Rädda Jazzavdelningen vid Svenskt Visarkiv!
Öppet brev till kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth, generaldirektören för Statens musikverk, Stina Westerberg samt ledamöterna i Riksdagens kulturutskott:
"Kultur är framför allt föda och språngbräda för själen - men bidrar också till högre ekonomisk tillväxt i samhället."
Detta är vår kulturministers övertygelse. I varje fall om man får tro vad hon angett som sitt credo under sitt namn på kulturdepartementets hemsida. Är det blott läpparnas bekännelse? Eller finns där en ärlig tro på att också Statens musikverk borde få del av denna ekonomiska tillväxt? Eller är tanken att genom sakta strypning av Musikverkets ekonomi, ska övriga delar av samhället kunna få del av ”ekonomisk tillväxt”?
Om Statens musikverks uppgifter enligt regeringens instruktion kunde brytas ner till jazzavdelningens inom Svenskt visarkiv skulle de kunna lyda som följer:
1 §
Jazzavdelningen ska dokumentera, bevara, främja, bygga upp kunskap om och tillgängliggöra jazzmusikens kulturarv.
Vid jazzavdelningen bedrivs arkivverksamhet.
2 § Jazzavdelningen ska särskilt
1. vara en resurs för musiklivet genom att som konstnärlig samarbetspart tillvarata initiativ från jazzmusiklivet och koordinera och stödja samverkans- projekt av nationellt intresse inom jazz-musiklivet,
2. vårda, förteckna, vetenskapligt bearbeta och genom nyförvärv berika samlingar och dokumentation av jazzmusikens kulturarv,
3. verka för ökad kunskap grundad på samverkan med universitet, högskolor och andra samt förmedla denna kunskap inom sina olika verksamhetsområden,
4. vara en plattform för kontaktförmedling och bildande av nätverk i musiklivet samt en nationell part vid internationellt samarbete,
5. pröva frågor om statsbidrag enligt förordningen (2010:1921) om stats- bidrag till jazzmusiklivet,
6. genom återutgivning av musikinspelningar som myndigheten förfogar över främja tillgången till konstnärligt intressant musik.
3 § Jazzavdelningen ska i sin verksamhet integrera ett jämställdhets-, mångfalds- och barnperspektiv samt ett internationellt och interkulturellt utbyte och samarbete.
Läs ovanstående instruktion noggrant och fundera kring vilken arbetsinsats Du som läsare tror kan vara nödvändig för att kunna genomföra allt detta varje år. Tio heltidstjänster? Tjugo? Fem?
Är det någon som tror att det kan genomföras av en heltidstjänst delat på två personer?
Ja, tydligen tror Musikverkets chef, generaldirektören Stina Westerberg, att så är fallet, för det är vad resultatet blivit efter den senaste i raden av kulturella nedskärningar från det hållet.
Jazzavdelningen inom Svenskt Visarkiv vårdar en unik och fantastisk samling av musik, såväl på papper som i form av olika inspelningar. Den ska inte bara vårdas i ett bevarandesyfte utan också i framtiden kunna användas. Därför behöver inspelningar löpande överföras på nya media för att inte förstöras och förloras. Även tryckta media behöver digitaliseras för att inte originalen ska slitas ut.
Studiegrupper och enskilda forskare ska tas emot och vägledas.
Nya tillskott till samlingarna ska tas emot, katalogiseras och arkiveras.
Och så vidare.
Då har vi bara berört en liten del av Jazzavdelningens uppdrag!
Under 2012 har ett redan hårt ansträngt personalgäng om fyra personer på tre heltidstjänster försökt att mäkta med arbetet. Avdelningsföreståndaren har själv i realiteten arbetat 150%.
Efter genomförda förhandlingar förväntas nu två personer på varsin halvtid göra samma arbete som de tidigare, i realiteten minst, 3,5 tjänsterna. För regeringens instruktion har ju inte förändrats! Och det har också generaldirektören påpekat: ”Business as usual!” ”Det finns inga planer på att försämra servicen till användare av Musikverkets tjänster”,säger hon i ett uttalande.
Vem kan tro på det?
Historien, traditionen är vad musiker använder sig av. Det är alltid traditionen som är basen. Då är jazzarkivet nödvändigt för att musiken skall komma vidare, fördjupas, utvecklas!
Levande kultur behöver hela samhällets stöd. Och vår historia har byggts av en ständigt levande kultur. Vill politikerna att de som nu är unga ska vara och förbli historielösa?
