Mats Werner

 

Håller på att packa upp bokkartonger och ställa in i hyllorna i vårt nya hem och håller plötsligt en bunt böcker skrivna av vännen Jacques Werup i händerna. De väcker glada minnen och vemodiga! Jag lärde känna Jacques Werup när vi båda som unga gymnasister tillbringade en sommar på samma svenska ferieskola i Menton på Franska Rivieran. Jacques var två år yngre och då jag hade ett gäng jag kände på skolan så blev väl inte våra kontakter så omfattande då. Uppriktigt sagt hade jag glömt att han var där.

 

Däremot lärde jag mig ju senare att han var en ung poet från Malmö och att han kom att både umgås och arbeta med min nio år äldre bror Lasse som under sina år i Malmö bl.a. hörde till de mer eller mindre regelbundna deltagarna i Jacques och Lasse Söderbergs Cabaret Fredagsbarnen där han och hans vänner och hans sambo Maj Sjöwall gjorde remarkabla insatser!

 

Så en dag 2002 så står jag på Kabusa konsthall i Skåne och repeterar tillsammans med kören Pax Mariae och Kirk Quintet inför kvällens konsert med ett Ellington-Gullin-Sjösten-program och in genom dörren kommer Lill Lindfors tillsammans med en vildrufsig gänglig man. Lill och jag vinkar förvånade till varandra. När repetitionen är över så letar jag upp henne i ett litet sidorum och berättar vad jag gör där och vad kören ska framföra. Bredvid sitter den gänglige och säger inget men lyssnar. När jag sedan går dröjer det inte lång stund innan han kommer rusande efter mig. Förmodligen har han då av Lill fått veta vem jag var och kopplat. "Mats! Kommer Du inte ihåg mig. Vi träffades i Frankrike på 60-talet" sade han på sin breda trygga skånska. Först fattade jag inte men så gick det upp för mig vem han var och sedan dess hade vi rätt tät kontakt. Inte minst sedan jag börjat skriva min bok om bror Lasse. Då kunde Jacques fylla i med stora sjok av härliga historier. Eftersom jag och Lasse de åren bodde på olika håll i Sverige hade jag dålig koll på vad som skedde honom där i Malmö. Jacques, tillsammans förstås med Maj Sjöwall, Olle Adolphson och Ale Möller gav mig dock fantastiska inblickar i det stundtals lätt absurda livet som levdes bland Lasses vänner där nere. 70-talet var ett märkligt årtionde.

 

Jacques var märkligt nog inte en pennans man när det gällde att kommunicera. Medan jag skrev brev till honom, ringde han hellre upp mig och så pratade vi ibland vådligt länge och ibland snabbare samtal.

 

Bror Lasse hade ett motto: "Lev länge – dö ung!" Genialiskt formulerat! Jacques bad Lasse att få använda det som boktitel på den bok Jacques då skrivit om jazzmusikanten Gunnar "Siljabloo" Nilson som även han levde ett självförbrännande liv liksom Lasse. Som tack skrev Jacques denna dikt till/om Lasse:

 

Smoke gets in my eyes eller En lycklig skit som inte levt färdigt men levt ut.

    Värme kräver förbränning.
    Själv satte jag eld på min egen kropp.
    Röken stack i ögonen. Men det blev en vana.
    Det brann hastigt, det stod ett lätt gnistregn om mig.

    På mornarna liknade jag ett förkolnat vedträ.
    Jag satte fyr igen på det lilla som fanns kvar.

    Kvarterets folk – läkare – tjänstemän –
    såg friska och sorgsna ut. No swing, inte en blå ton.
    I promise: no soul!

    De frös och hade bläckröster.
    De liknade förvuxna dvärgar. De skötte sina täppor
    och undvek mig. De vågade inte se på mig, fyllbulten,
    slarvern, som kom hem i gryningen när de gick till jobbet.

    De var rädda för att känna igen sig i mig!
    Jag påminde dem om närheten till källaren, om döden.
    Men jag påminde dem också om deras förlorade ungdom,
    och deras längtan bort, ut, om respektlösheten, friheten, yeah man!

    Numera liknar jag det allra sista vedträet,
    den spröda askpelaren som blivit kvar för vintern
    i jordens mest övergivna sommarstuga.

    Kroppen är slut. Det drar. Det viner
    och blir frostblommor på toalettspegeln.
    Jag har inget mer att elda med.
    Men frihet, my friends, är att sakna något att värna om.
    Jag slår inte ens vakt om musiken, mitt enda tillgodohavande.
    Jag lyssnar mest till mellanrummen mellan tonerna.

    Knappt femtio, men uråldrig. Ensam gubbe,
    skör som ett kinesiskt porslinsägg.
    Jag är askan efter femtio års ständig eld.
    Jag är den pyrande askan efter mitt eget liv.
    Smoke gets in my eyes, det är en vacker begravningssång,
    den har pågått hela mitt liv. En jordfästningsmusik,
    fan så mycket mindre patetisk än de flestas
    enda lilla fuga av Bach!

    Smoke gets in my eyes
    För denna vackra sång var självförbränningen nödvändig.

 

Sista kontakterna had jag med Jacques när han flyttat tillbaka till Malmö och då flyttat in i det hus där min ena dotter hade bott några år och just flyttat ifrån.

 

Jacques upplevde att han som ung musiker 1972 fick ett oerhört stöd av Lasse och sa "Lasse var mycket road av våra övningar och mycket vänlig. Vi fick bra kontakt och mötet satte starka spår hos mig". Denna attityd förde tydligen Jacques vidare . Artisten Jason ”Timbuktu” Diakité berättade att han såg Jacques som en mentor och välvillig guide och det tror jag att också Lasse var för Jacques.

Nu brakar det väl loss där uppe i Fredagshimlarna med vansinniga upptåg och utspel! Vad kul de kommer att ha! Och vad ledsamt att vi inte får vara med!