IPCCs kompetens!
"Hur är det egentligen med IPCC:s skryt om att det är en vetenskaplig organisation och att man har engagerat världens främsta klimatforskare? En grävande journalist, som verkligen lever upp till sitt yrke, är kanadensaren Donna Laframboise. På sin blogg, No Frakking Consensus, har hon tidigare gjort en systematisk undersökning av den ”grå” litteraturen i AR4. Hennes senaste projekt är också värt att uppmärksamma. Nu handlar det om huvudförfattare till IPCC:s rapporter; om Anthony McMichael, om Jonathan Patz, om Lisa Alexander, om Laurens Bouwer, om Sari Kovats, och om Richard Klein.
Ett gemensamt drag hos dessa personer är att de varit väldigt unga huvudförfattare, har liten eller ingen meritering inom just klimatvetenskapen, samt att de varit mycket engagerade i miljöfrågor. Inget ont om att vara ung, och säkert begåvad på ett eller annat sätt. Men om man skryter med att ha de mest erfarna, etablerade toppforskarna i IPCC-gänget borde det då inte åtminstone handla om något mer etablerat än magisterstudenter på grundnivå?
Nej, uppenbarligen räcker det med att man blivit rekommenderad av någon i den inre cirkel i IPCC och att man varit oroad över hur det skall gå med klimatet. Man skall ha varit miljöaktivist helt enkelt.
Ytterligare ett exempel, som Donna Laframboise dock inte tar upp, är ju hur Michael Mann med endast en purfärsk doktorsexamen lyckades få ett så stort inflytande att det präglade hela rapporten från 2001.
Tilläggas bör att s.k. ”lead authors” inom IPCC utåt sägs vara de mest seniora och framstående forskarna inom området. Deras makt när det gäller urval av material och sammanfattningar är helt avgörande för rapportens utformning och framtoning. De har alltså ett mycket stort, indirekt, inflytande på de klimatpolitiska beslut som involverar många miljarder dollars rörande koldioxidskatter och energipolitik, och som berör vanliga människor in på bara skinnet.
Ingemar Nordin"