Mats Werner

 

 

”För den som skriver dessa rader har Stenkullen och än mer kanske dess skapare haft en i viss mån avgörande betydelse.

Från slätten där nere, där jag bodde, hade jag länge längtansfullt blickat mot den Kolmårdssträcka, på vars solbeglänsta, varma sluttning den stora lustgården låg.
Det var ej blott de kraftiga, friska träden med doftande Gravenstein och skimrande Åkerö, som fängslat gosseögat — det var snarare i långt högre grad de stolta ekarne, skrikornas hemvist, de resliga furorna, trastarnes konsertplats, de skymtande blomstren, bins och fjärilars skafferier, och kanske först och sist det förföriska ryktet om ett paradis härligheter, som väckt min längtan.

En dag, en varm, solig högsommardag, då ännu lärkan drillade och klövern doftade, kom min far med det ljuvliga budskapet, att jag var välkommen till Stenkullen för att med dess skapare själv — gamle Herr ERIK SWARTZ — som ciceron få stilla min åtrå.”

Den som skrev dessa rader i Föreningen för Dendrologi och Parkvårds andra årsbok ”Lustgården”, 1921, var ingen mindre än Rudolf Abelin, skaparen av en av vårt lands förnämsta parkanläggningar, Norrvikens Trädgårdar utanför Båstad. Och det han skrev om var parken runt det märkliga stenhuset vid sidan av E4 i sluttningen ner mot Bråviken och Åby som vi väl alla passerat och hastigt undrat över. Det har stått där och sänt ut vemodiga signaler om övergivenhet och tilltagande förfall. Men vad är det för ett hus?

Det står ju ”Hotell” och ”Värdshus” i neonskrift på fasaden, även om fler och fler bokstäver slocknat med åren. Men kan det stämma? Jo minsann. En sökning på nätet och man finner mängder med artiklar och annat om detta ett av Sveriges mest undangömda pärlor för oss med ett nostalgiskt sinne.

 

Bland de böcker jag tog med mig från föräldrahemmet när dess bibliotek avvecklades fanns några årgångar av just ”Lustgården” där jag läst om den enastående parkanläggning som Erik Swartz, född och uppvuxen i Norrköping där han övertog driften av faderns snusfabrik. Med tilltagande välstånd hörde också ett sommarviste till och detta lät han på 1850-talet bygga och anlägga på Kolmårdssluttningen med utsikt över Bråviken. Han kallade stället Villa Stenkullen och den park som omgav huset blev spektakulär med inslag av för våra breddgrader exotiska trädarter.

Familjen Swartz var också politiker i tre generationer från kommunal- till regeringsnivå och de lämnade goda saker efter sig i Norrköping vars grönska till stor del vi har att tacka familjens Swartz för.

Men 1957 övertogs Stenkullen av Tekla och Niels Svensson som gjorde om det till hotell och värdshus. Byggnaden övertogs med en hel del av sina gamla inventarier. Såtillvida finns i Kung Oscars sovrum en specialritad säng som Oscar II sov i 1902 på besök hos dåvarande riksdagsmannen, sedermera finans- och statsministern Carl Swartz.

Niels Svensson drev hotellet i en högst personlig stil. Som hans dotter Maria som äger hotellet idag sagt: ”Vi är inte så mycket för att slänga saker”. Och det kan man förstå, för huset är fyllt med tavlor, antika möbler, böcker och allsköns föremål från pappa Niels färder världen över. När E4 drogs tvärs igenom deras fastighet och det landade ett säkerligen ganska stort belopp på familjens konto som intrångsersättning, så bestämde familjen att pengarna inte skulle läggas på huset utan på att göra det möjligt för familjen att resa ut i världen. Och resultatet syns inte minst i källarvåningens ”pub” som är fylld med ethnografica från Söderhavet och andra exotiska platser.
Motorvägen skar av tomten så att hela fruktträdgården med musteri och allt hamnade på andra sidan vägen. Nu lever Maria Svensson i samma predikament igen. Ska den nya järnvägstunneln genom Kolmården mynna i hennes fastighet? Och isåfall var?
Kanske kommer ersättningen denna gång att räcka till en ordentlig och mycket välbehövlig renovering av husets tekniska utrustning, vatten, avlopp, duschar, kök och badrum.
 
Ann och jag hade många gånger noterat och kommenterat det mystiska hotellet där vid sidan av motorvägen. Hur kom man ens dit?

När vi så i somras bestämde oss för att göra en dagsresa på Kinda kanal, så beslöt vi att vi skulle ta oss ner genom Sörmland bara på småvägar för att till sist landa i Rimforsa Strand där vi skulle övernatta för att dagen efter göra vår kanalfärd. Läs om den HÄR.

Efter att sedan ha tagit tåget för att hämta bilen i Rimforsa skulle vi åka till Hotell Stenkullen och stilla vår nyfikenhet genom en övernattning! Men det finns ingen hemsida, ingen e-post. Blott telefon gäller så jag ringde och fick kontakt med Maria Svensson som idag efter sina föräldrars död driver hotellet helt ensam. Hon berättar att på 50-, 60- och 70-talen var det fullt hus nästan jämt och de hade tre anställda, men idag är det knappast någon rusning. Och Maria verkar inte heller särskilt bekymrad. Kanske finns fortfarande någon välinvesterad krona med god avkastning kvar av den gamla ersättningen.

