Mats Werner

Sommar innebär alltid stunder också dagtid, tillbakalutad i en skön stol i skuggan med en god bok.

Årets sommar var inget undantag, men stor del av läsningen var ovanlig. I våras återfann jag åtta stycken av min barndoms Mysterieböcker av Enid Blyton utgivna på 50-talet före Blytons Fem-serie (som jag aldrig riktigt kom in i). Böcker jag sedan länge trott förlorade men som alltså låg i en låda på loftet som jag precis räddade från sonens rensningsaktion!

De låg sedan där och tittade på mig med sina färgglada och för tiden ovanliga omslag.

De var ovanliga inte bara med sin tekniska lösning utan också i sin genomtänkta design. Konsekvent genomförd av en illustratör som signerade sig ”NH” eller ”N Hosse”. Från början utgivna i Sverige på Lindfors förlag, senare på Rabén & Sjögren.

Torsten Lindfors var en mångsidig man. Yrkesmilitär, bokförläggare, författare, översättare och uppfinnare! Bl.a. drev han ett företag som hette Nordiska Integral AB där han exploaterade sina uppfinningar inom bokbindning med lim och perforering. Det heter ”integralband” har jag lärt mig och är en slags halvmjuka kartongomslag som var något nytt då på femtitalet.

Torsten Lindfors översatte själv flera av Blytons böcker. Och var f.ö. pappa till skådespelerskan Viveca Lindfors.

Jag utgår från att kreatören bakom de fantasifulla omslagen, N. Hosse var svensk. Vet någon något om denne?

Däremot växlade illustratörerna till inlagorna. Alla engelska. Ingen särskilt märkvärdig. Bara i några av böckerna illustreras huvudpersonen Fatty som något rundlagd (Smeknamnet tillkom p.g.a. hans initialer: Fredrik Algernon Trotteville + det faktum att han var fet!).

Jag tänkte att jag kanske skulle klara av att läsa en av böckerna igen i vuxen ålder. Mest ville jag läsa för att kontrollera att de inte var så rasistiska som Enid Blyton beskyllts för att ha varit, innan jag lämnade dem till barnbarnen för läsning.

Men jag fastnade direkt igen! Och läste alla åtta med god behållning. Där finns såväl humor som spänning. Jag förstår varför jag slukade dem i tolvårsåldern. Visst skildras en tidsålder som är annorlunda än dagens när det gäller uppträdande mellan människor och mellan barn och vuxna, men språket är friskt och takten hög. Att huvudpersonen karakteriseras som fet och häcklas för det, skulle måhända anses vara på gränsen till mobbning idag, men ordet var inte uppfunnet då och det hela sker på ett ändå respektfullt och vänskapligt sätt.

Däremot är det fråga om inte den behandling dessa fem ungdomar utsätter den stackars konstapel Theophil Goon för, hade fått ett och annat ögonbryn att lyftas idag även om de trakasserier som dagens poliser utsätts för på många sätt är väsentligt grövre.

Fatty är en allkonstnär. Kan allt och vet bäst men får aldrig tillfälle att framhålla sig själv innan han effektivt tystas av vännerna. Däremot får han ibland excellera med en fenomenal deklamationsförmåga när han utan problem direkt avslutar konstapel Goons borson Erns försök att skriva ”posi”. Ern kommer sällan förbi första versen, men då rycker Fatty in och deklamerar en fortsättning direkt ur hjärtat som här i den näst sista boken i serien. Mysteriet med Tjuvgömman:

DET GAMLA KÄRA HUSET
(påbörjat av Ern Goon och fullbordat av Fredrik Algernon Trotteville)

Ett gammalt vackert hus
som förr var fullt av folk
stod övergivet nu
förfallet, tomt och öde.

Men jag förstod dess tal:
”Nu alla övergett mig,
nu äro rummen nakna
och ingångsporten låst
och alla mina fönster,
som blinda ögon stirra.
Alls ingen skorsten ryker,
alls inga rosor blomma,
som förr mot mina väggar.
Det enda som är kvar
är murgrönan som klänger
och sveper mig som i en
grön och vacker schal.

En gång i tiden hette
jag också Murgrönsvillan
men nu är allt förfallet
själv är jag en ruin.
Det enda som skall leva
när jag är stoft och aska
och även då ska svepa
mig i sin gröna schal,
är murgrönan som klänger
och lever genom sekler
med ständigt gröna blad.”

 

Det kanske märkligaste av allt: en av böckerna har jag på något sätt övertagit/lånat och inte återlämnat eller på annat sätt kommit över från en Gunilla Hertell som i sin tur tydligen tagit över den från sin storasyster Stella som fått den i julklapp 1955.

När jag frågar Henrik Hertell som bor i Strängnäs och som jag känner berättar denne att det är hans båda systrar! Hur den kan ha kommit i min ägo är dock mycket förbryllande och hittills ett olöst MYSTERIUM!