Sankt Göran och Mamma (ingen drake!!)
Så till sist en berättelse från Mamma som kanske borde läsas av en och annan "riskkapitalist". Nu vill jag inte påstå att just S:t Göran är något skräckställe, och inte heller Sabbatsberg, Saltsjöbadens Sjukhus (Carema) eller Serafens sjukhem är några dåliga exempel. Tvärtom! Mamma fick den bästa tänkbara vård på alla ställena. Inte minst just på Carema-sjukhuset i Saltsjöbaden.
Men visst finns det ett och annat som fortfarande skiljer från den gamla "goda tiden"! Eller vad säger ni:
S:t Göran – förr och nu! (av Ann-Mari Werner)
Under 50-talet drabbades jag av blödande magsår och togs in på S:t Görans medicinavdelning. Där var ju helt förtjusande och jag trivdes från första stund.
Jag glömmer aldrig de utsökta tebrickor som jag fick varje morgon. Bara de små rosafärgade grytlapparna gjorde mig glad för hela dagen. De blommor jag fick togs om hand på nätterna och kom åter nästa morgon, fräscha och doftande.
Vid tjänlig väderlek drogs sängen ut på en balkong, varifrån man hade en strålande utsikt.
Senare på året togs jag in på kirurgiska avdelningen. Det gällde en strumaoperation av den kände läkaren Doktor Wijnbladh.
På den tiden kostade ett helenskilt rum 21:- dygnet. Det var lika trevligt som förra gången.
Doktorn var mycket road av deckare, särskilt Dorothy Sayers, som vi diskuterade på ronderna. Jag fick t.o.m. låna något exemplar.
Mamma kom upp med termoskaffe och Tössebröd och personalen lät sig väl smaka, sittande på min sängkant. Var det solsken samlades vi på någon balkong och fotograferade.
År 2006 var det dags igen. Jag steg upp en julinatt, ramlade och bröt lårbenet, larmade och kördes till S:t Göran – det nybyggda , stora.
Jag vaknade ur narkosen, och låg då i ett stort rum. Det var kväll, det kom några svaga ljusglimtar från fönstret. Sängar stod runt rummet. Några såg jag i mitten. Jag tyckte jag hörde något manligt mummel från vrårna, så jag tänkte ”har jag karlar på rummet?”
Jag sökte förgäves efter en ringklocka eftersom jag var i stort behov av ett bäcken. Försökte då i min nöd att ropa: ”Hallå!” utan resultat. Gjorde ett nytt försök, denna gång högre. Då kom ett bestämt fruntimmer in, arg som ett bi: ”Tror du att du är den enda patienten här?”
Jag bad om ursäkt, förklarade mig, men ingenting hjälpte. Jag fick mitt bäcken, men sedan körde hon ut mig i något slags dagrum med full belysning och krukväxter. ”Här kan du skrika hela natten, för ingen kan höra dig!”
Jag blev så häpen över denna ovänlighet. Jag var ju en gammal (95 år) och nyopererad patient, som inget ont hade gjort, men tydligen skulle jag nu bestraffas!
Vart skulle jag vända mig? Ingen telefon. Alla mina anhöriga var på semesterresor. Inte gråta! Det gällde att få natten att gå och ingen hörde mig.
Så jag började sjunga. Först barnvisor: ”Mors lilla Olle i skogen gick etc.” Övergick till ”Har Du någon ull..:” Efter fyra barn kan jag ju en hel del och när förrådet var slut övergick jag till schlagers från 20- och 30-talet.
”You were meant for me And I was meant for you. Nature patterned you, and when she was done you were all the sweet things rolled up in one.
You’re like a plaintive melody that never lets me free. But I’m content. Angels must have sent you and they meant you just for me...”
Mammas älsklingsskiva var Lucienne Boyers:
”Parlez moi d’amour, redites mois des chose tendres, votre beau discours, mon coer n’est pas las de l’entendre. Pourvu que tousjours, vous repetiez ces mots supremes. Je vous aime!”
