0

Min äldste kusin – Hans Björklund, arkitekt, operafantast och konstsamlare.

 
 
Hans Björklund (1930-2018), inredningsarkitekt SIR.

Praktiskt taget hela 2018 kom jag att ägna mig åt min gamle kusin Hans, vars hälsotillstånd gjorde att jag redan 2017 blev ombedd av honom att bli god man. Hans syn hade då gradvis försämrats så att han knappt såg alls. En misslyckad laseroperation i ett öga hade bränt bort stora delar av synnerven vilket gjorde att han bara såg en ring i periferin. Det andra ögat var även det så dåligt. Hans hörsel var också helt på upphällningen och hans diabetes gav honom ständiga bekymmer med bensår. Allt detta gjorde att hans rörlighet begränsades och han kom överhuvudtaget inte ut längre. Men han ville inte lämna sin trygga lägenhet för ett serviceboende. Han ville klara sig själv. Änkan efter hans gamle vän Sten, Katrin Berggren som själv var över 90, hade då minst en gång varje månad tagit sig med färdtjänst från sitt äldreboende hos "nunnorna i Bagarmossen" för att hjälpa Hans att betala räkningar eftersom han inte såg att själv skriva längre. Katrin ville också bli befriad från denna uppgift och kunna ägna sig mer åt att bara vara vän!

Sent i våras stod det dock klart att Hans inte längre kunde bo hemma. Han hade tagit fel på toalett- och ytterdörrarna och kommit ut i farstun och med tanke på hans dåliga syn var det väl bara tur att han inte föll utför trappan. Hans biståndshandläggare lyckades då komma överens med honom om att flytta till Katarinagården i närheten vilket också skedde. Men där försämrades hans tillstånd snabbt och i början av juli avled han.
 
Då vidtog nästa fas i mitt arbete: att vara testamentsexekutor. Hans hade ingen nära familj och eftersom hans stora intresse varit operakonsten och han dessutom ägnat så stor del av sitt yrkesliv åt Stockholmsoperans byggnad, så var hans vilja att kvarlåtenskapen skulle bilda en stipendiefond för unga talanger inom operans värld. D.v.s. inte bara de som befann sig på och framfår scenen utan även sådana som fanns ovanför, under, bakom och vid sidorna. För alla bidrog till helhetsupplevelsen.

Men det var mycket att röja och ta hand om. Hans led av vår "familjegen" som gör det svårt för oss att göra oss av med saker....
Men denna röjning har också gett mig insikter i delar av Hans familj som jag inte hade förut. Inte minst när det gäller Hans pappa Tom Björklund, legendarisk NK-direktör. Därför kommer jag framöver att både skriva om honom och om NK och en del av de begivenheter där som hade Tom som upphovsman.

Så här skrev jag dock om kusin Hans i den introduktionstext som lades ut som vinjett för auktionshusets temaauktion kring Hans samlingar:
 
Son till Gudrun (Dudde) och Tom Björklund. Morfar var Oscar Werner som grundat Järnvägsmuseet, vilket satte outplånliga spår hos den unge Hans som ofta ”barnvaktades” av museets personal. Hans far Tom Björklund var den som – som reklamchef, försäljningdirektör och vVD – formade det moderna varuhuset NK där Hans i unga år fick träffa de stora amerikanska filmstjärnorna som gästade NK i samband med olika galor. Idolfoton med dedikationer i Hans byrålådor vittnar om dessa möten.

Men själv valde han en annan bana. Efter studier på Konstfack, praktik och anställningar på NKs Verkstäder, Lena Larsson, Erik Herløw i Köpenhamn, Franco Albini i Milano blev Hans inredningsarkitekt hos Tengboms och Sven Kai-Larsen. På det sistnämnda kontoret arbetade han närmare tjugo år. Något av de sista åren i mitten på 70-talet, visades vid några tillfällen en ung tysk dam vid namn Silvia Somerlath in på Hans kontorsrum som då låg närmast entrén. Hans fick av sin chef veta att det skedde som en väntjänst till den unge kungen som fick besök av sin hjärtans kär men ville undvika att pressen fick nys om saken, varför denna ”kringgående rörelse” vidtogs för att förvilla eventuella förföljare.

1976 blev han ansvarig på inredningssidan för statens kulturbyggnader i Stockholmsregionen hos Kgl. Byggnadsstyrelsen. Särskilt Operan, Dramaten och Södra Teatern låg honom varmt om hjärtat och från alla tre fick han stolar från salongerna när han slutade 1994 i och med att Byggnadstyrelsen upphörde och övergick i andra myndigheter.

Att just Operan var en favorit hade säkert med hans stora intresse för operamusik att göra. Han var en flitig och livsvarig medlem i Operavännerna och andra vänföreningar kring Operan. Sedan Hans syster Birre Söderhjelm avlidit hade han inte längre någon nära familj varför det blir de unga talangerna inom operans värld som kommer att få nytta av kvarlåtenskapen efter Hans i form av en stipendiefond.

Sedan han pensionerat sig 63 år gammal, i samband med att Byggnadstyrelsen upphörde och verksamheten organiserades inom Statens Fastighetsverk, ägnade han sig åt att odla sina intressen: konst, operamusik och resor. Gärna i kombination. Han blev en flitig besökare på Stockholms konstgallerier men också gallerier i New York, London, Paris och Milano. Han gjorde operaresor då han inte bara avnjöt föreställningarna utan också som gammal yrkesman, bekantade sig med de gamla och nya operabyggnaderna runt om i Europa och USA.

Han ägde visserligen målad och skulpterad originalkonst, men det var den moderna grafiska konsten han främst uppskattade. Han lärde känna och bekantade sig med de främsta moderna litograferna som James Coignard, Max Papart och andra. Också svenska konsthantverkare inom glas och keramik fångade hans ögon och känslor.
Liksom många i vår släkt ägde han den gen som gör oss till samlare och som ibland kan bli nästan övermäktig. Så var det i vissa stycken för Hans.

De sista åren fördystrades av en svårbemästrad diabetes, tilltagande blind- och dövhet, men musiken ljöd ändå på högsta volym i hans hörlurar när livet flydde.

MATS WERNER
 
 Hans hade givetvis ärvt sin fars konstnärliga ådra på många sätt. Här ett fantastiskt foto av ett spindelnät på familjens mångåriga sommarställe, Bergvillan på Fredriksro på Värmdölandet.