En helkväll i Monica Zetterlunds anda!
Ljudfadern fixar med ljudet i bakgrunden medan Bengt-Arne håller låda.
I går kväll blev det en härlig helkväll i Kungliga Hufvudstaden. Klockan 18 var det meningen att den eminente trumpetlegenden Bengt-Arne Wallin och Ljudfaderns själv, Gert Palmcrantz skulle kåsera kring bilder och ljud med Monica Zetterlund på ABF. När jag kom dit ringlade biljettkön ända ner i trapphallen och jag tänkte "wow", ända tills jag stötte ihop med min gamle bordsgäst och välgörare, förre kulturministern Bengt Göransson som berättade att det nog var han och Göran Rosenberg som var upphovet till kön....
De skulle vara i den intilliggande salen! Men Bengt delade samma oro som Bengt-Arne: ingen av deras scenpartners hade dykt upp! Bengt-Arne blev mer och mer nervös eftersom Gert är den som också sköter det tekniska! Han sa: "Ja, kommer inte Gert då glider jag sakta och omärkligt mot utgången och försvinner"!
Här får han till det!
Jag ringde efter Gert som dock tvingats ta tunnelbana och befann sig i underjorden men på väg. Så fem minuter före start kom först Göran Rosenberg insläntrande och strax efter Gert flåsande...
Medan Rosenbergs/Göranssons publik växte sig för stor för sin sal och under stor förvirring fick flytta hela publiken till den större Z-salen (där jag en gång i tiden stod på scen och sjöng med brorsans orkester på det glada 60-talet och den legendariska Gyllene Cirkeln som ligger vägg i vägg) så fylldes vår Palmesal nästan också till brädden av en förväntansfull publik som fick sitt lystmäte fullständigt tillfredsställt under de dryga 1,5 timmarna herrarna höll på.
Jan Allan på Fasching scen.
Därefter var det dags att bege sig till Jazzklubb Fasching där två intressanta kombinationer skulle uppträda – också i högsta grad i Monica Zetterlunds anda, nämligen förra årets båda Z-stipendiater: den unga och mycket lovande sångerskan Maria Winther och den "ärrade" veteranen och trumpetvirituosen Jan Allan, uppbackade av det nu så skivaktuella syskonparet Monica Dominique på pianot och brodern Palle Danielsson på basen. Uppbackning på trummor av Peter Danemo. Monica hade varit orolig för publiktillströmningen eftersom Fasching missat evenemanget i sin egen marknadsföring. Varken på månadsaffisch eller i tidningsannons fanns kvällen med! Därför hade hon bett mig och andra att sprida ordet! Och fullsatt blev det! Och mer därtill!
Det blev både låtar som Monica Zetterlund sjungit och mycket annat. Gamla standards i skön tappning med god backning.
När Maria framträdde på Konserthuset i samband med att hon fick stipendiet i höstas, var jag kanske inte så helt imponerad. Duktig, javisst och med en fin pipa, men än tyckte jag att jag saknade den där personliga touchen i rösten och framträdandet. Framförallt som jag visste att stipendiekommittén också hade övervägt ett annat förslag där personalityn redan fanns fullt utvecklad. Men här på Faschings scen, kunde jag konstatera en klar utveckling till det bättre. En scensäkerhet hade tillkommit och rösten och sångsättet utvecklats! Det var faktiskt en sann fröjd att höra.
Jag vet inte om det fortfarande är som när Bengt-Arne tidigare på kvällen berättade om hur det var i jazzbanden på 50-talet: "man ville ju bara lira och så skulle nå'n SJUNGA!"
Men Maria kommer iallafall jag att lyssna till med förtjusning och jag tror också att jazzsångare och -sångerskor idag bemöts med en större förståelse och respekt från musikernas sida. Till den förändringen har definitivt Monica Zetterlund, Nannie Porres och andra som gått före bidragit.
Och Jan Allan på sublim trumpet! Ummm!
Vi fick också höra syskonparet Monica och Palle ensamna på scenen, bl.a. ett stycke av Debussy som de framförde först i en rent klassisk form och därefter i rent improvisatiorisk jazzton. Ett klar exempel på den gamla tesen om hur löjligt det är att gruppera god musik och försöka hålla gränslinjerna för hur olika verk får framföras.
Det blev en sann njutning!
Monica Dominique och Palle Danielsson