Skolfrågan i Strängnäs Kommun – en ödesfråga?
Så här personligt ritade Fröken Ebba Moselius till varje barn i hennes och kollegan Fru Svea Fagerlinds skola inför varje terminsstart! En skola där barnen blev sedda som individer. Är inte detta vad varje förälder önskar att deras små barn ska mötas av?
Hade idag ett trevligt samtal under en timme med vårt Kommunalråd Jacob Högfeldt. Han hade bjudit in mig för att prata om skolsituationen eftersom han, smickrande nog, ansåg mig vara en klok person.
Själv har jag gått i tre olika skolor under varsitt stadium. Två av dem var privatskolor och den mellersta en kommunal realskola. Båda privatskolorna ansågs progressiva. I den ena, som var en s.k. förberedande skola, vilken drevs av två kvinnliga pedagoger, gick samtidigt som jag nio barn till Nobelpristagare och en blivande ordförande för Nobelstiftelsen. Den andra, en gymnasieskola, grundades av förebilden för Fröken Friman, Anna Whitlock. De båda privatskolorna startades och drevs av entusiasm och eldsjälar. Lärarna höll hög klass och brann även de för sin uppgift. Klasserna var inte alltid små. Min första klass bestod av 41 elever, 19 flickor och 22 pojkar. Min studentklass bestod av 29 elever varav 14 pojkar och 15 flickor. Det är klart att detta har format min syn på "den goda skolan".
Bakgrunden till mötet är att Barn- och Utbildningsnämnden på grundval av en i mina ögon alltför snäv utredning, beslutat att lägga ner tre lågstadieskolor på landsbygden, och en i Strängnäs, samt att lägga ner högstadiet i Stallarholmen och sprida ut eleverna i Mariefrad och Strängnäs.
Min kommunalpolitiska bana började i Skolstyrelsen i Strängnäs kommun på 70-talet. En av mina kloka och goda kollegor i styrelsen var nuvarande kommunalrådets farmor Marianne, som jag hyste den största aktning och respekt för. En klok och insiktsfull kvinna trots att vi inte tillhörde samma parti.
Jag kan absolut inte säga att Jacob vansläktas som politiker även om vi i dagens samtal inte kom varandra närmare. Det enda vi kunde enas om är att detta är en mycket svår fråga och en fråga som potentiellt väcker mycken misstro och ilska också bland dem som röstar med Jacobs parti. Vi kunde också enas om att det i grunden inte har ett dugg med kommunens ekonomi att göra.
Den svåraste motsättningen mellan oss i frågan, är att Jacob ser det hela ur professionens synvinkel. Han hyser stor tilltro till utbildningschefen och dennes kompetens och menar att det är svårt för en liten kommun nära huvudstaden och mitt i Mälardalen att hävda sig tillräckligt för att locka kompetent lärarpersonal också till små landsbygdsskolor. Det blir inte ens en lönefråga.
Jag har märkt det här sättet att resonera utifrån personalsynpunkt vilket jag finner olyckligt. En lärare vid en av de berörda skolorna yttrade att hon såg fram emot att dessa små skolor lades ner för att hon då skulle få fler kollegor att samtala med vid kafferasterna. Den typen av argument gör mig faktiskt ursinnig. Men det är så det tycks vara. Större sammanslutningar eftersträvas för tanke- och kompetensutbyte. Facklig makt stödjer.
Det hjälper numera föga att hävda att Albert Einstein och alla Nobelpristagare efter honom, till största delen lär ha startat sina skolbanor just i små landsbygdsskolor där lärare verkade som kände sitt kall och som kunde entusiasmera sina elever att intressera sig för vidare studier i litteratur, språk, fysik, kemi, geografi etc. Men Jacob och jag var också överens om att just bristen på denna typ av lärare, de som brinner för undervisningen och elevkontakten snarare än för kafferaster och kollegierum, blivit alltmer sällsynta. Kanske har han rätt.
Men för mig – och säkert många av dagens unga föräldrar – är det snarare den lilla, nära skolenheten som hägrar när de egna telningarna skall sättas i sin första skola, än en utbildningsanstalt på långa bussresors avstånd. Hur kompetent denna anstalts personal än må vara.
