1

Ner med alla kulturgangsters!

[Denna text var avsedd som ett avslutande kapitel i min bok om bror Lasse (LASSE WERNER En lycklig skit! Gidlunds Förlag ISBN:978 91 7844 894 4) men föll för utrymmesbristen. Så den kommer här istället!]

 (Foto: Gudrun Edel-Rösnäs)


”Men glädjen över att ha fått uppleva detta, blandas hos oss genast med förtvivlan. Förtvivlan över att denna musik har så få tillfällen att möta publik. Inte därför att den är för svår, utan därför att den är för avvikande: varken stat eller näringsliv kan använda den i sin tjänst, den är inget för P3 och knappast möjlig i P2:s jazzprogram. Den måste få möta levande människor, öra mot öra, annars dör den.”
(Aftonbladets innerspalt om Lasse Werner och hans vänner på Hallands Nation i Göteborg)

Ingmar Bergman frågade i sitt legendariska Sommar-program varifrån musiken kommer. Han bad människor skicka in sina tankar kring denna fråga. Han fick säckvis med svar, läste dem och brände sedan alltihop! Vilket oerhört slöseri och så olikt denne man som var så noggrann med dokumentation. Det hade varit intressant att få veta vilka idéer som fanns om varifrån musiken faktiskt kommer.

Olle Adolphson har sagt att musiken uppstår först när den möter sin lyssnare. En kompositörs ansträngningar på kammaren med notblad och klaviatur eller strängar är alltså av intet värde i sig. Det är först när det skrivna eller tänkta framförs inför ett lyssnande sinne, som musik uppstår.

Jag lyssnar själv gärna på live-inspelningar (om jag inte kan närvara vid själva spelningen förstås). Har många gånger jämfört studioinspelade låtar med samma låt och utförare i en live-situation. Skillnaden är enorm. I studion blir allt oftast snyggt, elegant, felfritt och svalt, för att inte säga känslolöst. Lasses musik var i hög grad också visuell. För att ta den till sig fullt ut behövde fler sinnen vara närvarande än blott hörseln.

För Lasse var den omedelbara känslan viktig för upplevelsen av musiken – inte den väl inövade. Fanns flera tagningar inför en skivproduktion valde han nästan undantagslöst den första. Ibland till och med en tagning från en sound-check. Att det kanske förekom felslag på klaviaturen eller andra misstag var underordnat den intensiva och nakna upplevelsen av musiken. Uttrycket, känslan, upplevelsen!  

Jag kommer att tänka på en norsk konstnär (Yngve Henriksen) som sade i en radiointervju 2006:
 
Mycket konst faller igenom. Det är för vackert att måla det. Det blir som vykort som inte har något annat väsen än att vara vackert.
Konsten ska beröra och angå djupare och mera mentalt. Ha en mental laddning och en andlig dimension. Den ska vara ett psykologiskt drama. Kampen för tillvaron pågår också i ett vackert landskap.

Detta tankesätt kan också appliceras på musik. En del av mina egna ”gamla gudar” var just bara för vackra i sitt uttryck. För mycket yta och för lite djup.

Salig trumslagaren och vännen Sune Spångberg formulerade samma tanke så här:

Den musik som verkligen betyder något är den som spelas med livet som insats. Visst kan det vara imponerande med virtuositet, men det som ändå betyder något är att musiken verkligen berör.

Det räcker inte med bara briljans och teknik. Det måste finnas något mera.

Ludvig Rasmusson skriver i sitt kapitel i boken att Lasse aldrig bildade skola. Det är en sanning med modifikation. Han har rätt när det gäller just att kombinationen av jazzmusikaliskt kunnande, lekfullhet och dramatisk närvaro saknas hos dagens jazzmusiker.