Natten gick och plötsligt får jag höra mitt namn och jag ropade: ”Här!”.
Det var en ung sköterska, som skulle ta mig till en annan avdelning och gissa om jag blev glad.
Det visade sig vara ett rum för tre personer, och två var redan där.
Det enda tråkiga var de tidiga kvällstiderna. Redan klockan sex eller halv sju nattades vi, och de två kamraterna somnade ögonblickligen, som på befallning. Så gick det inte för mig.
En skolpojke arbetade extra på sjukhuset. Han ville bli läkare och hade därför använt sitt sommarlov för att förkovra sig. Han blev väldigt omtyckt. En eftermiddag blev han skickad att sätta in en kateter i mitt urinrör för en ”tappning”. Det blev en pärs. Både för honom och för mig. Han bad om ursäkt ideligen och jag förstod ju att han inte gjorde mig illa med flit. men det blev förfärligt. Han kunde inte och måste till slut ge upp och gick och hämtade en sköterska som klarade av det hela på nolltid. Jag föll ihop som en trasa och önskade att jag kunnat vråla ut min smärta. Skulle jag inte ha kunnat få en lugnande eller smärtstillande tablett? Det var faktiskt hänsynslöst mot en 95-åring. Sexmisshandel!
Så jag lämnade S:t Göran efter fem veckor, illa behandlad.
För att börja en invalidtillvaro. Benet blev aldrig bra och utan rollator kan jag inte ta ett steg. Att sedan hörsel och syn förändrades till det sämre, gjorde ju inte tillvaron lättare.
Tråkigt nog kan jag inte heller slå mig lös och festa, fast jag har tillgång till både champagne och bakelser. För då börjar magen att säga ifrån. Jag läste ju så många böcker förr, men det går inte nu. Jag kan hjälpligt se TV, så jag följer med när det går, men mest glädje har jag nog av radion, som har en del att bjuda på.
Och så är jag ju glad åt det fåtal vänner, som jag fortfarande har i livet. Petra är underbar och kommer, och likaså Mats, som gör utstickare till Systemet för min räkning.
Och så har jag telefon, så helt hopplöst är det inte, men väldigt olikt mitt ”förra” liv.
Men visst finns det ett och annat som fortfarande skiljer från den gamla "goda tiden"! Eller vad säger ni:
S:t Göran – förr och nu! (av Ann-Mari Werner)
Under 50-talet drabbades jag av blödande magsår och togs in på S:t Görans medicinavdelning. Där var ju helt förtjusande och jag trivdes från första stund.
Jag glömmer aldrig de utsökta tebrickor som jag fick varje morgon. Bara de små rosafärgade grytlapparna gjorde mig glad för hela dagen. De blommor jag fick togs om hand på nätterna och kom åter nästa morgon, fräscha och doftande.
Vid tjänlig väderlek drogs sängen ut på en balkong, varifrån man hade en strålande utsikt.
Senare på året togs jag in på kirurgiska avdelningen. Det gällde en strumaoperation av den kände läkaren Doktor Wijnbladh.
På den tiden kostade ett helenskilt rum 21:- dygnet. Det var lika trevligt som förra gången.
Doktorn var mycket road av deckare, särskilt Dorothy Sayers, som vi diskuterade på ronderna. Jag fick t.o.m. låna något exemplar.
Mamma kom upp med termoskaffe och Tössebröd och personalen lät sig väl smaka, sittande på min sängkant. Var det solsken samlades vi på någon balkong och fotograferade.
År 2006 var det dags igen. Jag steg upp en julinatt, ramlade och bröt lårbenet, larmade och kördes till S:t Göran – det nybyggda , stora.
Jag vaknade ur narkosen, och låg då i ett stort rum. Det var kväll, det kom några svaga ljusglimtar från fönstret. Sängar stod runt rummet. Några såg jag i mitten. Jag tyckte jag hörde något manligt mummel från vrårna, så jag tänkte ”har jag karlar på rummet?”
