Skammens rodnad borde fläcka regeringens kinder.
”Just nu har vi ett tydligt yttre hot och en gemensam fiende i coronaviruset och då är det inte läge att ifrågasätta befälhavaren!” (Ebba Busch, KD, den 25 april 2020)
Mycket väl uttryckt! Det enda felet är att det visat sig inte finnas någon befälhavare!
Hur detta i övrigt väl fungerande samhälle med århundranden av ordnade administrativa förhållanden kan ha hamnat i detta moras är för mig en stor gåta.
Hur kan en regering så till den milda grad misslyckas med att upprätta en fungerande befäls- och delegationsordning?
Ebba Busch användande av ordet ”befälhavare” ger ju onekligen den naturliga kopplingen till en annan situation av nationell betydelse, nämligen ett krigstillstånd. Vid ett sådant träder Överbefälhavaren in som nationell exekutiv myndighetsperson. Visserligen står fortfarande regeringen som högst ansvarig, men ÖB äger att självständigt beordra och genomföra de åtgärder som fiendens operationer kräver.
Borde inte samma exekutiva kraft finnas vid en nationell kris i form av en pandemi? Efter tsunamikatastrofen bildade regeringen ”Myndigheten för samhällsskydd och beredskap”. I mina öron låter det som en beskrivning av en myndighet som i samband med pandemins konstaterande, borde fått ta på sig just det ledarskap som ÖB har vid krig. Men så ser jag på den myndighetens hemsida att genusforskning är ett av huvudämnena.......... Och så Dan Eliasson som chef! Ja – jag vet inte jag.
Och Statsepidemiologen..... Vad ska man säga? Inte ser han ut att bry sig tillräckligt för att ens visa någon respekt för sin titel, sitt uppdrag, sina uppdragsgivare och den allmänhet han är satt att betjäna, när han framträder som om han just blivit indragen från trädgårdslandet. Alltmedan större delen av hans omgivning framträder som de myndighetspersoner han inte verkar vilja vara. Om hans överordnade inte bryr sig om hur han är klädd till vardags på tjänsterummet är en sak, men han borde kunna ha en ren skjorta och en kavaj att sätta på sig när han ska framträda som seriös representant för en svensk myndighet i en allvarlig situation.
Klart är ju att man blir fullständigt förtvivlad när man läser DAGENS NYHETERS två stora artiklar av Johar Bendjelloul och Jonas Fröberg (HÄR och HÄR ) och Mikael Delins, Emma Bouvins och Hans Roséns stora artikel om hur regeringens krishantering havererade ( HÄR )
Regeringens handfallenhet, för att inte säga abdikation i samband med pandemin och framförallt inköp och lagerhållning av mediciner är rent skrämmande. Jag kan som medborgare inte acceptera en regering som så totalt och oförblommerat inte tycks kunna förmå sig till att ta itu med dessa missförhållanden.
Var finns den exekutiva makten som varje epidemimyndighet borde ha?
Var finns den exekutiva makten som regeringen har när det gäller att utöva gott ledarskap? Att kunna genomföra en god och ICKE FÖRVIRRANDE delegation av ansvar? Hur kan en regering överhuvudtaget ge samma uppdrag till flera olika myndigheter när det gällt medicinförsörjningen? Hur tänkte man? Om alls! Vet man ingenting om ledarskap inom regeringen?
Min uppmaning som svensk medborgare till regeringen är att den ska börja utöva ett kompetent ledarskap i denna för nationen svåra tid – inte töva och ”tillsätta kommissioner och utredningar”, utan faktiskt fatta beslut. Börja med att ta tillbaka alla givna uppdrag angående medicinförsörjningen och istället ge ETT TYDLIGT uppdrag till EN myndighet – den som är lämpligast – att tillse att alla de frågetecken och missförhållanden som DNs artiklar rätas ut och åtgärdas.
