FYRA PRIMADONNOR: Hjördis Petterson

Hjördis Pettersson som Mrs Peachum i Tolvshillingsoperan på Intima Teatern 1950
 
 
Hjördis Petterson: ”Rosor och ruiner” (1983)

1959 spelade Nordisk Tonefilm in sista filmen om den kortväxte toffelhjälten Fridolf Olsson och dennes myndiga hustru Selma som vet att utnyttja sin makes svaghet. Det hela började som en radioserie skriven av Rune Moberg för Douglas Håge i rollen som den snälle men lättledde Fridolf och Hjördis Petterson som huskorset Selma. Den blev succé och följdes av fyra filmer och blev sedan en tecknad serie.

En av inspelningsplatserna som valdes var på Bergsgatan på Kungsholmen i Stockholm, och närmare bestämt vid korsningen med Kaplansbacken. Kanske inte så konstigt eftersom Selma och Fridolf i filmerna bodde på Kungsklippan ovanför. När jag kom ut för att gå till plugget på morgonen från vår port på Kaplansbacken fann jag stora delar av gatan blockerad och folk vimlade omkring och byggde ”järnvägsspår” i gatan och satte upp strålkastarstativ m.m. Det visade sig snart vara en filminspelning och ”järnvägsrälsen” var för att kameran skulle kunna åka parallellt med Selma och Fridolf när de gick trottoaren upp och mötte den unga expediten i juvelerarbutiken som Fridolf i hemlighet besökt för att inköpa ett halsband till Selma inför deras bröllopsdag. Expediten som var medveten om hemlighetsmakeriet gjorde bara en gest till Fridolf bakom Selmas rygg som såg ut som ett strypgrepp och som var avsett att påminna Fridolf om att han skulle återkomma med Selmas halsmått. Men den vassa Selma som ändå uppfattat gesten blev alldeles blek. Hade Fridolf en affär med denna unga blonda flicka och planerade det att ta livet av henne genom strypning??? Förvecklingarna blev naturligtvis många. Den unga flickan spelades av Kerstin Dunér, som då var gift med bokförläggaren Calle Björkman som något halvår senare skulle vara bestman på min äldsta syster Karins bröllop. Minns inte om jag då ännu hade träffat Kerstin men min syster hade och hon kände också inspicienten för filmen, Leo Myhrán.

Det blev naturligtvis ingen skola den dagen. Och faktiskt ingen på flera veckor! Filmintresserad som jag var så lyckades jag nästla mig in i filmgänget genom främst Leo, men även filmens regissör Torgny Anderberg, inte bara tolererade mig utan lät mig röra mig fritt under hela inspelningstiden som inte bara var exteriörer utan främst interiörtagningar som skedde i Nordisk Tonefilms studio inne på gården vid Jungfrugatan. Inte sällan satt jag i ljudbussen eller ljudstudion hos ”Lunkan” och följde arbetet. Eller satt bredvid fotografen Johnny Schwerin. 
Där fanns också två relativt jämnåriga i filmteamet med vilka jag tillbringade åtskillig väntetid mellan tagningar. Gärna med något kortspel. Det var den härlige Leif ”Burken” Björklund som spelade springsjas på firman där Fridolf var kontorschef och hans kompis som spelades av Håkan Serner. Men hela teamet bestod av helt underbara människor som gärna svarade på frågor, samtalade och var allmänt vänliga också mot mig som ung utomstående ”påhakare”. De förstod väl mitt brinnande filmintresse och lät mig hållas.
Det var Douglas Håge, Gösta Pryzelius, Georg Rydeberg, Inga Gill, Siv Erichs, Jan Molander, äkta paret Marianne och Gunnar Nielsen (Monicas föräldrar), Olle Hilding, Erik Stolpe, Hanny Schedin, Bellan Roos (dock ej att förväxla med hovmästaren på Djurgårdskällaren/Nina’s), Ivar Wahlgren. Som kontorist medverkade också Jarl Kulles då blivande hustru Louise Hermelin. Och så var det då Hjördis Petterson! Så glad och vänlig med mycket humor trots sin barska framtoning i rollen som Selma. 

