Mats Werner

Banbrytare inom fattigvården, folkbildningspionjär och oavlönad socialarbetare. Kultiverad. förmögen, filantrop.

I samband med en stadgerevision i Gripsholmsföreningen fick jag anledning att sätta mig in i vem Axel Hirsch var och fann en oerhört intressant och mångfasetterad människa som lämnat stora spår efter sig – och ändå inte!

Med det menar jag att han – utöver alla de donationer han gjorde under sin livstid – efter att generösa arvslotter till släktingar och vänner avräknats, vid sin död 1967, lämnade inte mindre än över 14 miljoner kronor (130 miljoner i dagens penningvärde) till 20 olika institutioner. Karolinska Institutet fick den största posten (8 miljoner), följd av Nationalmuseum som fick 2 miljoner och Samfundet S:t Erik som fick 1 miljon. Därefter allt från 25.000:- till en halv miljon till socialt och kulturellt inriktade institutioner och organisationer. Pengar som gjort oerhörd nytta och kunnat skänka glädje och livskvalitet till många! Och fortsätter att göra det!

Och detta till trots är det få människor om ens några, som vet vem Axel Hirsch var. Han tillämpade sannerligen det valspråk som brukar tillskrivas familjen Wallenberg, att verka utan att synas. Det finns få fotografier av honom. Inga stiliga oljemålade porträtt. Det skulle ha blivit ett som den unge Isaac Grünewald skulle ha målat av sin välgörare, men andra uppdrag kom emellan och det blev aldrig något portrtätt. Det enda jag efter mycket sökande fann var en bronsbyst som finns i ett av familjen Hirsch filantropiska stiftelsers kontor och som Nationalmuseum kostat på att göra en avgjutning av för Statens Porträttsamlings räkning – för att sedan ”begrava” i magasin! Det ska tilläggas att det är tack vare Axel Hirsch donation 1958 och testamentslegat 1967, som den kanske största delen av de porträttförvärv som Nationalmuseum gjort till porträttsamlingen sedan dess alls kunnat ske. Och samtliga de så kallade Hedersporträtt som varje år doneras till samlingen av Gripsholmsföreningen sker med hjälp av dessa medel.

Så vem var han då? Jag började givetvis googla och fann att det finns en biografi om Axel Hirsch, skriven på Svenska Akademiens uppdrag, av Hirsch släkting Per Wästberg. Hade också mailkontakt med såväl Per Wästberg som dennes bror Olle och deras kusin Carl E. Hirsch. Lånade hem och läste Per Wästbergs bok med växande intresse. Lånade också hem den första bok som fadern Oscar Hirsch satte i händerna på sin son: ”Sveriges store män, snillen, statsmän, hjeltar och fosterlandsvänner samt märkvärdigaste fruntimmer” samt de två böcker Axel Hirsch själv skrev. 

Hirsch egna böcker är inga memoarer i egentlig mening men innehåller minnesporträtt av människor som han arbetat ihop med i de olika bostadssociala, folkbildande och fattigvårdande organisationer han ägnade sin kraft. Också äldre släktingar, gamla vänner och studiekamrater. Människor han ansett har varit betydelsefulla och värda att minnas. Att framhålla sig själv eller sina insatser synes ha varit honom helt främmande. I den sista boken från 1953 ”Minnen som dröjt sig kvar”, inleder han med ett kapitel om sin långa vistelse på Serafimerlasarettet i samband med att han visat sig ha en svårupptäckt benmärgsinflammation som höll på att ta hans liv. ”På sjukhuset” kallar han skildringen och han skriver i förordet att han placerat den först i boken ”emedan jag i densamma tycker mig bäst ha fått fram det jag velat”.
Jag kan hålla med honom. Det är strålande vackert skrivet. En bildframkallande miljö- och människobeskrivning. Överhuvudtaget har han en utomordentlig stilistisk förmåga och hade han inte kommit att ägna sig åt sin sociala verksamhet kunde han blivit en fängslande och inte oäven författare av romaner eller filmmanuskript. Hirsch själv betraktade en författare som "den som ur livets diffusa flöde räddade gestalter, öden, tankar och ögonblick".

