Nostalgiläsning av en märklig deckarfabrik från 30-50-talen! Quentin-Stagge-Patrick!

 
 
 
2016 skulle vi flytta från vår gamla gård utanför Strängnäs där vi bott och verkat i 20 år. Det kändes vemodigt och lite definitivt. Nu hade vi uppnått den ålder då vi inte bara köpt vår första ”förnuftiga” bil med högt insteg och höga dörrar utan nu skulle vi också flytta till ett mindre krävande boende.

För första gången i livet var vi inte längre riktigt på väg framåt och utåt utan kände att vi behövde dra ihop och koncentrera.

Redan några år innan tog jag itu med alla de böcker jag samlat på mig genom arv och egna förvärv genom livet. Jag förstod att jag inte längre skulle kunna räkna med att ha ett rent biblioteksrum och inte heller några uthus som kunde svälja bokhyllor. Jag har skrivit om dessa våndor redan tidigare och om lyckan av att just ha ett bibliotek (HÄR). Det blev ett besök av två antikvariatsbokhandlare som tog med sig ett antal kassar men ändå ett tiotal stora flyttlådor som togs om hand av pingstkyrkans second-hand-butik i Strängnäs.

Kvar blev ändå runt 40 hyllmeter som behövde skapas rum för. Så det blev en
specialbyggd hylla plus en del mindre och lite utspridda i vår nya bostad i Mariefred.
 
Denna boken den skall vandra.....


Under något av de sista åren i gamla huset var vi bortresta och jag hade då tagit med mig fyra pocketböcker från 60-talet av författargruppen bakom Patrick Quentin med avsikt att lägga kvar dem på hotellet vid hemresan. Det var böcker som jag läst i min ungdom och fann högst läsbara även i nutid. Och när jag lämnade de fyra pocketböckerna på hotellhyllan (varav en med en inskrift från Pappa som jag nu kompletterade för att fungera som ”kedjebrev” för kommande läsare) så hade någon annan hotellgäst tursamt nog lämnat just en bok av Patrick Quentin i originalutgåva från 40-talet som jag tog med mig hem. 


 
 
 
Vilka var då författarna bakom de tre mycket framgångsrika amerikanska pseudonymerna Patrick Quentin, Quentin Patrick och Jonathan Stagge? Under många år var dessa tillsammans med Ellery Queen de största stjärnorna på den amerikanska deckarhimlen. Idag är de näst intill helt bortglömda.
 
 
 
Hugh Wheeler och Richard Wilson Webb hette de huvudsakliga deckarförfattarna bakom de tre signaturerna. De började under 1930-talet och en del av böckerna skrevs av den ene eller den andre, andra av båda och ytterligare andra tillsammans med ett par kvinnliga författare vid namn Martha Kelley och Mary Louise Aswell. Men från 1936 så var det Wheeler och Webb som stod bakom de tre pseudonymerna. 1940 slutade Webb att delta och Wheeler tog helt över skrivandet på egen hand. Han lade ner signaturerna Quentin Patrick och Stagge åt sidan och fokuserade på Patrick Quentin.

Efter min Pappa ärvde jag en inbunden svit av deckare av dessa tre pseudonymer som han i sin tur tagit hand om från ett dödsbo. När vi skulle köra de tiotal kartongerna med böcker till pingstkyrkans butik så behöll jag dessa ca 20 band. Jag hörde mig för med deckarbiblioteket i Eskilstuna som sa att de gärna övertog dessa men jag tänkte att jag först skulle se om de fortfarande gick att läsa med behållning.
 
 


Jag började med Jonatan Stagge-böckerna och fann dessa riktigt trevliga i god ”Maria Lang”-anda. De utspelar sig på den amerikanska landsbygden där ”husdoktorn” och änklingen Hugh Westlake bor och verkar tillsammans med en liten dotter som nästlar sig in hos nya grannar och gårdar och drar in sin far i olika förvecklingar och mysterier. Lättsamma, lättlästa och med fortfarande gångbara och begripliga intriger. Språket är också lätt att läsa. Visst finns det tidsmarkörer men inte alls i den utsträckning som finns hos de övriga pseudonymerna. Är detta en följd av olika författartemperament eller medvetna skillnader i skildrandet?
 
 

Quentin Patrick-böckerna saknar gemensam nämnare. Olika intriger, platser och personuppsättningar gör att de inte alls hänger ihop på samma sätt som de övriga. Här finns dock i några böcker en mycket speciell kriminalpolis med rötter i överklassen och med akademisk bakgrund vid namn Kommissarie Trant. Denne flyttar senare över till de sena Patrick Quentin-böckerna. Det som dock är intressant med Quentin Patrick-böckerna är att flera av dem utspelar sig i England. Man imponeras av hur väl författarna kan återge stämningar och miljöer på till exempel en Engelsk internatskola på landsbygden.
 
