga sitt hus på den höjd där idag den så kallade gamla potatiskällaren fortfarande ligger. På 1602 års karta anges ”LadugårdsByggningh” med en inhägnad tomt söder om vägen på dagens järnvägsspår och Midsommaräng. På 1723 års karta finns en gulmålad herremansbostad inritad på den platsen och i den vinkel som visar att byggnaden skulle varit placerad med källarens ingång under sin södra gavel. Det skulle också ha inneburit att byggnaden frontade mot tillfartsallén från Läggestahållet, vilket känns som ytterligare ett argument för tanken att här stod en betydelsefull byggnad.
Potatiskällaren är helt uppbygd av gråsten vilket innebär att den är äldre än 1600-talet då teglet blir ett mer allmänt byggnadsmaterial och definitivt äldre än 1700-talet då tegel ju tillverkas alldeles utanför källarens dörr där Midsommarängen då hette Tegelhagen.
Potatiskällaren torde därför med stor sannolikhet kunna föras till Sten Sture d.ä. tid.
Bostadshus av lägre rang rödmålades på kartor om de alls avbildades, medan herremanshus vanligtvis är gulmålade. Ekonomibyggnader återges sällan eller aldrig. Bostadsstatusen framgick av antal fönster och skorstenar. Det var dock aldrig fråga om naturtrogen avbildning utan ren schablon. På samma karta finns också en mindre gulmålad byggnad på andra sidan vägen vilket bekräftar att godsförvaltarens bostad flyttats från Näsby till nuvarande läge för kungsgården. Runt den större byggnaden anges ett inhägnat större tomtområde som sträcker sig fram till och med dagens ”Gamla Värdshuset”.

Ytterligare en spännande aspekt. Anna-Greta Gustafson och Gustav Lundberg berör i sin bok ”Gripsholms Värdshus berättar” (Axplock 1989) uppgiften att 1576, fick en person vid namn Christoffer Snider tillstånd att slå sig ner i Gammelgården ”för en herberger” med uppgift att ge resande mat, husrum och hästfoder. Vid den tidpunkten var Gustav Vasa död och Gripsholm kom att tillskiftas sonen Hertig Karl. Dennes behov av Gammelgården fanns inte längre då slottet ansetts beboeligt runt 1550. ”År 1592 finner man av räkenskaperna att ”i Gammelgården uppfördes en stor gästgivarebyggnad”. Denna stora byggnad innehöll enligt beskrivningen 6 stugor och 3 förstugor och till dess uppförande användes ett avsevärt antal stockar, syllar, bottenbräder, tegel m.m.” (Räkenskaper för 1570, -80 och -90-talen). På 1688 års karta torde detta vara den stora byggnad som anges bredvid den gamla byggnaden ovanpå potatiskällaren. Och det torde också vara den byggnad som finns på 1723 års karta ovan, söder om vägen.
Vidare ställer Gustafson-Lundberg frågan om det finns ett samband mellan klostret, den stora gästgivarebyggnaden och de äldsta delarna i nuvarande värdshusbyggnaderna i kvarteret Källaren.
Jag tror istället att det samband man ska söka är det mellan den byggnad jag menar stod på gamla potatiskällaren och den byggnad som i dagligt tal kallas ”Gamla värdshuset” vid nedfarten mot slottet. Och som på tidiga kartor omges av en inhägnad gemensam gård (se ovanstående kartor).

 
”Gamla värdshuset” vid slottets grind. Kan det vara identiskt med den stora gästgiveribyggnaden från 1592, som någon gång sedan Jocim Smock 1629 flyttat rörelsen in till Mariefreds stad monterades ner för att under Gustav IIIs tid återuppbyggas på nuvarande plats som bostadsbyggnad för hovets och slottets verksamhet och därför blivit kallad ”gamla värdshuset”? En framtida analys kanske måhända kan fastställa ett samband mellan denna byggnad och de specifikationer som finns i räkenskaperna kring mått och materialåtgång för att resa gästgiveribyggnaden. (Foto: SFV)
 
 
Logiken i det sambandet är oerhört mycket större än tanken att Gammelgården skulle ha varit kopplad till den gästgivarebyggnad som inte kunde ha funnits förrän Smock fick tomten inne i staden 1629. En byggnad som inte var särskilt stor och som idag blott är en mindre del av Gripsholms Värdshus. Det läget ute på en halvö en bra bit från landsvägen skulle ha tett sig betydligt ointressantare som ”affärsläge” än ”händelsernas centrum” – korsningen mellan landsvägen och nerfarten till kungens slott och uppfarten till sockenkyrkan, alldeles vid den stora kungsgårdens gårdscentrum. Det skulle också ge en trovärdig förklaring – som hittills saknats – till varför ”Gamla Värdshusets” kallas just så istället för det annars mer logiska, nämligen ”Grindstugan”. Och varför skulle kostnaderna för en värdshusbyggnation inne i den ännu inte ens existerande staden Mariefred ha belastat slottets räkenskaper?