Av de olika porträtten tyckte jag givetvis att det var roligt att läsa om personer som också jag själv upplevt eller på annat sätt kommit i kontakt med: Harald Lettström som var gift med min farmors kusin och vars hem på Djurgården jag gästat några gånger och vars barnbarn tillhör mina kära vänner, förläggaren Folke Lars Hökerberg med hustru Eva – journalist och chefredaktör för tidskriften IDUN, som var föräldrar till en av mina klasskamrater, och nästgårdsgrannar till skolan. Slutligen också författaren Gustaf Lindqvist, signaturen Mari Mihi! Legendarisk siste borgmästare här i Mariefred med bostad och ännu befintligt tjänsterum i Rådhuset i Mariefred. Idag passande nog fungerande som kommunalt bibliotek. Hirsch berättelse om denne märklige man kommer jag att återge i annat sammanhang.

Det är märkligt att tänka sig den tidsmässiga spännvidd som finns här. Hirsch föddes samma år som Sverige fick gemensam tid! Alltså klockan var tolv på en och samma gång i hela landet! De första hästspårvagnarna började rulla i landet. Thomas Edison demonstrerar för första gången elektriskt ljus offentligt. Och Albert Einstein föds! Och samtidigt skriver han om människor som också jag haft förmånen att få träffa under mitt liv eller som varit mycket närvarande också i mitt liv, som Beyron Carlsson, Calle Björkman m.fl. 140 år!

 

Intressant var också att läsa om Isaac Grünewald som tidigt blev en av Axel Hirsch främsta protegéer. Hirsch lärde känna denne unge konstnär i vardande genom den Mosaiska församlingen och insåg omgående potentialen i hans måleri. Tillsammans med sin vän Nils Geber, underhöll han Grünewald så att denne kunde fullfölja sina studier hos Matisse i Paris. Hela tiden med korrespondenskontakt. I en av Hirsch böcker finns ett stort antal brev från Grünewald återgivna (med dennes tillstånd kort innan han dog). Det hade också varit intressant att få läsa några av Hirsch brev till Grünewald.

Jag återger en härlig passage i ett av breven från den unge självmedvetne Grünewald i ett läge där välgörarnas stödperiod uppenbarligen var tänkt att avslutas. Brevet är daterat Paris den 21 maj 1911 ställt till både Geber och Hirsch:

"Jag vet nu ej till hvem jag skall vända mig annat än till Er, som så länge hjälpt mig. Jag besvär Er om att ej släppa mig nu. Jag måste och skall fram! Jag är öfvertygad om min begåfning och vet att jag skall lyckas. Huru många konstnärer har kommit fram före 30-40 årsålder? Jag är bara 21 år. Ge mig blott 3 år ännu. Tre års studium i lugn och ro så att jag äfven en gång kan få i grund misslyckas för att sedan lyckas så mycket mer. Hittills har jag ju ej haft råd eller tid att misslyckas, då jag måste ha arbeten att ställa ut. Och det är en välkänd sak, att en konstnär lär sig lika mycket om ej mer på att i grund misslyckas som på att lyckas. Vore jag en medelmåtta så vore kanske den studietid jag har bakom mig nog. Men jag syftar högre och ser också vanskligheterna, och vore det så 20 år till skulle jag vara glad. Men jag begär endast några få. Och jag skall spänna mig till det yttersta. Tre år! Det gör en fix summa 9.000 kr. Alla våra rika judar med konstintresse och goda affärsmän! Är det så farligt att riskera denna öfverkomliga summa på en ung konstnär som vill och skall fram? 9.000 kronor! Det är den summa akademien offrar på den ena oduglingen efter den andra. Då de har gått igenom akademien får de kunglig medalj och 3 år att fortsätta på. Min akademitid är slut. Min kungliga medalj är min tro på mig själv. Men de 3 åren måste NI ge mig. Förlåt mig att jag så tränger mig på Eder men hvem skulle hjälpa mig annars? Och jag är förtviflad. Det finns säkert 9 konstintresserade i Stockholm. 1.000 kr. är en låg skatt på denna gudagåva: att ha konstsinne. Af Er begär jag endast några timmar och tro på min begåfning och då måste Ni lyckas! Framtiden skall då utvisa om Ni behöfver ångra Eder.
Med största högaktning och tillgifvenhet
Eder alltid tacksamme
Isaac Grünewald"

