Hertig Larson! En svensk äventyrare, missionär, upptäcktsresande, diplomat och Den Levande Gudens vän!

 Här syns Frans August Larson (i kavaj) och Sven Hedin (t.h.) tillsammans utanför ett tält där expeditionsmedlemmar kikar fram.


Läs gärna rubriken igen! Har ni en aning om vem detta handlar om? Jag skulle inte ha haft det om inte min gode syssling Per Funke trott att jag skulle uppskatta att läsa om denne märklige man.

Ändå är det inte mer än 17 år sedan den senaste boken om Frans August Larson utkom. Då var det journalisten och författaren Axel Odelberg som tog sig för att återuppliva historien och myterna kring torparsonen från Hällby utanför Västerås som föddes 1870 och som 20-åring gav sig ut i världen som missionär. Och redan är boken utrensad från de vanliga folkbiblioteken och måste i mitt fall beställas från Carolina Rediviva, Uppsalas universitetsbibliotek. Sorgligt! Det är en spännande skildring som borde kunna läsas med stor behållning av många än. Synd bara att de stora förlagen aldrig riktigt gör bra ifrån sig när det gäller det rikliga bildmaterialet. Jämfört med en print-on-demand-bok som många använder sig av idag är bildkvaliteten från t.ex. Bonniers nyutgivna August-nominerade bok om Olle Adolphson eller denna bok om Hertig Larson från Wahlström & Widstrand riktigt usel. Synd och skam!

Odelbergs bok var en oerhört intressant läsning för mig som gillar dessa ”dare-devils” som vågar kasta sig ut och som faktiskt åstadkommer saker med och i sitt liv. Som påverkar andra människors liv och leverne på ett positivt och konstruktivt sätt. Som visar omtanke, lojalitet och framförallt uthållighet. Boken var också skön läsning av det skäl som författaren själv anger: den är fri från direkta källhänvisningar och ”läsglädjeshämmande fotnoter” – och kan väl närmast beskrivas som en fritt dramatiserad biografi.

Det har skrivits åtskilligt om och av Frans August Larson. Inte minst av Sven Hedin i dennes böcker om sina färder genom Gobi-öknen och Mongoliet. Hedin och Larson blev vänner för livet. För det var i Mongoliet Larson etablerade sig. Först som missionär sedan som bibelkolportör – ett härligt ord för kringresande bokförsäljare! Men jag gissar att det där med missionerandet var av underordnad betydelse för Larson redan från början. Det var äventyret, lusten att utforska och uppleva som drev den unge mannen hemifrån statarlivet. Och det dröjde inte allför länge tills han lämnat försöken att göra mongolerna till goda kristna och istället ägnade sig åt allehanda affärsverksamheter.
 
Odelberg återger en historia som förtjänar att upprepas: Den amerikanske författaren John Marquand hade av en bekant i New York fått höra berättas om Hertig Larson som han ovillkorligt ville träffa då han första gången kom till Asien.
- Den hertigen måste jag bli bekant med! – sade han till schweizaren Bosshard som skulle följa honom på färden.
- Larson bor i Mongoliet, flera dagars resa från Peking. - svarade schweizaren.
- Jag skulle söka upp honom om han så bodde vid världens ände. -
- Vad väntar du dig av sammanträffandet? -
- Inte ett dugg. Jag bara vet att den sortens människor blir mer och mer sällsynta och man måste träffa dem innan de dör ut! -
 
Larson hade en förmåga att få som han ville. Sven Hedin såg det som en följd av Augusts oföränderligt vänliga sätt att förhålla sig till omvärlden. Han beskrev sin vän: "Larson kan inte förgå sig, han kan inte säga ett ovänligt ord, han är alltid leende, fryntlig och vänlig. Han skulle aldrig ett ögonblick förlora självbehärskningen, väl vetande att den som inte förmår att behärska sig själv heller aldrig kan behärska andra. Hans vänliga och gemytliga sätt att säga sin mening eller utdela befallningar är hela hemligheten med den oerhörda respekt han åtnjuter bland oss alla".

