Mats Werner

Jag lärde känna Najponk någon gång i mitten av 90-talet, då jag i jobbet befann mig i Prag. Hade fått rådet att om jag ville lyssna på jazz i Prag så var det ”den gamla Damen” som gällde: ”u stare Pani”, d.v.s. normalt en cocktailbar i ett halvmodernt hotell med samma namn. Ingen särskilt inspirerande miljö. Rätt upp och ner. Ett fyrkantigt rum med runda bord. En bardisk i ena änden och en scen i den andra.

Den kvällen skulle ”Najponk Trio” framträda. Lite god tjeckisk öl och måhända en Becherovka (nej, den sistnämnda favoriten hade jag ännu inte stiftat bekantskap med) inledde en kväll som på många sätt blev avgörande för fler än mig själv.

Trion började och till en början lät det väl bra men kanske inte riktigt på hallelujanivå. Men så hördes plötsligt en ostämd tangent på pianot och jag satt så att jag såg en irriterad min hos pianisten. Men istället för att sedan sorgfälligt undvika den tonen så gjorde den här killen tvärtom, han återvände ständigt till den och poängterade den falska tonen och utnyttjade den musikaliskt på ett suveränt och roligt sätt. Jag blev väldigt intresserad och nu öppnade jag öronen ordentligt.

Efteråt hade vi ett kort samtal. Jag berättade att jag tyckte detta med den falska tonen var så kul just för att precis så skulle min bror Lasse ha reagerat – och gjorde också flera gånger. Till och med så att han många gånger stämde om sina pianon för att utnyttja de falska tonerna.

 

 

Om vi utbytte adresser eller om jag senare skrev till klubben och bad dem vidarebefordra ett brev till Najponk minns jag inte men på något sätt fick vi kontakt och började brevväxla till en början. Vi bytte musik på cd. Pianisten hette egentligen Jan Knop, men det är det ingen annat än möjligen skattemyndigheten som kallar honom. Najponk har blivit inte bara ett artistnamn utan också hans enda namn. Han inte bara lirar piano enastående inspirerat utan skriver dessutom egen musik i sann bebop-tradition. 

Efter ett par år hände dock en del saker i hans liv som gjorde att han helt slutade med musiken. Han tyckte inte att han kom någonstans. Inget hände. Och det var en förlorad kärlek och lite för mycket av det som kan vara en förbannelse i jazzens värld, alkohol. Najponk började jobba i receptionen på ett hotell i Prag istället. Vi fortsatte att hålla kontakten och jag berättade för honom att det vore en tragedi för jazzmusiken om han för alltid slutade med musiken. Han var musik på ett väldigt påtagligt sätt och hans känsla för tonernas valörer och för fraseringen fantastisk. Förmågan att växla mellan kraftfulla angrepp på klaviaturen och fjäderlätta löpningar härlig och kontakten med instrumentet rent fysisk!

 

Så fann han en ny kärlek och musiken återvände i hans liv. Det blev resor och spelningar i England och i USA. Han fick spela in skivor med duktiga amerikanska och engelska jazzmusiker.
Han fick vidgade vyer och omvärlden började upptäcka denna gudabenådade jazzpianast. Det blev flera nya plattor, där även jag kunde vara behjälplig med genomförandet. Bl.a. en med en av Najponks idoler, den tjeckiske basistlegendaren George Mraz.  Sammanlagt har det blivit över 20 cd-skivor med trio men också en del andra konstellationer.

 

Efter att under flera år förgäves ha försökt intressera några svenska arrangörer och Jazzradion för att göra något med Najponk Trio, så fick jag höra att vännen basisten Hans Backenroth skulle till Prag. Jag sa till honom att kolla om Najponk Trio lirade någonstans i Prag när han var där och det gjorde den. Och efteråt hade de båda musikanterna pratat och funnit varandra så pass att man snabbt gjorde upp om återbesök. Vilket har blivit flera och de har resulterat i ett stort antal cd-utgåvor. Ett par exklusivt för den japanska marknaden och några som ännu inte är färdiga. På YouTube can man avnjuta ett stort antal inspelningar med Hans och Najponk.

 

I våras var Najponk och Hans på turné i Tyskland och då med den danske internationellt väletablerade danske trumslagaren Alex Riel. Alex som tillhör min generation och till och med har lirat med min bror och med Bill Evans, Thad Jones, Don Cherry, Art Farmer och många andra. Redan dessförinnan hade de också gjort en turné med den ryske trumpetaren Valery Ponomarev.

 

Två gånger tidigare har Najponk kunnat gästa Sverige med sin ”Scandinavian Trio” bestående förutom av honom själv på piano, Hans Backenroth på bas och Chris Montgomery på trummor. Första året blev det bara en kvällskonsert på den Tjeckiska ambassaden, två kvällar på Glenn Miller Café och en eftermiddag på Tellus i Midsommarkransen i Stockholm.
För två år sedan likaså två kvällar på GMC där också saxofonmaestro Bernt Rosengren spelade med trion ena kvällen. En fantastisk konsert som finns dokumenterad på jazztv.se där man kan avnjuta hela kvällen.

 

 

Och i år blir det förutom GMC i Stockholm och ett par andra ställen, dessutom en konsert i JAZZ i MARIEFREDs regi på Biohuset den 14 september på eftermiddagen! Och då gästas trion dessutom av ingen mindre än ”Dompan” från filmen om Monica Z, saxofonisten Fredrik Lindborg!

Härligt ska det bli att få återuppleva Najponk med sin suveräna Scandinavian Trio och dess njutbara musik.