Dagens situation är katastrofal ur trovärdighetssynpunkt inte bara för regeringen utan för oss alla invånare i Sverige. Skammens rodnad borde fläcka regeringens kinder.
Mycket väl uttryckt! Det enda felet är att det visat sig inte finnas någon befälhavare!
Hur detta i övrigt väl fungerande samhälle med århundranden av ordnade administrativa förhållanden kan ha hamnat i detta moras är för mig en stor gåta.
Hur kan en regering så till den milda grad misslyckas med att upprätta en fungerande befäls- och delegationsordning?
Ebba Busch användande av ordet ”befälhavare” ger ju onekligen den naturliga kopplingen till en annan situation av nationell betydelse, nämligen ett krigstillstånd. Vid ett sådant träder Överbefälhavaren in som nationell exekutiv myndighetsperson. Visserligen står fortfarande regeringen som högst ansvarig, men ÖB äger att självständigt beordra och genomföra de åtgärder som fiendens operationer kräver.
Borde inte samma exekutiva kraft finnas vid en nationell kris i form av en pandemi? Efter tsunamikatastrofen bildade regeringen ”Myndigheten för samhällsskydd och beredskap”. I mina öron låter det som en beskrivning av en myndighet som i samband med pandemins konstaterande, borde fått ta på sig just det ledarskap som ÖB har vid krig. Men så ser jag på den myndighetens hemsida att genusforskning är ett av huvudämnena.......... Och så Dan Eliasson som chef! Ja – jag vet inte jag.
Och Statsepidemiologen..... Vad ska man säga? Inte ser han ut att bry sig tillräckligt för att ens visa någon respekt för sin titel, sitt uppdrag, sina uppdragsgivare och den allmänhet han är satt att betjäna, när han framträder som om han just blivit indragen från trädgårdslandet. Alltmedan större delen av hans omgivning framträder som de myndighetspersoner han inte verkar vilja vara. Om hans överordnade inte bryr sig om hur han är klädd till vardags på tjänsterummet är en sak, men han borde kunna ha en ren skjorta och en kavaj att sätta på sig när han ska framträda som seriös representant för en svensk myndighet i en allvarlig situation.
Klart är ju att man blir fullständigt förtvivlad när man läser DAGENS NYHETERS två stora artiklar av Johar Bendjelloul och Jonas Fröberg (HÄR och HÄR ) och Mikael Delins, Emma Bouvins och Hans Roséns stora artikel om hur regeringens krishantering havererade ( HÄR )
Regeringens handfallenhet, för att inte säga abdikation i samband med pandemin och framförallt inköp och lagerhållning av mediciner är rent skrämmande. Jag kan som medborgare inte acceptera en regering som så totalt och oförblommerat inte tycks kunna förmå sig till att ta itu med dessa missförhållanden.
Var finns den exekutiva makten som varje epidemimyndighet borde ha?
Var finns den exekutiva makten som regeringen har när det gäller att utöva gott ledarskap? Att kunna genomföra en god och ICKE FÖRVIRRANDE delegation av ansvar? Hur kan en regering överhuvudtaget ge samma uppdrag till flera olika myndigheter när det gällt medicinförsörjningen? Hur tänkte man? Om alls! Vet man ingenting om ledarskap inom regeringen?
Min uppmaning som svensk medborgare till regeringen är att den ska börja utöva ett kompetent ledarskap i denna för nationen svåra tid – inte töva och ”tillsätta kommissioner och utredningar”, utan faktiskt fatta beslut. Börja med att ta tillbaka alla givna uppdrag angående medicinförsörjningen och istället ge ETT TYDLIGT uppdrag till EN myndighet – den som är lämpligast – att tillse att alla de frågetecken och missförhållanden som DNs artiklar rätas ut och åtgärdas.
Dagens situation är katastrofal ur trovärdighetssynpunkt inte bara för regeringen utan för oss alla invånare i Sverige. Skammens rodnad borde fläcka regeringens kinder.