HÅLLBARHET och ÅTERBRUK i PRAKTIKEN?

 Här sitter jag och min morfar Arvid Hardt i en av de gamla fåtöljerna i mitt föräldrahem. Fotot är taget under mitt första levnadsår och morfars cancer har redan satt spår. Han avled när jag var bara ett år och fyra månader. Fåtöljen var klädd i ett slitstarkt grönblått shaggliknande tyg. Eftersom morfar var textilgrosshandlare så kan jag nog utgå från att det var kvalitet i tyget.

 Här sitter syster Karin i en av de båda fåtöljerna på Kaplansbacken i det hem där Mamma och Pappa flyttade in då de gifte sig 1933 och där Mamma bodde kvar till sin död 2011 (Pappa dog 1972). Idag bor min syster Brittmarie och hennes make där.
 
Pappa var advokat och skattejurist men han var också mycket road och kunnig när det gällde gamla ting och inte minst möbler. Inte för inte var han i sin advokatgärning mångårig ombudsman och sekreterare i Stockholms Möbelhandlarförening och i Sveriges Möblehandlareförbund.

Under min uppväxt fick vi också lära oss att det mesta man köpte var för livet. Där fanns inget slit och släng. Trasiga strumpor stoppades, kläder lagades. När de inte längre gick att laga, klipptes alla knappar bort och återanvändes på andra kläder, plaggen revs i remsor och användes för att putsa fönster, mässing, silver etc.  Utjänta tandborstar användes likaså vid silverputsningen. Äldre ärvda järnstekpannor vårdades ömt. De fick aldrig diskas i vatten utan skulle torkas rena och sedan återfettas. Kläder ärvdes mellan syskonen. Min första kostym ärvdes från en gammal avliden farbror och syddes om för att passa mig. Tyget var suveränt skönt, snyggt randat och oslitet. Och den hade en märklig stor innerficka på kavajens ena sida. En ficka som jag fick stor glädje av då ett större ölglas under ungdomstidens "sturm und drang" skulle medtagas från Sternbräuhaus i Saltzburg på 60-talet (torde vara preskriberat...). Glaset doldes fullständigt och höll i kavajfickan och det håller och brukas än idag (vilket troligen inte varit fallet om jag inte "räddat" det....).

Då ärvdes kläder som sagt från äldre till yngre. Idag är det tvärtom. Jag är idag iklädd en underbart skön skjorta som vår son köpte för ca. tjugofem år sedan av märket Gant. Det är inte den enda jag "ärvt" efter honom när han i ungdomligt oförstånd och missriktad tidsanda tänkte slänga dem efter att ha tröttnat på dem. Den ena efter den andra har sedan slitits ut av mig. Hustrun har vänt på kragar och manschetter, men med tiden har hans och mina kroppar divergerat och därmed hans skjortors töjningsmöjligheter så nu kommer inga skjortor den vägen till min garderob. När den jag har på mig slutligt passerat det möjligas åtgärdsgräns, så får jag nog börja köpa nytt!!!
 
 En av fåtöljerna i hustruns och mitt första egna hem på Wallingatan 32 i Stockholm. Här omklädd av hustrun med ett vackert Morristyg.
 
Åter till Pappa! Han ogillade att göra sig av med saker. Det var en ärftlig genetisk gåva. Särskilt som han hade möjligheter att lagra saker. När Mamma en gång sade att "nu får det vara nog Einar! Nu kommer det inte in en sak till här om inte något försvinner samtidigt", så gick han till sin gode vän och hyresvärd Anders Sandrew och bad om ett vindskontor till! Men han ägde också ett par fastigheter som erbjöd lagringsmöjligheter. Något som hustrun och jag utnyttjade till fullo när vi 1967 satte vårt egna första bo. Utöver ett skötbord när det var dags för första barnet och en TV, tror jag inte vi behövde köpa en enda möbel! Vårt hem bestod av saker från mormors och morfars hem, från en äldre släktings hem och huvudsakligen från mina farföräldrars hem. Även de båda grönblå fåtöljerna från Kaplansbacken kom med den ena efter den andra. Den som syns på bildens mitt ovan, hade då  klätts om av hustrun i ett Morristyg. Den andra fåtöljen stod då t.v. kvar på sin vind. Den var lite speciell eftersom Pappa låtit tillverka den till sin studielya där ytan var knapp och han både ville ha en skön fåtölj att sitta och läsa i men som också kunde fungera som arbetsstol vid studiesekretären. Den var alltså lite högre i sitsen än normalt och lite rakare. Jätteskön att sitta i. Kan tänka mig att hans svåger Tom Björklund kan ha varit behjälplig med tillverkningen eftersom denne hade tillgång till NK:s möbelverkstäder.
 
Här står fåtöljen på Strömsborg, ett gammalt hemman som blev vårt första hem utanför Mariefred 1970-1980.