Sammantaget insåg jag efter läsningen av och om honom och därmed något ha lärt känna Hirsch, att när landshövdingen Bo Hammarskjöld på 50-talet föreslog sin vän att denne genom en donation till Gripsholmsföreningen skulle bidra till att inom Svenska statens Porträttsamling på Gripsholms Slott, skapa ett avgränsat svenskt pantheon, ett hedersporträttgalleri över svenskar som gjort betydelsefulla insatser för sitt land och dess samhälle och kultur, så appellerade detta alldeles säkert till Axel Hirsch hela person och bakgrund. Han inte bara donerade en då avsevärd summa för att tanken skulle kunna förverkligas utan också genom sitt testamente ännu mer pengar för att säkra att detta hedersporträttgalleri också för framtiden skulle kunna kompletteras. Hans donation är också så helt i linje med hans tillbakadragenhet, att inte framhålla sig sjålv utan dem han anser gör de verkliga insatserna (medan han "bara" bidrar med pengar?). Detta genom att föreskriva att donationen inte ska bära hans namn utan Bo Hammarskjölds!


Axel föddes alltså 1879. Ett år senare skulle modern föda hans lillasyster men det hela gick så illa att såväl mor som barn dog.

För fadern, Oscar Hirsch , blev detta en katastrof han aldrig hämtade sig ifrån. Mellan honom och hustrun Fanny fanns glädje, kärlek, uppsluppenhet och framtidshopp. Allt detta tycks ha släckts hos Oscar när hustrun dog. Han blev aldrig en särskilt närvarande far för sonen Axel i och med att han begravde sig i arbete, för att som Axel senare skriver, döva sin sorg. Arbetet blev ett opiat. Om Oscar finns inte så mycket personligt att berätta, det är som Per Wästberg skriver om sin äldre släkting: ”En man som inte skrattar föder inga anekdoter”.

Axel var emellertid ett snällt barn som sällan togs i upptuktelse. Han hade en betydande frihet eftersom modern var död och fadern ofta frånvarande.

Fadern gjorde honom medveten om hans sociala skyldigheter. Eftersom han inte var ”född till arbetshjon på Grubbens, inte registrerad för venerisk kontroll på Eira, inte såld på auktion eller omhändertagen som kringstrykare”, så var han priviligierad. Med Oscars tolkning innebar det att han borde arbeta för dem som i motsats till honom tvingades tänka på sig själva och sin överlevnad. Han måste leva under sina tillgångar för att så förvalta dem för andra. Familjen var i likhet med många andra av de tidigt invandrade judiska familjerna, mer eller mindre religiöst sekulära. Däremot var nog den mosaiska församlingens sociala liv väsentligt.

 

Oscar inpräntade också i sin son följande: "Var inte den du är, var den du kunde bli"!

Som enda barnet fick han delta i de vuxnas tillställningar – förutsatt att han yttrade sig först då han blev tillfrågad. Ingen bad honom springa ut och leka. Oscar lade knappast märke till honom. Därför var det rörande att läsa Oscars brev till sin son om dennes kärleksbekymmer i lite vuxnare ålder.  Breven var långt varmare och ömsintare än vad skildringen av den ”frånvarande” fadern, som slöt sig inom sig själv och aldrig kom över sin sorg, antydde.

En man som under studieåren och senare i livet kom att betyda mycket för Axel Hirsch var den blivande ärkebiskopen och författaren Nathan Söderblom som en gång, oanmäld, höll ett lysande tal inför en hänförd skara studenter som satt och åt vid långbord uppdukade i Skoklosters slottsallé. Många år senare träffade Hirsch Söderblom i ett sammanhang som rörde faderns filantropiska verksamhet och Axel nämnde då att Söderbloms tal den gången betytt oerhört mycket för honom. Hirsch berättar i en av sina böcker att några dagar senare kom ett paket med en vackert inbunden bok av Nathan Söderblom med en vänlig dedikation. Hela Skoklostertalet fanns i boken och Hirsch återger hela talet i en av sina böcker. Även Per Wästberg återger i sin bok om Axel Hirsch ett kortare utsnitt:


”För kommande tider, när mången blixtrande genialitet och senare klokskap slocknat i glömskans natt, skola dessa ord och hänförelsen som de tänt, lysa förklarande och försonande på vårt sekels änne....

