ELIAS MARTIN: Målning av Säfstaholm och Västra Vingåkers kyrka, ca 1810

Läste en intressant artikel av Bengt Olsen om Sveriges första ”konstnärskoloni” – Säfstaholms slott i Vingåker. i Mariefreds Tidning MÅSEN. Han koncentrerade sig på ett par av de konstnärer som vistades och verkade där. Förvisso var det många fler men jag tänker bara komplettera med en, nämligen Elias Martin.
 
 
Men först lite om värden på stället: Högvälborne greven Gustaf Trolle-Bonde, född 1773. Konstmecenat, Kammarherre hos Drottning Frederika och en av Rikets Herrar vilket gav honom rätt att tituleras Excellens. Sin tids kanske meste ”grandseigneur”. Han tillhörde släkten Bonde af Björnö med Björnö herrgård i Frötuna utanför Norrtälje som sätesgård. Björnö hade också av en förfader instiftats som fideikommiss, vilket betydde att det oskiftat ärvdes av äldste sonen. Detta var ett sätt att av ekonomiska skäl kunna hindra att stora gods och förmögenheter splittrades i samband med arvsskiften i den tid då många barn inte var ovanligt. Givetvis ett högst orättvist system som började avskaffas 1964. Meningen är att fideikommissen ska avvecklas i samband med den aktuelle fideikommissariens död. Rent strikt har en fideikommissarie aldrig kunnat bli ägare till det ärvda utan endast utgjort förvaltare. Regeringen har tillåtit några gamla fideikommiss att omvandlas till aktiebolag där arvingar då istället kunnat få ärva aktier. Några fideikommiss som ansetts ha särskilt kulturhistoriska värden har fått förlängd tid. Ett till och med för all framtid, nämligen den så kallade Gallierasamlingen som kom till Sverige genom Drottning Josephina av Leuchtenberg. Denna värdefulla konstsamling får alltså inte skingras från Stockholms Slott. Fideikommissarie är den som sitter på Sveriges tron.

Gustaf Trolle-Bonde hade på mödernet ärvt Säfstaholms herrgård i Vingåker och hans bror Fredrik Bonde det intilliggande Kjesäter. Gustaf tyckte mer om Säfstaholm än Björnö och bad att få överflytta fideikommissrätten från Björnö till Säfstaholm vilket beviljades.

Den gamla herrgården på Säfstaholm hade brunnit 1762 men byggts upp som en mindre herrgårdsbyggnad i traditionell gustaviansk stil i två plan med brutet och valmat tak. När Gustaf Trolle-Bonde tillträdde hade han stora planer för sitt nya hem. Han skulle få plats för stora konst- och boksamlingar, han ville bjuda in konstnärer att bo och verka där. Så i början av 1800-talet lät han bygga om och till den gamla herrgårdsbyggnaden och omforma den till det ”slott” vi ser idag.

På äldre dagar försämrades Trolle-Bondes syn och han blev till slut blind vilket kom att ge honom epitetet ”Den blinde Excellensen”.

Och så det här med Trolle! Hur kommer den uradliga smålandssläkten Trolle in i bilden? Och vad kommer det sig att den listat sig in i flera andra adelssläkter som kommit att lägga till namnet Trolle till sina egna: Trolle-Bonde, Trolle-Wachtmeister, och Trolle-Löwen?
Det förhåller sig så att Fredrik Trolle (1693-1770) på Näs i Skåne var en mycket förmögen herre. Han hade en son och tre döttrar för vilka ha lät inrätta varsitt fideikommiss till vilket knöts ett jordagods. Sonen fick Trollenäs, dottern Viveka gift Wachtmeister fick Ljungby, dottern Birgitta gift Bonde fick Trolleholm och för dottern Elisabeth gift Löwen inköptes Ludgosund i Sörmland som döptes om till Trollesund. Testamentet föreskrev att varje fideikommissarie inom döttrarnas efterkommande skulle till sitt namn också lägga namnet Trolle samt det Trolleska vapnet. Därav kom det sig att Den blinde Excellensen” som var innehavare av Trolleholms fideikommiss också bar namnet Trolle.
 
En osignerad målning av ett herrgårdslandskap (enligt uppgift från något av de baltiska länderna). En stor färgskada mitt på duken triggade min fantasi.

Så till min historia. Min Pappa var advokat och ibland hade han klienter som kanske inte hade så mycket reda kontanter att betala med så då kunde det bli fråga om betalning ”in natura”. Inte mat och kroppstjänster, men väl möbler och konstföremål. En äldre dam på Djurgården i Stockholm befann sig en gång under 30-talets krisår i detta predikament och erbjöd Pappa två fina rokokostolar och en gammal mörk osignerad landskapsmålning av okänt slag som betalning för någon juridisk tjänst. Tavlan troddes ha ett baltiskt ursprung.

Målningen hängdes upp i hembiträdets rum i mitt barndomshem. En stor ganska murrig landskapsmålning med en liten vacker gustaviansk herrgårdsbyggnad i mitten och en kyrka en bit ifrån.  Vid en sjö i förgrunden stod några staffagefigurer. Mellan herrgården och kyrkan fanns en stor trekantig skada med färgbortfall. Duken var bucklig och full med krakelyrer och såg på ena kanten ut att ha kunnat vara med om en brand.