 

De tidigare Patrick Quentin-böckerna har teaterregissören och författaren Peter Duluth som berättar-jag och hjälte. I en av de tidiga böckerna (Peter Duluth nyktrar till) som utspelar sig på en psykiatrisk privatklinik där personer med olika störningar vårdas. I Duluths fall är det hans alkoholproblem efter en tidigare relation som har gjort att han hamnat där. I handlingen finns en ung dam på en annan avdelning som vilseförts så att hon hamnat på kliniken. Det uppstår kärlek och Iris, som hon heter, kommer att bli Mrs Duluth och en vacker och berömd skådespelare som fortsättningsvis löser de kommande gåtorna tillsammans med sin make. 

Då och då befinner de sig på olika orter vilket gör att böckerna med olika intriger kan hållas varierade och författarna undviker stagnation.
 
 

I Duluth-böckerna är dock språket tidvis väl så tidsbestämt. Som den här repliken när poliskommissarien ber Duluth om hjälp att iaktta och rapportera kring de olika misstänkta personerna: ”Ni, sa Craig och log. Inte er fru. Jag betvivlar inte att hon är en smart flicka. Men fruntimmer är fruntimmer. Uppriktigt sagt är jag inte så förtjust i att fruntimmer blandar sig i karljobb”. Eller: ”Men snälla du, försök att tro att jag inte är lika stor strunt som de andra”.

Att vi förändrat vårt språk märks också på att man istället för ”berättat för honom” säger ”berättat honom att vi inte...”. Vissa ord som ”tungus”, ”basilisk” är man tvungen att slå upp!

Det vimlar också av vad jag skulle kalla tidstypiska översättningsfadäser: det bland amerikaner så frekvent använda uttrycken ”honey”, ”kid” och ”beauty” översätts med ”barn”, ”unge” eller ”liten”.

”Gordy, sade hon kelet, unge, bara en till”. ”Kom ihåg mitt barn (till hustrun)”. ”Ta fram din cape, skönhet!” ”Barn, detta är mycket trevligt”.

Ordet ”sköte” används också för ett manligt skrev/gren!

Eller: ”Marietta tyckte om mexikansk mat, så varm att den kunde ta pläteringen av bordssilvret” där ”hot” i betydelsen ”starkt kryddad” översätts på detta missvisande sätt. Fortfarande gällde också Karl-Alfred/Frasse-översättningen av ”hamburgare” som genomgående kallas ”parisare”.

Man dricker heller inga drinkar utan groggar vilt: ” ’Älskade, låt oss ta en nattgrogg och sitta uppe några minuter. Lägg upp dina fötter här’. Hon serverade oss groggar och vi satte oss framför brasan.”

Men det finns också vackra formuleringar som ”Den här kvällen tycktes solnedgången rosafärga själva luften; själva staden var som en kvist persikoblom”. Eller användande av ordformer som vi glömt för länge sedan: ”Jag är säker på att jag ville att folk skulle ha trevligt ifall jag doge.”

Översättningarna är genomgående gjorda av en E W Olson och böckerna gavs i Sverige, med ett undantag, ut av Skoglunds Förlag.
 
 
 

Det jag slås av främst är dock de fantastiska omslagen mestadels åstadkomna av en för mig okänd tecknare och illustratör vid namn Gunnar Lindvall som föddes 1896 och dog 1960. Han hängde med under större delen av utgivningen i Sverige och gick antagligen i pension i samband med att man på 50-talet övergick till en mer abstrakt och geometrisk design på bokomslag.

Men kontentan av denna nöjsamma läsning är att pseudonymtriumviratet Quentin-Stagge-Patrick ännu håller att läsa med god behållning. Språket känns friskt – om än som sagt då och då lite daterat – och lätt att läsa och följa. Intrigerna är utmärkt hopkomna. Miljöerna väl beskrivna. Och spänningen hålls vid liv!

Nu får kassen med dessa böcker vandra vidare till Deckarbiblioteket i Eskilstuna och jag får plats för lite nytt i min hylla!

 Slutligen en omslagskavalkad:

 
 






Kommentarer
Postat av: Enn Kokk

Vilken skatt!

Jag har bara några få av de deckare av den här författartrion men har tidigare läst några fler. Exakt vilka jag har minns jag inte - mitt bibliotek med klassiska deckare finns i sommarhuset i Öregrund.

Svar: Hej Enn! Jag håller med! Framförallt för att den ägare som Pappa övertog dessa från hade låtit binda in så många av dem och då också – utom i ett fall – låtit kartongomslagen finnas kvar så att de blev skyddade. Stor skillnad mot de ej inbundna originalutgåvor som jag också har kvar där omslagen farit illa med åren. Det omslag jag saknar är "Silverflöjten" och på nätet har jag bara funnit omslaget från pocketutgåvan på 60-talet.
Mats Werner

2019-01-08 @ 00:22:02
URL: http://enn.kokk.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0