"Ett musikliv för någon?"
Häromsistens bevistade jag en sammankomst i ABF-huset i Stockholm anordnad av ”Ett musikliv för alla” - en sammanslutning av 20 riksorganisationer inom det fria musiklivet.
Det hela inleddes av Riksförbundet Svensk Jazz’ generalsekreterare Karin Inde och följdes av anföranden från Musikerförbundet m.fl. organisationer och avslutades med en paneldebatt med riksdagens kulturutskotts ledamöter vilka även utsattes för en alltför kort utfrågning på slutet.
Det fanns mycket att reflektera kring från denna sammankomst, men det som ändå kändes som det märkligaste inlägget av alla, kom från Teshome Wondimu som representerade musikorganisationen Selam.
Det talades om det ofrånkomliga etnicitetstänkandet och Teshome Wondimu sade i sitt yttrande betr. ”etnisk mångfald”: ”Räcker det med att jag bokar t.ex. en afrikansk grupp? Hur ser det ut i publiken? Hur ser det ut bakom scenen?”
Hur tänkte han här?
Som ordförande för en länsorganisation med Sörmlands sju jazzklubbar som medlemmar, är det knappast dessa frågor som står högst på dagordningen.
Redan när jag förrförra året bevistade en konferens i Musikverkets regi som ställde frågan ”Har jazzen ett kön” och när jag i fjol bevistade en annan konferens i Jazzriksförbundets regi som handlade om ”normkritiskt tänkande”, så hajade jag till.
Dessa frågor är förvisso viktiga ur ett politiskt och samhälleligt perspektiv och ska naturligtvis hanteras av oss alla som människor och invånare, men ur jazzmusikens synpunkt är det helt klart andra frågor som borde vara av väsentligare betydelse.
Hur får vi landsortens jazzklubbar att överhuvudtaget överleva? Idag är inga unga beredda att engagera sig i föreningslivet och ta ansvar för ett styrelseuppdrag. De har helt enkelt inte tid så länge de fostrar barn (om det nu är det de gör). Storstadens jazzmänniskor förstår inte situationen. De har sina professionellt drivna jazzklubbar med anställd personal och ung publik som bara behöver betala sin entré, lyssna och ta en och annan öl.
Landsbygdens jazzklubbar lever ett helt annat liv. Där är man beroende av frivilliga ideella insatser. Av människor som blir kassörer, sekreterare, arrangemangsansvariga och ordförande. Som ser till att lokalhyror och gager betalas och att skatter och arbetsgivaravgifter redovisas för att det alls ska bli någon jazzmusik framförd. Eller annan musik överhuvudtaget för den delen. Allt föreningsliv märker denna förändring.
Vid årsskiftet lägger länets näst största jazzklubb ner sin verksamhet om inte ett underverk inträffar. Det saknas inte publik till klubbens arrangemang, det saknas inte medlemmar som betalar sin medlemsavgift, det saknas inte heller pengar för att genomföra programverksamheten – det saknas helt enkelt bara någon som vill göra jobbet!
Att i det läget ens antyda att de som ändå måhända vill ta på sig ett styrelseuppdrag för att se till att jazzmusiker – oavsett kön, etnisk tillhörighet, sexuell läggning eller religiös övertygelse – också i framtiden får någonstans att spela och att vi som bor på landsorten också kan få höra god jazzmusik framföras live, inte bara ska slita just för detta utan att också samtidigt behöva fundera över vilket kön de olika jazzmusikerna har – eller vill ha, eller vilken religion de tillhör, fundera över om publiken har ”rätt” sammansättning och om de som jobbar med att ställa iordning spelplatsen eller servera i pausen fyller alla tänkbara krav på etnisk fördelning och att alla HBTQ-krav är tillgodosedda!
Det hela inleddes av Riksförbundet Svensk Jazz’ generalsekreterare Karin Inde och följdes av anföranden från Musikerförbundet m.fl. organisationer och avslutades med en paneldebatt med riksdagens kulturutskotts ledamöter vilka även utsattes för en alltför kort utfrågning på slutet.
Det fanns mycket att reflektera kring från denna sammankomst, men det som ändå kändes som det märkligaste inlägget av alla, kom från Teshome Wondimu som representerade musikorganisationen Selam.