Nu ligger faran i de yngsta folkens ömtålighet för nationalitetssjukdomens smitta... Den dådkraftiga lycksalighetsvissheten från seklets början blev rubbad, när i världsloppet och människans liv avgrunder upptäcktes, som överhöljs av optimismens grönskande lövverk. Goethes och Tegnérs harmoniska mänsklighet stod sig slätt i ljuset av Kierkegaards och Ibsens röntgenstrålar. Humanitetens klara luft svärtades av stenkolsröken, dess jubelsång överöstes av knot och kvidan från industrialismens grottekvarn.

Vägen är tung från det Rousseuska natursvärmeriets veka vemod till den tävlingskamp, Darwin såg i tillvaron och till Schopenhauers förtvivlan över viljedriftens lönlösa smärta...
Över de andra krafterna i utvecklingens kamp står den lidande rättfärdighetens tålamod, ännu högre den i döden samvetslydige, sig offrande, troende kärleken...”

Söderbloms maning om att aldrig hejda sig halvvägs blev viktig för Axel.

Axel Hirsch var i grunden moralist. Tidigt ivrande för jämställdhetssträvanden och för socialt utsatta människor. Erinrade om Elsa Eschelssons tragiska öde: juristen som tog sitt liv då hon inte fick den post vid universitetet som hennes meriter berättigade till men som oskrivna värdenormer förvägrade henne.

Eftersom bostadsbyggande ”låg i släkten” kom mycket i hans liv att handla om just bostäder för sämre lottade och utsatta människor.

Verdandist sedan första Uppsalaåret. Föreningen lärde honom att politik är öppna samtal mellan medborgare av olika åsikt. Idén om det offentliga rummet var motsatsen till rasism, elitism, särbehandling och påtvingad eller eftersträvad segregation. I Verdandi fann han klart förnuft, hjälpsamhet, engagemang i andra människors livsöden.

Han valde bort den akademiska banan eftersom han kände att den skulle begränsa honom. Han såg armod och otillfredsställelse inpå knutarna och insåg sitt kall. Han hade också lovat sin far att aldrig ta betalt för sina arbetsinsatser.

Han hade lätt för att beundra handlingens män men ville inte nöja sig med att studera deras bedrifter. Dock var han ingen romantiker som trodde han kunde utföra stordåd som individ. Han tillskrev sig ingen nyskapande kraft, däremot en lugn klarsyn och en känslighet för elden hos andra.

Om människan kastade av sig fördomarna, ifrågasatte konventionerna och blev fri att växa genom ett ocensurerat kunskapssökande, då skulle hon förändras. Historien fick aldrig förträngas, endast omprövas.

Han kom in i diskussionsföreningen Studenter och Arbetare i Uppsala. Enl. DN var Stockholms motsvarande den mest livaktiga diskussionsföreningen. Idén att ordna läsestugor i Stockholm väcktes här liksom fröet till arbetarhem. Liksom till ABF.

Många är de människor och organisationer som fått glädje av Axel Hirsch och hans släktingars insatser och pengar. Finns bland dagens rika och förmögna, människor som utan tanke på egen vinning vill offra sin tid, sina krafter och sina pengar för andra som inte fått samma förutsättningar på det sätt som Axel Hirsch gjorde?


Källor:
Per Wästberg, AXEL HIRSCH, Svenska Akademien 2002 (Flitigt citerad ovan)
G H Mellin, Sveriges store män, snillen, statsmän, hjeltar och fosterlandsvänner samt märkvärdigaste fruntimmer, 1840-49

 

UPPDATERING JULI 2022: Nu äntligen har Axel Hirsch byst kommit till Gripsholm där den återfinns i gallerikorridoren på Tredje Våningen.