Så flyttade vi till landet utanför Mariefred efter tre år och så småningom ville vi ta hem också den andra fåtöljen. Men jag gissar att det då inte längre gick att få fram samma färgnyans på tyget så att också den andra fåtöljen kunde få samma klädsel och till slut blev det istället ett nytt Morristyg som hustrun klädde om båda fåtöljerna med. Och de hängde med också under ett par år i gamla Trädgårdsmästarbostaden vid Åkers Styckebruks Herrgård för att sedan hamna i biblioteket vid Strandvägen i Mariefred.
 
 
I biblioteket på Strandvägen 1 i Mariefred där vi bodde mellan 1981 och 1991. Här har de båda fåtöljerna ett ljusare Morristyg och kappor liksom tidigare för att ge intryck av att de hör ihop trots att det är två ganska olika fåtöljer.


Där slets de på ordentligt och i slutet av 80-talet var det åter dags för omklädsel. Denna gång blev det ett fantastiskt gammalt möbeltyg med beige botten och ett rostrött "prickmönster". En stor rulle som jag funnit väl inslagen i ett av föräldrarnas vindskontor när dessa skulle tömmas för att göras om till bostäder.
 
Här sitter en av våra mångåriga leverantörer med fru på besök i Mariefred i slutet av 80-talet.

 
Och här står de i biblioteket på Kumla Gård. Kapporna försvann vid den senare omklädseln. Kanske räckte inte rullen, kanske tyckte vi att det var enklare att städa?

Detta tyg visade sig oerhört slitstarkt men trots detta så fick det bli en omklädsel till under de tjugo åren på Kumla Gård. Även till det räckte tygrullen men sedan var den slut. Och så småningom insåg vi att också fåtöljerna i sig var "slut". Vi beslöt oss för att inköpa ett par nya fåtlöjer. Men vad skulle vi göra med de gamla? Även vi hade då lagringsmöjligheter. Vi hade sålt företaget och vår stora lada som till stor del var isolerad och användbar erbjöd möjligheter att skjuta på avgörandet, så där hamnade de båda fåtöljerna.
 
Fåtöljerna åter upplagrade!

2016 beslöt vi att sälja gården och flytta tillbaka till Mariefred. Mycket såldes, slängdes och lämnades till välgörenhet. Vi höll gårdsauktion och körde lassvis till soptippen. Lions och Tolv Korgar hämtade det som var kvar.

Men fåtöljerna då? Vi våndades och ville inte skiljas från dem! Istället beslöt vi att låta stoppa om dem hos en tapetserare. Vi körde dem till en av Sveriges i särklass mest erfarna tapeterare, Gunnar Nicklasson som har sin verkstad i den anrika gamla Byringe Gästgifvaregård med anor från 1500-talets skjutshåll. Men en egen källa som rinner under huset och som användes till Gästgifveriets ölbryggning, kylning av drycker etc. Gunnar – som en gång tidigare hjälpt oss med att stoppa om en soffa från svärföräldrarna – visade mig källaren med luckan ner till den förbirinnande källådern.

Hans ljusskylt på verkstadsflyglen är röd till färgen med ordet TAPETSERARE i svart. Uppbyggd på en gammal mjölkbutiksskylt från NEN:s mejeri. Men han har dragit sig för att ha den tänd. Tycker att den röda färgen gett tveksamma associationer!

Vi lämnade dem i hans verkstad där arbetsborden var fyllda av möbler under olika stadier av omstoppning och omklädsel. När vi hämtade dem tre år senare så gapade arbetsborden tomma så när som på våra båda vackra fåtöljer! Gunnar berättade att detta nog varit ett av de roligaste jobb han gjort. Dels var fåtöljerna rejält byggda så även om han varit tvungen att byta en slå som gett sig med åren, så var resten starkt och oanfrätt av tidens gång. Resultatet med vårt tygval tyckte han också var så bra! Han kände sig nöjd och berättade att detta nog var det sista jobb han skulle åta sig. Nu kände han sig redo att verkligen bli pensionär. På papperet var han det sedan flera år. Han och hans hustru bor dessutom långa tider i en egen lägenhet i centrala Barcelona vilket är hennes födelsestad.

Och vi kunde ju inte annat än instämma i att fåtöljerna nu åter är i prima skick och lär hålla ett par generationer till.
 
Här är nu Pappas gamla arbets/läsfåtölj i sin nya omstoppade och omklädda skepnad. Vi bad Gunnar att ta hem en bit extra tyg för att hustrun skulle kunna klä över en fotpall som hört till de provisoriska vikarierande fåtöljerna. Hon hade också tänkt sy armstödsöverdrag, men det hade Gunnar redan gjort när vi hämtade dem.
 
 Här ståtar de vackra stolarna i vårt vardagsrum på Kungsgården! Man kan sannerligen tala om återbruk och hushållning! Låt oss hoppas att någon framtida generation också kommer att uppskatta och vårda sina möbler. I hörnan bakom min fåtölj skymtar Krankaskåpet som redan har minst sju generationer bakom sig i min släkt. Och även om vi gjort oss av med det mesta av det arvegods som ingick i vårt första hem, så återstår ännu pärlorna.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0