Själv skriver Ludvig i en av sina första recensioner 1963:

Men framförallt blev kvällens konsert en mycket stor konstnärlig framgång för Lars Werner och Kurt Lindgren. Både som solister och arrangörer är de ju framstående. Ingen svensk jazzpianist spelar angelägnare än Lars Werner idag. Men jag tror att deras största värde ligger i en vidare musikalisk och konstnärlig betydelse, som vägröjare och inspirationskällor i stort. Vad de gör har en aktualitet långt bortom jazzen.

Och jag tror att just där ligger Lasses insats. Att ha varit vägröjaren och inspirationskällan. Inte många nämner Lasse Werner idag. Få minns honom, och gör någon det, är det för saltets skull.

Janne Carlsson hittade på nätet en inspelning från en konsert med Herbie Hancock och Chick Corea på varsin flygel. De improviserade, använde sig av smällar i klaviaturlocken, trummade på pianot, knäppte på strängarna, dämpade strängar och så vidare. Fullt naturligt och helt uppskattat av publiken. Året var 1988! När Lasse gjorde samma saker femton år tidigare hånades han. Musikerkollegor som tillhörde ”klanen” kring Arne Domnerus utbrast att ”så får man inte göra!”

Flera musiker beskrivs i Svensk Jazzhistoria som tillhörande ”kretsen kring Lasse Werner” och idag finns åtskilliga som faktiskt verkar i ”hans skola” eller ”hans art” – om vi ska fortsätta bruka konstnärstermer – och de gör det oftast utan att veta att de har Lasse Werner att tacka därför.

Till exempel noterade jag att den unge pianisten Mathias Landaeus under en spelning plötsligt river av en bit silvertape och klistrar över ett antal strängar på pianot eller lägger en hand över strängar för att få en annan klang. Han har lärt sig att utnyttja sitt instrument till fullo, för att göra musik, inte bara med hjälp av de svarta och vita tangenterna.

När salig pianisten Gösta Rundqvist en gång i Eskilstuna, några år innan han dog, blev lite lättsinnig på Blüthnerflygeln, böjde sig sångerskan Karin Krog in under flygellocket och ropade ner i klanglådan: ”Lars Weeerner!

Lasse i DN-intervju 1989:  

Jag hade tur som lärde mig lira med människor som dansar. Det finns ett naturligt samband mellan musik och rörelse. De som börjar lira jazz nu får aldrig det sambandet. Jag minns när jazzen blev fin och det blev jazzkonserter när man bara skulle sitta still och lyssna. Vi gick på dem, men det var inget roligt. Jag tycker fortfarande jazzkonserter är skitlöjliga.

Det är roligt att många unga tjejer och killar har börjat spela nu. De är duktiga men de kan ingenting. De fattar inte vad fan de sysslar med. Det är syntar och trummaskiner hit och dit, men jazzmusik är levande människor.

Det är den fysiska utlevelsen och de tankegångar den fysiska rörelsen vill uttrycka som är ”showen”.

Där tror jag Lasse hade helt rätt. Men han är medskyldig till den utveckling han beskriver. För genom Lasses och många av hans generationskamraters insatser, genom Emanon och senare FSJ, så blev jazzen ”salongsfähig”. Den blev en musik som flyttade från rökiga källarlokaler med intensivt spel till svala och eleganta konsertscener. Jazzen blev något man upplevde på lite avstånd.

Jag minns när jag vid några tillfällen på 80-talet och början av 90-talet tog med mina barn till Zum Tiroler i Gamla stan för att de skulle få uppleva sin farbror, så var det en revolutionerande upplevelse för dem, som då var i tonåren. Hittills hade deras ”live-upplevelser” inskränkt sig till en pytteliten Stevie Wonder, Michael Jackson eller Prince långt därnere på Globens scen. En upplevelse som inte blev verklig eftersom det ändå bara var den uppförstorade storbildsskärmen man tittade på.
Nu fick de uppleva musikanter på nära håll! Fick se hur samspelet mellan musikerna födde musik.

Jag tror att om Lasse fått leva och verka in i vår tid hade han slagits för att återföra jazzen till den nära, intima musikupplevelsen.