Vi fick lov att bestämma oss för vad vi ville ha för middagsmat redan när vi bokade. Vi förstod att hennes Gösfilé var något alldeles extra så den tog jag medan hustrun bestämde sig för stekt lax.

Vår kanalfärd var helt fantastisk i alldeles stilla, varmt och soligt väder så när vi senare sakta letade oss fram med bilen genom samhället Åby för att hitta skyltarna som visade mot Hotell Stenkullen, var vi helt tillfreds med tillvaron och såg med stark spänning fram emot vad vid skulle möta. Vi fick senare veta att sista biten av vägen upp mot Stenkullen är den gamla Riksettan, rikets absoluta huvudled ända tills Europavägarna tog över. Den har till och med en egen vänförening som då och då sammanstrålar här vid Stenkullen för att få lite närkontakt med den gamla slitna asfalten!

 

 

En skällande jättelik Sankt Bernhardshund annonserar vår ankomst efter att vi forcerat grinden med diverse avskräckande plakat på om att endast gäster var välkomna inte sådana som bara var nyfikna. Och vi hälsas välkomna av Maria som visar oss till vårt rum en trappa upp i det stora huset. Vi har fått Drottning Sofias rum och ska sova i hennes säng. Kung Oscars rum med den tidigare omnämnda extralånga sängen för kungen ligger vägg i vägg. Men vår himmelssäng i mahogny går sannerligen inte av för hackor heller.

Vi bestämmer tid för middagen. Det visar sig att vi är enda gästerna. Så vi gör oss hemmastadda. Jag letar mig ner till källarplanet för att kunna bli av med resdammet, eftersom duschen på övervåningen är ”avstängd”. Duschen jag använder har sannerligen sett sina bästa dagar för länge sedan, men det är oklanderligt rent och luktar gott. Passar på att kika runt i källarens pubavdelning med alla sina fantastiska saker på väggar, i tak och på golv.

En liten tuting på rummet blir det sedan framför det öppna fönstret. Vi är dock tvungna att fösa undan draperier i flera lager framför fönstren som var det normala vid tiden för husets storhetstid.

På överenskommet klockslag kommer vi in i en av de stora matsalarna och blir visade till ett fönsterbord med utsikt över motorvägen – och Bråviken! Om än bak en tunn vägdammshinna över ytterglaset.

 

Vi blir serverade en helt enastående god middag med ett utmärkt vin till och känner oss som riktigt herrskapsfolk där vi tronar i ensamt majestät i den överdådiga gamla sekelskiftesmiljön. Då och då tittar Sankt Bernhardshunden Kitha till oss men blir ideligen utkörd av matte.

 

 

Vi är verkligen på ett gammaldags gästhem. Detta är varken ett hotell eller ett värdshus, vi är hemma hos Maria i hennes gästhem. Och det känns varmt och välkomnande.

Efter måltiden ägnar vi en stund åt att läsa en del av alla upplagda tidningsartiklar genom åren om Stenkullen och dess ägare och tar en promenad genom delar av parken.

 

Så kryper vi ner i Drottning Sofias himmelssäng. Någon TV existerar inte på Stenkullen, så man får ägna sig åt forna tiders kvällsnöje – att läsa en god bok.

 

Efter en god natts sömn och utan att den mörkklädde vänlige herrn har väckt oss (kanske gick han ändå en tyst runda genom vårt rum utan att vi märkte det) serveras frukosten vid samma bord i matsalen. Lika riklig och välgjord som middagen innan. Hemgjord marmelad, hembakat bröd. Gott!

 

Hustrun och Maria börjar prata växter och de försvinner sedan ut försedda med spadar och påsar medan jag på nytt försjunker i ställets historia i böcker och tidningar som ligger framme.

 

Efter en stund går jag ut och möts av de båda blomsterflickorna med fulla påsar. Då har de varit och skattat diverse rabatter på växter som Maria med varm hand ger till min fru. Det märks att där finns ett starkt gemensamt intresse. 

Plötsligt undrar hustrun var hon lagt sin kamera och börjar rekapitulera var de gått någonstans. Det visar sig att de i stort sett varit runt i den jättelika och förvuxna parken så de beslutar sig för att gå den runda de gått men nu från varsitt håll. Maria tar sin jättehund Kitha med sig och efter en stund hör jag henne hojta och hon och hunden kommer farande tillbaka med kameran som Kitha nosat sig fram till, liggande på en sten. När Ann får höra detta är det ingen hejd på ”bravo-ropen” och klapparna och Kitha blir alldeles till sig av allt beröm från alla håll att hon kärleksfullt vräker sina 150 kilo mot oss så att vi faller omkull i tur och ordning!

Besöket närmar sig sitt slut och vi packar ihop oss i bilen. Maria och Kitha står och vinkar när vi far och önskar oss välkomna tillbaka.

Och komma tillbaka är något vi verkligen önskar att det ska kunna bli av någon gång.
Och till alla er som läser detta säger jag: Ring och boka en weekend! Ta chansen till en enastående nostalgitripp. Det här är upplevelsen av en försvunnen tid och kanske lever det ännu på nåder till läget för järnvägstunnelns öppning är bestämd. Vill ni se på några filmsnuttar som Sveriges Television gjort så hittar ni dem HÄR!

Den gamla örtagården vid Stenkullen (1921)