När Jocim Smock etablerar sig som krögare i Mariefred så gör han det därför sannolikt i Gammel-gården på dagens Midsommaräng. Kanske övertar han rörelsen efter Christoffer Snider. Sedan Mariefreds stad bildats och fyllts med invånare, Munkhagsgärdet torrlagts och Lilla Munkhagen (nuvarande järnvägsområdet och Lottenlund) även sakteliga förvandlats till ett alltmer upptorkande kärr som överbyggts med en gångbro mellan staden och slottet, kan man anta att ”affärsläget” för ett värdshus också förändrats till stadens fördel. 1629 skänker därför Gustav II Adolf tomten nr 7 i staden till Smock och hans efterlevande för att där bedriva värdshusrörelse. Då sker en överflyttning av verksamheten från Gammelgården till stadens centrum. Troligtvis bygger där Smock såväl källare som överbyggnad, motsvarande den delen av nuvarande värdshusbyggnad som står på en hög källargrund. Då var det en separat byggnad på egen tomt. Brunn i källaren var ett måste för varje krog med egen ölbryggning. Och där finns än idag en välbevarad brunn återfunnen vid värdshusets stora renovering. Så småningom slogs tomten ihop med grannfastigheten nr 8 där den vinklade fabriksbyggnaden står och till slut byggs allt ihop – först till fabrik och sedan till Stadshotell. 
Gripsholms Värdshus blir det inte åter förrän i vår tid. Under tiden bars det namnet av den cafébyggnad som fram till 50-talet stod på nuvarande Slottspaviljongens plats.
 
När värdshusrörelsen flyttade från slottsområdet till staden revs antagligen den stora relativt nya gästgivarbyggnaden vid slottet. Eftersom virket var användbart och dyrbart lär det ha lagts upp för kommande behov och när slottets allt större behov av rum för uppvaktande hov och personal blev uppenbart under Gustav IIIs tid, används virket från den gamla för ändamålet byggda gästgivarbyggnaden som återuppförs på den nuvarande platsen. Därvid får namnet också sin förklaring. På 1801 års karta återfinns byggnaden på dagens plats.

Gripsholms gårdscentrum har som nämnts förflyttats från Näsby-läget till dess nuvarande område vilket kan beläggas i kartmaterialet i vart fall sedan 1600-talet. Då kan också en ny mangårdsbyggnad ha uppförts. Om man får tolka 1688 års karta så verkar en större byggnad ha stått mellan nuvarande arrendatorsbostaden och ladugårdsbyggnaden, medan det redan står en byggnad på platsen för dagens västra flygel. Kanske har denna eventuella mangårdsbyggnad sedan flyttats till nuvarande plats och kompletterats med den östra flygeln. Tidigare arrendatorer synes ha haft Gripsholms som sidoarrende och kunnat bo på sina närliggande sätesgårdar (Taxinge-Näsby och Åkers Styckebruk). Men med Baron Duvall och hans okände företrädare har behovet av en ståndsmässigare mangårdsbyggnad uppkommit.

Gamla Äppelkällaren. Dessförinnan använd i den kemiska fabrikens verksamhet. En grundrest av den gamla Näsby Gård? (Foto: SFV)
 

Den nya eller förflyttade mangårdsbyggnaden vid kungsgårdens gårdscentrum torde ha varit en traditionell envånings sörmländsk parstuga. Troligen dock förstorad på djupet med ett par extra rum av mindre dimensioner. Kanske försett med ett högt valmat tak.  
I de båda flyglarna vid kungsgårdens mangårdsbyggnad fanns utrymmen för bykhus, personalbostäder med mera. Att såväl mangårdsbyggnad som flyglar byggts på samma plats som dagens framgår av 1749 års karta. På 17-talets andra hälft gör behovet av ytterligare ytor för bostäder att de båda flyglarna byggs om eller helt ersätts av nya. Den västra flygeln har daterats till 1770 medan den östra är något yngre, 1787. Att döma av 1688 års karta så fanns redan då på västra flygelns plats en lika stor byggnad. Är det den som avbildas på 1723 års karta som den något mindre bostadsbyggnaden norr om vägen?
 
Äldsta kända fotot av huvudbyggnaden från början av förra seklet (Kusken Landgren med Fru Bergholm m.fl. i släden. Patron Bergholm t.h. Till vänster syns gaveln på Mejeriet som även innehöll personalbostäder på övervåningen. Och i bakgrunden till höger om huvudbyggnaden syns gaveln på Trädgårdsmästarbostaden. (Foto: Hembygdsföreningen)
 
 Vykort från 1916 av huvudbyggnaden. Här ses ännu den äldre öppna entréverandan och sidobyggnaden med förråd och glasveranda på övervångingen.

