Erik de Paris - bonddrängen som blev hattmakare åt kungligheter.

NK:s vice verkställande direktör, Tom Björklund, välkomnar Monsieur Erik vid tåget på Stockholms Central den 24 mars 1946. (Foto Erik Holmén för NK)


När jag har sorterat och röjt efter min i somras avlidne gamle kusin Hans Björklund så har jag också fått ägna en hel del tid åt att gå igenom Hans föräldrars fotografier och minnen. Vi har ju nu en gång den genen gemensamt, Hans och jag, att vi har lite svårt att göra oss av med saker och ting. Och så länge vi har utrymmen så fyller vi dem ganska väl. När det blev för mycket hemma hos mina föräldrar så gick Pappa till hyresvärden (som var en god vän) och bad om ett vindskontor till! Själv har jag varit något av släktens arkivarie och så länge vi bodde på Kumla Gård så gick det väl an. ”Du kan väl ta hand om de här gamla släktkartongerna Mats. Du har ju plats!”. Hans hade inte bara hyrt förråd på staden (som jag hjälpte honom att tömma för något år sedan), han var ju också inredningsarkitekt och hade utnyttjat sin lägenhets alla skrymslen och vrår.

Alltnog. Jag stötte på ett antal kuvert med fotografier från Hans pappa Tom Björklund. Flera av fotografierna väckte min nyfikenhet. Bland annat två där farbror Tom tar emot en blond man med storrutig rock och med en stor päls över armen, vid tåget på Centralstationen. Tom lyfter på hatten och tar i hand. På baksidan läser jag ”TB hälsar Monsieur Erik vid Centralen” Söndagen den 24 mars 1946. ”Monsieur Erik”?

Eftersom det i Toms uppgifter som Försäljnings/Marknadschef och vice verkställande direktör på NK ingick att ta emot prominenta gäster till varuhuset och mannen onekligen såg rätt modemedveten ut, utgick jag från att det måste ha med något gästspel på NK  inom modevärlden att göra.

Men vem var den blonde mannen. ”Monsieur” antydde Frankrike och Paris medan ”Erik” och det blonda hårsvallet gav mer nordiska vibbar.

Jag googlade på ”Monsieur Erik” utan resultat. Hade Hans syster Birre Söderhejlm, mångårig moderedaktris på FEMINA varit i livet hade hon måhända kunnat lösa mysteriet. Men jag lyssnade med vår syssling dräkthistorikern Tonie Lewenhaupt, med min syster Karin Ellhammar som var toppmannekäng och skrev i Damernas Värld på 50- och 60-talen och till sist också med grevinnan Marianne Bernadotte som inte bara varit en högst modemedveten och dito kunnig kvinna utan också var anställd på NK under många år.

Ingen av dem hade en aning om vem denne Monsieur Erik var. Men så valde jag sökbegreppet ”Bilder” istället och då kom ett antal träffar som visade sig höra till Nordiska Museets bildarkiv (det hör till saken att museet också ansvarar för Nordiska Kompaniets hela arkiv). Av bilderna framgick med önskvärd tydlighet att vi hade att göra med en hattmodist av rang. Fantastiska kreationer fanns avbildade, liksom också foton av denne Monsieur Erik i full färd med hattskapande och därtill bilden av en logotype: ”Erik de Paris”.
 
 
Erik Braagaards logotype från Paris och Europa, medan han i USA kom att enbart använda namnet "BRAAGAARD" – "med fyra A" – då det tydligen fanns en annan i New York som använde Erik som varumärke.

Nytt googlande. Nej inga andra träffar än en kiropraktor, verksam i Paris idag, som kallar sig så, men någon ”Erik de Paris” inom modebranschen fann jag inte. Jag utvidgade sökningarna på ”hattmodister”, ”modister”, ”hattdesigners” och allt möjligt och plötsligt fick jag ett napp på en dansk hemsida tillhörande författarinnan Vivian Hvenegaards som visade sig ha skrivit en bok för bara några år sedan om ”Tjenerdrengen – Erik Braagaard – en dansk modist och designer”!

 Nu föll alla bitar på plats och det blev en fascinerande läsning om en ung gosse som föddes 1912 i Köpenhamn i sina morföräldrars lägenhet. Han döptes till det osannolikt långa namnet Karl Erik Georg Braagaard Hansen Olsen. Eriks föräldrar var ångfartygseldaren Robert Vilhelm Frederik Olsen och hans hustru Mary Christine Elisabeth, född Braagaard. Paret hade gift sig 1911 men separerade redan efter ett halvårs äktenskap och modern flyttade åter till föräldrahemmet. Erik kom att bo kvar med sina morföräldrar tills han uppnådde 15 års ålder och fick anställning hos en direktör, ”gulaschbaron” och hovrättsjurist vid namn Harald Plum. Denne bodde i Köpenhamn men ägde också ön Thorø, där han bodde ofta och länge och dit han också tog med den unge Erik. Plum kom att kallas ”Thorøkungen”. Thorø var då fortfarande en ö men är idag en halvö förbunden med fastlandet på Fyn. Plum är själv värd att läsa mer om men det kan den intresserade själv göra genom att från Vivian Hvenegaards förlagshemsida rekvirera hennes bok om ”Tjenerdrengen” som pdf-fil alldeles gratis.

