En gyllene trumpetare har lämnat oss! Stu Hamer död!
Stu Hamer 1934-2014
John Stuart ”Stu” Hamer, föddes den 8 oktober 1934 i Liverpool där han också växte upp. Musiken kom in i hans liv med födelsen eftersom föräldrarna drev de på sin tid legendariska danspalatset Grafton Rooms där Stu tillbragte mycket tid.Såväl pappa Wilf som mamman spelade och ledde orkestrar.
Han började också själv tidigt att intressera sig för musiken och trummorna blev hans första instrument som professionell musiker vid 7 års ålder. Något som gjorde att han senare i livet sa sig ha stor förståelse för just trumslagares svårigheter.
Från 1951 blev trumpeten hans instrument. Han ingick i Vic Lewis Big Band som ackompanjerade Johnny Ray under en världsturné och backade The Platters. I mitten av 50-talet kom han att få en avgörande svensk anknytning och därmed blev jazzen på allvar hans musik. Om det berättar han i sitt kapitel i boken om Lasse Werner:
Hösten 1956 berättade Eddie Thornton, en västindisk trumpetare att Sammy Walker som hade en grupp i Hamburg behövde en trumpetare. Eftersom jag vid det laget hade spelat med många stora band och Elvis Presley gjort att storbanden och andra musikaliska möjligheter försvann till förmån för vokal- och gitarrgrupper, så tog jag en chans och for till Hamburg med tio pund på fickan. Efter att ha letat igenom Hamburg fann jag till slut Sammy som sa: ”Eddie sa’ va’då?”
Inte fanns det något jobb för en trumpetare! Där satt jag på ett billigt och utkylt pensionat. Jag frös och försökte hitta så billig mat som möjligt. Naturligtvis bad jag. Gud skulle bli tvungen att sätta in lite extra resurser för min skull eftersom pengarna – även om växlingskursen på den tiden gav 15 D-mark för pundet – snart skulle ta slut.
Jag letade efter ”jazzarbete” på barerna. Jag kom in på en bar där det fanns många amerikanska soldater. En av dem, en stor och lång svart kille, var väldigt generös mot mig och bjöd mig på ett antal öl. Han kunde prata om alla amerikanska jazzstjärnor och sa till mig att gå till en klubb som hette Barrett och lyssna på en svensk bebop-orkester som spelade där. Så jag tog mitt horn och letade mig fram till Barrett Klubb.
Jag lyssnade där till ”The Lars Werner Combo” och blev fullständigt knockad av gruppen. Det svängde något oerhört. När beatet är rätt i jazzmusiken får det dig att må bra i magen och är du själv musikant vill du spela med.
John Stuart ”Stu” Hamer, föddes den 8 oktober 1934 i Liverpool där han också växte upp. Musiken kom in i hans liv med födelsen eftersom föräldrarna drev de på sin tid legendariska danspalatset Grafton Rooms där Stu tillbragte mycket tid.Såväl pappa Wilf som mamman spelade och ledde orkestrar.
Han började också själv tidigt att intressera sig för musiken och trummorna blev hans första instrument som professionell musiker vid 7 års ålder. Något som gjorde att han senare i livet sa sig ha stor förståelse för just trumslagares svårigheter.
Från 1951 blev trumpeten hans instrument. Han ingick i Vic Lewis Big Band som ackompanjerade Johnny Ray under en världsturné och backade The Platters. I mitten av 50-talet kom han att få en avgörande svensk anknytning och därmed blev jazzen på allvar hans musik. Om det berättar han i sitt kapitel i boken om Lasse Werner:
Hösten 1956 berättade Eddie Thornton, en västindisk trumpetare att Sammy Walker som hade en grupp i Hamburg behövde en trumpetare. Eftersom jag vid det laget hade spelat med många stora band och Elvis Presley gjort att storbanden och andra musikaliska möjligheter försvann till förmån för vokal- och gitarrgrupper, så tog jag en chans och for till Hamburg med tio pund på fickan. Efter att ha letat igenom Hamburg fann jag till slut Sammy som sa: ”Eddie sa’ va’då?”
Inte fanns det något jobb för en trumpetare! Där satt jag på ett billigt och utkylt pensionat. Jag frös och försökte hitta så billig mat som möjligt. Naturligtvis bad jag. Gud skulle bli tvungen att sätta in lite extra resurser för min skull eftersom pengarna – även om växlingskursen på den tiden gav 15 D-mark för pundet – snart skulle ta slut.
Jag letade efter ”jazzarbete” på barerna. Jag kom in på en bar där det fanns många amerikanska soldater. En av dem, en stor och lång svart kille, var väldigt generös mot mig och bjöd mig på ett antal öl. Han kunde prata om alla amerikanska jazzstjärnor och sa till mig att gå till en klubb som hette Barrett och lyssna på en svensk bebop-orkester som spelade där. Så jag tog mitt horn och letade mig fram till Barrett Klubb.
