Mystik i Pragmörker!

Stillastående på den östtyska landsbygden.
 
För många år sedan i slutet av 70-talet möjligen början på 80-talet, skulle hustrun, jag och vår då tioåriga dotter fara till en internationell jobbkonferens i Wien. Vi skulle åka tåg och på den tiden tog man kontakt med SJs Resebyrå som letade fram den bästa och snabbaste förbindelsen.
Den innebar kvällståg till Malmö där vi skulle kliva över i en sovvagn som under natten skulle ta oss från Trelleborg till Sassnitz på den östtyska sidan och därifrån vidare till Berlin Ostbahnhof där vi skulle byta tåg. Tåget vidare mot Prag och Wien skulle stå inne på samma plattform så det ”var bara att gå rakt över” svarade tjänstemannen på min lätt oroliga kommentar om att vi bara hade åtta minuter på oss för bytet.

 Som uppvuxen med en farfar som varit med och byggt Sveriges järnvägar och grundat dess Järnvägsmuseum så trodde jag på SJ!

Vi for iväg, bytte planenligt i Malmö och gick till kojs. När vi vaknade morgonen efter så noterade jag att tåget stod stilla. En blick genom fönstret visade att vi stod stilla mitt ute på landsbygden. Sädesfält, hagar och ett och annat träd var allt vi såg. Vi klädde på oss och gick ut i korridoren. Våra grannar i de närmaste sovkupéerna visade sig vara Sickan Karlsson och de två på den tiden tongivande ”festfixarna” Kicke Sturesjö och Ulf Lundqvist. Jag presenterade mig för Sickan och berättade att vi träffats på hennes styvsons studentskiva för inte så många år sedan och vi blev omgående upptagna i Sickans varma krets. De visste att berätta att vi stått still i fyra timmar och ingen visste var eller varför. ”Det här är Östtyskland!”

Och ingen frukost kunde vi få heller. Men vi satte oss tillsammans i en sittkupé. En satt kraftig man också från samma vagn slöt sig till oss. Han hade ett ryskklingande namn men pratade oklanderlig svenska. Var svåger med ägaren av färgtillverkaren Alfort och Cronholm. Född i Ryssland, uppvuxen i Schweiz och numera ägare av krogen ”Gröna Jägaren” på Götgatan i Stockholm. En sann kosmopolit. Trots omständigheterna hade vi riktigt kul. 

Sickan, Kicke och Ulf var på väg för att fira Sickans dotter Ingegerd som var gift med en amerikansk diplomat i Berlin. Tror det rörde sig om ett femtioårskalas. De hade med sig en stor prinsesstårta som de var oroliga för att den skulle förfaras i värmen på tåget. Till slut blev hungern oss alla övermäktig och Sickan beslöt att ”vi äter tårtan! Vi får ordna en annan i Berlin!” Sagt och gjort! Där satt vi nu och smaskade på en svensk prinsesstårta på ett tåg mitt på den ödsliga östtyska landsbygden och vi hade nog aldrig ätit något godare! Fanken vet om inte också någon hade en flaska vin som korkades upp!

Vi luftade vår oro beträffande hur vi skulle komma vidare från Östberlin. Vi fick veta att nästa tåg mot Wien skulle gå fyra timmar senare. ”Gröne Jägaren” sa då att ”inte ska ni sitta och vänta på Ostbahnhof! Följ med mig på första bästa tåg till Prag dit jag ska, så bjuder jag på middag och sedan kan ni hoppa på Wientåget ifrån Prag”.
 
Folktomma östtyska stationsperronger.


Vid framkomsten till Östberlin kramade och vinkade vi avsked på perrongen. Vi följde med vår välgörare till ett ”lokaltåg” till Prag som avgick efter bara någon halvtimme. Felet var bara att tåget var så överfullt det någonsin kunde bli. Vi skulle tillbringa drygt fyra timmar på detta tåg. Det fanns inte en sittplats att uppbringa. Istället travade vi våra förhållandevis stora väskor på varandra i ett korridoravsnitt utanför två sittkupéer, och satte vår dotter på väskorna. Själva stod vi tillsammans med 12 andra människor i korridoravsnittet. Trängseln var lika stor i samtliga vagnars korridorer. Det gick inte att komma fram. Att använda toaletten var inte att tänka på. Någon rapporterade att det var stopp i den sedan länge och dessutom saknades toasits och papper och det hela var väldigt oaptitligt. Vi började ångra att vi inte stannade på Ostbahnhof.

 När vi så kom fram till Prag var det redan ganska sent på kvällen. Vår värd gick före ut på gatorna från järnvägsstationen och vi efter, kånkandes på våra resväskor. Dottern ganska slut. Det var kolmörkt. Knappast några fönster var upplysta i husen. Kanske hade man fönsterluckor? Gatlyktor fanns bara ytterst långt ifrån varandra. Våra steg ekade ensamt mot gatstenarna. Vi mötte knappast en enda människa. Vi gick och gick! Plötsligt säger vår värd till oss att vänta en stund här på gatan. Han ska bara snabbt hälsa på en vän. Och så försvinner han in i en port och är borta......