Jag tillbringade mycket tid inne hos vårt hembiträde som också långa tider fungerade som extramamma för mig. Mina tre syskon var alla betydligt äldre än jag, som väl mest betraktades som ett störningsmoment. Jag älskade den stora tavlan. Fantiserade kring den trekantiga skadan som föreföll mig vara en slup med gösstake i fören med stor vimpelformad gös, på väg mot okända äventyr. Hembiträdet slutade i mitten på 50-talet och tavlan hamnade så småningom i mitt rum. När jag gifte mig var tavlan del av föräldrarnas bröllopsgåva till oss och den följde med i våra flyttar.

Vid ett tillfälle i slutet av 60-talet, så annonserade Nationalmuseum att man tog emot målningar för bedömning och eventuell renovering. Jag tog med mig min tavla till museet och träffade professorn Björn Hallström som var chef för Nationalmuseums konservatorsateljé. Han fastnade omgående för tavlan och ansåg den väl värd att lägga ner lite pengar på för att göra i ordning. Sträcka duken, kanske rentoilera, laga skadan, tvätta bort gammal smuts och fernissa. Anledningen till erbjudandet om specialpris från museets sida var att man utbildade nya konservatorer och behövde övningsmaterial. Jag slog till och lämnade tavlan i Hallströms vård.
 
På konservatorns staffli i sitt bedrövliga skick. Tydligen uppstod en reva till höger när ramen avlägsnades. Man ser också tydligt hur spännramen orsakat färgsläpp och andra skador.

Hallströms intresse för målningen gjorde att han gick långt över en ren restaurering. Han hade en idé om såväl konstnär som motiv och sökte hjälp av såväl den gamle hovkonservatorn Gustaf Jaensson som  landsantikvarien i Nyköping, Ivar Schnell. De bekräftade båda Hallströms aningar och Schnell med en grundlig utläggning och dokumentation. Båda hävdade på goda grunder att målningen föreställde Säfstaholms herrgård såsom den såg ut före Trolle-Bondes ombyggnad till ”slott”, och Västra Vingåkers kyrka. Men det verkligt sensationella var att de båda med närmast fullständig säkerhet attribuerade målningen till den store 1700-talskonstnären Elias Martin! Oj! Men hade den tillhört Säfstaholmssamlingen? Den fanns inte upptagen i den noggranna förteckningen av Gustaf Trolle-Bondes konstsamling. Förklaringen var att den kunde ha funnits i broderns samling på Kjesäter.
 
Den påskrift man fann på dukens baksida kunde dock inte dechiffreras. Något för framtidens konstdeckare! Eftersom duken rentoilerades (d.v.s. dubblerades) så kopierades påskriften på spännramen, biten sågades ur och fästes på den nya spännramen.
 
 
 
Här är det inte "Stjärnorna på Slottet" framför Elias Martins målning utan Birgit Ahrle, Stig Järrel och Birgits make, komedi- och revyikonen Eric Gustafson som kollar in vår sistfödde i famnen på hustru Ann (med ryggen mot kameran).

Restaureringen fullföljdes givetvis på sakkunnigt sätt och målningen kom sedan tillbaka till vårt hem där den förblev till slutet av 80-talet då vi stod i begrepp att flytta till ett mindre hus, då vårt företag som vi hade i samma fastighet istället behövde mer ändamålsenliga lokaler. Samtidigt började barn efter barn studera på andra orter. Vi lämnade målningen till försäljning hos Beijers Auktioner i Stockholm och där såldes tavlan för det högsta pris som någonsin betalats för en oljemålning av Elias Martin vare sig förr eller senare. Jag försökte ta reda på vem som köpt målningen men fick bara veta att det var en svensk samlare bosatt i London.
 
Martins vackra målning efter renoveringen.

Döm så om min förvåning då jag 16 år senare tittar på ett avsnitt av Stjärnorna på Slottet från Trolleholms slott i Skåne. Stjärnorna, Magnus Härenstam, Jan Malmsjö, Britt Ekland, Peter Stormare och Arja Saijonmaa samlas till drink före maten och plötsligt ser jag ”min” målning på väggen bakom Magnus Härenstam! Målningen hade kommit ”hem”! Till den nuvarande innehavaren av Trolleholms fideikommiss! Som dessutom bar samma namn som den Blinde Excellensen. Den nuvarande Gustaf Trolle-Bonde hade sett som sin uppgift att försöka spåra upp och återköpa så stora delar av den skingrade Säfstaholmssamlingen som möjligt. Eftersom vi båda var så kallade Pimpinellabarn (båda våra fäder hade varit medlemmar och vänner i den illustra Pimpinellaorden som hade sitt huvudsäte på Skarhults slott inte så långt från Trolleholm) så skrev jag till Gustaf och berättade om målningens historia och skickade honom kopior av dokumentationen om den. Jag fick omgående en inbjudan att vid tillfälle komma förbi slottet för att få återse målningen. Det blev av tre år senare då Gustaf visade mig rummet där Martin-tavlan hängde. Glädjande att se att ”vår” gamla målning verkligen kommit till sitt rätta hem en värdig och historisk miljö.


 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0