Jag lyssnade där till ”The Lars Werner Combo” och blev fullständigt knockad av gruppen. Det svängde något oerhört. När beatet är rätt i jazzmusiken får det dig att må bra i magen och är du själv musikant vill du spela med.
The Lars Werner Combo – Sune Spångberg vid trummorna, Lasse Werner vid pianot, Görna Pettersson vid basen Rolf Hultqvist, saxofon och Stu Hamer trumpet. På Domicile du Jazz i Framkfurt 1956.
Samma gäng i Köln hösten 1956.
Stu fick inte bara sitta in under resterande tid av gruppens engagemang i Hamburg utan kom att ingå permanent i orkestern under sju av den åtta månader långa turnén i Tyskland.
Under turnén lärde Stu känna många tyska jazzmusiker och kom 1958 att knytas till pianisten Roland Kovacs band, men han spelade också med andra orkestrar som Klaus Doldingers orkester och Albert Mangelsdorffs German All Stars-band. Då deltog han också i den legendariska radiokonserten 23 juni 1958 i Baden Baden med Zoot Sims och Kenny Clarke som blev legendarisk och där också en förbipasserande Lasse Werner hoppade in i ett par nummer.
Så en dag 1961 satt han i en bil genom mörkaste Småland på väg mot Stockholm när han blir avkastad och befinner sig i en helt okänd skog utan en aning om var han ska ta vägen. Han blir upplockad av en man som visar sig vara en jazzpianist på väg mot Stockholm där han också hamnar. Han kommer under några år att spela med Putte Wickmans band och med Leif Asps orkester under en KnäppUpp-turné. Han ingick i Emanons storband under George Russells ledning och framträder också på Gyllene Cirkeln i såväl egna (med Göran Östling, Palle Danielsson, Göran Lindberg och Lars Karlsson) som andras grupper. Jammar med Brother Jack McDuff Quartet med bl.a. Don Cherry, Clark Terry och Bengt-Arne Wallin.
I Sverige stannade han i fem år. Sedan blev det Georgie Fame Big Band Tour, Herbie Goines and the Night Timers, Cyril Stapeltons orkester med Sammy Davies J:r och Ted Heath orkester med Tom Jones. Han ingick i Ronnie Scotts band och gjorde en Europaturné med Maynard Fergusons orkester. Han hamnade i Italien med Joe Harriot, the Indo-Jazz Fusion och Jon Hendricks.
1968 deltog han i Dizzy Gillespies Big Reunion Band under en Europeisk/Skandinavisk turné. Svenske Rolf Ericsson och Stu lär ha varit de enda vita trumpetare som ingått i något av de två stora banden (Dukes och Dizzys). I slutet av 60-talet blev det JJ Jacksons soulband och gjorde skivor med Ringo Starr och George Martins orkester.
Under 70-talet levdes hippieliv och Stu hamnade i Ghana där han var med och bildade High Life International i vilket han deltog med såväl trumpet som komposition och arrangemang. Orkestern hamnade med tre LP-skivor på topplistorna i Afrika och turnerade i Europa. Den avlöstes av Native Spirit där Stu fortsatte i alla kapaciteterna. Med den orkestern turnerade han också i Kanada och gjorde två skivor där.
I början av 90-talet drabbades han av tre hjärnblödningar och genomgick omfattande operationer. Hans läkare förbjöd honom att någonsin röra trumpeten igen. Men samme läkare var klok nog att inse att det inte skulle gå att hindra honom. Då frågade han Stu om han inte spelade piano också vilket Stu gjorde. Så läkaren gav honom ett jobb! Två timmar om dagen spelade han piano för patienter och besökare i den stora lobbyn på S:t Thomas Hospital i London. Detta var ett genidrag från läkarens sida. Stu spelade för glatta livet hela repertoaren ur the American Song Book och egna kompositioner och andra jazzstandards. Och avhållsamheten från trumpeten gick som en dans.
Stu blev pensionär. De alkoholproblem som starkt bidragit till hjärnblödningarna kunde han hålla på en rimlig nivå, men då och då blev livet tungt och en gång ringde han och berättade att han tänkt ta livet av sig: ”Jag hade bestämt mig för att hoppa från London Bridge, men när jag kom fram så hade dom stängt den jävla bron för reparation, så jag gick och tog en öl istället”. Att gå till en mindre bekant bro hade inte passat Stu som höll stilen livet igenom. Han fortsatte att komponera, under nittiotalet tillsammans med undertecknad, och han hyste ännu drömmar om att ge sig ut och turnera. Han konstruerade ett multiinstrument med piano och trummor som han kunde sköta själv. Men det förblev en dröm.
I början av december föll han i sin lilla lägenhet i Vauxhall i London och skadade sig så illa i huvudet att han avled den 7 december.
Han efterlämnar sonen Tom med familj samt musikerbröderna George och Ian med vilka han också spelade i sin ungdom.