Jag har vid senare besök i Prag – sedan våren lyst upp staden på alla sätt – försökt att rekonstruera den väg vi gick den kvällen, dock utan att lyckas.

Just när vi började bli oroliga på allvar kom han åter ut genom porten och vår till synes ändlösa vandring fortsatte. Efter ett tag nådde vi en bredare och mer upplyst boulevard till vår lättnad. Vår värd tog oss så småningom in  genom entrén till ett stort hotell där han bad oss vänta vid receptionen. Han skulle bara klara av ett möte innan vi skulle kunna gå in och äta middag i matsalen.

Dottern satte sig på resväskorna och vi stod bredvid. Vi kunde se att vår värd gick fram till ett par stora öronlappsfåtöljer som stod mitt emot varandra framför en jättelik öppen spis med sprakande brasa. Han slog sig ner i den ena och lutade sig framåt. Ur den andra lutade sig också en man. Det utbyttes inga handslag eller annat utan de gick direkt på en mumlande och allvarlig konversation. De satt så i kanske fem minuter och så reste sig vår värd och kom emot oss och sade att ”nu går vi och äter!”

Matsalen var stor och ”cremefärgad”. Högt i tak, stora fönster ut mot svarta natten, guldinfattade stora speglar, vita dukar, brutna servetter, ljus på borden och väntande kypare i vita jackor. Vi var praktiskt taget ensamma och fick alla kyparna svansande omkring oss. Det blev en lika efterlängtad måltid som någonsin frukosttårtan!

Efter ett par timmar, vandrade vi åter ut från hotellet och tillbaka till järnvägsstationen. Tror inte att vi gick samma väg. Troligen hade vi gått en omväg p.g.a. ”Gröne Jägarens” avstickare på vägen från stationen.

Vi tackade vår värd och steg sedan på tåget till Wien. Detta måste ha varit ett nattåg, men vi kan knappast ha haft sovbiljetter eftersom vi skulle åkt från Ostbahnhof redan tidigt på morgonen. Vi måste helt enkelt ha lyckats lösa sovplatsfrågan ombord.

Vi funderade länge på vad det egentligen var som vi hade upplevt i Prag och vad ”Gröne Jägaren” egentligen hade för sig. Det kändes onekligen som vi hade bevittnat ett möte mellan ett par hemliga agenter i en film och kanske utgjort en oplanerad men utmärkt fasad för de hemlighetsfulla möten vår tågvän hade.
 
Mellan dubbla taggtrådsstängsel.
 
 Yttre kontroll
 
 Under överinseende av beväpnade vakter i tornen utmed.

Vi vaknade i alla fall i god tid innan vi skulle passera gränsen mellan Tjeckoslovakien och Österrike. När vi närmade oss denna insåg vi att vi ännu inte ”sluppit ut”. Tåget kördes i sin fulla längd in mellan dubbla höga taggtrådsstängsel mellan vilka patrullerade beväpnade soldater med skällande schäferhundar. Grindar stängdes bakom tåget och patruller med kpistbeväpnade soldater klev ombord på sista vagnen samtidigt som ett par soldater gick utmed tåget med speglar på långa stavar som de kontrollerade vagnarnas undersidor med så att ingen flykting hängt sig fast där. Patrullerna inne i tåget kontrollerade allas pass, kontrollerade bagage och kollade på hatthyllor och öppnade taken inne på toaletterna eftersom det tydligen förekom att flyktingar gömde sig där. Efter en evighet hade man tagit sig igenom hela tåget och tydligen inte funnit något anmärkningsvärt varför grindarna framför tåget öppnades och vi kunde fortsätta vår färd som nu blev mindre dramatisk. Vi anlände lättade men nog så trötta till Wien.



Men det dråpliga tog inte slut. På ankomstkvällen hade vår österrikiske värd ordnat en stor middag på Hotell Sacher, följt av en föreställning på operan. Var vi redan trötta efter resan så spädde nog den överdådiga middagen på tröttheten. På Operan installerades hustrun, dottern och jag tillsammans med vår franske kollega och vän, hans fru och möjligen något av deras barn, i en egen loge. Wienoperan på den tiden i vart fall hade ett plant parkettgolv för ståplatser. Omgärdade med balkonger som låg något högre men fortfarande med plana golv. För att lösa detta så höjde man stolsbenen för varje rad sittplatser, vilket betydde att jag och min franske vän hamnade bakerst på vad som måste beskrivas som höga barstolar med kort rygg och inga armstöd. Jag kan säga att det tog inte lång stund innan sömnen överväldigade oss där bak och vi föll båda handlöst och under stort buller till golvet med kullvälta pallar och allt. En nog så pinsam avslutning! (Tyckte nog iallafall barnen...)

Mot friheten – över Donau!

Kommentarer
Postat av: Barbro Fox

Kara Mats! Du har verkligen manga intressanta berattelser. Tack for denna. Kram B

2019-08-22 @ 09:28:26

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0