Sverige har under många år byggt upp och utvecklat den med största sannolikhet finaste jazzinstitutionen i världen med inriktning på primärt det egna landets fantastiska jazzhistoria.
Men som de övriga jazzarkiven i Norden säger (vilka också finns representerade bland undertecknarna av detta öppna brev): Arbetet med kulturarvet är inte endast en svensk intern angelägenhet utan har också relevans i det nordiska samarbetet. De nu aviserade drastiska nedskärningarna kommer att menligt inverka på det nordiska arkivsamarbetet och de nordiska jazzkonferenserna.
Hejda därför förfallet! Låt inte kostnader för ”varumärkesbyggande” och ofattbara och dyrbara lokallösningar gå ut över den vitala musikverksamheten. Ge jazzavdelningen tillbaka de resurser som behövs för att kunna genomföra uppdraget på ett anständigt sätt. Minimibemanningen var redan tidigare nådd! Att nu gå längre blir ingen språngbräda för själen utan istället ett rejält magplask.
Är det verkligen vad kulturministern och hennes regering vill? Eller är det bara generaldirektörens bristande vilja som fått råda?
15 februari 2013
Ulf Adåker
Jan Allan
Kerstin Bagge
Anders Boustedt
Palle Danielsson
Monica Dominique
Carl Axel Dominique
Sten Elmgart
Johan Etzler
Dror Feiler
Arne Forsén
Christina Glaeser
Klas Gustafson
Christina Gustafsson
Viveka Hellström
Katarina Henryson
Hayati Kafe
Roland Keijser
Håkan Lindhe
Lars Longueville
Curt Lundberg
Till Mayer
Thomas Millroth
Peter Molin
Tore Mortensen
Janne Mäkelä
Nannie Porres
Patrik Sandberg
Ola Sandborgh
Ida Sandlund
Per Anders Sandström
Peter Schuback
Jan Sjöbom
Rune Stålspets
Torbjörn Sundquist
Claes Tillander
Viktoria Tolstoy
Lasse Zackrisson
Mats Werner
Samtliga undertecknare har alla (mer eller mindre) regelbunden kontakt med jazzavdelning i sina verksamheter och vet vilket arbete som utförs där, inte minst representanterna för de nordiska jazzarkiven.
"Kultur är framför allt föda och språngbräda för själen - men bidrar också till högre ekonomisk tillväxt i samhället."
Detta är vår kulturministers övertygelse. I varje fall om man får tro vad hon angett som sitt credo under sitt namn på kulturdepartementets hemsida. Är det blott läpparnas bekännelse? Eller finns där en ärlig tro på att också Statens musikverk borde få del av denna ekonomiska tillväxt? Eller är tanken att genom sakta strypning av Musikverkets ekonomi, ska övriga delar av samhället kunna få del av ”ekonomisk tillväxt”?
Om Statens musikverks uppgifter enligt regeringens instruktion kunde brytas ner till jazzavdelningens inom Svenskt visarkiv skulle de kunna lyda som följer:
1 §
Jazzavdelningen ska dokumentera, bevara, främja, bygga upp kunskap om och tillgängliggöra jazzmusikens kulturarv.
Vid jazzavdelningen bedrivs arkivverksamhet.
2 § Jazzavdelningen ska särskilt
1. vara en resurs för musiklivet genom att som konstnärlig samarbetspart tillvarata initiativ från jazzmusiklivet och koordinera och stödja samverkans- projekt av nationellt intresse inom jazz-musiklivet,
2. vårda, förteckna, vetenskapligt bearbeta och genom nyförvärv berika samlingar och dokumentation av jazzmusikens kulturarv,
3. verka för ökad kunskap grundad på samverkan med universitet, högskolor och andra samt förmedla denna kunskap inom sina olika verksamhetsområden,
4. vara en plattform för kontaktförmedling och bildande av nätverk i musiklivet samt en nationell part vid internationellt samarbete,
5. pröva frågor om statsbidrag enligt förordningen (2010:1921) om stats- bidrag till jazzmusiklivet,
6. genom återutgivning av musikinspelningar som myndigheten förfogar över främja tillgången till konstnärligt intressant musik.
3 § Jazzavdelningen ska i sin verksamhet integrera ett jämställdhets-, mångfalds- och barnperspektiv samt ett internationellt och interkulturellt utbyte och samarbete.