I den första skolan ska inget barn bli osynligt. Inga skolgårdar med hundratals barn som skymmer dem. Inga långa mataköer. Alla lärare på skolan ska veta deras namn, känna igen deras utseenden, veta deras styrkor, svagheter och egenheter. Allt för att på ett mycket personligt sätt kunna lotsa dem vidare i skolsystemet. Så fungerar inga stora skolenheter.
Det är barnets – och deras föräldrars – perspektiv som borde styra beslutet om skolornas framtid i Strängnäs kommun, inte personalens krav på kollegor att umgås med. Lågstadiets uppgift är lika mycket att lära barnen grundfärdigheterna som att öppna deras sinnen för läsande och lärande, stimulera deras fantasi och skaparlusta.
Bakgrunden till mötet är att Barn- och Utbildningsnämnden på grundval av en i mina ögon alltför snäv utredning, beslutat att lägga ner tre lågstadieskolor på landsbygden, och en i Strängnäs, samt att lägga ner högstadiet i Stallarholmen och sprida ut eleverna i Mariefrad och Strängnäs.
Min kommunalpolitiska bana började i Skolstyrelsen i Strängnäs kommun på 70-talet. En av mina kloka och goda kollegor i styrelsen var nuvarande kommunalrådets farmor Marianne, som jag hyste den största aktning och respekt för. En klok och insiktsfull kvinna trots att vi inte tillhörde samma parti.
Jag kan absolut inte säga att Jacob vansläktas som politiker även om vi i dagens samtal inte kom varandra närmare. Det enda vi kunde enas om är att detta är en mycket svår fråga och en fråga som potentiellt väcker mycken misstro och ilska också bland dem som röstar med Jacobs parti. Vi kunde också enas om att det i grunden inte har ett dugg med kommunens ekonomi att göra.
Den svåraste motsättningen mellan oss i frågan, är att Jacob ser det hela ur professionens synvinkel. Han hyser stor tilltro till utbildningschefen och dennes kompetens och menar att det är svårt för en liten kommun nära huvudstaden och mitt i Mälardalen att hävda sig tillräckligt för att locka kompetent lärarpersonal också till små landsbygdsskolor. Det blir inte ens en lönefråga.
Jag har märkt det här sättet att resonera utifrån personalsynpunkt vilket jag finner olyckligt. En lärare vid en av de berörda skolorna yttrade att hon såg fram emot att dessa små skolor lades ner för att hon då skulle få fler kollegor att samtala med vid kafferasterna. Den typen av argument gör mig faktiskt ursinnig. Men det är så det tycks vara. Större sammanslutningar eftersträvas för tanke- och kompetensutbyte. Facklig makt stödjer.
Det hjälper numera föga att hävda att Albert Einstein och alla Nobelpristagare efter honom, till största delen lär ha startat sina skolbanor just i små landsbygdsskolor där lärare verkade som kände sitt kall och som kunde entusiasmera sina elever att intressera sig för vidare studier i litteratur, språk, fysik, kemi, geografi etc. Men Jacob och jag var också överens om att just bristen på denna typ av lärare, de som brinner för undervisningen och elevkontakten snarare än för kafferaster och kollegierum, blivit alltmer sällsynta. Kanske har han rätt.
Men för mig – och säkert många av dagens unga föräldrar – är det snarare den lilla, nära skolenheten som hägrar när de egna telningarna skall sättas i sin första skola, än en utbildningsanstalt på långa bussresors avstånd. Hur kompetent denna anstalts personal än må vara.
I den första skolan ska inget barn bli osynligt. Inga skolgårdar med hundratals barn som skymmer dem. Inga långa mataköer. Alla lärare på skolan ska veta deras namn, känna igen deras utseenden, veta deras styrkor, svagheter och egenheter. Allt för att på ett mycket personligt sätt kunna lotsa dem vidare i skolsystemet. Så fungerar inga stora skolenheter.
Det är barnets – och deras föräldrars – perspektiv som borde styra beslutet om skolornas framtid i Strängnäs kommun, inte personalens krav på kollegor att umgås med. Lågstadiets uppgift är lika mycket att lära barnen grundfärdigheterna som att öppna deras sinnen för läsande och lärande, stimulera deras fantasi och skaparlusta.