Slutligen har turen kommit till mangårdsbyggnaden eller – som den benämns på en äldre karta – ”corps de logiet eller säteribyggnaden” som, med de nya flyglarna och kanske godsarrendatorns ökade status, var i behov av en ”uppgradering”. Byggnaden brukar dateras till 1802 men troligast är att man då endast tog bort det gamla taket och byggde på en ”paradvåning” med ökad takhöjd och försedd med för tiden mer anpassade höga fönster, på vilken lades ett vanligt sadeltak. Byggnaden försågs med heltäckande ytterpanel, en främre öppen entréveranda och så småningom under 1800-talet tillbyggdes huset på sydvästra gaveln med förråd, skafferiutrymmen och en köksentré, samt med en glasveranda för herrskapet ovanpå. Denna sidobyggnad revs på 1940-talet då gården skulle förses med moderna bekvämligheter i form av centralvärme, vatten och avlopp. För detta grävdes en ca. 40 kvadratmeter stor yta bort under husets sydvästra del. Där cementerades upp en källarvåning med plats för värmepanna, bränslelager och övriga köksförråd. Samtidigt förändrades också husets entréveranda och försågs med en balkong med utgång från övre våningen. Balkongen bars nu upp av tvenne träpelare och dess räcke bestod av vitmålade balusterdockor i trä, vilka i något senare skede ersatts av dagens tristare metallräcke.

Ett foto från slutet av 1940-talet efter det att tillbyggnaden försvunnit och entreverandan förändrats och kompletterats med en balkong på övre våningen.

 
För att komma till slutlig klarhet beträffande denna teori kring Gammelgården och Kungsgården krävs byggnadsantikvariska och arkeologiska undersökningar av Äppelkällaren, Potatiskällaren, Gamla Värdshuset, Kungsgårdens mangårdsbyggnad och markerna omkring.

Idag står kungsgården med sina sju byggnader lätt övergiven på ”fel” sida om väg 223. Det vill säga att den visserligen ingår i Gripsholms slotts- och byggnadsminneområde men väl inte i den kungliga dispositionsrätten. Detta har den praktiska betydelsen att det endast är Statens Fastig-hetsverk som ansvarar för den och därmed inte är beroende av eller kan dra nytta av vad Kungen eller Ståthållaren tycker, vill och/eller kan. Gården saknar det ”sammanhang” som de antikvariska myndigheterna säger är så unikt och viktigt för att kunna ”avläsa” omgivningen och ”förstå” sam-bandet mellan den kungliga bostaden på slottet och dess underhållsgods med jord- och skogs-bruk. Så länge Fastighetsverket inte återuppbygger den nedbrunna ladugården och det gamla magasinet, kommer möjligheterna att ”avläsa” och ”förstå” detta ”sammanhang”, att bli mindre och mindre. Den sammanbindande länken mellan jordbruksmarken och mangårdsbyggnaden med sina flyglar var just den praktfulla ladugården. Genom dess dominanta läge mitt i var det lätt att förstå hur det hela en gång fungerat. Idag har kungsgården på något sätt förlorat sin själ.

Kungsgårdens huvudbyggnad med flyglar i nutid.  Innan själva ladugårdsbyggnaden tillkom på 1800-talet benämndes den högra flygeln för ”Norra Flygeln” och den vänstra för ”Södra Flygeln” men dessa beteckningar fördes över på ladugårdsbyggnadens båda flyglar istället, varvid ”Norra” blev ”Östra Flygeln” och ”Södra” blev ”Västra Flygeln” (Foto: C. von Bergen+E Freed)



KÄNDA KRONOARRENDATORER PÅ GRIPSHOLMS KUNGSLADUGÅRD:

1682-1710 Johan Westphal. Den förste kronoarrendatorn. Tidigare hade godset skötts av kungens fogdar. Tidigare kammarskrivare i Kammarkollegiet. Hovbokhållare hos änkedrottningen Hedvig Eleonora. Adlades von Westphal 1683 och blev hauptman i drottningens livgeding. 1685 förvärvade han Näsby gods i Taxinge från drottningens livgeding och tillsammans med flera gårdsköp formaliserade han Taxinge-Näsby till sin sätesgård. Han dog där 1710 och ligger begravd med sin hustru i Taxinge kyrka vars föregångare han lät uppföra liksom även herrgårdens byggnader.