Jag sökte förgäves efter en ringklocka eftersom jag var i stort behov av ett bäcken. Försökte då i min nöd att ropa: ”Hallå!” utan resultat. Gjorde ett nytt försök, denna gång högre. Då kom ett bestämt fruntimmer in, arg som ett bi: ”Tror du att du är den enda patienten här?”
Jag bad om ursäkt, förklarade mig, men ingenting hjälpte. Jag fick mitt bäcken, men sedan körde hon ut mig i något slags dagrum med full belysning och krukväxter. ”Här kan du skrika hela natten, för ingen kan höra dig!”
Jag blev så häpen över denna ovänlighet. Jag var ju en gammal (95 år) och nyopererad patient, som inget ont hade gjort, men tydligen skulle jag nu bestraffas!
Vart skulle jag vända mig? Ingen telefon. Alla mina anhöriga var på semesterresor. Inte gråta! Det gällde att få natten att gå och ingen hörde mig.
Så jag började sjunga. Först barnvisor: ”Mors lilla Olle i skogen gick etc.” Övergick till ”Har Du någon ull..:” Efter fyra barn kan jag ju en hel del och när förrådet var slut övergick jag till schlagers från 20- och 30-talet.
”You were meant for me And I was meant for you. Nature patterned you, and when she was done you were all the sweet things rolled up in one.
You’re like a plaintive melody that never lets me free. But I’m content. Angels must have sent you and they meant you just for me...”
Mammas älsklingsskiva var Lucienne Boyers:
”Parlez moi d’amour, redites mois des chose tendres, votre beau discours, mon coer n’est pas las de l’entendre. Pourvu que tousjours, vous repetiez ces mots supremes. Je vous aime!”
Natten gick och plötsligt får jag höra mitt namn och jag ropade: ”Här!”.
Det var en ung sköterska, som skulle ta mig till en annan avdelning och gissa om jag blev glad.
Det visade sig vara ett rum för tre personer, och två var redan där.
Det enda tråkiga var de tidiga kvällstiderna. Redan klockan sex eller halv sju nattades vi, och de två kamraterna somnade ögonblickligen, som på befallning. Så gick det inte för mig.
En skolpojke arbetade extra på sjukhuset. Han ville bli läkare och hade därför använt sitt sommarlov för att förkovra sig. Han blev väldigt omtyckt. En eftermiddag blev han skickad att sätta in en kateter i mitt urinrör för en ”tappning”. Det blev en pärs. Både för honom och för mig. Han bad om ursäkt ideligen och jag förstod ju att han inte gjorde mig illa med flit. men det blev förfärligt. Han kunde inte och måste till slut ge upp och gick och hämtade en sköterska som klarade av det hela på nolltid. Jag föll ihop som en trasa och önskade att jag kunnat vråla ut min smärta. Skulle jag inte ha kunnat få en lugnande eller smärtstillande tablett? Det var faktiskt hänsynslöst mot en 95-åring. Sexmisshandel!
Så jag lämnade S:t Göran efter fem veckor, illa behandlad.
För att börja en invalidtillvaro. Benet blev aldrig bra och utan rollator kan jag inte ta ett steg. Att sedan hörsel och syn förändrades till det sämre, gjorde ju inte tillvaron lättare.
Tråkigt nog kan jag inte heller slå mig lös och festa, fast jag har tillgång till både champagne och bakelser. För då börjar magen att säga ifrån. Jag läste ju så många böcker förr, men det går inte nu. Jag kan hjälpligt se TV, så jag följer med när det går, men mest glädje har jag nog av radion, som har en del att bjuda på.
Och så är jag ju glad åt det fåtal vänner, som jag fortfarande har i livet. Petra är underbar och kommer, och likaså Mats, som gör utstickare till Systemet för min räkning.
Och så har jag telefon, så helt hopplöst är det inte, men väldigt olikt mitt ”förra” liv.