Publikkontakt och barriärer!
Sarah Riedel och Jonas Knutsson på Café & Galleri Agueli på Söder i Stockholm
Jag skrev tidigare om vikten av publikkontakt. Inte ens den mest meriterade artist har råd att behandla sin publik nonchalant och som om det inte spelade någon roll att den finns där utanför scenen.
Spelglädje är en annan nästan obligatorisk ingrediens i musicerandet. Har inte musikanterna roligt med varandra och den musik de framför utan lika gärna kan sitta på sin kammare och spela var för sig (men samtidigt), kan de lika gärna hålla till i en studio och låta bli att bjuda in publik.
Om sedan lokalen i sig lägger en viss sordin på stämningen blir saken inte bättre.
Det senare kan man dock inte klaga på när det gäller lilla Agueli på Blecktornsgränd vid Mariatorget på Söder. Lokalen rymmer en publik på runt 30 personer. Stämningen blir omgående intim och familjär.
Jag har lyssnat på mycken god jazz i den lokalen och aldrig blivit besviken. Senast var det "Knutssons Karameller" som lockade. Med Jonas Knutsson på div. saxar, Arne Forsén på piano och Sarah Riedel, sång. Här fanns såväl publikkontakten (t.o.m. nästan fysiskt) som spelglädjen och samspelet.
Kvällens båda karameller: Forsén och Riedel hade valt att bjuda på dels ett set med låtar av Arne Forsén med texter skrivna av den avlidne basisten Kurt Lindgrens änka Kerstin. Finstämda texter och melodier, vackert tolkade av trion. Dels också ett set med bl.a. några låtar av min bror Lasse. Det är kul att flera röster upptäcker hans sånger. Överhuvudtaget var hans musik alltid väldigt sångbar. Kanske blir det tid framöver att förse ytterligare några av hans låtar med texter.
Det kan ju också finnas andra barriärer mellan artist och publik. På Agueli kan man ju stark ifrågasätta varför det i en så liten lokal ska behövas förstärkning och två jättehögtalare. Är dagens sångerskor så organiskt sammanvuxna med mikrofoner att de inte klarar att sjunga rakt ut utan att hålla i något?
Pratade i fredags med den legendariske ljudteknikern Gert Palmcrantz (som spelat in gräddan av svensk jazz genom åren) om detta. Hans uppfattning, som han också lite senare upprepade på Arenascenen i Karlstad efter att vi sett en gammal TV-upptagning med Monica Zetterlund, är att tekniken sannerligen inte gått framåt. På den 60-talsupptagning vi fick se, sjunger Monica till en orkester. Inte en mikrofon inom kamerasynhåll! Och det låter ändå fantastiskt. Idag måste varje sångerska/sångare med självaktning ha en skymmande jättemikrofon rakt framför nyllet hela tiden - och ändå låter det inte bättre!
Nästa gång på Agueli - Snälla Karameller - skippa högtaleriet och möt publiken helt "live"!
Arne Forsén och en av de gigantiska (relativt) högtalarna!