Vissa jazzmusiker har också förmågan att likt Lasse skapa kontakt med publiken, och ”att ha sinne för lite skoj”, som Janne Carlsson sa. När jazzen blev konsertmusik blev framförandet ofta  gravallvarligt, introvert och därmed ganska trist. Det finns en alltför stor dos navelskådande hos många jazzmusiker.

Jag beskrev ett beklämmande exempel på detta på min blogg en gång:

Jag skrev tidigare om vikten av publikkontakt. Inte ens den mest meriterade artist har råd att behandla sin publik nonchalant. Som om det inte spelade någon roll att den finns där utanför rampen.

Spelglädje är en annan nästan obligatorisk ingrediens i musicerandet. Har inte musikanterna roligt med varandra och den musik de skapar, utan lika gärna kan sitta på sin kammare och spela var för sig (men samtidigt), kan de lika gärna hålla till i en studio och låta bli att bjuda in publik.

Om sedan lokalen i sig lägger en viss sordin på stämningen blir saken inte bättre.

OK, en färglös stadsteatersalong är knappast jordens mest tilltalande plats att lyssna på jazz i.

Efter att ha förvånats igenom två timmars konsert dedicerad till en av vår tids stora sångare, måste jag tyvärr säga: "Köp hellre CDn".

Här är några av Sveriges främsta jazzmusikanter. Skickliga, erfarna, oerhört drivna på sina instrument. Och så har de absolut NOLL PUBLIKKONTAKT! Inte ens en vridning på huvudet antydde att de brydde sig det minsta om de varma applåder de ändå fick. För mig är det ett oerhört respektlöst uppträdande.

Pianisten spelar oerhört habilt, ofta till och med briljant. Han har gjort suveräna arrangemang för kvällen. Gitarrlegenden spelar legendariskt på sin gitarr utan att röra en min eller lyfta blicken. Den unge basisten är den enda som jag har en känsla av verkligen anstränger sig! Ibland spricker hans ansikte rent av ut i ett leende. Och hans härliga bassolon är också de enda som belönas med spontana applåder. Jag tror han känner sig lite främmande i det här gänget.

Sångaren – en av Sveriges underbaraste jazz- och bluesröster, försöker lätta upp det hela med berättelser om och kring den store sångaren, men vad hjälper det när gänget bakom honom "gör sin grej" och gör det klanderfritt ur musikaliskt synpunkt – men var för sig! Inte egentligen tillsammans. Inte tittar upp ur noterna en enda gång och inte visar minsta tecken på att musiken är kul att spela eller att det är roligt att just nu spela, just här och tillsammans med just de tre andra.

Nej, det var en sorglig upplevelse av saknad spelglädje, saknat engagemang, saknad publik- och musikantkontakt. Man hade lika gärna kunnat sitta på sin kammare och lyssna på en CD.

”Musiken blir ju inte sämre av att man har lite roligt ibland också!”

Just kombinationen av urskickliga musikanter, en enorm spelglädje och sinne för det dramatiska och för att ge publiken en verklig upplevelse utöver det vanliga. Var ser vi det jazzbandet idag?

Kommer vi någonsin att få uppleva en ”ny Lasse Werner”? En gränsöverskridande provokatör, en jazzmusikalisk förnyare, en estradör!

Dagens Nyheter anordnar något de kallar Kulturdagen och puffar för arrangemanget med stora helsidesannonser och ett späckat dagsprogram.

Men inte en blå ton! Inte en jazzmusiker så långt ögat kan nå! Jag skrev till Jazzriksförbundet (numera: Riksförbundet Svensk Jazz) och FSJ och frågade: Finns det inte längre några verbalt begåvade och utåtriktade jazzmusiker? Hänger alla introvert över klaviaturer och bassträngar? Vem säger "Ner med alla kulturgangsters" idag?