1929 när Erik har arbetat två år för Plum far de åter till Thorø en måndag. Morgonen efter mår Plum dåligt och Erik (som tydligen delar sovrum med honom) tillkallar läkare. Plum lider av diabetes och när han kommer tillbaka hem samma dag går han direkt till sängs och försöker ta livet av sig genom att två gånger skjuta sig i bröstet med ett gevär. Han överlever och geväret tas ifrån honom och man tror att faran är över, men på onsdagen skjuter han sig direkt i hjärtat med en revolver han haft i nattygsbordet och dör. Samtidigt inträffar den stora börskraschen i New York. Hade han insett att hans situation blev ohållbar eller vad var orsaken? Det lär vi aldrig få veta. Men det är Erik som finner honom död.
 
Erik Braagaard i full tillskärarfart med saxen under Stockholmssejouren. Med tanke på den snabbhet han visat i sitt skapande är det sannolikt att han gjorde alla hattar som visades och såldes i Stockholm på plats.

Nästa gång vi stöter på Erik Braagaard är 1935. Då är han alltså 23 år gammal och öppnar tillsammans med den sedermera legendariske mode- och parfymskaparen Jacques Fath, en hattsalong på Rue Saint Florentin i ett av Paris dyraste och mondänaste kvarter. Då hade Erik studerat konst och börjat göra hattar. Snabbt blev han parisiskornas älskling och fick göra alla hattarna till bland annat Balenciagas klädkollektion.

Jacques Fath var vid denna tidpunkt helt okänd och verkade som Eriks assistent men förhållandena skulle komma att bli annorlunda och medan Jacques Fath fortfarande är en stjärna på himlen, är det inte många som vet vem Erik Braagaard var. Men på vägen gifte sig Fath med Eriks favoritmannekäng.

Men som hattdesigner gjorde Erik de Paris fortsatt succé och blev omskriven i världens alla modemagasin. Man har funnit bilder av hans hattkreationer i tidskrifter från Frankrike, Australien, Brasilien, Holland, Island, Israel, Texas, Ryssland, Schweiz och Tjeckoslovakien.

Redan 1936 reser Braagaard till New York där en journalist från New York Evening Post skickas till hotel Waldorf-Astoria för att intervjua den nyanlände kreatören. Denne berättar om sin filosofi kring hatten: ”Kvinnor bör vara vidunderliga att se på men också förnäma. Den vanskligaste tidpunkten är på eftermiddagen”! Han utvecklar detta: ”På kvällen kommer glamorösa klänningar automatiskt att höja en kvinnas elegans. I fritidskläder kan de vara så avslappnade de vill och ändå behålla sin stil. Men på eftermiddagen är det enkelhet som gäller med nedtoning av klädsel och accessoarer. Bekymmersamt nog ligger utmaningen i problemet med eftermiddagshatten!”

Han säger att de amerikanska kvinnorna använder inte bara hatt utan de ”bär” dem! Medan brittiska kvinnor börjat gå utan hatt – till och med på restaurang!
 
 Erik Braagaard med en hattmodell. (Foto Erik Holmén, Nordiska Museets NK-arkiv)


I London hade Braagaard också öppnat en salong men den blev inte så långlivad utan upphörde 1938 som en följd av att Braagaard hade förklarats persona non grata och nekats inresa! Vad hade då hänt? Det enda dokument i sammanhanget som står att finna enligt Vivian Hvenegaard är ett från Metropolitan Police arkiv som lyder: ”UNNATURAL OFFFENCES, Karl Erick Georg Braagaard (Dane), a moral pervert: refused leave to land”!

 Kort och koncist! Men kanske anar man här lösningen på en annan gåta; hur Braagaard som obemedlad ung ”bonddräng” finansierade sina konststudier och öppnandet av sin salong i Paris. Förmodligen så enkelt som att Braagaard var homosexuell. Något som på den här tiden var kriminellt och som inte var något man som yrkesmänniska kunde vidgå öppet men som för oss i dagens samhälle inte är något särskilt anmärkningsvärt.

Sannolikt var det med den äldre Plum som Braagaard hade fått sin homosexuella debut. Anmärkningen att den unge Erik delade sovrum på landet med sin husbonde stärker antagandet. Och det torde varit så att Plums familj helt enkelt köpte den unge mannens tystnad genom att ge honom ekonomiska möjligheter att fara till Paris och studera. Plum var trots allt en på många sätt bemärkt person vars eftermäle man inte ville fläcka.
 
