Badrum! Rinnande kallt och varmt vatten!
I samband med att jag skulle säga några ord om Mamma efter begravningen i förra veckan, så letade jag bland saker hon skrivit ner eller berättat för mig genom åren. En människa som levt hundra år (så när som på tio dagar) under vår mänsklighets hittills mest utvecklingsintensiva era, har naturligtvis upplevelser att berätta som för oss och våra barn och barnbarn ter sig fullständigt osannolika. Att få våra barnbarn att förstå att när vi var små fanns inte TV, är näst intill en omöjlighet.
Bland berättelserna fann jag Mammas uppsats om den första grammofonen, men också om första gången hon upplevde ett badrum med badkar och rinnande kallt och varmt vatten. På den tiden var det ju annars så att man tog fram ett stort kar på köksgolvet i vilket man sedan gjorde sig ren så gott det gick. Eller också uppsökte man ett varmbadhus som fanns i varje stad med självaktning, där man under överinseende av barska bastanta badfruntimmer, fick tvaga sig i stora träkar.
För Mammas del skedde detta första möte med hygienens nya landvinning på Skinnarviksringen 16 där arkitekten Ernst Stenhammar huserade. Mamma bör ha varit i tolv-fjortonårsåldern, d.v.s. 1923-25. Det märkliga är att tänka sig att vår då blivande pappa kanske befann sig i grannskapet eftersom han gick som barn i huset hos en granne på Skinnarviksringen 6 som också var arkitekt, nämligen Sigfrid "Sigge" Cronstedt vars son Otto var pappas bästis.
Här följer Mammas berättelse:
Mitt första besök på Skinnarviksringen av Ann-Mari Hardt
I början av 20-talet var jag en gång på jullovet bjuden till en klasskamrat, tillsammans med en del av mina kamarater, bland vilka jag säkert minns: min bästis Nina Friborg, Gun Holmgren (sedermera Mallmin) och Ulla Löfgren (dotter till advokaten och sedermera utrikesminister Eliel Löfgren och hans maka, författarinnan Mia Leche Löfgren).
Vår värdinna-skolkamrat var Louise Stenhammar – dotter till arkitekten Ernst Stenhammar (bror till kompositören Wilhelm S) och hans maka, Strindbergs favoritskådespelare, Anna Flygare Stenhammar. Familjen bodde i ett magnifikt enfamiljshus i flera våningar med en springbrunn i trädgården på Skinnarviksberget.
Vi flickor var mäkta imponerade men fann oss märkligt nog snart tillrätta och trivdes!!
De vuxna hade också sina gäster. Jag minns särskilt mammans goda vän, skådespelerskan Manda Björling, med dottern Renée, som jag sett på skolteater. Jag tror också att regissören August Falck var med.
Han son Johan, var i alla fall med och tog genast itu med att ordna en föreställning, där vi barn alla skulle medverka. Ulla Löfgren blev drottning (därför att Johan var förtjust i henne). Nina och jag åtog oss genast att vara dansöser (som vi ofta var!). Jag fattar inte idag, hur vi två som aldrig tagit en lektion eller ens sett balett, kunde ”koreografera” en del i en föreställning (vi fick applåder!).
Vi älskade att dansa, och något måste vi väl ha sett – åtminstone på bild – och Jenny Hasselquist var ett bekant namn.
När kvällen kom, bestämdes att alla skulle ligga kvar (bara en sådan sak!). Madrasser drogs ihop från alla håll och vi låg alla på golvet och fnittrade – någon sömn var det aldrig tal om. Men så småningom blev vi förstås hungriga, och vi beundrade då Ulla Löfgren, som klädde på sig och ”in the middle of the night” klev ner ett flertal trappor, till sist fann ett kök, dä hon inträdde och gjorde smörgåsar till oss alla – en bedrift!
Dagen därpå, före hemfärden, var vi alla i det fantastiska badrummet, där somliga av oss badade! Något så sagolikt hade vi bara sett på bio!
