Mats Werner

Dagens Nyheters söndagsledare tog upp ämnet Bothniabanan och jag kan inte låta bli att bryta sommarfriden på denna blogg.

Vid ett antal tillfällen i vår kommun har jag haft anledning att påpeka att jag som politiker alltid bär det yttersta ansvaret för beslut som fattas där jag är närvarande. Det ansvaret kan utkrävas av mig på två sätt: antingen känner jag mig såpass direkt skyldig till ett felaktigt beslut och tar ansvaret genom att avgå, eller också är det väljarna som vid nästa val har att tycka till om min politiska framtid.

Det senare är ett krångligt och i praktiken svårgenomförbart alternativ. P.g.a. att vi har det valsystem vi har måste väljaren i princip byta parti och därigenom tillsammans med tillräckligt många andra förminska mitt partis mandattal tillräckligt för att jag ska kunna tvingas bort.

Man kan förstås också ta en blank röstsedel och där snyggt och prydligt skriva alla de namn på listan man vill ska vara kvar men utesluta mitt. Vissa beslut kan politiker också tvingas ta ansvar för genom att revisorerna föreslår en fullmäktigeförsamling att inte bevilja ansvarsfrihet och församlingen sedan följer rekommendationen. Då öppnar sig dessutom en möjlighet att utkräva ett ekonomiskt ansvar av politikern.

Tidigare fanns möjligheten att stryka namn på partiernas valsedlar. Det är synd att den försvann. Det var ett bra sätt att demonstrera missnöje med enskilda politiker. Vet ej vem som röstade igenom ändringen till det sämre. Var det politiker som ville värna om sina egna framtida poster?

Att politiker genom underlåtenhet och/eller ren misskötsel kan komma undan utan någon egentlig risk för repressalier är i mina ögon olyckligt.

Flera gånger har jag också tvingats påtala att vi som politiker måste kunna lita på det underlag vi får från tjänstemän och sakkunniga som på vårt uppdrag ska förse oss med korrekt beslutsunderlag. Vi måste också sedan kunna lita på att dessa tjänstemän fullföljer våra beslut på ett korrekt sätt och i enlighet med de delegatons- och attestregler som gäller.

Tyvärr har det funnits oförsvarliga brister i den kommunala förvaltningen vad gäller detta. Hanteringen inom förvaltningen vad gäller Jägmästaren, Campus, Culmen och nu senast hanteringen av Stockholmsvattnet har lämnat åtskilligt övrigt att önska.

De chefer inom kommunen som varit ansvariga för den felaktiga och i vissa fall regelvidriga, för att inte säga olagliga hanteringen undgår alla utkrävande av ansvar genom att de slutat sin anställning i kommunen. Den nuvarande kommunchefen anser det inte möjligt att bedriva enskilda processer mot dem.

De kommunalråd som haft dessa frågor inom sitt heltidsarvoderade ansvarsområde och som borde tillsett att de hade tillräcklig insyn i den dagliga verksamheten för att kunna slå ner på felaktigheter i hanteringen har alla undsluppit utan ens en åthutning.

Det sker genom att politikers flockmentalitet gör att ingen vill vara obehaglig mot sina politikerkollegor. En slags kåranda som alltså kan få allvarliga följder för oss skattebetalare.

Dessa heltidsarvoderade kommunalråd med särskilt ansvar borde ha följt upp de politiska besluten för att på ett tidigt stadium påtala brister i den kommunala förvaltningen. Så skedde inte!

Och så har heller tydligen inte skett betr. Bothniabanan, där inblandade infrastrukturministrar uppenbarligen brustit i sitt tillsynsansvar. Att man i efterhand kunnat konstatera att våra folkvalda politiker i riksdag och regering så till den grad kunnat manipuleras och vilseledas (ja, det är så man beskriver skeendet), är skrämmande! Och än mer skrämmande är att ingen kommer att få stå för dessa misstag, utan den kraftigt saltade notan (5 MILJARDER EXTRA) skickas utan avdrag vidare till skattebetalarna.

Visst, man kan alltid säga att det ändå alltid är skattebetalarna som får stå för fiolerna. Men dåligt beslutsunderlag och tjänstemän med uppenbart usel avtalskompetens borde ge också andra kostnadsbärare. Rent generellt tycks "det allmänna" vara dåligt på att formulera avtal. I det civila samhället skrivs det in straff- och hävningsklausuler som möjliggör att beställaren ges möjlighet att därest utföraren missköter sig, utkräva ansvar, såväl genom att uppdraget förloras som att vederbörande kan bli föremål för skadeståndsanspråk eller direkt få betala ut vitesbelopp. Allt för att skydda uppdragsgivaren. Detta tycks inte förekomma i någon större utsträckning i statlig upphandling, och helt visst inte i kommunala.

Många gånger påpekade jag inte minst bristen på kontrollpunkter, ansvars- och hävningsklausuler när det gällde det femtonåriga avtalet Strängnäs kommun slöt med ProMarina AB. Det berodde inte på att det rådde brist på juridisk kompetens inom den kommunala förvaltningen utan på att denna kompetens inte togs i anspråk därför att lägre tjänstemän tyckte sig veta bäst själva och högre chefer och kommunalråd brast i sin yrkes- resp. förtroenderoll.

Kan vi hoppas att någon lärt sig något och att denna kunskap blir varaktig? Hos kommunen när det gällt de affärer jag räknat upp ovan? Hos staten när det gäller Bothniabanan?

Dessvärre måste jag pessimistiskt säga att jag inte tror det. Inom den politiska världen råder en skrämmande brist på kontinuitet. Nya kvastar sopar vart fjärde år och tjänstemän är som alla andra numer, historielösa, och tycker att det inte finns något att lära av vad som skett förr. Misstagen kommer att upprepas ständigt och det blir alltid vi skattebetalare som får betala hela notan och ta hela ansvaret.