"För Lasse Werner var jazzmusiken lika med själva livet. En livsnödvändighet!"
Lasse dirigerar "Saxofonsymfonin" på Uppsala Stadstater 1972 (Foto: Anita Westin)
I slutredigeringen av boken om Lasse Werner, togs bilagan "Post festum – nekrologerna" bort av utrymmesskäl. Flera av dem innehåller roliga historier som gärna kan komma fler till del.
Här återger jag journalisten Hans Fridlunds transkriberade fina nekrolog från Radio SKAP (en kortlivad radiostation som drevs av just föreningen för Sveriges kompositörer och textförfattare – SKAP):
För unga människor som idag frekventerar dom allt fler små jazzklubbarna i och omkring Stockholm är det kanske svårt att fatta vilken väl synlig och nästan dominerande personlighet vännen Lasse Werner var i Stockholms jazzliv för 20-30 år sedan. Lasse Werner som alltså avled häromdagen. Pianist, som alla vi som var med och lyssnade på svensk jazz tidigt minns mycket väl.
På 60-talet och en bra bit in på 70-talet var Lasse den – som det tycktes – allestädes närvarande entusiasten lite varstans i det skandinaviska jazzlivet.
Utanför de svenska gränserna fanns han på en del turnéer i dåvarande Västtyskland. Det var sent femtiotal. Med jazzkamrater som turnerade på amerikanska baser på den tiden. Rätt ofta befann sig Lasse Werner i Finland på turnéer med polaren Otto Donner.
Men åren gick och gick och Lars Werner drabbades tragiskt av en förlamande sjukdom och han sågs väl inte så mycket till på jazzestraderna från 1978 och framåt. Och som så ofta i den allra som mest levande musikens kretsar gäller väl tyvärr den gamla tesen som amerikaner och engelsmän så praktiskt sammanfattar med att den som är ”out of sight” är också ”out of mind”. Det vill säga bortglömd. För de yngre kanske Lasse Werner är bortglömd och det är orättvist. Han är inte riktigt bortglömd. Inte för oss. Inte Lasse Werner
Döm om min egen förvåning när jag i höstas befann mig i sydvästra Kanada på en jazzturné med svenska grupper som var arrangerad av svenska Rikskonserter. Det blågula sällskapet hade just angjort Vancouver. Det är en stad som är rätt aktiv på jazzsidan och där skulle de här grupperna spela på en klubb tre kvällar i sträck. Och faktiskt redan första kvällen så råkar jag själv hamna i samtal med en lokal Vancouverperson, en som lyssnat på jazz ungefär lika länge som jag själv och det, gott folk, är rätt så länge det, vid det här laget.
Hur som helst, plötsligt frågar den här nyvunne vännen om jag minns en gammal platta som försvann från åtminstone den internationella jazzvärldens skivdiskar ungefär lika fort som den hade kommit till. Den hette Bombastica och gavs ut på det lilla jazzmärket Jazzland som var en hobbyförgrening till det dåförtiden rätt stora jazzbolaget Riverside. Just på den plattan spelade Lasse Werner med Bernt Rosengren och med de sedermera nästan alltid närvarande kompkamraterna Torbjörn Hultcrantz (bas) och Sune Spångberg (trummor).
Skivan är sedan länge en raritet och lär väl heller aldrig bli föremål för någon stilig återutgivning på CD (Dragon trotsade Hasse Fridlunds profetia: DRCD 287, MW:s anmärkning). Men den har sina förtjänster. Det var en tidig Wernerplatta och förtjänsterna: det finns ett gäng tyvärr alldeles för korta versioner av en del dåtida svensk musik som vi får prov på. Vi får prov inte bara på den entusiastiske jazzkompositören Lars Werner utan också en herre vid namn Kjell Samuelsson. Denne Samuelsson är numera och sedan länge läkare, forskare och jazzentusiast lite mer i det tysta. Och dessutom går denne Samuelsson hemma hos självaste Dizzy Gillespie som barn i huset.
Men egentligen är det ju Lasse Werners och Bernt Rosengrens platta denna tidiga sak.
Vad denne Vancouverentusiast ville veta var om det fanns fler Wernerplattor att få tag i. Det hade ju nämligen gått över 30 år sedan den här Jazzlandplattan kom till. Jodå, sa jag. Visst finns det väl fler plattor. Det finns rätt många faktiskt. Till och med från åren på 60-70-talet då den svenska jazzen satt som allra trängst till kommersiellt sett.
Jag kommer till exempel ihåg en minnesvärd sak från tidigt 70-tal. Den döptes till Saxofonsymfonin. Vid den här tiden – från 60-talets slut och framåt – så råkade det förhålla sig så att mina föräldrar bebodde en liten så kallad småstuga på Lokattsvägen i Bromma. Tvärs över gatan huserade Lasse Werner med hustru, två barn och katt. Och i närheten i de här villakvarteren fanns dessutom operasångaren Erik Saedén, en av Stockholmoperans firade barytonsångare än idag.