1711-1746 Okänd

1747-1784 Borgmästaren, Köpmannen, Riksdagsmannen, Rådmannen m.m. Gustaf Kierman. Ägare av Åkers Styckebruk (där han uppförde den nuvarande huvudbyggnaden), Aspa m.fl. bruk. Fick arrendera Kungsladugården på förmånliga villkor för att där inrätta ett ”schäferi”, d.v.s. en fårfarm, som han fick understöd för. Senare tillfördes också hälften av Gripsholms djurgård till arrendet. Köpte Taxinge Näsby för svärsonens räkning. 1855 för-värvade Kierman Tessinska Palatset i Stockholm som han med god förtjänst sålde till kronan ett år senare. Med intressen i allt från skeppsfart, bruksverksamhet och lantbruk var han ett typiskt exempel på den tidens storföretagare. Hans insatser inom politiken var lika omfattande. Axel von Fersen karakteriserade honom smått elakt: "minsta kunskaper och vetande men mesta vett och tilltagsenhet". Den 4 maj 1765 fängslades Kierman i en stor härva där hans växelkontorsaffärer och lånetransaktioner inom riksdagsutskotten han lett ledde till att Kierman av ständerna krävdes på 1,6 miljoner daler silvermynt. En oerhörd summa. Redan den första domen innebar utom dryga penningböter förlust av ämbete o burskap, en månads fängelse på vatten o bröd samt livstids fängelse på Marstrands fästning. Det blev för mycket för den 60-årige Kierman som avled på Marstrands Fästning den 15 november 1766. Men Kierman hade trots allt gjort tillräckligt många goda insatser i samhället vilket gjorde att Kungen fyra år senare gav honom upprättelse genom att hans barn adlades (Kjerrmansköld) för sin fars förtjänster Detta fick dock Kierman sålunda ej uppleva.

1765-1783 Okänd

1784-1800  Baron Jacob Johan Duvall av den 1594 från Skottland invandrade ätten MacDougall of Mackerston. Av förfaderns nio barn naturaliserades två söner som adlades i Sverige: Mauritz och Jacob. Den senare i en friherrelig gren till vilken Jacob Johan hör.
Under dennes tid påbörjades nydaningen av kungsgårdens bostadsbyggnader.

1800-1833 Överstelöjtnant C G Reuterskiöld. Under dennes tid byggdes huvudbyggnaden på med en våning.

1834-1839 Johan Anders Stenberg. Född i Vadstena 3 september 1781. Död av ”nervslag” på Gripsholm 1839. Grosshandlare, kronoarrendator på Gripsholms Kungsladugård, disponent vid Gripsholms svafvelsyrefabrik till dess brand 1824.

1840-1885 Okänd

1886-1903 Borgmästare J. A. Bergholm

1905-1915 Godsägare August Westerström, Hedlanda Gård, Mariefred

1915-1940 Agronom Carl Anders Vilhelm Jungner

1940-1966 Agronom Carl von Bergen

1966-1975 Fru Karin von Bergen

1975-1995 Lantmästare Carl Jan von Bergen. Siste Kronoarrendatorn sedan huvuddelen av resterande jordbruksmark sålts och förvandlats till golfbana. ASSI-DOMÄN avvecklades och den kvarvarande delen av det gamla kronogodset förvaltas därefter genom Statens Fastighetsverk. C J von Bergen kvarstod som greenkeeper under ett antal år medan de bostadshus som arrendet omfattade istället hyrdes ut direkt av Fastighetsverket.

Hyresgäster i kungsgårdens corps de logi efter 1995:

1995-2005    Carl Jan von Bergen

1999-2012    Rolf Svärding (1999-2005 andrahandshyresgäst under Carl Jan von Bergen)

2012-2013    Brit-Marie Svärding

2014-2016    Anna Möller Wrangel

2016-        Mats Werner


LITTERATURLISTA

Gripsholm 1537-1937, Sixten Strömbom (red.), Gripsholmsföreningen 1937
Bygden kring Gripsholm och Pax Mariae, O M Strandberg, Mariefred 1940
Gripsholm under Vasatiden, Per-Olof Westlund, Sörmländska Handlingar N:r 14, 1949
Mariefreds Stad, Ivar Schnell, Södermanlands Hembygdsförbunds sockenbeskrivningar nr  24, 1970
Kärnbo och Mariefred, Carl-Johan Clemedson, Sörmländska Handlingar N:r 30, 1973
Gripsholms Värdshus Berättar, Anna-Greta Gustafson och Gustav Lundberg, Axplock1989
Kartusianerklostret Mariefred vid Gripsholm, Carl-Johan Clemedson, Sörmländska Handlingar N:r 48 1989
Vårdprogram Gripsholms Slott Del II och III SFV 2012
Gripsholms Kungsladugård, Familjen von Bergen m.fl. (Särtryck ur Callandern?) 2014
Gripsholms Kungsladugård, Kunskapsunderlag, Staffan Hansing, K-Märkt 2015


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0