Läs ovanstående instruktion noggrant och fundera kring vilken arbetsinsats Du som läsare tror kan vara nödvändig för att kunna genomföra allt detta varje år. Tio heltidstjänster? Tjugo? Fem?
Är det någon som tror att det kan genomföras av en heltidstjänst delat på två personer?
Ja, tydligen tror Musikverkets chef, generaldirektören Stina Westerberg, att så är fallet, för det är vad resultatet blivit efter den senaste i raden av kulturella nedskärningar från det hållet.
Jazzavdelningen inom Svenskt Visarkiv vårdar en unik och fantastisk samling av musik, såväl på papper som i form av olika inspelningar. Den ska inte bara vårdas i ett bevarandesyfte utan också i framtiden kunna användas. Därför behöver inspelningar löpande överföras på nya media för att inte förstöras och förloras. Även tryckta media behöver digitaliseras för att inte originalen ska slitas ut.
Studiegrupper och enskilda forskare ska tas emot och vägledas.
Nya tillskott till samlingarna ska tas emot, katalogiseras och arkiveras.
Och så vidare.
Då har vi bara berört en liten del av Jazzavdelningens uppdrag!
Under 2012 har ett redan hårt ansträngt personalgäng om fyra personer på tre heltidstjänster försökt att mäkta med arbetet. Avdelningsföreståndaren har själv i realiteten arbetat 150%.
Efter genomförda förhandlingar förväntas nu två personer på varsin halvtid göra samma arbete som de tidigare, i realiteten minst, 3,5 tjänsterna. För regeringens instruktion har ju inte förändrats! Och det har också generaldirektören påpekat: ”Business as usual!” ”Det finns inga planer på att försämra servicen till användare av Musikverkets tjänster”,säger hon i ett uttalande.
Vem kan tro på det?
Historien, traditionen är vad musiker använder sig av. Det är alltid traditionen som är basen. Då är jazzarkivet nödvändigt för att musiken skall komma vidare, fördjupas, utvecklas!
Levande kultur behöver hela samhällets stöd. Och vår historia har byggts av en ständigt levande kultur. Vill politikerna att de som nu är unga ska vara och förbli historielösa?
Sverige har under många år byggt upp och utvecklat den med största sannolikhet finaste jazzinstitutionen i världen med inriktning på primärt det egna landets fantastiska jazzhistoria.
Men som de övriga jazzarkiven i Norden säger (vilka också finns representerade bland undertecknarna av detta öppna brev): Arbetet med kulturarvet är inte endast en svensk intern angelägenhet utan har också relevans i det nordiska samarbetet. De nu aviserade drastiska nedskärningarna kommer att menligt inverka på det nordiska arkivsamarbetet och de nordiska jazzkonferenserna.
Hejda därför förfallet! Låt inte kostnader för ”varumärkesbyggande” och ofattbara och dyrbara lokallösningar gå ut över den vitala musikverksamheten. Ge jazzavdelningen tillbaka de resurser som behövs för att kunna genomföra uppdraget på ett anständigt sätt. Minimibemanningen var redan tidigare nådd! Att nu gå längre blir ingen språngbräda för själen utan istället ett rejält magplask.
Är det verkligen vad kulturministern och hennes regering vill? Eller är det bara generaldirektörens bristande vilja som fått råda?
15 februari 2013
Ulf Adåker
Jan Allan
Kerstin Bagge
Anders Boustedt
Palle Danielsson
Monica Dominique
Carl Axel Dominique
Sten Elmgart
Johan Etzler
Dror Feiler
Arne Forsén
Christina Glaeser
Klas Gustafson
Christina Gustafsson
Viveka Hellström
Katarina Henryson
Hayati Kafe
Roland Keijser
Håkan Lindhe
Lars Longueville
Curt Lundberg
Till Mayer
Thomas Millroth
Peter Molin
Tore Mortensen
Janne Mäkelä
Nannie Porres
Patrik Sandberg
Ola Sandborgh
Ida Sandlund
Per Anders Sandström
Peter Schuback
Jan Sjöbom
Rune Stålspets
Torbjörn Sundquist
Claes Tillander
Viktoria Tolstoy
Lasse Zackrisson
Mats Werner
Samtliga undertecknare har alla (mer eller mindre) regelbunden kontakt med jazzavdelning i sina verksamheter och vet vilket arbete som utförs där, inte minst representanterna för de nordiska jazzarkiven.