Då och då sammanstrålade dessa två hemmansägare, Werner och Saedén kring Werners piano. Gärna då – skulle jag tro – för att slippa krävande och själsdödande trädgårdsarbete. Och då och då hade Lars Werner en eller flera av sina saxofonkollegor hembjudna. En kunde till exempel ofta vara Christer Boustedt.
Ja, ”saxofonkollega” var ett ord som inte förekom i Lars Werners och Christer Boustedts vokabulär – ”saxofonast” kallades dessa saxofonspelande herrar. Saxofonasten Christer Boustedt med flera brukade befinna sig kring Werners flygel med just Erik Saedén. Werner, som alltid fick annorlunda idéer fick av Saedén idén till Saxofonsymfonin.
Den kom att uruppföras på Uppsala Stadsteater någon gång 1972, När denna symfoni lite senare hamnade på skiva valde upphovsmannen själv i typisk Lasse Werner-anda att ge ut den dagens allra första repetitionsupptagning istället
Och då var såväl pianot ostämt som musikanterna föga instämda på musiken. Men så var han, denne musikmakare Lasse Werner. Han var oberäknelig, full av oplanerade infall och han var en svuren fiende till allt som kunde kallas omtagningar
Själva skivomslaget, konvolutet, är nog den bästa Lars Werner-bild jag vet. En skäggig furie som med naken överkropp, med ren Mike Tyson-plastik dirigerar sina saxofonaster.
Andra skivor från den här tiden, mitten på 70-talet tillkom på tillskyndande av dåvarande EMI-producenten för jazz, Gunnar Lindqvist. Gunnar och jag fick lära oss utav den alltid lika entusiastiske Lasse om beboppianister som George Wallington och Elmo Hope. Det var två storheter som dittills hamnat i skymundan av den store Bud Powell. Lasse var nämligen en pedagog också, för oss yngre. Och han var en upptågsmakare därtill förstås. Vi var rätt många som var med på det här ljuva tidiga 60-talet då happenings och den visuella musiken gjorde entré i den dåtida avantgardejazzen. Det var i stor utsträckning Lars Werner som drog sina strån och satte igång den här trenden genom att använda både saltkar och pepparkvarn som kryddor inuti den här Gyllene Cirkeln-klubbens kvidande strängar. Det var en syn minsann och det väckte ett visst uppseende i spalterna även bland folk som inte gillade jazz på den tiden.
För Lasse Werner var jazzmusiken lika med själva livet. En livsnödvändighet
All slags musik egentligen och gärna de avancerade klassikerna, de samtida kompositörerna Alban Berg eller för den delen Kurt Weill. Men mest älskade Lasse Werner kanske ändå den genuina bebopmusiken. Den han växt upp med på sent 40-tal då han fortfarande försökte sig på att bli en sådan där saxofonast. Men någon gång 1949-50 kanske något senare övergick han till att bli pianist på heltid. Han föddes 1934 så ni förstår att han kanske inte var ett riktigt proffs bara 15 år senare.
På 60-talet och en bra bit in på 70-talet var Lasse den – som det tycktes – allestädes närvarande entusiasten lite varstans i det skandinaviska jazzlivet.
Utanför de svenska gränserna fanns han på en del turnéer i dåvarande Västtyskland. Det var sent femtiotal. Med jazzkamrater som turnerade på amerikanska baser på den tiden. Rätt ofta befann sig Lasse Werner i Finland på turnéer med polaren Otto Donner.
Men åren gick och gick och Lars Werner drabbades tragiskt av en förlamande sjukdom och han sågs väl inte så mycket till på jazzestraderna från 1978 och framåt. Och som så ofta i den allra som mest levande musikens kretsar gäller väl tyvärr den gamla tesen som amerikaner och engelsmän så praktiskt sammanfattar med att den som är ”out of sight” är också ”out of mind”. Det vill säga bortglömd. För de yngre kanske Lasse Werner är bortglömd och det är orättvist. Han är inte riktigt bortglömd. Inte för oss. Inte Lasse Werner
Döm om min egen förvåning när jag i höstas befann mig i sydvästra Kanada på en jazzturné med svenska grupper som var arrangerad av svenska Rikskonserter. Det blågula sällskapet hade just angjort Vancouver. Det är en stad som är rätt aktiv på jazzsidan och där skulle de här grupperna spela på en klubb tre kvällar i sträck. Och faktiskt redan första kvällen så råkar jag själv hamna i samtal med en lokal Vancouverperson, en som lyssnat på jazz ungefär lika länge som jag själv och det, gott folk, är rätt så länge det, vid det här laget.
Hur som helst, plötsligt frågar den här nyvunne vännen om jag minns en gammal platta som försvann från åtminstone den internationella jazzvärldens skivdiskar ungefär lika fort som den hade kommit till. Den hette Bombastica och gavs ut på det lilla jazzmärket Jazzland som var en hobbyförgrening till det dåförtiden rätt stora jazzbolaget Riverside. Just på den plattan spelade Lasse Werner med Bernt Rosengren och med de sedermera nästan alltid närvarande kompkamraterna Torbjörn Hultcrantz (bas) och Sune Spångberg (trummor).