Det blev nog en dryg månad som jag uteblev från undervisningen. Fråga mig inte hur jag lyckades klara mig under radarn i kontakterna mellan skolan och hemmet för det minns jag faktiskt inte (och kanske är det bäst så), men det kostade mig ett extra år i gymnasiet!
Men gav så oändligt mycket tillbaka i form av erfarenheter och glada minnen. Inte minst av Hjördis Petterson. Som jag nog – frånsett några hastiga gånger back-stage på Folkan då vi antingen hälsade på pappas vän och klient Stig Järrel eller då jag såg vännen Thomas Ungewitter i Kar de Mummas revyer –  aldrig senare återsåg. Torgny Anderberg stötte jag på en och annan gång och den sista bara något år innan han gick bort. Då hade vi inte setts på många år när vi möttes utanför Filmhuset på Gärdet. Jag hade precis spelat in en provfilm för den märkliga reklamfilm som jag kom att delta i för det saligen avsomnade MyTravel-projektet. Torgny – som alltid lika elegant i formskräddad kostym. Förmodligen hade han ingen nejlika i knapphålet, men i mitt minne så sitter den där ändå! – hälsade glatt och på min fråga om han kände igen mig svarade han ”Visst gör jag det! Fridolffilm på 50-talet! Du fick hänga med oss, och blev på något sätt kvar i studion även efter det att vi var klara, eller hur?” Och det stämde ju för jag fick vara med och rycka in i en del reklaminspelningar där jag vred mina händer under vattenkranar på Mörby lasarett som det hette då, och andra statistroller i reklam- eller informationsfilmer.
 
Här har Hjördis skådespelaren Danny Kaye för sina fötter!


Hjördis Petterson föddes på Gotland 1908. Hon fick tidigt upp öronen för musiken och började som nioåring att ta pianolektioner. Hon blev såpass duktig att hon som tolvåring fick arbeta som stumfilmspianist. Men så småningom var det ändå till teatern hon ville. Hon hade turen att få en äldre Gotlandssemestrande premiäraktör vid Dramaten att ta henne under sina vingars beskydd och han gav henne goda råd, goda kontakter och puffade på alla sätt på henne och hennes karriär. Man kan ana att den gamle skådespelaren nog var lite svärmiskt förtjust i sin unga adept, men något otillbörligt torde aldrig ha förekommit. 

Hjördis började också ta sånglektioner och länge slets hon mellan musiken och teatern.

Kan inte undvika att citera några rader ur ett brev från den åldrade Dramatenaktören till Hjördis, 1923, då 15 år: ”Om, sedan Ni absolverat er maturitetsexamen (översättning för unga läsare: ‘fullbordat er mogenhets/student/examen’), er håg står brinnande till scenens konst, skola Edra föräldrar, det tror jag säkert, icke förmena Er att följa Er kallelse, om Ni kan övertyga dem om, att Er lycka ligger där och att Ni har välgrundat hopp om framgång”

Men Hjördis fullföljde aldrig sin gymnasietid. Tre år efter att brevet skrevs, slutade hon skolan med siktet inställt på scenskolan vid Dramaten. Året före inträdesproven dit var hon otålig och sökte till Konserthuskören för att få gå gratis på konserter. Hon blev antagen och framträdde i flera sammanhang.

Så blev det dags för antagningsproven till Dramatens elevskola. Hon framförde två stycken men blev inte kallad för det tredje provet vilket hon tydde så att hon skulle bli antagen. En av dem som bedömt henne visade många år senare sina anteckningar. Han hade skrivit: ”Ej ointressant. Blev bättre sedan hon spelat upp sig. Kan bli något av.”

Frånsett hennes vän Gunnar Olsson var det väl ingen av de övriga som kom in samtidigt som lämnat några varaktiga spår efter sig. Men redan fanns på skolan, Holger Löwenadler, Greta Garbo och Mimi Pollak. Året efter kom Georg Rydeberg och Stig Järrel in.