Bland ungdomarna glömde jag nämna Erland von Koch som senare i livet blev en berömd tonsättare.
(I en kommentar långt senare i livet berättade Mamma att denne Erland varit ganska så försagd men tydligen på ett något tafatt sätt försökt att uppvakta Mamma)
Bland berättelserna fann jag Mammas uppsats om den första grammofonen, men också om första gången hon upplevde ett badrum med badkar och rinnande kallt och varmt vatten. På den tiden var det ju annars så att man tog fram ett stort kar på köksgolvet i vilket man sedan gjorde sig ren så gott det gick. Eller också uppsökte man ett varmbadhus som fanns i varje stad med självaktning, där man under överinseende av barska bastanta badfruntimmer, fick tvaga sig i stora träkar.
För Mammas del skedde detta första möte med hygienens nya landvinning på Skinnarviksringen 16 där arkitekten Ernst Stenhammar huserade. Mamma bör ha varit i tolv-fjortonårsåldern, d.v.s. 1923-25. Det märkliga är att tänka sig att vår då blivande pappa kanske befann sig i grannskapet eftersom han gick som barn i huset hos en granne på Skinnarviksringen 6 som också var arkitekt, nämligen Sigfrid "Sigge" Cronstedt vars son Otto var pappas bästis.
Här följer Mammas berättelse:
Mitt första besök på Skinnarviksringen av Ann-Mari Hardt
I början av 20-talet var jag en gång på jullovet bjuden till en klasskamrat, tillsammans med en del av mina kamarater, bland vilka jag säkert minns: min bästis Nina Friborg, Gun Holmgren (sedermera Mallmin) och Ulla Löfgren (dotter till advokaten och sedermera utrikesminister Eliel Löfgren och hans maka, författarinnan Mia Leche Löfgren).
Vår värdinna-skolkamrat var Louise Stenhammar – dotter till arkitekten Ernst Stenhammar (bror till kompositören Wilhelm S) och hans maka, Strindbergs favoritskådespelare, Anna Flygare Stenhammar. Familjen bodde i ett magnifikt enfamiljshus i flera våningar med en springbrunn i trädgården på Skinnarviksberget.
Vi flickor var mäkta imponerade men fann oss märkligt nog snart tillrätta och trivdes!!
De vuxna hade också sina gäster. Jag minns särskilt mammans goda vän, skådespelerskan Manda Björling, med dottern Renée, som jag sett på skolteater. Jag tror också att regissören August Falck var med.
Han son Johan, var i alla fall med och tog genast itu med att ordna en föreställning, där vi barn alla skulle medverka. Ulla Löfgren blev drottning (därför att Johan var förtjust i henne). Nina och jag åtog oss genast att vara dansöser (som vi ofta var!). Jag fattar inte idag, hur vi två som aldrig tagit en lektion eller ens sett balett, kunde ”koreografera” en del i en föreställning (vi fick applåder!).
Vi älskade att dansa, och något måste vi väl ha sett – åtminstone på bild – och Jenny Hasselquist var ett bekant namn.
När kvällen kom, bestämdes att alla skulle ligga kvar (bara en sådan sak!). Madrasser drogs ihop från alla håll och vi låg alla på golvet och fnittrade – någon sömn var det aldrig tal om. Men så småningom blev vi förstås hungriga, och vi beundrade då Ulla Löfgren, som klädde på sig och ”in the middle of the night” klev ner ett flertal trappor, till sist fann ett kök, dä hon inträdde och gjorde smörgåsar till oss alla – en bedrift!
Dagen därpå, före hemfärden, var vi alla i det fantastiska badrummet, där somliga av oss badade! Något så sagolikt hade vi bara sett på bio!
Bland ungdomarna glömde jag nämna Erland von Koch som senare i livet blev en berömd tonsättare.
(I en kommentar långt senare i livet berättade Mamma att denne Erland varit ganska så försagd men tydligen på ett något tafatt sätt försökt att uppvakta Mamma)