Mongoliet, var uppdelat i en självständig del (Yttre Mongoliet) och en större del (Inre Mongoliet) som var en del av Kina. Mongoliet var en ständig konfliktzon ansatt av såväl kineser, som ryssar och manchurier. Under sina år levde Larson i gränszonen mellan de båda delarna. Mongolierna var i grunden ett nomad- och stamfolk utan sammanhållen stats- och samhällsbildning vilket gjorde dem svårkontrollerade och svåra att samarbeta med. Larson var en frimodig man som såg till att snabbt lära sig det mongoliska språket vilket gav honom oerhörda fördelar framför alla andra som försökte komma in i landet och som saknade möjligheter att kommunicera med invånarna. Han fick sällan ovänner. Tvärtom blev han en uppskattad och trofast vän till människor från alla folkgrupperna och alla samhällsklasser. Han fick oerhörda förtroenden från alla håll. Ibland var han diplomat som på kinesiske kejsarens uppdrag förhandlade med mongolerna. Ibland var det tvärtom mongolerna som bad honom om hjälp gentemot kineserna eller ryssarna.

Genom att ständigt leva ett personligt nomadliv och röra sig över stora områden, lärde han känna landet utan och innan och blev tack vare sitt frimodiga, raka och pålitliga sätt en respekterad person som inte ens stråtrövare gav sig på. Genom de kunskaper om geografi och språk han då tillgodogjorde sig fick han idel uppdrag att till exempel hjälpa de olika företag som prospekterade och byggde järnvägslinjer som blev en viktig kommunikationsväg mellan öst och väst, inte bara som tolk utan främst som vad vi idag skulle kalla ”facilitator”. Han gjorde helt enkelt saker möjliga för andra.

En av de första insatser han gjorde var att leda ett stort sällskap med utlänningar, missionärer, affärsmän och andra som flydde från Kina då det så kallade boxarupproret startade. Upproret ledde till ofattbart grymma dåd mot just utlänningar i Kina. Bilden av Larson cyklandes genom Gobiöknen för att förbereda nattläger och matuppköp och vattenmöjligheter medan de övriga färdas på kameler och hästar utmed telegraflinjen, är fantastiskt.

Larson gifte sig med en amerikansk kvinna, Mary Rogers, som han lärde känna i missionsverksamheten i  Kina. De fick tillsammans sex barn. De bodde ömsom i Kina och ömsom i Mongoliet. Larson bedrev framgångsrik hästhandel med mongoliska hästar som såldes i Kina och Ryssland. Men han var inte främmande för annan handel heller. Åtskilliga mongoliska och kinesiska konst- och konsthantverksprodukter vandrade genom hans händer liksom även arkeologiska fynd som var en världsomspännande handel på den tiden. Trots detta lyckades han aldrig bygga upp en stor egen förmögenhet. Det var helt enkelt inte heller hans intresse. Hans ständiga kamp var för att trygga försörjningen för sin allt större familj och se till att de hela tiden var säkra i alltmer oroliga tider. Men han verkade inte vara en ”family man”. Trots hans kärlek till sin hustru och sina barn så tillbringade han mer tid för sig själv ute i öknen eller på olika uppdrag än han fanns hemma  vid diskbänken. Till slut blev den politiska situationen i Kina/Mongoliet, för svår för familjen. De insåg att de inte kunde bli kvar och de beslöt att flytta till Marys hemland USA. Larson själv tog dock vägen dit via Sverige som han återsett vid några tillfällen och då blivit mycket uppmärksammad - som en riktig celebritet. Han bjöds till slottet och Kung Gustav V och kronprins Gustav Adolf och han träffade givetvis Sven Hedin.

Till denna ära bidrog givetvis den remarkabla utnämning som hans mångårige vän och beskyddare, ”Den Levande Guden” Bogdo Gegen, den buddhistiske högste laman i Mongoliet och sedermera kejsare, förärat honom: titeln Hertig av Mongoliet! Bogdo Gegen var Mongoliets motsvarighet till Dalai Lama i Tibet och en mäktig och ansedd man. Larson vann redan tidigt den då unge lamans respekt och tillgivenhet vilket till slut ledde till denna unika upphöjning.

Det måtte känts speciellt för en fattig statarpojke från Hällbygodset att senare i livet som Hertig bli inbjuden till familjen på själva herrgården. För även om revanschlust knappast var en drivkraft för denne ständigt hjälpsamme och omtänksamme man, alltid beredd att rycka ut och dela med sig av sina kunskaper, kontakter, krafter och erfarenheter, så fanns säkert en viss stolthet över vad han ändå kunnat bidra med.

Trots allt han åstadkommit levde hertigen närmast i armod under sina sista år i Amerika där han fick mycken hjälp av sina barn. Vid flykten från Kina så försvann de sista tillgångarna han hade lyckats samla för egen räkning.

Ett av vårt lands märkligaste människoöden tog slut 1957 i Vista, Californien.





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0