Varför stannade den arkitektoniska utvecklingen upp efter Legoklossens entré?
Genom århundranden kan man följa stilhistorien också inom arkitekturen. Det går att finna karaktärsdrag från varje stilhistorisk epok också inom arkitekturen. Former, strukturer, dekorationselement, materialval etc. Den sista stora ”vackra” svenska arkitektepoken var nog 20-talets. Dess stramhet och ändå med stor formfulländning får sitt uttryck i åtskilliga vackra bostadsfastigheter i Stockholm och i andra städer, och manifesteras kanske främst i det stora mästerverket från perioden, Stockholms Stadshus.
Så kommer trettiotalet och dess funktionalism där åtskilliga svenska arkitekter gör banbrytande insatser. Man börjar se till funktion före form, men överger ändå inte arkitektens möjlighet att ge en personlig utformning i fasader och andra delar. Hästskopalatset i Stockholm är ett praktexempel på personligt utformad funktionalism.
Men sedan....
Vad händer? Ännu idag – ÅTTIO år senare – ritar arkitekter samma funktionella byggnader med en och annan variation. Utan några personliga uttryck.
I Amerika har jag för mig att arkitekturutbildningen är uppdelad i vad som väl motsvarar arkitekt resp. ingenjör här i Sverige. Och det verkar som om arkitekterna – som borde vara visionärerna och konstnärerna idag helt fått böja sig för konstruktörerna/ingenjörerna – de som kan rita raka injer och räta vinklar.
Så kommer trettiotalet och dess funktionalism där åtskilliga svenska arkitekter gör banbrytande insatser. Man börjar se till funktion före form, men överger ändå inte arkitektens möjlighet att ge en personlig utformning i fasader och andra delar. Hästskopalatset i Stockholm är ett praktexempel på personligt utformad funktionalism.
Men sedan....
Vad händer? Ännu idag – ÅTTIO år senare – ritar arkitekter samma funktionella byggnader med en och annan variation. Utan några personliga uttryck.
I Amerika har jag för mig att arkitekturutbildningen är uppdelad i vad som väl motsvarar arkitekt resp. ingenjör här i Sverige. Och det verkar som om arkitekterna – som borde vara visionärerna och konstnärerna idag helt fått böja sig för konstruktörerna/ingenjörerna – de som kan rita raka injer och räta vinklar.
För min egen del, står det klart att arkitektutbildningen numer helt och hållet skippat ritstift och ljusbord och istället ägnas utbildningstiden för studenterna åt en jättelåda med legobitar som de får lära sig att kombinera och stapla på olika sätt.
För vad annat kan man tro när man ser resultatet? Det är ju fortfarande lådstaplande, fyrkanter, glasfasader, raka linjer och räta vinklar! Vari ligger visioner och konstnärlighet i dessa förslag? Var finns arkitekten? Vad är det för ”fomspråk” man talar om i sammanhanget? Här finns väl bara två former: rektangeln och kvadraten! Bara för att man lägger in guldfärg i glas och fasadlister så förändras ju inte grundformen. Det är och förblir en trist och intetsägande opersonlig låda som inte visar på någon som helst arkitektonisk kunskap, konstnärlighet eller vision. Det är och förblir en ritbordsprodukt som vilken EPA-ingenjör som helst skulle kunna ha åstadkommit.
Att inte Nobelstiftelsen skäms! Man är satt att dela ut priser till de vetenskapsmän, författare och fredsivrare som ”gjort mänskligheten den största tjänsten” under det gångna året. Men när man vill manifestera sig i en byggnad, väljer man inte bara ett uselt bakgårdsläge som har större värde som det är, utan dessutom gör man det med en byggnad som bara är en hög med staplade legoklossar! Skäms! Det finns ju faktiskt fortfarande en och annan verklig arkitekt som har en visionär syn på form och material. Frank Gehry, Santiago Calatrava bara för att nämna ett par. Hade Nobelstiftelsen haft tillräcklig kompetens och använt sig av någon av dessa storheter eller någon ung ny som drivs av samma konstnärliga visioner i sitt yrke, så hade möjligen också i värsta fall lokaliseringen på Balsieholmen kunnat nödtorftigt motiveras. Men något lådbygge är inte stadsbilden förtjänt av vare sig där eller någon annanstans.
Instämmer helt!