En av Monsieur Erik:s museala hattar. Denna finns på V&A i London.

Erik beslöt dock att permanent flytta till USA där han bosatte sig i New York 1939. Sin första hattvisning anordnade han i februari 1940 på Jay-Thorpe Beauty Shop på West 57th Street, som redan tidigare hade fört hattar av Braagaards tillverkning i sina kollektioner. Han gör åter succé med sina hattkreationer. Han betraktas som attraktiv, ung och med en vidunderlig känsla för humor.

Han hade dock inte lämnat Paris med några stora pengar i reskassan utan denna handlade snarare om ”några få hundra dollar”. Men hur skulle han med denna skrala kassa – men förvisso med ett namn som var känt, men inte i tillräckligt vida kretsar – kunna etablera sig. Han gick då till en producent av lågprishattar som tidigare hade köpt några modeller av honom i Paris och frågade om denne kunde tänka sig att köpa ett antal originalhattar. Hattillverkaren svarade entusiastiskt att det kunde han visst och beställde omgående två dussin hattar till priset 25$ per styck! Inom bara några timmar var Braagaard tillbaka med de 24 hattarna. Kunden som inte trodde sina ögon, betalade dock prompt och Erik hade sitt startkapital. Med modellerna som grund såldes så hattar som ”autentiska kopior av Braagaards Parissydda hattar” på Bloomingdales för 5$ per styck.

Han etablerar sin salong som några gånger flyttar till alltmer fashionabla adresser och han räknas till de yppersta konstnärerna i sin bransch enligt en artikel i The Brooklyn Daily Eagle i juli 1946. Bland kunderna kan han räkna bl.a. Hertiginnan av Windsor och andra storheter.

 Samma vår har han alltså varit på en flera veckor lång sejour på NK i Stockholm där han skapat hattar som visades och såldes på varuhuset. Tack vare att NK:s arkiv finns i behåll så har också Nordiska Museet en unik samling fotografier av de hattar som Braagaard skapade för NK. Husfotografen Erik Holmén har flitigt dokumenterat såväl arbetet som de färdiga resultaten (se mer nedan).
 
Erik de Paris har hattmodevisning för Stockholms damer i NK:s stora lunchrum, numera Bobergska Matsalen 1946.
 
Prinsessan Ingeborg vid Monsieur Erik:s modevisning på NK. Även Prinsessan var ju danska!


Braagaard får en mängd designpriser under de kommande åren och höjdpunkten är kanske det pris för ”Outstanding Achievement in Design” han får av Philadelphia Millinery Council 1951.

Erik Braagaard hämtade sin inspiration från naturen, historien, teatern, filmen och inte minst från måleri. Möjligen en och annan gång också från sitt stora intresse för matlagningskonsten!
 
Erik Braagaard och Josephine Baker


Den sista artikeln som Vivien Hvenegaard har kunnat finna om Braagaard  är från en brasiliansk tidning 1954 som berättar att inspirationen till det årets kollektion kom från den spanske konstnären Francisco Goya.

Därefter försvinner Erik Braagaard ur offentlighetens ljus! Man vet att han flög med SAS  till Köpenhamn 1957. Men vad som händer honom under de återstående åren fram tills han dör i New York så sent som 2004 är höljt i dunkel. Dock vet man att han mellan 1995 och till sin död bodde i ett lägenhetskomplex på East 31 Street i New York som var avsett för äldre med låga inkomster.

Hade det att göra med problemen kring försäljningen av den jättekoncern som levererade grundstommen till Braagaards hattar, eller snodde helt enkelt den unge Adolfo Sardinia som börjat sin karriär hos och tränats upp av Erik Braagaard, hans kunder? Eler var det Jacques Faths död samma år? Vi lär aldrig få svar på detta.

Det finns åtskilliga av Braagaards hattar representerade på museer runt om i världen bl.a. på Metropolitan Museum i New York, Philadelphia Museum of Art och Victoria and Albert Museum i London.
 
Här avslutar vi med en kavalkad av bilder som är ett urval av alla som finns i NK:s arkiv (Digitala Museet) på Nordiska Museet. Alla tagna av NK:s egen husfotograf Erik Holmén.
 
 


Källor:
Huvuddelen av texten ovan som berör Erik Braagaards person och liv, är med författarens tillstånd hämtat från Vivian Hvenegaards bok ”Tjenerdrengen. Erik Braagaard – en dansk modist og designer”, Hvenegaards Forlag 2015. http://www.hvenegaardsforlag.dk/
Övriga källor:
Tom Björklunds efterlämnade foton och dokument.
Nordiska Museets NK-arkiv.
 

Kommentarer
Postat av: Barbro Fox

Mycket intressant! Tack Mats!

2019-03-06 @ 20:52:57
Postat av: Simone Söderhjelm

Underbart! Hatten tillbaka!

2019-03-07 @ 09:46:48

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0