Det talades om det ofrånkomliga etnicitetstänkandet och Teshome Wondimu sade i sitt yttrande betr. ”etnisk mångfald”: ”Räcker det med att jag bokar t.ex. en afrikansk grupp? Hur ser det ut i publiken? Hur ser det ut bakom scenen?”
Hur tänkte han här?
Som ordförande för en länsorganisation med Sörmlands sju jazzklubbar som medlemmar, är det knappast dessa frågor som står högst på dagordningen.
Redan när jag förrförra året bevistade en konferens i Musikverkets regi som ställde frågan ”Har jazzen ett kön” och när jag i fjol bevistade en annan konferens i Jazzriksförbundets regi som handlade om ”normkritiskt tänkande”, så hajade jag till.
Dessa frågor är förvisso viktiga ur ett politiskt och samhälleligt perspektiv och ska naturligtvis hanteras av oss alla som människor och invånare, men ur jazzmusikens synpunkt är det helt klart andra frågor som borde vara av väsentligare betydelse.
Hur får vi landsortens jazzklubbar att överhuvudtaget överleva? Idag är inga unga beredda att engagera sig i föreningslivet och ta ansvar för ett styrelseuppdrag. De har helt enkelt inte tid så länge de fostrar barn (om det nu är det de gör). Storstadens jazzmänniskor förstår inte situationen. De har sina professionellt drivna jazzklubbar med anställd personal och ung publik som bara behöver betala sin entré, lyssna och ta en och annan öl.
Landsbygdens jazzklubbar lever ett helt annat liv. Där är man beroende av frivilliga ideella insatser. Av människor som blir kassörer, sekreterare, arrangemangsansvariga och ordförande. Som ser till att lokalhyror och gager betalas och att skatter och arbetsgivaravgifter redovisas för att det alls ska bli någon jazzmusik framförd. Eller annan musik överhuvudtaget för den delen. Allt föreningsliv märker denna förändring.
Vid årsskiftet lägger länets näst största jazzklubb ner sin verksamhet om inte ett underverk inträffar. Det saknas inte publik till klubbens arrangemang, det saknas inte medlemmar som betalar sin medlemsavgift, det saknas inte heller pengar för att genomföra programverksamheten – det saknas helt enkelt bara någon som vill göra jobbet!
Att i det läget ens antyda att de som ändå måhända vill ta på sig ett styrelseuppdrag för att se till att jazzmusiker – oavsett kön, etnisk tillhörighet, sexuell läggning eller religiös övertygelse – också i framtiden får någonstans att spela och att vi som bor på landsorten också kan få höra god jazzmusik framföras live, inte bara ska slita just för detta utan att också samtidigt behöva fundera över vilket kön de olika jazzmusikerna har – eller vill ha, eller vilken religion de tillhör, fundera över om publiken har ”rätt” sammansättning och om de som jobbar med att ställa iordning spelplatsen eller servera i pausen fyller alla tänkbara krav på etnisk fördelning och att alla HBTQ-krav är tillgodosedda!
Är det någon som tror att det kommer att bli lättare att rekrytera människor till föreningslivet vare sig det gäller jazzarrangemang, kammarorkesterföreningen, eller frimärkssamlarna om det inte räcker med att de brinner för just sitt ämne utan att de också ska tänka på allt detta!
Är det inte dags att vi sansar oss och inte spelar Sverigedemokraterna i händerna ytterligare?
Varje år utbildas ett 60-tal nya unga briljanta jazzmusiker från landets musikhögskolor. Var ska de spela när landsortens alla jazzklubbar försvinner? För vilka ska de spela när landsortens vithåriga publik gått ur tiden? Tror någon att det räcker med Fasching, Nefertite, Crescendo och några till för att ge alla dessa unga jobb? På de frågorna borde energin läggas!
Låt de som gillar att spela och att lyssna på jazz ägna sig åt just det och förhoppningsvis få det att fungera. Låt politiker och uppfostrare se till att de önskvärda och politiskt korrekta jämställdhetssträvandena på alla områden kommer det uppväxande släktet till del – på, och med, allvar, så kommer vårt samhälle att bli ett bättre sådant. Inte genom att försöka få ett redan sargat föreningsliv att sköta samhällets uppgifter.