Skivan är sedan länge en raritet och lär väl heller aldrig bli föremål för någon stilig återutgivning på CD (Dragon trotsade Hasse Fridlunds profetia: DRCD 287, MW:s anmärkning). Men den har sina förtjänster. Det var en tidig Wernerplatta och förtjänsterna: det finns ett gäng tyvärr alldeles för korta versioner av en del dåtida svensk musik som vi får prov på. Vi får prov inte bara på den entusiastiske jazzkompositören Lars Werner utan också en herre vid namn Kjell Samuelsson. Denne Samuelsson är numera och sedan länge läkare, forskare och jazzentusiast lite mer i det tysta. Och dessutom går denne Samuelsson hemma hos självaste Dizzy Gillespie som barn i huset.
Men egentligen är det ju Lasse Werners och Bernt Rosengrens platta denna tidiga sak.
Vad denne Vancouverentusiast ville veta var om det fanns fler Wernerplattor att få tag i. Det hade ju nämligen gått över 30 år sedan den här Jazzlandplattan kom till. Jodå, sa jag. Visst finns det väl fler plattor. Det finns rätt många faktiskt. Till och med från åren på 60-70-talet då den svenska jazzen satt som allra trängst till kommersiellt sett.
Jag kommer till exempel ihåg en minnesvärd sak från tidigt 70-tal. Den döptes till Saxofonsymfonin. Vid den här tiden – från 60-talets slut och framåt – så råkade det förhålla sig så att mina föräldrar bebodde en liten så kallad småstuga på Lokattsvägen i Bromma. Tvärs över gatan huserade Lasse Werner med hustru, två barn och katt. Och i närheten i de här villakvarteren fanns dessutom operasångaren Erik Saedén, en av Stockholmoperans firade barytonsångare än idag.
Då och då sammanstrålade dessa två hemmansägare, Werner och Saedén kring Werners piano. Gärna då – skulle jag tro – för att slippa krävande och själsdödande trädgårdsarbete. Och då och då hade Lars Werner en eller flera av sina saxofonkollegor hembjudna. En kunde till exempel ofta vara Christer Boustedt.
Ja, ”saxofonkollega” var ett ord som inte förekom i Lars Werners och Christer Boustedts vokabulär – ”saxofonast” kallades dessa saxofonspelande herrar. Saxofonasten Christer Boustedt med flera brukade befinna sig kring Werners flygel med just Erik Saedén. Werner, som alltid fick annorlunda idéer fick av Saedén idén till Saxofonsymfonin.
Den kom att uruppföras på Uppsala Stadsteater någon gång 1972, När denna symfoni lite senare hamnade på skiva valde upphovsmannen själv i typisk Lasse Werner-anda att ge ut den dagens allra första repetitionsupptagning istället
Och då var såväl pianot ostämt som musikanterna föga instämda på musiken. Men så var han, denne musikmakare Lasse Werner. Han var oberäknelig, full av oplanerade infall och han var en svuren fiende till allt som kunde kallas omtagningar
Själva skivomslaget, konvolutet, är nog den bästa Lars Werner-bild jag vet. En skäggig furie som med naken överkropp, med ren Mike Tyson-plastik dirigerar sina saxofonaster.
Andra skivor från den här tiden, mitten på 70-talet tillkom på tillskyndande av dåvarande EMI-producenten för jazz, Gunnar Lindqvist. Gunnar och jag fick lära oss utav den alltid lika entusiastiske Lasse om beboppianister som George Wallington och Elmo Hope. Det var två storheter som dittills hamnat i skymundan av den store Bud Powell. Lasse var nämligen en pedagog också, för oss yngre. Och han var en upptågsmakare därtill förstås. Vi var rätt många som var med på det här ljuva tidiga 60-talet då happenings och den visuella musiken gjorde entré i den dåtida avantgardejazzen. Det var i stor utsträckning Lars Werner som drog sina strån och satte igång den här trenden genom att använda både saltkar och pepparkvarn som kryddor inuti den här Gyllene Cirkeln-klubbens kvidande strängar. Det var en syn minsann och det väckte ett visst uppseende i spalterna även bland folk som inte gillade jazz på den tiden.
För Lasse Werner var jazzmusiken lika med själva livet. En livsnödvändighet
All slags musik egentligen och gärna de avancerade klassikerna, de samtida kompositörerna Alban Berg eller för den delen Kurt Weill. Men mest älskade Lasse Werner kanske ändå den genuina bebopmusiken. Den han växt upp med på sent 40-tal då han fortfarande försökte sig på att bli en sådan där saxofonast. Men någon gång 1949-50 kanske något senare övergick han till att bli pianist på heltid. Han föddes 1934 så ni förstår att han kanske inte var ett riktigt proffs bara 15 år senare.