På den tiden låg elevskolan högst upp i själva Dramaten. Eleverna kunde när de önskade, smita in på översta raden och studera de stora giganternas spel på scenen. En lärdomsmöjlighet som de inte har idag. Efter scenskolan är det inte allom givet att också bli fast engagerad vid Dramaten, Hjördis sökte och fick engagemang vid Folkteatern i Göteborg. Hon fick roller i farser och komedier men lyckades aldrig eftersom hon tog sig själv på för stort allvar då, berättar hon senare. Istället får hon genom krögaren Sten Hellberg på Brända Tomten i Stockholm engagemang hos Gösta Ekman från och med nästa spelsäsong.

Men under tiden händer något annat. Det var tradition att Karl Gerhard gav en jul/nyårsrevy på Folkteatern. Revyns stjärna Margit Rosengren råkade bli sjuk och man sökte en ersättare. Någon tipsade Karl Gerhard om att Hjördis kunde sjunga. Så det blev revydebut med den allre störste på området. Hjördis tur stod sig!
 
Hjördis som Mao-tse-dung i en Kar de Mumma-revy på Folkan.


Men så blev det Konserthusteatern i Stockholm hos Gösta Ekman. Första uppgiften som hon med stort allvar gick in för var som ”solfjädersdam” i Glada Änkan. Zarah Leander spelade änkan och Gösta Ekman Danilo. Åren hos denne legend blev hennes andra teaterskola. Det var heller ingen dans på rosor. Somliga dagar kunde det röra sig om fyra föreställningar av fyra olika pjäser på en dag. Även om det var små roller så var det inte enkelt. Hon skulle förflytta sig mellan Vasan och Konserthusteatern mellan föreställningarna.

Det var också mycket spexande och practical jokes i ensemblen. Man hade roligt hela tiden. Inte så att det alltid märktes ut i salongerna utan det kunde ske i form av en extra replik på lägre volym, som t.ex. då Gösta Ekman som Hamlet stod bredvid sin döda moder som satt i en stol på scenen. Hovdamen Hjördis stod bakom stolen. Göstas replik: ”FarvÄÄÄL du arma drottning!” och så tystare: ”Och du jävla Petterson med”!

1933 fick Hjördis sin första filmroll. Och det blev många genom åren. 134 stycken! Mellan 1933 och 1980! 47 år! Närmare tre filmer per år! Ett fyrtiotal TV-produktioner på 25 år mellan 1956 och 1981. 109 radioproduktioner mellan 1935 och 1981, varav 24 avsnitt av ”Lille Fridolf och jag” och i övrigt allt från Shakespeare och Strindberg till Mrs Smith i nu TV-aktuella ”Ture Sventon i Paris”. För att då inte nämna alla teater- och operettengagemang. Mellan 1928 och 1974 inte mindre än 178 st under 46 år! Varav åtskilliga succéartade framträdanden i Kar de Mummarevyerna. 

Sammantaget torde detta vara ett svårslaget rekord: På 53 yrkesverksamma år hann Hjördis således med inte mindre än 461 produktioner! Nio per år! Vilket arbetstempo! Få skådespelare skulle varken klara av det idag eller ens tolerera det av arbetsmiljöskäl.

Hjördis behärskade hela det sceniska registret. Från de svåraste rollerna i de stora klassiska dramerna, stora operettroller och till lättare komedier, farser och revyer. Men tack vare – eller på grund av – att hon fick och kunde vara verksam så länge så blir av naturliga skäl de rollfigurer hon gjorde i mer ”mogen” ålder, det som vi i yngre generationer minns och då begränsas kanske urvalet något. Det blir kanske lite orättvis övervikt åt ”ragatan” Selma och revysidan och mindre till de ”seriösa” rollerna. Jag sätter ordet inom citationstecken eftersom en professionell skådespelare som Hjördis Petterson aldrig skulle tillåta sig att göra en sämre yrkesmässig insats bara för att roller kanske kallas mindre ”seriösa” av somliga. Och även Selma kunde kuttra för sin Fridolf!


"Det strävsamma gamla paret" Hjördis med mångårige Folkankollegan Stig Järrel.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0