Svaret från SJR:s ordförande var: ”Det finns massor av blå toner idag. Men språket förändras över tiden. Så också arenorna”.

Men också idag får jazzen kämpa för sin överlevnad. Tack vare Lasse och hans generationskamrater blev jazzen ett undervisningsämne ända upp på akademisk nivå. Men det har fått till följd att vi istället utbildar en massa ambitiösa, engagerade och musikaliska ungdomar till arbetslöshet. Det finns inte jobb för så många musiker som vi utbildar. Därför blir det också fortfarande ett låglönejobb där utövarna många gånger tvingas jobba svart, ”på dörren” eller motsvarande.

Problematiken som Lasse och hans generationskamrater upplevde, med svårigheter att få spelmöjligheter är om möjligt ännu större idag än då, på grund av den större mängden musikanter.

Vi har en regering som, istället för att sprida och decentralisera, i än högre grad än någon socialdemokratisk dito gjort sig skyldig till, centraliserar och slår ihop.

Vem har någonsin hört något mer stalinistiskt än ”Statens Musikverk”!

Ska det innebära mer pengar till jazzen? Knappast!

Det finns en i sig sund tanke i botten – att varje kulturyttring ska betala sig själv. Att således människor som gillar jazz också är beredda att betala vad det kostar att få njuta av jazz.

En tanke vars realism dock omgående faller då den skattefinansierade Kungliga Operan kommer på tal. Eller just med tanke på alla de ungdomar vi utbildar inom musik, trots att vi vet att en betalande publik inte finns för dem alla.

Vi lär också i framtiden vara hänvisade till en mixad finansiering av såväl jazzen som många andra kulturyttringar, där det alltså är viktigt att tillse att dessa inte drunknar i en koloss som ska rymma allt – ”Statens Musikverk”! Huh!

Jazzen, liksom annat är starkt beroende av entusiaster. Inte bara inom musikerkåren, utan i minst lika stor utsträckning inom arrangörs- och  publikleden. Ett jättelikt oavlönat arbete läggs idag ner i massor av kultur- och musikföreningar runt om i landet. Där eldsjälar ser till att jazzkonserter och teaterföreställningar anordnas. Att lokaler hyrs, att biljetter säljs, att kaffe serveras, att lokalen städas och så vidare – allt utan ett öres ersättning!

Jag vågar påstå att den absoluta majoriteten av alla dessa entusiaster är 40-talister och möjligen en och annan 50-talist. Men hur tänker man sig inom ”Statens Musikverk” att allt som görs av dessa eldsjälar, vilka håller igång stora delar av svenskt kulturliv, ska utföras när den generationen faller ifrån?

För det står fullständigt klart att de unga, de som nu kastar sig ut i musiklivet, i mångt och mycket saknar intresse, vilja och förmåga att som tidigare generationer organisera sig, bilda föreningar och driva verksamhet i dessa. Det finns inte heller någon egentlig återväxt i våra jazzklubbar. De flesta medlemmar är idag just 40-talister.

Och var är de som kan tänkas komma fram på samma sätt som musikerna bakom till exempel Emanon? Musiker som genom en utåtriktad personlighet förmådde attrahera publik ur många åldrar och samhällsskikt. Som genom just humor och entusiasm, nytänkande och provokation kan locka nya publikskaror till jazzscenerna?

Dåtidens unga arga jazzmusikanter skrek på mer pengar från staten. Man skulle givetvis villkorat sina kontakter. Mer pengar från staten innebär per definition mer byråkrati och mer lustförkvävande intrång i den frihet som ligger i jazzens natur.

Jazzen som musikalisk form är rebellisk och provokativ till sitt ursprung.

Släck inte dess låga genom att inlemma musiken i ett syrefattigt statligt mastodontkonglomerat. Släpp ut Jazzen och befria ”kulturgangstrarna”!


1 NanniePorres:

Mats! Jag är jätteglad att få läsa der här. Så bra tycker jag. Bra att du la ut det på bloggen. Tack